reptiler på två ben

jag tycker inte att jag livnär mig på gamla oförrätter. Den som föreställer sig det har uppenbarligen inte förstått det jag försöker ge uttryck för i texten. Det är så att av samma text finns en äldre version. Den skrev jag när jag var ungefär femton. Den avslutades med — det i och för sig tvivelaktiga — uttalandet att jag skulle ha slå ihjäl waldorftanten om jag såg henne igen. I min föreställningsvärld gjorde jag det med mina bara händer. Sådan var min panik — och sådan var min enda lösning, mitt enda sätt att få saken ur världen; att slutligen ha ihjäl en av källorna (om än ej orsaken). Det är inget jag någonsin skulle gjort. Det är definitivt inget jag skulle göra i dag. Jag håller inte den människan ‘ansvarig’ på det sättet. Men likväl var det på något sätt mitt medel för att ta kontroll över situationen. Att säga till mig själv att i dag har jag den makt jag inte hade då. Jag hade också, en gång i tiden, lärt mig att det är bättre att agera på instinkt — att vara den som slår först. Som en reptil. Den hugger — inte för gamla oförrätters skull, utan av ren instinkt. Jag har också skaffat mig instinkter.

Det handlar, som sagt, inte om enstaka, eller ens flertalet, enskilda händelser — inte om enskilda människors ‘ansvar’ för min situation. Det handlar inte om att denna människa tog på sig att tvinga mig till skolan när ingen annan riktigt förmådde.

Det handlar om mig.

Det handlar inte om att acceptera att — att leva med, att komma över, och så vidare — skeenden och andra människors handlingar.

Det handlar om att jag tvangs leva i ett själsligt undantagstillstånd. Det handlar om att jag varenda dag under min skoltid hade ångest för skolan. Det handlar inte (i första hand) om saker som faktiskt inträffade, utan om vad det gör med en människa att leva med en sådan rädsla. Jag är nämligen övertygad om att det har konsekvenser att varje dag genomleva fysiska såväl som psykiska paniktillstånd. Och det upphörde inte, fastän waldorftantens uppdrag var slutfört. Att ha ett hjärta som är på väg ur kroppen och en mage som vänder sig ut och in. Det är plågor som uppkom i mig, som jag utförde mot mig själv. Och som jag inte kunde få att upphöra eftersom de helt stod utom min medvetna kontroll. Jag hade en hjärna som vred sig i mitt huvud, och som jag inte kunde få stopp på. Det waldorftanten gjorde var toppen av ett isberg. Hon såg till att jag visste att jag inte skulle komma därifrån — att jag med emfas visste att jag var chanslös, hjälplös och, i andras ögon, absolut betydelselös.

För det var ju inte som så att problemet i fråga började i första klass. Det började så tidigt att jag inte själv minns det. Den förbannade unge som bet mig den första tiden i lekskolan — den placerade de i min klass. Det ansågs väl att ungdjäveln fortfarande hade olösta tidigare-liv-oförrätter att reda ut med mig.

Och jag undrar ju faktiskt varför utgångspunkten tycks vara att om inte de snälla waldorfmänniskorna hade tagit sig an mig — jag menar, de accepterade ju till och med att jag hade ett karmiskt behov att bli uppklådd! allt för mitt eget bästa, inte sant? — skulle jag ha råkat ännu sämre ut. Ja, en sådan hopplös människa hade förstås hamnat i särskola. Jag är uppväxt med den attityden. Att jag skulle bli ännu sämre behandlad i en annan skola; att jag egentligen förtjänade det ännu värre. Att andra jämnåriga skulle avsky mig ännu mer. Att jag var dum i huvudet och inte kunde klara av något. Det är waldorfattityden mot annorlunda barn. Men man kan ju fråga sig ur mycket gynnsammare det inte hade varit för min personlighetsutveckling om jag hade mötts av respekt redan som treåring. Ja, långt innan denna tant fick uppdraget att tvinga mig till skolan. Om man inte hade tillåtit den djävulska ungen att bita mig — om man inte hade tillåtit andra ungar att visa mig oförblommerad avsky. Om man inte hade behandlat mig som något katten släpat in. Då kanske jag inte hade varit panikslagen av tanken att tvingas tillbringa tolv år till i samma sociala miljö. Jag kanske faktiskt hade pallat med att vara närvarande i skolan, både fysiskt och psykiskt… utan att känna det som om jag höll på att kollapsa… som om jag höll på att dö. Varenda dag. Det tror jag förändrar en människa för alltid. (Och, JA!, jag vet att det existerar andra människor som har haft det värre. Mycket värre. Men jag tror också att jag har en förståelse för detta.)

När man är en liten förstaklassare är tolv år en evighet. Man kan lika gärna tala om för ett så litet barn att det aldrig kommer att få nåd. Sedan tog det ju bara sex år, och jag kom därifrån. Jag kom till en mycket bättre plats, till en plats där människor var goda och ville även de knepiga människorna väl. Men min panik blev jag aldrig fri från; den satt liksom i ryggmärgen. I viss mån gör den det än.

Ibland kan jag komma att tänka att jag skulle vilja veta om min klasslärare, som ändå var den som såg mig mest och under flest år i waldorfskolan, verkligen inte såg eller brydde sig. Men så inser jag att jag nog hellre lever på hoppet att hon kanske gjorde det, än att än en gång riskera att få veta att jag inte var värd att bli hjälpt. Eller att var så fundamentalt vedervärdig att all intervention ändå skulle varit meningslös. Jag vill kanske inte ha någon efterhandsbekräftelse på att det där barnet som var jag faktiskt var precis så utsatt som det upplevde sig vara. Så jag förblir i min illusion att det fanns någon som kanske förstod men som var rådvill. Och så får jag vara glad att jag senare kom någon stans där människor inte var fullt så rådvilla.

Jag är kanske inte konstruktiv (men det är inte heller särskilt konstruktivt att mena att vi inte bör bry oss om det mindre onda eftersom det alltid finns något värre ont). Jag får höra att jag inte är det. Men jag tror att waldorfskolan måste rädda sig själv. Precis som den tvingade mig att rädda mig själv, hur inkompetent jag än var för den uppgiften. Jag tänker, att det enda jag kan göra är att ge människor rådet att inte tvinga panikslagna barn till waldorfskolan. Och att inte någonsin lita på så kallat ansvariga och deras försäkringar om att allt ändå är okej. Det behövs egentligen inget annat skäl till detta råd än att waldorfskolan faktiskt inte är ett paradis för alla barn. Trots vackra ord om ‘barndomens paradis’ och löften om individ- och barnanpassad skolgång.

Och vill man betvinga ett panikslaget barn — som har hjärtat på utsidan av kroppen och en hjärna på väg att knäcka huvudskålen med sina kontorsioner — bör man sedera det. För att, om det alls är möjligt, undvika ångestens långsiktiga följdverkningar. Jag kan inte förstå att något barn egentligen ska behöva ha det så; och denna slutsats gäller trots att det finns barn i världen som har det så förfärligt mycket värre.

Men för mig handlar allt mest om att på något vis rädda det där barnet, som jag en gång var, till världen. Att åtminstone jag bryr mig om det barnet. Att åtminstone jag själv inte ser det med samma ögon som andra såg det.

One thought on “reptiler på två ben

Comments are closed.