blod och livsmedel

Berlin-antroposofen Judith von Halle är på föredragsturné och gästar i helgen Järna. von Halle är kanske mest känd för att hon livnär sig på luft och ljus (i stället för mat och vatten) och att hon stigmatiseras, alltså, hon blöder som Jesus på korset. Hon, så att säga, (åter-)upplever Jesu lidanden. Ja, det är vad som påstås. Att von Halle är populär, därom råder knappast något tvivel — det makabra är nästan alltid populärt, tydligen också i antroposofiska kretsar. Det är förstås också lite kontroversiellt, såväl fenomenet som sådant som von Halles speciella utvaldhet (som dessutom påstås manifesteras så fysiskt, en rätt materialistisk andlighet uppenbarligen…). Det är inte konstigt kanske, att Judith von Halle (och diverse kombinationer: ‘Judith von Halle + stigmata’ exempelvis) är en mycket populär sökning hit till bloggen, trots att jag bara skrivit ett enda inlägg om henne! Michael Eggert har noterat detsamma; Judith von Halle är ohotad etta på hans populäritetstopplista.

Av en av det antroposofiska sällskapets avdelningar har hon nu inbjudits till Sverige som föredragshållare (program: pdf). På lördag talar hon om ‘Den eteriske Kristus i vår tid och betydelsen av det Antroposofiska Sällskapet’; på söndag om ‘Jesu Moder’. I informationsbladet kan vi läsa att von Halle som barn hade ‘vissa klarseende förmågor som hon utvecklade vidare genom en antroposofisk skolningsväg.’ I påsktid 2004 uppstod så dessa stigmata, dessa Kristus-sår, och i samband därmed förändrades också klarseendet: ‘Hon upplevde en särskild “närvaro” kring händelserna vid Golgata. Det är för henne som om hon vore ögonvittne till olika händelseförlopp med alla konkreta detaljer.’ Hon försöker tolka detta utifrån antroposofiska föreställningar och har skrivit böcker inom en rad ämnen, vilka hennes ‘klarseende’ påstås kunna ge ‘esoterisk belysning’.

I mitt tidigare inlägg om von Halle finns länkar bland annat till en artikel i Der Spiegel samt också ett par lustiga (men halvhjärtade) avfärdanden av ‘ljusnäring’ från Goetheanum självt. Helt klart är att inte alla antroposofer tror att von Halle lever på ljus och blöder som Jesus. Eggert skriver till exempel att ‘fenomenet’ riskerar att — på grund av inflytandet från antroposofer som ställer sig bakom von Halles ‘upplevelser’ — förskjuta vikten i den antroposofiska rörelsen som helhet från en typ av angelägenheter till en annan.

In meinen Augen stellt aber die eigentümliche Reaktivierung der Wundergläubigkeit durch Judith von Halle eine reaktionäre, irrationale Positionierung dar, die weit hinter Rudolf Steiner, hinter das 20. Jahrhundert und jede Art der individuellen Spiritualisierung des Denkens zurück fällt und nichts als eine fantastische Gläubigkeit reaktivieren möchte. So etwas ist in meinen Augen ein Sammelbecken für frustrierte Anthroposophen, die sich vergeblich nach Spiritualität verzehren und nun in der Person Judith von Halles nach dem nächst liegenden Strohhalm greifen: Nur leider greifen sie zu kurz und geraten in ein Fahrwasser, mit dem man eine kirchliche Splittergruppe begründen könnte.

I en annan artikel — om den ‘kris’ som uppstod i det antroposofiska Berlin med anledning av von Halles anmärkningsvärda upplevelser — menar han att von Halles påstådda stigmatisering leder till ‘eine Kette von schädlichen Phänomenen wie Unfehlbarkeit, Papsttum, Wunderheilungen und Geißelungen, die ich nur schwer in eine sich reformierende anthroposophische Bewegung einbetten kann, sondern in einen Glaubenswust einmünden sehe.’

I en artikel i norska Libra skriver norska antroposofiska sällskapets Trond Skaftnesmo om von Halle, ett ‘gåtefullt fenomen’, efter att ha åhört ett av hennes föredrag (också då om Jesu moder) som samlat hela 500 personer vid det tillfället. Efter stigmatiseringens inträdande kunde von Halle inte längre äta, berättar Skaftnesmo, men också andra livsomvälvande förändringar inträffade; hennes förmåga att läsa Akasha-krönikan blev visst utomordentlig (inte för att någon har ett facit). Det faktum att von Halle drog en så imponerande publik får väl antas ha mer med stigmatiseringen att göra än med innehållet i föredragen.

Det hun forteller om Jomfru Maria – eller strengt tatt om de to jomfruer – er i store trekk kjent fra det Rudolf Steiner har sagt om samme emne. Men hun metter bildet med opplysninger som hun har forsket seg frem til på egen hånd. I løpet av foredraget gir hun imidlertid få opplysninger om seg selv og sin egen forskningsvei. En fornemmer at hun på sett og vis trer tilbake for å la emnet lyse saklig frem.

Under frågestunden efter föredraget

kommer i rask rekkefølge flere betimelige (og noen ubetimelige) spørsmål: Spiser du virkelig ingenting? Drikker du ikke heller? Hun svarer at nei, hun spiser intet. Har ikke spist siden påsken 2004. Da skjedde det en kroppslig forandring med henne, som hun selv iakttok med samme forbauselse som sine nærmeste omgivelser. Når hun forsøkte å spise, oppsto det ”forgiftningssymptomer”. Hun fant etter hvert ut at hun ikke kunne ta til seg mat, men at hun likevel ble ernært. Når det gjaldt drikke, svarte hun: ”Jeg kan drikke vann i små mengder.”

Tyvärr vill hon inte ge något svar på frågan vem hon själv var under sin, med Jesus samtida, inkarnation. Det fick hon applåder för. Det känns lite märkligt. Om jag trodde att hon hade haft en sådan inkarnation, skulle jag nog vilja veta vem hon var. Hennes detaljrikedom tycks i övrigt vara häpnadsväckande, nämligen. Jag kan inte se det som ett medvetet sätt att dämpa sensationsmakeriet: von Halles karriär som författare och föredragshållare är ju alldeles uppenbart uppbyggt på sensationsmakeri. Det är anledningen till den 500-hövdade publiken. Inte ens Goetheanum kan avstå hennes popularitet. Riktigt roligt blir det dock i den här tråden hos Info3 — von Halle deltar själv. Och blir kallad svindlare. Originalposten handlar om Verlag am Goetheanums ledning (också här poppar konflikten om von Halle upp, förlaget har utgivit hennes böcker och den person som fått lämna ledningen har varit positiv till von Halle). Info3:

Von Halle, die nach eigener Aussage die Wundmale Christi an ihrem Körper trägt und seit längerem nahrungslos lebt, ist im Dornacher Vorstand umstritten. Morel hatte seit Bekanntwerden ihrer Stigmatisierung zahlreiche ihrer Vorträge in Buchform herausgebracht und pflegt auch eine enge persönliche Zusammenarbeit mit ihr. Morel will nun einen eigenen „Verlag für Anthroposophie“ gründen, dessen Grundstock die von ihm aus dem Goetheanum Verlag übernommenen Bücher von Halles bilden sollen.

Och de omistliga antroposofiska kommentarerna då? Prochnow säger att helst ‘möchte ich … von stigmatisierten Damen, Karma-Forschern und ähnlich primitiven Formen von Jahrmarktsanthroposophie in Zukunft verschont bleiben – auch wenn das vielleicht weniger “betriebswirtschaftlich erfolgreich” sein mag.’ På vilket von Halle svarar

Beim Lesen des Kommentars von Jens Prochnow fällt mir unweigerlich der alte Berliner Spruch ein: „Große Klappe und nüscht dahinter“. … Zu den Themen Stigmatisation und Unbefangenheitsübung: Was wohl Herr Prochnow dazu sagen würde, wenn ihn selbst ein solch außergewöhnlicher Schicksalseinschlag treffen würde? – Für Prochnow gewiss undenkbar. Vielleicht gar nicht zu unrecht.

Vidare:

[Prochnow] Bitte verzeihen Sie mir diese unfreundliche Offenheit, aber: Sie sind eine Schwindlerin.

[Kühn] Die Stigmatisierte nun noch als Schwindlerin zu stigmatisieren – das ist natürlich hart von dir. Andererseits ist es nicht ganz falsch, hier streng zu sein.

[Prochnow] Bedauerlicher als Frau v. Halles Schöpfungen …  empfinde ich, dass dieses im Grunde zutiefst traurige Phänomen bei zahlreichen Steiner-Lesern auf fruchtbaren Boden fiel.

[Prochnow] Wenn die Selbstverstümmelung einer Person von einer Gruppe von Steiner-Lesern innerhalb gewisser, sehr kleiner und abgeschotteter sozialer Nester als “erstes aufregendes Ereignis seit Jahrzehnten” bewertet wird … dann hätten wir ein so grundlegendes Problem, dass wir dieses experimentelle Fahrzeug namens ‘Anthroposophie’ sofort stoppen müssten.

Men i helgen är fenomenet i fråga alltså i Sverige, i Järna. Blödande eller inte. (I Danmark, hösten 2009, bar hon vantar: ‘Håndflatene er dekket av fingerløse vanter’; i Mannheim samma höst var hon visst vantlös, av de här bilderna att döma, för övrigt de enda bilder jag hittat av mirakelkvinnan — bara det är ju anmärkningsvärt för en människa som reser kring och föreläser.) Uppenbarligen håller hon sig vid liv på något sätt. Kanske har hon börjat äta. Eller så har hon alltid ätit. Hon, svindlerskan. Ja, för på något sätt kommer ju såren dit. Och på något sätt ‘överlever’ hon ju ‘utan’ mat. Hon och hennes medarbetare vet förmodligen hur.

7 thoughts on “blod och livsmedel

  1. Jag bevistade hennes föredrag i Ytterjärna och blev positivt överraskad. Härlig, vacker, twiggysmal men sprudlande vital donna som bottnar i sitt tänk. Judinna såklart. Liknar Mymlan. Första föredraget handlade om Första Goetheanums arkitektoniska esoterik. Mycket sakkunnigt och klart framställt (de foton du länkat till visar likadana tavelteckningar som de hon gjorde då) men man undrade kanske lite varför just hon skulle prata om sånt – det kan väl egentligen vilken påläst antroposof som helst göra. Men strategiskt var det givetvis oumbärligt. Hon måste bevisa att hon har på fötterna innan hon drar igång sina egna hjärtefrågor. Det gjorde hon följande dag. Med glans och kraft. Det enda jag kan invända är kanske att hon fortfarande är lite väl ung&snygg för att göra det hon gör. Och att hon gör det lite för offentligt. Hennes egna stigmata blir så lätt hela den antroposofiska rörelsens stigmatisering — så oemotståndligt lätt att göra sig lustig över. Man skulle vilja låsa in henne och bara utsätta väl förberedda – och tystlåtna – personer, en i taget, för henne.

    Men det är väl inte till att tänka på ens en gång.

    Pappan

  2. Och jo hon hade vantar. Diskreta, svarta som hennes dress. Men det känns nästan oanständigt att påpeka sånt. De har liksom karaktären av underkläder.

  3. Häftigt. Och inte förvånande heller, att hon önskar tala om ett sådant, annat ämne. (Och hur kan en människa vara för ung eller snygg för att göra något? Det handlar väl om kunskap och om vilja, inte om utseende och ålder.)

    Naturligtvis är det enkelt att göra sig lustig över. Samtidigt är det inte en odelat enkel sak att välja att göra sig lustig över det, om man tänker efter. Ja, att göra sig lustig över hur den antroposofiska rörelsen förhåller sig till henne, det är ganska enkelt. Ett val att göra sig lustig över henne och hennes belägenhet, däremot, är långt i från enkelt, även om lustiggörande självt är enkelt (det kommer av sakens natur).

    För jag kan bara se två rimliga anledningar till von Halles predikament. Antingen är det en någorlunda medveten ploj, och hon mår fint. Eller så är det inte en ploj, och hon har svåra personliga problem, i form av (partiell) självsvält och självskadebeteende. Det senare är egentligen inte en utomståendes sak att rota i — det är djupt tragiskt — men innebär att somliga henne närstående personer inom antroposofin utnyttjar detta tämligen cyniskt. Eller så är det, som sagt, en ploj hon är själv är införstådd med och hon fullt frisk. Jag hoppas ju att det är så. Men inte heller det alternativet är särskilt sympatiskt.

    Hon kan ju vara både intelligent och vacker, sakkunnig och ung, och så vidare, men att hon lever utan föda och spontanblöder som Jesus på korset — det håller jag för fullständigt uteslutet.

  4. Aha, apropå vantarna. Kan inte påminna mig ha sett det påpekas någon annan stans än av Skaftesmo, så i allmänhet nämns det nog inte av åhörarna av hennes föredrag. Men det har ju skrivits mycket om henne på tyska som jag inte har läst.

  5. Hon är inte plojartypen direkt (dagens underdrift). Och framstår som på tok för sansad och harmonisk för att i lönndom pyssla med morbida självskadebeteenden. Men hon är onekligen ett unikum. Frågan blir då: vad gör man med en sån? Ja, alltså förutsatt att man då inte låser in henne och utsätter väl förberedda (och förslagsvis högt betalande) diskreta individer för henne. Hon har onekligen något av Kassandras förbannelse över sig. Den drabbar var och en som anser sig VETA något som andra varken vet eller vet hur man kan veta. Förbannelsen är den att i samma stund som den förbannade vetaren/veterskan försöker FÖRMEDLA något av det vetna, så förlorar vederbörande liksom genom att trollslag sin trovärdighet. Det är priset för vetande. Lite som den mer triviala kuggfrågan: Skulle du vilja veta vem som (här hittar man på något som alla “vill veta” typ vem som sköt Palme) på villkoret att du inte fick berätta det för någon? För ungefär så är det i hennes gebit. Knepigt!

    Att troende materialister håller hennes grej för “fullständigt uteslutet” är väl ungefär lika förutsägbart och intetsägande som att troende katoliker håller det för “fullständigt uteslutet” att påven i smyg är, låt oss säga, buddhist.

    Problemet med att vara ung & snygg i hennes gebit är den naturliga, erotiska karisma som ändå förstärks så mycket när man gör det hon gör. Alltså att hon känns förförisk och attraherar med sin person och i samma grad distraherar budskapet. Som stigmatagrejen med andra ord. RS sa att det finns en åldersgräns för offentliga ockultister och att den går vid 40. Det kommer från den kabbalistiska traditionen, där man dessutom måste vara man (no surprise, det måste även åhörarna) och gift.

  6. Det är ju omöjligt att veta vad drivkraften för just henne skulle vara i att genomföra en sådan ploj. Däremot är det ju fullt möjligt att se att potentiella drivkrafter inte saknas.

    Jag ser egentligen inte någon motsättning i att hon kan framstå som harmonisk och sansad och samtidigt ha självdestruktiva drag. Snarare skulle jag tro att det finns ett samband mellan just den här typen av självdestruktivitet och en närmast överdriven självkontroll. Att det inte handlar om människor som är utfreakade eller morbida, utan som har en ytligt sett stark och kontrollerad drivkraft (till, exempelvis, karriär av någon form), men en inåtvänd destruktivitet. Det är ju spekulation, givetvis — men jag skulle blivit mer förvånad om du hade sagt att hon inte framstod som sansad. Harmoni är kanske mer knepigt. Men att uppträda harmoniskt och vara harmonisk är ändå två skilda saker (även om de kanske oftast överensstämmer). Jag tänker att det kan vara så här: en individ som har starka krav på sig själv att vara samlad och kontrollerad (och sund och intelligent och känslomässigt mogen… och så vidare), men som samtidigt inte förmår kontrollera sin egen självdestruktivitet… finns där inte en potentiell drivkraft att hitta på förklaringar och rättfärdiganden, inför denna person själv och inför omvärlden? Ett sådant här beteende är ju inte socialt acceptabelt (det anses väl just vara något ‘morbidt’ som görs ‘i lönndom’ och vars konsekvenser i allmänhet döljs), och en person som är mycket medveten om vad som går an och inte, måste förhålla sig till det. Så hon skaffar sig ett slags kontroll över också denna aspekt av sig själv. En ploj kan alltså handla om hennes psykologiska behov, snarare än om mer krassa sådana (ekonomi, popläritet, eller något annat).

    Se bara hennes återhållsamma stil på bilderna — stramt, strikt, 1800-tals-mässigt, kyskt, nästan lite sakralt över det hela… Klart attraktivt, ja. Men också en sådan sak som pekar mot att hon uppträder som du säger — samlat och harmoniskt. På den punkten är hon väl en magnet efter som hon är så oåtkomlig. Lite utanför vår tid på något sätt.

    Min nyfikenhet säger mig att, ja, jag vill veta (inte just om Palme kanske, det bryr jag mig mindre om); men å andra sidan, jag tror inte jag egentligen skulle vilja veta något jag inte var tillåten att på något vis eller i någon form alls förmedla. Att bara inneha vetskap utan att kunna använda den på något sätt är långtråkigt. I all synnerhet om det handlar om ett avgränsat faktum, och där vidareutvecklingsmöjligheterna vad kunskapen beträffar är små. Och det är de ju i allmänhet om man är isolerad med en viss vetskap.

Comments are closed.