pedagogiskt undantagstillstånd (del i)

Nu har den nya skollagen klubbats av riksdagen, och den innebär, så vitt jag kan förstå, att reglerna för kommunala skolor och friskolor ska bli mer likformiga, och att alla skolor, inklusive waldorfskolorna, kommer att ‘tvingas’ anställa behöriga lärare, genomföra nationella prov samt sätta sedvanliga betyg. Vad gäller dessa punkter har waldorfskolorna hittills åtnjutit undantag. Man har också försökt få sin undantagsställning fortsatt bekräftad i lagstiftningen. I och med den nya skollagen nu blivit antagen inträder — förmodar jag — ett nytt skede i waldorfrörelsens kamp för undantagen. Jag kan tyvärr inte annat än att dra slutsatsen, att waldorfrörelsens allt överskuggande mål är att försäkra sig om att också framgent kunna bedriva en verksamhet där de elever, som är inskrivna i verksamheten, blir undanhållna den utbildningsnivå de hade ägt rätt till om deras föräldrar haft förstånd nog att sända dem till en skolform med annan pedagogisk inriktning.

Några undantag från de allmänna reglerna ska egentligen inte finnas — alla skolor bör vara skyldiga att bibringa sina elever en miniminivå av kunskaper och färdigheter. Det borde vara den grundläggande föresatsen från lagstiftarens sida. En av Björklunds medarbetare på Utbildningsdepartementet svarar dock waldorfföräldrarnas organisation så här (ett svar som är oroväckande):

Däremot kommer det att finnas utrymme att ansöka om att undantag vad gäller lärarbehörighet och betygsättning. Vad gäller eventuella undantag från de nationella proven är frågan inte slutgiltigt avgjord.

Jag rekommenderar läsning av waldofföräldrarnas blogg. Den utgör ett utmärkt exempel på den beklagliga uppfattning somliga föräldrar hyser, nämligen att det är deras rättighet att välja en utbildning som ger barnen sämre möjligheter till intellektuell utveckling och dessutom låser in barnen i ett pedagogiskt system. Att waldorfbarnen ligger långt efter sina jämnåriga i kommunala och övriga friskolor är ett faktum de organiserade waldorfföräldrarna, liksom waldorfskolefederationen, är helt på det klara med — och man finner detta berättigat. Ett sådant förhållningssätt innebär utan tvivel — även om det, för argumentationens sak, antas att waldorfrörelsen har rätt i att waldorfeleverna till slut kommer i kapp (något man kan betvivla sker i realiteten) — ett godkännande av att eleverna är fastlåsta i waldorfskolan. De kan inte — med eller mot sina föräldrars vilja — byta till en annan skolform, eftersom kunskapsnivån är för låg, och därmed i praktiken utgör ett hinder för skolbyte.

De här inläggen kommer handla om de undantag som waldorfrörelsen velat ha beträffande skolorna och läroplanen, undantag som, om de gavs förnyad giltighet, skulle försäkra att barn också framgent stängs inne i ett pedagogiskt system, där de riskerar erhålla en utbildning som ligger långt under deras kapacitet, något som givetvis försämrar dessa individers framtidsutsikter. Waldorflärarutbildningen, och de krav som ställts av waldorfrörelsen på att få ingå i akademiska sammanhang och att få sin waldorflärarutbildning formellt godkänd, behandlas vidare senare (och har även behandlats tidigare på bloggen), även om dessa två områden egentligen överlappar varandra.

I pressen har den nya skollagen inte berörts särskilt mycket, om alls, den senaste veckan; och i fråga om waldorfskolan har jag under senare tid bara råkat på två artiklar. Först den artikel jag kommenterade förra veckan. Sedan en relativt ny artikel i Folkbladet, som tycks vara en lokal tidning för Norrköpingstrakten. I denna artikel uttalar sig en waldorflärare från waldorfskolan i Norrköping. Artikeln menar att ‘[w]aldorfskolans pedagogik går ut på att eleverna lär sig i egen takt och deras utbildning skiljer sig från den vanliga kursplanen’, något som väl kan betvivlas — ty inte är det elevernas egna takt det kommer an på, utan den av antroposofin föreskrivna takten (vilken waldorfföreträdare regelmässigt förväxlar med utvecklingspsykologisk sanning). Det är waldorfpedagogikens egen takt, det är frågan om — inte barnens. I artikeln kan man även läsa:

Tidigare fanns det ett undantag för Waldorfskolan i skollagen som innebar att de inte behövde behöriga lärare. Men trots att Folkpartiet, som varit mest pådrivande den nya skollagen, säger sig välkomna mångfald i skolsystemet är det undantaget bortplockat.

Kanske är det helt enkelt så, att det finns politiker som insett att elevernas behov av kompetenta och kunniga lärare väger tyngre än fluffkoncept som ‘mångfald’. Man kanske inser — det är min förhoppning, som måhända är fåfäng — att ‘mångfald’ är ett kulissbegrepp som döljer intressegruppers verkliga motiv; deras självpåtagna ‘rättigheter’ att undanhålla sina och gärna andras barn den kunskap som andra barn i samhället i bästa fall garanteras. Den intervjuade waldorfläraren lovar att waldorfrörelsen ska kämpa för rätten att anställa obehöriga alternativt antroposofiskt/waldorfpedagogiskt utbildade lärare som saknar riktig lärarutbildning. Så bra. Då är vi förvissade om att kvaliteten i waldorfskolan är säkrad.

Detta är första inlägget av flera om det här ämnet. De följande kommer att behandla waldorfskolefederationens syn på undantagen och den politiska kamp som förs för att behålla dem.

10 thoughts on “pedagogiskt undantagstillstånd (del i)

  1. Zooey:
    “Den intervjuade waldorfläraren lovar att waldorfrörelsen ska kämpa för rätten att anställa obehöriga alternativt antroposofiskt/waldorfpedagogiskt utbildade lärare som saknar riktig lärarutbildning.”

    antroposofiskt/waldorfpedagogiskt utbildade lärare saknar framför allt ämneskunskap. Kan själva inte det de skall undervisa, i alla fall inte de waldorf”lärare” jag har träffat på den skola jag (en vanlig högstadielärare) har varit del av ett tag.

  2. Det är en del av problemet, otvivelaktigt, samt en viktig anledning till att Stockholms uni la ned waldorflärarutbildningen. Ämneskunskapen kom ju från Steinerbaserad litteratur. Den saknar i anmärkningsvärd grad verklighetsanknytning…

  3. Det kanske är så att de som dras till tramset om andevärldar är inte intresserade av det som vanliga människor uppfattar som kunskap. I alla fall är det varken Jan Björklund eller Stockholms Universitet som hindrar anthro/steiner/waldorf att lära sig det som krävs för att undervisa i t ex svenska eller matematik.

  4. Det verkar ju bitvis — i federationens protokoll — som att de ‘inser’ att de kanske måste acceptera en vanlig lärarutbildning plus andevärlden i tillägg i form av ett extra år, eller så, på en privat institution (WLH/RSH). Ungefär som antroposofiska läkare är leg läkare i grunden. Samtidigt förstår de nog, och det ökar givetvis viljan att ha undantag, att det kommer att bli knepigt att hitta de lärare som är beredda till detta. Outbildade — alternativt antroposofiskt eller konstnärligt utbildade — personer kan de alltid hitta. Men behöriga lärare med andevärldstillägg! Det är knivigare ;-) Det finns helt enkelt inte tillräckligt med antroposofiskt intresserade människor, som vill gå den banan och genomgå den utbildningen, för att man ska kunna fylla behovet av lärare i samtliga waldorfskolor. Egentligen har man inte kapacitet att driva så många skolor. Jag misstänker att det är 10 gånger för många skolor. Eller så. Orimligt många.

  5. Ja, det är överkapacitet (många tomma platser) på waldorfskolor, vad jag har sett. Det är ett problem (för anthro/steiner/waldorf).
    Sedan går utvecklingen i lärarutbildningen mot ämneskunskaper i botten krävs, gäller all lärarutbildning. Det blir ännu större problem för anthro/steiner/waldorf.

  6. Zooey, läser igen din kom lite högre upp:
    “behöriga lärare med andevärldstillägg!”
    Oh!

Comments are closed.