sanning

— om sanningssökeri (från ett mailsvar härom dagen) —

Vad sanningssökande beträffar… i viss mån har jag kanske ett intresse för det, ja. Jag tycker att man ska undvika att ta illusioner som fakta. Och att det är bra att människor påpekar att en illusion är en illusion. Samtidigt ägnar jag ju mig åt att gestalta och omgestalta saker i ord. Ibland söker jag mer den pefektare gestaltningen än den absolutaste sanningen. Det kan väl i och för sig tas som ett sätt att söka en sannare förståelse av ett skeende eller ett förflutet, särskilt som bilden blir allt mer komplex ju fler gestaltningar den får. På något vis är det kanske en lättnad. För ett antal år sedan var det kanske så: att jag kunde komma närmare “sanningen” om antroposofin/waldorf/steiner som ett slags upprättelse… eller hämnd (ja, i något slags otraditionell mening då). Men egentligen handlade det nog mindre om “sanningen” och mer om att få loss det där barnet som fortfarande satt fast psykiskt i Solgården — i något slags mentalt fängelse.

Många människor — i synnerhet de som oförtröttligt rycker ut till waldorfs försvar oavsett vad — har beklagat att jag gör det jag gör. De tycker att om jag nu hatade waldorf så förfärligt mycket, är det väl bara att lämna det därhän och aldrig ägna det en tanke. De kanske fungerar annorlunda än jag. Men hur som helst, jag tror inte det är en tillfällighet att jag har sökt kunskap — om än inte sanningen — om saker och ting; det är nog typiskt mig.

Jag kanske inte kan göra mycket åt det där barnet som liksom fastnade där, men genom att förstå saker som barnet inte kunde förstå, kan jag på något vis försonas med ett barnjag som blev kvar i något slags evig mardröm. Och — som synes — det är inte nödvändigtvis ett sökande efter en sanning — ty något sådant barnjag fastnaglat i tid och rum existerar förstås inte — utan efter att förstå och att finna uttryck. Och jag tror att jag rör mig i något slags mentalt gränsland där det inte går att göra sanningsanspråk, därför att då skulle jag aldrig komma någon vart.

Däremot, när det gäller fakta, försöker jag hålla undan illusionerna. Samtidigt så är det så enkelt — och så långtråkigt — att presentera (objektivt) sanningssökande och fakta och låta människor säga: ja, det är klart vi måste ta avstånd från de här galenskaperna! (Steiner är en guldgruva.) Det krävs enormt lite för att intressera människor för vad Steiner sa om rotraser, till exempel. Men de har väldigt lite förståelse för att jag har mer engagemang för den där 3-åringen som hamnade i waldorf för 30 år sedan än jag har för kuriosa om rotraser. Men som “waldorfkritik” betraktat är rotraserna en enklare affär — i det att det är busenkelt att visa att “Steiner hade fel! hur fel hade han då inte om allt annat!”. Det är ett slags sanningssökeri att informera sig om vad han egentligen sa… sanningen i trivial mening är ganska enkel att finna. Nu har jag trasslat in mig i mitt eget resonemang, i vanlig ordning, men det jag egentligen tänkte säga är nog att jag bryr mig mindre om sanningen än många andra waldorfkritiker gör.

“Sanningen” är ju att det går att finna en massa förfärande saker att säga om antroposofin och om Steiner och om antroposofer — en hel massa saker som är alldeles sanna också. Samtidigt är det så skriande otillräckligt. Och så känner jag inför många av de vanliga steinerkritiska ämnena. De är trivialiteter.