friheten

frihetens filosofi

… skulle vara — om den uppfyllde sitt löfte — en av frihet karaktäriserad livsfilosofi. I praktiken kan den erbjudna friheten lika gärna innebära att lära sig älska sin underdånighet. Den, frihetens filosofi, är en exercis i att leva i begränsning, att sätta upp murar runt sin psykiska kapacitet — där utanför, är den förbjudna marken. Jag vet att den inte ser sig så, att det jag skriver inte stämmer med självbilden. Den älskar sin underdånighet till vad den betraktar som ett större värde — vilket den dock själv tror sig skapa och omskapa — och erfar sina ramar som garantier för frihet, möjligen därför att dessa samtidigt absolverar från ansvarighet. Och saken är den, att denna åskådning egentligen inte är eller behöver vara sådan, men sedan begynnelsen har dess överväldigande majoritet utgjorts av människor för vilka passivitet, konsensus och underdånighet inför auktoriteten varit angenäma, rent av lustfyllda, dygder. Den som inte gör anspråk på att tänja gränserna för friheten — genom att bryta mot kollektivets delade värden och föreställningar — upplever knappast friheten som kringskuren. I själva verket kan denne med lätthet framhärda i föreställningen att friheten är maximal, till och med att den överträffar och överskuggar alla andra frihetsbegrepp. Den som i sin självständighetsiver kräver något utanför dessa gränser har givit upphov sin egen ofrihet genom sin oförskräckta individualism — och har sig själv att skylla för upplevelsen av ofrihet… för förlusten av den enda frihet som anses värd att ha. Den som har den rätta inställningen lever däremot i frihet oavsett de faktiska begränsningarna.

Man kan, till exempel, mena att äkta frihet endast är möjlig inom ramarna för och med iakttagande av den antroposofiska synen på människan. Alla andra människor, som inte bryr sig om dessa teser, är därför egentligen inte fria; de är de ofria. Den enda frihet som räknas är andlig frihet — i antroposofisk mening — som dessutom måste sammanlänkas med idén om upprepade jordeliv. Friheten är betingad av antroposofin snarare än antroposofin av friheten.

— fristående sidonoteringar, waldorflärareriet

I teorin har kanske waldorfläraren frihet, men jag får intrycket av att det är mycket tradition och ett socialt tryck/förväntningar som gör att den individuella lärarens frihet kanske ändå inskränks onödigt mycket.

Om jag jämför, uppfattar jag det som att lärarna i den icke-waldorfskola jag gick i hade större frihet i sin yrkesutövning. Det fanns ju liksom ramar och krav och planer och allt. Men bortsett från det, var det inte så petigt. I waldorf däremot, är det waldorfska så påträngande… det är liksom nästan hela livet! Waldorflärare är på ett särskilt sätt. Och allting i waldorf ska göras på ett särskilt sätt. Även om det inte alltid är uttalat så finns där så många förväntningar! Inte bara på lärare, utan på elever och föräldrar också.

Det är nog så att just detta — den upplevda skillnaden, det jag vetat men som varit outtalat — varit en av orsakerna till att jag inte kunnat ‘gå vidare’… i den meningen att jag alltid velat veta mer — jag har velat veta varför det var annorlunda, varför upplevelsen av waldorfskolan var så komplett olik upplevelsen av den mer konventionella skola jag senare var i. För det förstod jag redan då, att där fanns en såväl mental som kulturell skillnad.

Oftast beskrivs ju waldorfstämningen som något så postivt… en sådan gemenskap, delade värderingar, och allt det där. Men alla sådana miljöer tenderar ju samtidigt att bli — fållor. Och kvävande. Föräldrarnas sökande är en stor del i det — när de hittar waldorfskolan är det inte bara för att den tillgodoser ett undervisningsbehov. Den tillgodoser också något annat. En livsstil. Och alla möjliga icke-skolrelaterade aspekter av tillvaron.

Så är det vanligtvis inte i andra skolor. Där förväntar sig föräldrarna en tjänst — undervisning. Och visst, en del social fostran och annat. Lärarna har ett arbete, ett yrke. Waldorflärarvalet är något annat, trots allt. Det är inte bara ett yrke. Det är inte bara en skola. Och allting är på ett sådant bedövande allvar!

Och friheten — för alla inblandade, lärare, elever, föräldrar — är plötsligt inte där, den är inte vad man egentligen hade sökt efter… och då är det ibland enklare att omdefiniera vad ‘frihet’ är, än att ändra attityder, traditioner och vanor. Men någon kommer alltid att säga: vad menar ni egentligen med ‘frihet’? Menar ni detsamma som jag menar? (Och: vet jag vad jag själv menar? — den uppenbara följdfrågan…)

Nog är det så att man ser världen genom sina glasögon — och de är väl både individuella, genuint personliga, och ett resultat av social och annan yttre påverkan. Några glasögon måste man ju se världen igenom. Det sämsta är nog om man tror att man själv är undantagen; att man inte ser världen genom några glasögon och därför inte försöker ta reda på hurdana dessa glasögon är och hur de påverkar såväl ens världsbild som föreställningen om andra människor. Sedan kan man inte alltid reda ut allt, men man bedrar nog sig själv om man inbillar sig att man saknar glasögon.

Ett exempel kan handla om vad som är gott, för det tycker jag passar så väl in på waldorfsituationen. Det finns inom waldorfvärlden en mängd uttalade och outtalade föreställningar om vad som är gott. (Föreställningar som kan vara just… påträngande; de kan också vara kvävande, frihetsinskränkande, och så vidare.) Det finns naturligtvis i samhället också, och i alla typer av sammanslutningar. Men inom waldorf finns många sådana gemensamma föreställningar om vad som är gott och en del av dem skiljer sig från vad som gäller i världen utanför. (Det är höjden av exotiskt att som waldorfelev komma till en skola där man serveras skogaholms-limpa, snabbmakaroner och pulverpotatismos. Och att detta ses som helt reko mat — inga ‘moraliska’ övertoner och annat! Bara en sådan enkel, konkret sak! Samma föreställningar finns förstås på ‘högre’ nivåer — i e, bland idéer, i det abstrakta.) Dessa föreställningar och värderingar, vare sig de är medvetna eller omedvetna, influerar förstås hur människor ser på världen och tolkar den.

Ett exempel som jag fortfarande alldeles förbluffas över (men som inte är otypiskt, jag har hört liknande flera gånger) var PdVs argumentation för att waldorfläraren är extraordinär (min sammanfattning); han argumenterade på följande vis:

Roligt är att Kaj Pollack hört detta av en waldorflärare och praktiserade det under inspelningen av ”Så som i Himmelen”. Han lät en bra fotograf ta bilder av alla 35 i filmteamet och så satte han sig kl 5 varje morgon och såg på en i taget och tänkte på något bra de gjort dagen innan.

Och hans perspektiv, hans glasögon, är färgade av föreställningen att waldorflärarens totala engagemang — detta närmast religiösa kall som redan Steiner underbygger tron på — är något gott. Något enkom gott. Hans ‘syfte’ var förstås att också läsaren skulle se detta som något gott. Men jag tror att det krävs en viss typ av glasögon för att se det så.

Med mina glasögon — som inte på något sätt är ‘objektiva’, särskilt inte i det sammanhanget — tedde sig blotta idén fullständigt dysfunktionell. Ute i den vanliga världen — vill jag tro — uppfattas det som smått bisarrt att en lärare går upp 5 på morgonen och studerar fotografier. Men helt klart är att PdV inte förutsåg att hans läsares glasögon inte är identiska med hans egna. Inget fel i det, jag tror det är oundvikligt — vi bör ju inte låta bli att tala med människor som ser saker annorlunda bara för att vi inte kan rå över deras sätt att uppfatta det vi uttrycker. (Det går att läsa PdVs och min diskussion här, även om jag egentligen aldrig då skrev något om det jag skrivit här (men jag har aldrig riktigt kunnat släppa hans argument där kring lärarengagemanget).