nittonhundraåttifyra

i entréhallen till tunnelbanan, vid det underjordiska torget, mötte vi under några veckor, eller kanske till och med under mer än en månad, en höst i början av 1980-talet upp en dam som hade anställts enbart för att genomföra projektet att tvinga ett trilskande barn till skolan. Det skulle helt enkelt fungera på det psykologiska planet: en främling (nå, hon var inte helt en främling, hon var en tidigare lekskolefröken) skulle kunna genomföra hela resan utan att vekna. Och mitt mentala motstånd skulle brytas ned, för jag visste ju att i den mest panikskapande situationen, att fysiskt närma sig skolan, skulle jag vara helt ensam. Med denna nästan-främling. Och jag tydde mig aldrig till främlingar. Det skulle helt enkelt underlätta att förlägga separationen — som om det egentligen var den som var problemet; det var den inte — till ett moment tidigare under färdvägen. I stället för i backen till skolan eller utanför klassrumsbyggnaden: redan vid tunnelbanestationen i stan.

Vad bättre är, om än inte för mig, så är denna lekskolefröken främst lojal mot skolan; på det viset skulle inget faktiskt avslöjas om min vistelse där, även om hon faktiskt hade varit medveten om att den var rent djävlig (och det är jag övertygad om att hon var). Hon fick betalt för att de skulle slippa se mig ha panik — det slapp de ändå inte — henne bekom paniken inte. De — de som betalade — slapp paniken på en geografisk plats, skolan, men flyttade den till en annan, det underjordiska torget, knarkartorget. Och på den tiden, när platsen var oangenäm och mindre tillrättalagd, passade den min sinnesstämning alldeles ypperligt. Den var också mörk, smutsig, förtvivlat övergiven, berövad alla anständiga element.

Så jag skrek där i stället för i skolan. Jag tror att jag skrek. Det kändes som det. Antagligen var det så. Och jag kunde inte springa tillbaka upp för rulltrappan, för jag är fångad och fastvriden och armarna går av och jag är döende av smärtan, men jag vet inte om den sitter i armarna eller om den bara finns i huvudet. Om jag ändå var okänslig för fysisk smärta, förmodar jag att smärtan mest satt i mitt egna huvud. I känslan av att helt sakna återvändo. Att aldrig få nåd. Att vara utelämnad till en människa vars enda syfte var att kuva mig. Kanske ännu värre var att jag innan dess inte hade trott att detta var en människa som avskydde mig. Hädanefter visste jag att det var så. Nå, det är en subjektiv upplevelse, men ändå, så var det: de avskydde alla mig. Värst av allt var att veta att jag förtjänade det.

Det fanns ingen barmhärtighet. De var ju tvungna att lämna mig; de kunde på sätt och vis inte handla annorlunda. De ville att jag skulle skärpa mig, och det kunde inte jag. Jag kunde bara skämma ut dem, allt annat var jag oförmögen till. De försvann bort varje morgon, och det var i totalpanik jag såg dem försvinna, fasthållen och släpad av waldorftanten, mitt personliga monster. Det kändes som att hon vred armarna av mig, men jag vet inte ens om hon måste hålla i mig. Hon kanske hade ett psykiskt övertag och min smärta var metafysisk. Jag vet faktiskt inte. Jag minns det som ren misshandel. Det kanske var det, kanske inte. Upplevelsen var densamma oavsett.

Jag var ond; de var goda. Waldorfskolan var enda alternativet. Ingen kunde någonsin se någon annan möjlighet. Om jag inte kunde passas in i mallen, var det mig det var fel på, och jag som skulle yxas till för att få rum i paradiset. Men det fungerade aldrig. Jag visste att det förväntades av mig att jag skulle vara tacksam för den storsinthet, den godhet och den hjälpsamhet som visades mig. Jag visste att detta var enda lösningen, och jag visste att jag var fast och att jag saknade utsikter. Jag trodde, både då och senare, att jag var fast för alltid. Att jag aldrig skulle slippa därifrån.

7 thoughts on “nittonhundraåttifyra

  1. Alltså kära Zooey du ÄR ju verkligen en sån där självupptagen melankoliker som lever i det förflutna och livnär sig på gamla oförrätter! Bra mycket mer obegåvade personer med bra mycket jävligare uppväxter har gjort bra mycket roligare saker av sitt liv än du, så get over it och gå vidare va!

    käcka waldorfhälsningar

    I – AA – ÅÅÅ

    Pappan

  2. I vilket annat sammanhang som helst hade du stämplats som aspbergare osv. och hamnat i specialklasser med riktiga galningar. Tror du det hade varit bättre??

  3. Nej, inte ett dugg! Fast jag tror inte att det hade varit fullständigt omöjligt för mig att tycka att det var ok att gå till skolan. Men i den skolan hade det aldrig varit möjligt. Det fanns massa saker med skolvärlden som jag ville ha: böcker, till exempel. (Det är det mest konstruktiva jag kan säga om vad waldorf borde göra: säg åt folk som har barn som mig att dra därifrån. Det kommer aldrig att funka. Men det är nu inte det texten ovan handlar om.)

    Jag vet inte, men för mig är det inte fråga om gamla oförrätter. De kan jag nog mer eller mindre strunta i. Det handlar mycket mer om att vara totalt hjälplös. Om att inte se en enda utväg någonstans. Det tror jag sätter sig betydligt mer på psyket än någon oförrätt i världen kan göra.

  4. Att klistra etiketten “psykisk sjuk” på en kritiker är ett sätt att minska deras inflytande och trovärdighet. Etiketten användas för att få kontroll; över egen oro.

    Det är riskabelt att kritisera waldorskolan och antroposoferna offentligt: Läs vad som händer i Norge just nu, de hämnas grovt.
    Grundsatsen är:

    Har antroposoferna rätt… eller dom andra fel?

  5. Samtidigt finns det en förfärlig logik i det — även om den är skruvad. Jag har ju effektivt bevisat att jag är en sådan person som inte pallar den antroposofiska miljön. Jag menar, att om antroposoferna säger att jag är defekt, har de ju alldeles rätt. Det är ju mina år bland dem ett utmärkt bevis för. Det är det enda tecknet på svaghet de egentligen behöver. Och det bjuder vi ju på, vi som är ex-waldorf på ett eller annat sätt, därför att vi kan inget annat. Det ligger i sakens natur.

    Men visst stämmer det; det är ett synnerligen välanvänt sätt att dissa kritiker. I just det här fallet var dissningen som en sommarvind jämfört med vad som emellanåt inträffar, men likväl…

    Norge är ett utmärkt exempel på hur det kan gå riktigt vidrigt till.

Comments are closed.