respekt kanske måste förtjänas

och inte bara utkrävas av en ‘motståndare’ man så uppenbart tycks ringakta.

Ljunquist:

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Jaså, är det så det är? Jag skulle nog våga påstå att många kritiker går betydligt djupare än Ljungquist ger sken av. De antroposofiska presentationerna är däremot påfallande ofta triviala, ytliga och ointressanta; fulla av tjusigt klingande fraser utan särskilt mycket innehåll. Det finns för all del antroposofer man kan läsa med behållning.

En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

‘Man’ försöker inte göra det. Roger Rawlings har skrivit de texterna. Allihop. Och han har en betydligt mer nyanserad bild än att ‘antroposofi är en religion’ och ‘skolorna utbildar antroposofer’. Jag har en bra idé: registrera dig på waldorf critics-listan, Johannes Ljungquist, och initiera ett samtal med Roger. Jag skulle nog påstå att han är mer intresserad av existentiella, religiösa, filosofiska och kunskapsteoretiska perspektiv än de flesta antroposofer är! Han är en intressant människa, och före detta waldorfelev, som nog slog huvudet på spiken när han skrev detta

One reason conversation between Anthroposophists and non-Anthroposophists can be difficult is that Steiner taught his followers to believe they are surrounded by enemies. He said these enemies include secret societies of wrongdoers, black magicians, stooges of the demon Ahriman, people who are literally demons in disguise, wrongheaded adherents of traditional religions, scientists, materialists, and so on. Anthroposophists must carry on their good work in the knowledge that implacable enemies are springing up on every side, he said.

Ljungquist forstätter:

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom,

Alternativ förklaring: en vilja att analysera. En vilja att visa fram den världsbild som waldorf bygger på. Därtill: en önskan om att bilden av waldorf ska bli mer nyanserad. Det kommer den aldrig bli om waldorf får hållas, om waldorf ska låtas existera bortom all kritik. Dåliga upplevelser är förvisso ofta startskottet, själva anledningen till att man börjar leta efter andra perspektiv. Men det är definitivt inte hela historien. Jag känner till waldorfkritiker som inte har haft direkt dåliga upplevelser i waldorf. (Och det finns människor som är kritiska på teoretiska grunder. Man kan ha synpunkter på waldorfpedagogiken utan att ha haft något med waldorfskolor att göra.)

något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten [Rogers — zooeys anm]) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Det är självklart att waldorfskolorna har ett ansvar. Å andra sidan tror jag varken Roger eller jag gör vad vi gör för att vi tycker att någon bör ta på sig skulden i trivial mening. En del före detta waldorfföräldrar och -elever ägnar sig visserligen åt waldorfkritik för att upplysa andra. Jag tror att det är ett av Rogers syften. Men vad gäller mig (och även Roger, tror jag — vi är ju båda före detta elever, det är lite annorlunda än att ha varit förälder, skulle jag säga) är den stora drivkraften att faktiskt förstå. Och om waldorf vill undvika kritik, ska de nog också undvika att skriva in barn som mig. Sådana barn som inte riktigt nöjer sig med att spela flöjt.

Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån.

Jag har hittills inte stött på en enda waldorfkritiker som hävdar att antroposofin är ett ämne i skolan. Det här poppar upp jämt och ständigt som något slags halmgubben-i-lådan från antroposofhåll. Till slut blir det lite tröttsamt, faktiskt. Hur vore det att läsa vad kritikerna skriver i stället för att hitta på tramsargument och lägga dem i kritikernas mun?

Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Jag har förfärligt svårt för att begripa mig på människor som utgår från att andra är för ointelligenta eller okunniga för att förstå vad antroposofi är. Och respekt som innebär att man ska lämna en föreställning okritiserad är inte värd att kallas ‘respekt’. Antroposofer har inte något monopol på att förstå, att diskutera och att kritisera antroposofi (de två senare aktiviteterna tycks de ju inte ägna sig åt i någon nämnvärd omfattning i och för sig). Alltså, denna dryghet och överlägsenhet! Det är inte särskilt charmig; det tyder inte heller på någon väl utvecklad känsla av respekt för andra människors förmåga och kunnande, men det är väl en bisak här. Och dessutom är det väl en förfärligt märklig synpunkt att man ska ignorera det man ännu inte har förstått. Pedagogiskt sett en fullständigt bisarr tanke.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt.

Onekligen.

Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Tänk, jag är inte särskilt förvånad.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Antagligen ett bra tag till. Och ännu längre, om det någonsin sker, tills ni pallar att diskutera antroposofiska förhållningssätt i öppna sammanhang — där ni gör er mottagliga för synpunkter, till och med kritik, från dem som inte håller med. Det är först då det blir riktigt intressant.

Jag skrev för ett tag sedan det här inlägget. Några kommentarer som egentligen rör Ljungquists ovan kommenterade bloggpost finns i tråden. Jag vet inte på vad Ljungquist grundar sitt val att inte tillåta kommentarer; han kanske har goda skäl, och jag bryr mig inte nämnvärt. Däremot noterar jag ironin.