fiender och vänner

tidigare i dag avslutade jag ett inlägg med att uttrycka mitt oförstående inför idén att det vore besynnerligt av en waldorfkritiker att tala med en waldorflärare. Jag tycker faktiskt att det är besynnerligt att någon kan uppfatta det som besynnerligt. Jag skrev att jag inte förstår mig på sådana begränsningar — hur otroligt tråkig vore inte min tillvaro om jag bara strävade efter att ingå i sammanhang som främjar medhåll och konformism? Jag skrev att jag däremot

[f]aktiskt [får] vatten på min kvarn: det är ett sekteristiskt drag att inte kunna tolerera umgänge med oliktänkande eller med kritiker.

Jag har av somliga waldorfentusiaster förpassats in i en roll jag inte vill ha — en roll jag aldrig velat ha. Och den rollen klistras på mig i snart sagt varje sammanhang. Jag har mig själv att skylla; likväl är jag trött på det, och trött på mig själv. Hade jag inte sagt något negativt om waldorf hade det aldrig hänt. Å andra sidan hade jag då tvingats till tystnad om något jag tycker är viktigt. Och det priset kanske jag ändå inte är beredd att betala.

Men låt oss återvända till det här med antroposofer och icke-antroposofer. Det sägs att eftersom jag kritiserar waldorfskolan och antroposofin, måste jag avstå från ha något med antroposofer (eller waldorflärare — ja, med alla människor som befinner sig i den antroposofiska miljön) att göra. Och de borde förstås avstå från att ha med mig att göra. Det har de också gjort; de har i allmänhet undvikit mig som pesten — de instämmer eventuellt i att ideologisk isolering är det bästa, eller så tror de att jag är ondskefull och redo att attackera. Kanske vågar de inte, det är i så fall mycket tråkigt. Kanske vill de inte, men åt det kan jag inget göra. Kanske tror de att det som sägs och skrivs om mig är sanningen; det är i sådana fall beklagligt men jag är fullständigt maktlös inför det. Och jag själv har alldeles för stor respekt för deras rätt att lämnas i fred (såsom individer).

Jag blev förbehållslöst glad över att få ett epost-meddelande från en waldorflärare för en tid sedan. Detsamma gäller i allmänhet andra (antroposofer) jag haft med att göra, privat och ‘offentligt’ genom bloggar och annorstädes. Det övergår mitt förstånd varför jag inte skulle kunna ha med antroposofer att göra bara för att jag uttryckt mig kritiskt om antroposofi (jag är ju, uppenbarligen, intresserad av antroposofin… så däri ligger ju inte problemet). Men detta sätt att se på avvikande åsikter är kanske gängse inom den antroposofiska miljön? Att avskära kontaktmöjligheterna med oliktänkande betraktas möjligen inte som något underligt? Mycket talar tyvärr för att det är så det fungerar på en del håll. Men vilken urbota trist och meningslös skyddad verkstad antroposofin i så fall är, där denna mentalitet är dominerande!

En waldorfförsvarare skrev att herr Hund inte bekymrar honom. Det må vara hänt. Men jag är en människa; herr Hund är inte ovidkommande för mig, därför tar jag mig friheten att skriva om honom. Och jag har ett liv som är större och viktigare waldorfs mest fanatiske försvarare uppenbarligen förmår föreställa sig, vilket inte är så konstigt då antagandet tycks vara att mitt liv går ut på att ha ihjäl den antroposofiska heliga kon. Herr Hund hör till den delen av mitt liv som är oändligt mycket mer betydelsefull än waldorfkritiken någonsin kan bli. På internet och i verkligheten — det spelar ingen roll. Jag vet att den här bloggen kommit att handla om waldorf och om antroposofi. Det är egentligen alldeles fel; det skulle aldrig ha blivit så. Eller, jag ska inte kalla det fel. Det var och är ett intresse. Det var och är något viktigt. Ändå är det något helt underordnat. Så varför skulle jag inte skriva om alla andra saker i mitt liv? Är det farligt, eftersom det då är så mycket svårare att utmåla mig som fullständigt ahrimansk?

Men jag har, som sagt, tilldelats en roll jag aldrig velat ha. En del människor föreställer sig kanske att jag har velat ha den. Jag har kanske agerat dumdristigt; inte förstått med vilken kraft den antroposofiska rörelsen kan slå tillbaka. Eller, snarare, jag har pendlat mellan att se den som kraftlös och som hotfull. Det är inte svårt att pendla mellan ytterligheter, eller att skrämmas av tankespöken när den världen är så totalt fjärran från min och så avståndstagande gentemot mig. Jag kanske har skrämts alldeles för mycket. Eller kanske för lite. Kanske borde jag aldrig ens börjat med detta. Eller så borde jag ha börjat långt tidigare.

Det är fortfarande komplicerat. Jag har ett synnerligen ambivalent förhållande till nära nog varenda antroposofisk företeelse. Det gäller också oundvikligen antroposoferna. Jag är inte modig, jag är feg. Trots detta. Jag blev inbjuden till Järna, men förmådde aldrig åka. Jag tänkte att jag skulle bli attackerad där, psykologiskt menar jag, inte fysiskt. När de liksom hade chansen. Och att allting skulle förvärras efteråt, och att allt vore mitt fel eftersom jag självmant utsatt mig för det. Sedan tänkte jag att någon kanske tar chansen och ger sig på annat i mitt liv som jag bryr mig om (utan närmare specifikation, men jag hade en del inte helt ogrundade misstankar). Jag kunde naturligtvis inte åka. Jag skrev på bloggen:

förra veckan förstod jag att jag fortfarande är rädd. Att jag egentligen inte förmår att psykiskt hantera de där åren. Att jag inte alltid kan ställa mig utanför dem och se på dem som en vuxen och icke-involverad betraktare. Trots att jag har ett mycket mer distanserat förhållande till denna tid i mitt liv, kan inte rädslan upphöra. På något plan är jag än i dag övertygad om att jag förtjänade den.

Men jag fortsatte aldrig tankegången, och jag postade aldrig inlägget. Min rädsla sitter i ryggmärgen. Det är förvisso inte antroposofernas fel att jag håller fast vid förlegade livs- och tankemönster. Till och med på avstånd.

3 thoughts on “fiender och vänner

  1. “Det övergår mitt förstånd varför jag inte skulle kunna ha med antroposofer att göra bara för att jag uttryckt mig kritiskt om antroposofi (jag är ju, uppenbarligen, intresserad av antroposofin… så däri ligger ju inte problemet). Men detta sätt att se på avvikande åsikter är kanske gängse inom den antroposofiska miljön?”

    Hej igen! Det är ju så att antroposofer i gemen är extremt känsliga för kritik. I den antroposofiska idealismen undviks kritiska anmärkningar för att antroposofin är genomsyrad av att se positivt på andra människors tillkortakommanden. Detta är ett ideal alla strävar efter. Det härstammar från Steiners Grundläggande övningar där en övning går ut på att se det positiva i allt, och Steiner nämner som exempel då Jesus sa vilka vackra tänder det ruttnande hundkadavret hade. Så när någon kritiserar antroposofin upplevs det som ett klubbslag i huvudet. Man tar det personligt på något sätt. Lite grann som rondellhunden för muslimer. Och du har utdelat många klubbslag, om man säger så. Men jag tror det är ytterst få i antroposofiska kretsar som följt dina skriverier, så det är ingen risk att besöka Järna kan jag försäkra. Men om du gör det skulle det vara kul att träffas över en fika på Kulturhuset!

  2. Du har helt rätt i detta om tendensen att ta saker personligt. Över huvud taget är det nog så, att människor som inte är antroposofer och som gillar att gaffla om saker och ting, vi skriver (eller talar) om antroposofi (med mera) på ett sätt som uppfattas som hårt… fastän det inte alltid är det. Ibland är det hårt, men hårt betyder inte att uppsåtet är ondsint och elakt. Jag tror bara det att jag/vi är respektlösa är en avgörande punkt… (ungefär som med rondellhunden)… men också det är ju en konsekvens av att jag/vi inte har samma relation till antroposofi. Den där vördnaden (och andra sådana attityder Steiner manar att man bör odla) finns inte där — inte på samma sätt. Fast jag undrar ju om det inte är så att somliga antroposofer är bra på att se positivt på andra människors tillkortakommanden så länge dessa andra människor håller sig ‘på sin plats’ (krasst uttryckt). Jag menar, jag — och många andra — har ju upplevt att en del antroposofer har väldigt svårt att acceptera omvärldens tillkortakommanden. Människor som väljer att lämna waldorfskolan blir ibland förärligt illa bemötta, även när de inte gjort något illa. Då ser man inte så positivt på deras ’tillkortakommanden’ (fast man ser kanske inte den typen av val som ’tillkortakommanden’ utan som något mer ondskefullt ;)).

    (Jag gillar när Steiner berättar om Jesus och hunden. Har den sparad — i flera versioner — bland mina steinerska hundcitat. En liten specialsamling…)

    Rädslan sitter ju i mitt huvud. (Bortsett från farhågan om att bli nedgrävd med kohornen i en biodynamisk åker då… ;)) Jag tror att jag ska få panik av att se pastellfärger och antroposofiska hus. Jag tänker mig att i framtida upplagor av psykdiagnosmanuelen DSM kommer mitt tillstånd att finnas med: Antroposofiskt Paniksyndrom. Ett kriterium lär vara att man sitter och tittar på antroposofiska företeelser via datorn, för att uppleva den skräckblandade förtjusningens kittlingar. (Man skulle kunna kalla det ett tillkortakommande, men jag tror det ligger i tiden att alla udda fenomen bör föräras en egen diagnos. ‘Tillkortakommande’ låter lite för banalt för att kunna återspegla situationens patologiska allvar.)

  3. Apropå hundar och sånt: En gång postade jag ett inlägg med min hund. Ett foto. En upprörd antroposof, som uppenbarligen måste ha haft andra förväntningar på mig än söta hundbilder, kom rytande om att jag minsann gjorde allt för att såra antroposofer. (Det sorterar jag i min mentala kategori: ‘märklig och helt oförutsebar respons’…) Herr Hund och hans söta nos, ett klubbslag mot antroposofin.

Comments are closed.