viff viff, vidarkliniken!

Efter Vidarklinikens forskningsenhet (startad 2009) kom Vidarinstitutet, och efter Vidarinstitutet kom VIFF, Vidarklinikens forskningsfond. Läs mer här. Vidarklinikens forskningsenhet var uppenbarligen aldrig från kliniken fristående; institutet och dess stiftelse är det (ännu) ej heller, hur det nu ska förstås.

Vad bedrivs då för slags forskning av och i samarbete med Vidarkliniken och dess enheter? Ett projekt, som ska utmynna i en doktorsavhandling, är ‘Allergi, stress och känsla av sammanhang i barnfamiljer med antroposofisk livsstil’. Ett antal samarbetspartners räknas upp, de är verksamma vid bland annat Uppsala och Stockholms universitet samt Karolinska Institutet.

‘Känsla av sammanhang’? ‘Antroposofisk livsstil’? I beskrivningen anges:

Förutom den fysiska miljön undersöks nu också inverkan av den psykosociala miljön för utveckling av allergi.

Jag förmodar att forskarna funnit något som gör den psykosociala miljön annorlunda bland antroposoffamiljer än andra familjer. Hur och på vilka kriterier har man valt ut de antroposofiska familjerna? Bland självidentifierade antroposofer? Min intuitiva känsla är att den psykosociala miljön i antroposofiska miljöer emellanåt kan vara rent förfärlig. Finns här inte en överhängande risk att ordningssamma och välbärgade antroposofiska familjer anmält sig som deltagare, medan familjer med ‘sämre’ utgångsläge undvikit detta? Hur kan en sådan urvalsfaktor påverka slutresultatet? Är dessa antroposofiska familjer ens representativa för den ‘antroposofiska livsstilen’? Men jag antar att man noga definierat begreppen och gjort ett sunt urval bland deltagarna, och att dylik problematik har förebyggts.

Eller, förresten, det antar jag väl just inte. Jag är tämligen övertygad om att projektet har ett enda syfte: att framhålla det förträffliga i antroposofernas vanor och ovanor, och på så sätt legitimera de mest idiotiska påfund, som exempelvis vaccinationsvägran, men det är dock inte den enda. Jag är övertygad, kort sagt, om att samtliga forskningsprojekt som företas av och med Vidarkliniken (liksom de som företas av waldorfanhängare) är en del av marknadsföringen och hör till de politiska påtryckningsverktygen, och att resultaten anpassas och framställs på ett sätt som tjänar rörelsens mål. Precis som Dahlin-rapporten försökte göra för waldorfpedagogiken. Dahlin med flera har på sistone till och med skapat sig en forskningsorganisation, med en ‘peer-reviewad’ publikation. (Det gäller ju att sätta ‘rätt’ personer att granska och godkänna den antroposofiska forskningen — antroposofer själva är pålitligast!) Det vetenskapliga är en tunn fernissa. De vetenskapliga anspråken köper legitimitet, och få utöver de närmast sörjande kommer att bry sig om att noggrannare befatta sig med Vidarklinikens forskning.

Sedan har vi en annan allergistudie, kopplad till den nyss nämnda. En av projektets frågeställningar är denna:

Skiljer sig den intrauterina miljön mellan allergiska och icke-allergiska mödrar, liksom mödrar med antroposofisk och traditionell livsstil?

Ställer man antroposofisk livsstil mot traditionell livsstil, och innebär ‘traditionell’ i så fall ‘konventionell’? Eller betyder ‘mödrar med antroposofisk och traditionell livsstil’ att antroposofisk och traditionell livsstil sammanfaller? Att antroposofisk livsstil, till skillnad från konventionell livsstil, är traditionell? Antroposofer tror allmänt att de lever mer traditionellt (man äter ‘naturligt’, exempelvis), men är det antagandet verkligen alltid korrekt? I vart fall förutsätter jag att de definierat såväl antroposofisk som traditionell livsstil. (Det kan ju bli intressant läsning också för oss som ger blanka katten i ‘intrauterina miljöer’…) Vidare:

Finns det ett orsakssamband mellan livsstilsfaktorer, inklusive hur kostens råvaror producerats, normalflora i tarm, produktion av antimikrobiella peptider och uppkomst av allergi?

Kan vi äntligen komma hemligheten med nedgrävda kohorn och himmelska konstellationers påverkan på grödorna på spåren? Och:

Kan graden av psykosocial stress i familjen påverka risk för barnet att utveckla allergi?

(Hmm. Kan psykosocial waldorfskolestress påverka risken att barnet utvecklar allergier? Hmm, som sagt. ‘Naturlig’ mat kanske hjälper föga…)

Därutöver görs något slags utvärdering av cancervården, även denna utvärdering i samarbete mellan forskare vid ett antal betydelsefulla akademiska institutioner och anställda vid Vidarkliniken. Det tycks handla om frågor kring ‘livssituation’, inte om eventuell effektivitet hos de metoder som Vidarkliniken använder, bland annat det (synnerligen ineffektiva) mistelpreparatet.

Intressant nog påbörjades ett nytt ‘vårdvetenskapligt’ forskningsprojekt i augusti, betitlat ‘Existentiellt vårdande i klinisk praxis — applikationsforskning i antroposofisk vårdmiljö’. Det leds av Maria Arman — verksam vid Vidarkliniken och Karolinska Institutet — som också deltar i cancerprojektet ovan, samt i en rad andra antroposofiska forskningsprojekt. Hennes doktorsavhandling i vårdvetenskap behandlade cancerpatienters upplevelser (titel: Lidande och existens i patientens värld). Hon förklarar i den här artikeln hur cancern kan leda till mognad och upplevas som en välsignelse. (Rudolf Steiner skulle glatt sig, men av delvis andra skäl än de Arman öppet ger uttryck för.) Ett senare projekt handlade om kärlek. Sammanfattning:

Caring as a virtue and an act of ethics is from both a natural and a professional point of view inseparably related to love as a universal/ontological value. Love is shown, like suffering and death, to be a concept of universal or metacharacter. From current nursing/caring science as well as from ethical and philosophical perspectives, this paper explores how love can be visible in caring through virtue and that the art of caring creates its evidence. The ethical and existential practicing of love, particularly unselfish love, allows a caregiver to come distinctly closer to the essence of his or her own personality and to live in a more authentic manner. Obstacles and alienation in caregivers that induce a holding back of one’s own natural impulses to give the suffering patient tender, dignified care are examined. Economy, paradigm, and caring culture are cited, but ultimately it is a question concerning every caregiver’s decision and responsibility to come forward to serve those the caregiver is actually there to represent, the suffering patient. This does not always require new knowledge, rather, liberation of the inner life and authenticity in caregivers. Love, if viewed only as a phenomenon without connection to a universal or ontological philosophy, risks being a problematic concept for caring science. If, on the other hand, it is viewed as the ontological basis for caring and ethical acts, then we can look for and practice phenomenological expressions for love that can enhance the patient’s understanding of life as well as giving relief from suffering.

Notera särskilt att ‘[l]ove is shown, like suffering and death, to be a concept of universal or metacharacter’! Annars så talar väl ovanstående för sig självt, varför övriga kommentarer är överflödiga. En annan artikel Arman är medförfattare till handlar om antroposofisk vård. I sammanfattningen sägs bland annat:

Sixteen former patients [. . .] were interviewed regarding their experience of anthroposophic care. Patients especially noted the benefits of the holistic caring environment; the empathetic approach and true caring offered, as well as the peaceful atmosphere and rest. A turning point or shift in perspectives, implying a home coming in relation to inner aspects was discussed as an outcome.

Återigen — de som söker sig till antroposofisk vård, gillar antroposofisk vård och framför allt den antroposofiska miljön. Det kan väl inte vara en överraskning? Man hamnar inte på Vidarkliniken av en slump. Man kommer dit därför att man är van vid och har en positiv inställning till antroposofi och antroposofisk livsstil. Låt hundentusiaster besöka ett gäng sockersöta, busiga valpar och fråga efteråt hur många av dem som gillade upplevelsen. (Jag gissar att valparna skramlar ihop skyhöga popularitets- och trivselpoäng.)

Därutöver finansierar Landstinget i Östergötland en uppföljning av Vidarklinikspatienter, även den under ledning av Maria Arman. Den utmynnar förmodligen i den gamla vanliga slutsatsen, nämligen att patienterna tyckte Vidarkliniken var trevlig och att de trivdes jättebra, och är sålunda mycket nyttig som PR-material för kliniken.

Voff voff, Vidarkliniken! hälsar vi, herr Hund och jag, men det låter lite som ett inte helt lekfullt grrrrrr.