varför man inte blir antroposof

Ljungquist:

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. … Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag kunde just tro det.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Och börja tänka inuti en annan låda, den i pastellfärger laserade antroposofilådan.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig.

Jaså. Den officiella världsförklaringen? Vad är nu det?

Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende.

Vilka dumsnutar förvisar dem dit? I stället för till filosofin eller till vetenskapen. Det är väl alldeles uppenbart att inte religionen har några svar — inte ens på livets mindre frågeställningar.

Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring?

Vad är och var är etablissemanget? Vad är en världsförklaring? Och varför är det inte betydligt mer intellektuellt hederligt att säga — vi vet ännu inte, till exempel, hur ’tillvaron’ uppkom? (Vems tillvaro? Människans? Universums? Toffeldjurens?) Det trovärdiga är väl att också kunna erkänna det man inte vet, om man faktiskt inte vet det. Rudolf Steiner har visserligen förklaringar på det mesta, också på det hittills oförklarliga och på sådant som mest verkar plockat ur den vilda fantasin. Jag vet inte om det precis ökar hans, och antroposofins, trovärdighet…

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.

Ja, men hur kommer det sig? Och hur kommer det sig att antroposofins självgoda tryne ständigt sticker upp i varje fråga? Är det kanske premissen det är fel på? Kan det vara så att antroposoferna har missuppfattat den icke-antroposofiska delen av mänsklighetens förhållande till ‘existensens djupare dimensioner’? För — ursäkta att jag säger det — maken till dryghet skådar man sällan ens bland mycket bildade människor. Givetvis kan människor inte ägna sig åt självreflektion, då skulle de ju sett sanningen i antroposofin! Eller är det kanske antroposoferna som projicerar — det är de som väntar på att få sanningarna levererade, av experten på de högre världarna, han som läste Akasha-krönikan? Tilltron till de invigdas upplysthet och upphöjdhet är däremot något som mer allmänt saknas bland dem som verkligen tar reflektion och kunskap på allvar. Vetenskapen har ju trots allt gjort en hel del framsteg sedan 1925, och det är väl mer än man kan säga om antroposofin. Å andra sidan, enligt första citatet ovan, vägen in i antroposofin är inte förnuftet utan igenkännandet. Igenkännandet. Inte tänkandet eller kunskapsutvecklingen.

Den antroposofiska självgodheten är verkligen inte lätt att fördra alla gånger. Den är avtändande.

About these ads
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 767 other followers