frontlinjen

i torsdags hade jag den utomordentliga turen att hitta en skatt bland de utrangerade, utgångna, bortglömda, oönskade böckerna på NKs bokrea. Lagergallring. På rean 2002 hade den kostat 30 kronor. Detta år, 10 kronor. Och på det 50% rabatt. Ja, jag köpte Jens Bjørneboes Stillheten för 5 ynka kronor. Det är i sanning ett kap. Ur Stillheten:

Jag går ofta ensam här. De ensamma vandringarna genom stan är min stora glädje. Kanske är det min enda glädje, att vara ensam. Man kunde gå ut i öknen och yla som en hund, men schakaler ylar också bra, och öknen är inte vad den varit. Det är så många som ropat i öknen utan att det fört med sig någon förändring i jordiska förhållanden. När jag går på det viset, kommer barndomen ohyggligt nära. Och den är det enda som bara är mitt. Mitt eget inre är det enda som bara tillhör mig. Så noga är det inte möjligt att föra protokoll, att jag kan dela det med andra.

Vad är det som gör att jag är så totalt oförmögen att anpassa mig till den här världen? Inte ens som barn klarade jag det — även om jag nog har hört att jag var ett osedvanligt snällt och fogligt väsen, tills jag hade gått i skolan ett par år. Jag måtte ha förändrat mig plötsligt och inom loppet av några dagar. Efter det var jag ohjälplig. … Jag kunde driva en lärare till raseri, till att köra ut mig ur klassen, bara genom att se på honom med en alldeles speciell blick. Jag uppfattade det som en självklarhet att hela världen utanför mig var fientlig och outhärdlig — den ville göra något med mig som jag absolut inte ville. … Skolan var frontlinjen där jag mötte fienden ansikte mot ansikte.

[Bjørneboe, J. Stillheten, s 65f. Symposion 1995.]

Tore Rem skriver att det är omöjligt att förstå ‘kulturradikaleren, anarkisten, æres-sekstiåtteren, kulturens eiendommelige blanding av enfant terrible og profet’ Bjørneboe utan att förstå antroposofen Bjørneboe.

Hva var det ved antroposofien som fra først av virket tiltrekkende på den 21 år gamle skipsredersønnen fra Kristiansand? Ganske sikkert var appellen sammensatt. Selve personen Rudolf Steiner og hans prosjekt kan ha vært et utgangspunkt. Bjørneboe var ikke den første nietzscheaner som hadde meldt overgang til overmenneskekultusen rundt den karismatiske østerrikeren. Organisert religion hadde sørlendingen ellers hatt liten befatning med, men hos Steiner fant han en åndelighet som ikke var tradisjonell og institusjonalisert, som ikke allerede var prøvd og avvist. Den påsto dessuten å være udogmatisk, endatil at den ikke var religion. Og den appellerte til individet, til dets frihetsfølelse og kritiske sans: Enhver som tok seg tid til å lære metodene, til å ta i bruk åndsvitenskapens reagensrør, kunne selv erfare de steinerske sannheter. Sikkert bidro bevegelsens okkulte eller esoteriske preg også til en opplevelse av eksklusivitet. […] I et Steiner-foredrag Bjørneboe har maskinskrevet en gang like etter krigen, er en viktig setning understreket: «Ved å opta antroposofien i sig kan mennesket gjøre sig til herre over det som flyter ned gjennom arvelighetslinjen.» Uten tvil må også dette ha appellert til ham. Å kunne fri seg fra kreftene han kjempet med. Å kunne unnslippe sin bakgrunn. I antroposofien må Jens Bjørneboe ha ment å finne et sted hvor han kunne bli seg selv, sin egen herre.

[Rem, T. ‘Sin egen far, s å si’, Dagbladet 30 januari 2009.]