steinerismer

Ljungquist:

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit. […] Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. […] Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Så var är de, dessa icke-steinerister? Vad säger de? Vad skriver de? Vad gör de? Också de måste ju vara medvetna om att utomståendes bild av antroposofer skapas av just fundamentalistiska och osjälvständiga steinerister. Eller av människor som till varje pris — och utan någon närmare eftertanke — desperat försvarar antroposofin och Steiner. De tycker säkert att de beskyddar arvet. Eller det de anser antroposofin är eller borde vara. Och, som sagt, dessa beskyddare syns oerhört mycket mer än några andra. Det är ju de som, med en aldrig sinande iver, företräder antroposofin. Inte många andra verkar känna sig manade, lämpade eller intresserade nog. I brist på en annan bild, är det dem vi kommer att se.

Sedan vet inte jag om jag riktigt håller med heller, vad den antroposofiska impulsen anbelangar. Jag antar att det är menat att göra ett godare intryck: se hela impulsen — alla antroposofiska impulser — allt som gjorts, i stället för enskilt testuggande. Men jag vet en massa saker om vad antroposofer gjort i denna impuls namn. Waldorfskolan brukar ju framhållas som en av dessa framgångsverksamheter där ‘impulsen’ varit verksam. Och jag är inte imponerad. Andra är det kanske. Men jag är det inte. Inte är jag särskilt imponerad av stora delar av de kulturella uttrycken heller. Inte av den antroposofiska ‘medicinen’. Inte av jordbruket. Steiner däremot, honom är jag imponerad av. På mitt eget sätt, men ändå.

Så frågan är om jag tycker att det är så illa med testuggande steinerister. Ja, jag uppskattar förstås inte dessa maniker som härjar över internet och som inte kan leva med att minsta lilla skavank hos den — sedan länge döde! — Steiner uppmärksammas. Men ännu tråkigare finner jag det faktum att det finns människor som fanatiskt försvarar antroposofin — för den ger så god mat! så fina färger! husen är spännande! — utan att ens bemöda sig om ett minimum av testuggande; de som bara är intresserade av impulsförverkligande — att utöva praktiska verksamheter i den antroposofiska andan — och inte alls det teoretiska. Jag finner dem oändligt tråkiga, hur uppfyllda av fina impulser de än är. Då tar jag hellre testuggandet, alla gånger.

(Fast min idealantroposof är ju Saul Bellow. I övrigt kan sägas: det är inte, kanske med något enstaka undantag, moderna antroposofer som ändrat min syn på antroposofi — i den mån den har ändrats — utan Steiner själv.)

Jag har förstås en något annan utgångspunkt än den skeptiker eller humanist som kritiserar antroposoferna. Men ändå: att de enbart skulle kritisera steinerismen, tror jag är osannolikt. Jag tror inte att kritiken handlar om en viss typ av antroposofer. Jag tror att den oftast har handlat om, exempelvis, den bristande evidensen för antroposofisk medicin eller om det pseudovetenskapliga inslaget i biodynamiken. Det handlar alltså om innehåll, inte främst om enskilda människors förhållningssätt till detta innehåll. Att enskilda antroposofer uppträder fanatiskt och fundamentalistiskt när antroposofin granskas eller kritiseras visar ju mest på en sak: att antroposofer — och just de utomstående ser mest utav — kan vara fanatiker. Och att uppenbarligen antroposofin har utrymme också för denna fanatism. Testuggande är den inte — inte som regel — däremot ständigt i färd med att rentvå och att rättfärdiga sårade intressen.

Men frågan är, trots allt, är ‘steinerister’ verkligen mindre antroposofer än andra antroposofer? Är testuggeri mindre antroposofiskt än impulsförverkligande? Är det fanatiska och bisarra försvaret av varenda liten steinersk och antroposofisk petitess mindre antroposofiskt? Vem är det som avgör det? Och framför allt, vem avgör det, när den icke-steineristiska antroposofin mestadels lyser med sin frånvaro — och lämnar företräde åt fanatiker, vare sig dessa fanatiker tuggar teser eller inte?

Hur som helst. Min erfarenhet är att waldorfskolan var full av rigida och fanatiska antroposofer, ofta oförmögna att tänka nytt, att tänka eget och att tänka självständigt. De var väl steinerister. Men de tuggade inte teser, inte framför eleverna. Det handlade inte om doktriner eller förmedlandet av dessa, utan om total övertygelse, närmast blind övertygelse, om doktrinernas förträfflighet. Och den övertygelsen — övertrumfande allt annat — gick inte att ta miste på även om waldorflärarna bara tuggade teser på fritiden och kollegiemötena; fanatismen finns där också utan teserna.

Och sedan, det som har följt, många år senare, när jag valde att kritisera den ‘pedagogik’ jag ansett mig bli utsatt för: det som skedde då, förstärkte bara mitt intryck av att antroposofin var och är en sekt vars representation — i den icke-antroposofiska världen — alltför lätt har anförtrotts ett fåtal närmast maniska människor som ägnar sin energi åt en sak. Att rentvå antroposofin — oavsett vad. Att få tyst på kritiker — oavsett vilka metoder som krävs. Kruxet är: dessa människor blir antroposofins ansikte. Vi som redan har en usel erfarenhet av antroposofin och av antroposofer får bara ytterligare bekräftelse på att vi hade rätt i vårt tidigare intryck: dessa människor måste befinna sig i en fanatisk sekt, de måste vara hjärntvättade. Men det intrycket fick inte jag därför att jag blev bemött av en testuggande gammal stoffil (det hade jag nog funnit smått charmigt) — utan på grund av det agerande ett fåtal människor gav prov på i konfrontationen med kritik.

Jag vet faktiskt inte om något intressant händer inom den svenska antroposofin. Om inte jag vet — hur ska då andra, vars intresse för antroposofi är mindre eller till och med obefintligt, veta? Hur ska människor som står utanför antroposofin kunna veta — eller ha någon ‘pejling på’ — hur antroposofin ter sig bakom kulissen, som till synes består av ett fåtal högljudda individer på defensiven? Man kan ju till exempel leta sig fram till antroposofiskt infocenters och antroposofiska sällskapets hemsidor. De ger effektivt bilden av en urbota tråkig rörelse. Det enda riktigt intressanta som hänt på svenska under de senaste åren — utgivningen av Jan Hälls bok om Edith Södergran och antroposofin — nämns inte med ett ord på någon av dessa sidor! Jan Hälls enorma insats för antroposofin — trots att han inte ens är antroposof! –, den fantastiska bok han skrivit, anses uppenbart inte intressant nog. Av antroposofer. Jag frågar mig varför? I stället är antroposofiskt infocenter fullproppat med intetsägande, och alltid fullständigt okritiskt sinnade, smilfinksreportage. (Jag vet inte vad syfte är med infocentret? Är det något slags antroposofiska diktaturens propagandaministerium som ska charma den vanliga världen? Eller är det, som jag tror, ett center för självbekräftelse i lagom doser?) Tidskriften Balder är inte mycket bättre; dock något mer tilltalande, främst estetiskt men även intellektuellt. Vilken modern antroposofisk litteratur ges ut på svenska i dag? Av vem? Om den alls existerar, varför ges den inte utrymme på bloggar, antroposofiskt infocenter och antroposofiska sällskapets hemsidor? Det är litteraturen jag är intresserad av. Inte arrangemang med halvkändisar i Kulturhuset i Ytterjärna eller Weledas nya bebisblöjsalva (eller vad det nu är de kan tänkas marknadsföra hårdast för till fället). I tyskspråkig antroposofi, å andra sidan, kan man ändå hitta ett och annat, både på internet och i tryck. Taja Guts bok, till exempel, verkar läsvärd.

5 thoughts on “steinerismer

  1. Du har en poäng här. Helt klart. Men att du skulle avvisa biodynamiken rimmar illa med din preferens för Saltås produkter. Oh well. Konsekvens är för ömfotingar, eller hur!

  2. Nå, jag vet inte! Jag tror ju inte att det är biodynamiken som gör produkterna bra — utan att de konkurrerar i ett högre prissegment i butiken. Typ. Saltås framgångar är däremot, jämfört med biodynamiken självt, ganska ointressanta. Biodynamiken är utomordentlig konst, men inte mycket till vetenskap.

Comments are closed.