på antroposofernas kulle — del i

Jag är sjuk. Nå, det är nu ändå lite bättre än det varit. Mest har jag varit sjuk i hypokondri. I sjukdomsförväntningar. Jag tål inte tanken på snuva, för snuva är så förfärligt tråkigt. Feber och annat kan jag enkelt leva med — jag blir uppeldad och manisk, annars är det okej — men snuvans tristess tål jag inte. Vad kan passa bättre än att (åter) tipsa om den bästa filmen någonsin, detta 70-tals-mästerverk, Auf dem Anthroposophenhügel? Den är alldeles underbar. Fotot, musiken, ja, allt. Det enda som plågar mig är att jag inte lyckats komma över en kvalitetskopia utan måste se den på YouTube. Där är fantastiska intervjuer med människor som mött Steiner. En dam gör en oförglömlig imitation av Steiners sätt att tala till åhörarna, hur han hälsar sin publik. Närmare än så känns det sällan som man kommer hans egen röst. Och så är det den äldre, intensive mannen– ordföranden — vid det maffiga steinerska skrivbordet.

Som berättaren, uppväxt i en grannby till Dornach, säger om dem i första YouTube-avsnittet: ‘die einwohner sind nicht ganz von unserer welt’. Han beskriver också hur han känner att han blir betraktad som vore han genomskinlig.

Del 1. Antroposoferna ser annorlunda ut. Den lokale prästen, Kully, talar om Steiner såsom en förkastlig okristlig människa som idkar umgänge med djävulen. Frågan om vilka antroposoferna egentligen är förblir obesvarad under många år, annat än att fördomar florerar. Andra lokalinvånare ser dem som hedningar. Efter många år kommer till sist filmmakaren till själva antroposofkullen. ‘Mir scheint als bin ich auf einem hügel des schweigens gelandet.’ Inga hundskall, inga öppna fönster. ‘Geheimnisvolle hausen schlafen in den morgen hinein.’ Men det är inte på en livlös planeten Mars. Antroposoferna ‘schauen mir an, aber ich bin irgendwie transparent’. Man tillhör inte och kan inte föreställa sig hur det vore att tillhöra denna plats och dess invånare som inte helt är av vår värld. (Och ännu roligare, nu 2010, är de otidsenliga kläderna, som jag föreställer mig var otidsenliga redan då.) Det är omöjligt att helt förstå även om man läser allt ‘… [w]as der doktor gesagt hat, und das ist der anfang und das ende hier auf diesem hügel’, där gralsväktare vaktar ett andligt arv. I slutet av denna första del finns de beskrivningar av Steiner jag nämnde ovan.

Del 2. Beundrare. Steiner i waldorfskolan. Steiners liv. Doktorsgraden. Weimar. Goethe. Teosofi. Marie v Sievers. Antroposofiska sällskapet. Högre världar och förandligande. Social tregrening. Läkepedagogik. Medicin. Biodynamik. Mysteriedramer. Arkitektur — första Goetheanum. Branden. Andra Goetheanum. (Bilderna — wow!) Röda fönstret och vad vill antroposofin… ‘… unsichtbare bezirke, kräfte … die bestimmen den menschen…’ (Se trappräckena efter pratet om fönstret och antroposofin — exakt samma design som i Kristofferskolan…!) Träskulpturen. Sällskapet har inte med religionsutövning att göra säger föredragshållaren framför skulpturen. Ockult. Tänkande. Och så vidare.

Del 3. Steiners konst. Färgernas väsen. Färgernas objektiva väsen (dessutom, jojo, och lyssna på damens förklaring av gult och blått i Steiners målning). Färgframställning från naturliga (biodynamiska) råvaror. Det tycks, säger berättaren, som om livet i Dornach avstannade den 30 mars 1925 och har blivit kvar där alltsedan dess. Steiner var universalgeniet utan given efterträdare och hans angivelelser konsulteras ännu. ‘[E]s ist eine versteinerte welt.’ Notera den lite tafatte färgmakaren, hans förklaringar och hans arbete. Byggnaden, ateljéhuset, som sedan visas är riktigt häftig — se dörren i mitten av den annars tomma väggen och den breda platta trappan. Missa inte heller interiören. Fantasifullhet och gåtfullhet.

På YouTube finns flera delar till. De ska jag också se ännu en gång. Men först ut med en otålig, uttråkad guru och ledare, herr Hund.

6 thoughts on “på antroposofernas kulle — del i

  1. Fint att få följa din blogg & din resa från Saulus till Paulus !
    Läs mer av Andrej Belyjs Dornach beskrivningar & du kommeratt känna igen dig själv !

  2. Ska läsa Belyj!

    Ingen engelsk översättning tyvärr. Inte vad jag vet i alla fall. Steiner-härmningen sker i klipp nr 1, alldeles i slutet, någonstans i åttonde minuten. Det är en dam med rätt stora glasögon. Det hörs när hon talar som Steiner. Och hon gör en jämförelse, säger samma sak fast som man skulle göra i vanligt tal. ‘Meine liebe freunde’ eller något tror jag det är hon säger, ‘mina kära vänner’. Alltså hur han inledde sina anföranden.

  3. Jag såg den en natt för några månader sedan – och håller alldeles med dig, Zooey! Fascinerade. Jag var faktiskt där en gång, tidigt 1990-tal, och fick ungefär samma intryck.

  4. Jag har varit där en gång. Som något motvillig turist (huvudresmålet var dock österrikiska alperna, där vi hyrde hus och varifrån vi gjorde en dagstur till Dornach har jag för mig). Slutet av 80-talet. 1988 kanske. Det var varmt och soligt och jag var inte särskilt road. Tyckte nog mest det såg ut som vilken waldorfskola som helst. Det var liksom inte läge för den sortens upplevelser just vid den tidpunkten…

Comments are closed.