karma och läkepedagogiken

I förhållande till sin omfattning är kanske läkepedagogiken den antroposofiska verksamhet som minst av alla blivit föremål för kritisk granskning. De läkepedagogiska verksamheterna ifrågasätts sällan eller aldrig, och jag undrar hur det kommer sig. De bitvis uppseendeväckande idéer som ligger till grund för läkepedagogiken borde föranleda såväl kritik som granskning. Ändå sker det inte. Antroposofernas egna beskrivningar tas i allmänhet för sanning, och inte oväntat innebär de lovprisande av de antroposofiska verksamheterna. Vem frågar om läkepedagogiken verkligen är så framgångsrik? Vem frågar sig om dess effekter är goda, samt vilka mänskliga kostnader den för med sig, utöver de ekonomiska?

Den oundvikliga invändningen — från antroposofiskt håll — är att vi utomstående inte bör ta oss rätten att kritisera människor som försöker göra något gott. Men att vilja göra gott, eller att tro att man gör gott, är ingen garant för att det man faktiskt åstadkommer är gott. Tyvärr kan det vara precis tvärtom; att den ideologiskt färgade niten förhindrar insikt i att det utförda arbetets resultat är ont inte gott. Waldorfskolan menar sig också vilja göra något gott — trots det var (och är) waldorfskolan inte en genomgående god plats för barn. På många sätt — och framför allt för somliga individer — är den något rent ont.

Det finns med all sannolikhet drägligt eller till och med väl fungerande läkepedagogiska verksamheter — och det finns, vare sig antroposoferna kan tillstå det eller inte, sådana verksamheter som fungerar uruselt. Det finns otvivelaktigt goda läkepedagoger — människor som, den läkepedagogiska utbildningen till trots, har en god intutition i yrket — liksom det finns usla läkepedagoger. (De senare har troligen väldigt lite hjälp av den läkepedagogiska utbildningen. Jag gissar att detta inte skiljer sig mycket från waldorflärarsituationen.)

Ett betydande hinder är, föreställer jag mig, att kännedomen om läkepedagogiken är alldeles för dålig. Jag frågar mig om beställarna vet tillräckligt om läkepedagogik, och om man allmänt känner till att läkepedagogiken inte egentligen är ett vårdalternativ jämförbart med andra. En sak är den bakomliggande livsåskådningen. En annan är hur tillvaron faktiskt ter sig på de läkepedagogiska hemmen. Är samhällets kontroll tillräcklig och tillvaratas vårdtagarnas rättigheter? Har de senare någon röst?

Samtidigt som antroposoferna sprider lovord om sina verksamheter, är det inte så svårt att hitta vittnesmål från individer som säger sig ha farit illa på de läkepedagogiska hemmen och som menar sig ha blivit utsatta för grymma och otillåtna åtgärder. Detta bekräftas i viss mån av Nina Cernold som arbetade på den läkepedagogiska Dormsjöskolan. Jag vet inte om det finns andra avhoppare från läkepedagogiska verksamheter och om någon annan har uttalat sig. Först och främst är läkepedagogiken en arbetsplats för antroposofer; återigen i likhet med waldorfskolorna, en möjlighet att förena behovet av personlig, andlig utveckling med behovet av en inkomst, krasst betraktat. Antroposofer kritiserar sällan antroposofiska verksamheter. En antroposof köper ju verksamhetens själva grund. Den är deras liv, för att generalisera.

Åter uppkommer frågan — är det läkepedagogikens antroposofiska fundament det är fel på eller handlar det bara om enskilda individer som agerat inkompetent?

Hurdana är rättelsemekanismerna när något går fel i en sådan verksamhet? Och hur utvärderas de läkepedagogiska idéerna och metoderna?

Grunden för läkepedagogiken finns i Rudolf Steiner’s läkepedagogiska föredrag, och det som sägs i dessa återspeglar de antroposofiska idéerna i stort. I det inledande läkepedagogiska föredraget i den publicerade serien, förklarar Steiner att det handikappade barnet har valt sina defekter — det har valt att inkarnera med dessa brister — och att det är en karmisk nödvändighet. Man får sig även till livs bisarra uttalanden om kopplingen mellan defekter i levern och en försvagad vilja.

Let us look right away from this life of soul, which emerges only by degrees and in which a part is often played by teachers — concerning whom perhaps the less said the better! — let us look away from this life of soul, and then we find, behind the bodily nature, another life of soul, a spirit soul, which makes its descent, between the time of conception and birth, from the spiritual worlds. For the first-mentioned life of soul is not that in man which descends from spiritual worlds. The life of soul which descends from the spiritual worlds is something quite different, and is not, in the ordinary way, perceptible to earthly consciousness. This whole life of soul that comes down from the spiritual worlds takes possession of the body which is being built up from the sequence of generations in accordance with heredity.

Det ‘material’ läkepedagogen arbetar med är således inte ens möjligt att uppfatta med jordelivets vanliga medvetande. (Det kan, i likhet med andra andligt högstående ‘sanningar’, skönjas endast av den antroposofiskt utbildade.) Arbetets resultat syns i kommande jordeliv. Förutsatt att sådana existerar och att den antroposofiska världsbilden är den rätta. Är det rimligt att kommuner och landsting förutsätter detta? I det andra föredraget fortsätter Steiner att förklara. Han säger bland annat det är läkepedagogens uppgift att hjälpa eleven att finna det rätta förhållandet till den kosmiska etern, och att detta måste ske genom en religiös känsla inför kosmos.

We must make every endeavour to enable the pupil with whom we are dealing, who has been given into our charge, to find his right relation to this cosmic ether. We shall never do so unless we, as teachers, are permeated through and through with the feeling that the thoughts in all their rightness and in all the power of their livingness are contained in the cosmic ether, are present all the time in the cosmic ether. Without having ourselves this religious feeling towards the cosmos, we cannot possibly develop a right attitude towards the child. And the attitude, the whole relation that we bear to him, is what matters most of all.

Vilket är då problemet utvecklingsstörda barn har, och hur föreslås läkepedagogen arbeta?

It is actually most important for you to know that in very many cases of backward children we have to do with an imperfectly developed etheric body. [. . .] The teacher’s etheric body (and this should follow quite naturally as a result of his training) must be able to influence the physical body of the child, and the teacher’s astral body the etheric body of the child. The ego of the teacher must be able to influence the astral body of the child. And now you will be rather taken aback, for we come next to the spirit-self of the teacher, and you will be thinking that surely the spirit-self is not yet developed. Nevertheless, such is the law. The spirit-self of the teacher must work upon the ego of the child. And I will show you how, not only in the ideal teacher, but often in the very worst possible teacher, the teacher’s spirit-self — of which he is himself not yet in the least conscious — influences the child’s ego. Education is indeed veiled in many mysteries.

I samma föredrag förklarar Steiner att läkepedagogerna bör hålla sin kunskap om dessa tillstånd och deras behandling så hemlig som möjligt. När läkepedagogen behandlar ett barn, griper han in i den naturliga utvecklingen — han ingriper i och arbetar med barnets karma.

… we must know that in the education of backward children it is a matter of deep intervention in karmic activities which would otherwise come to fulfilment between death and the next birth. It is actually so: what is done by us now, intervenes in the work of God which would otherwise be brought to fulfilment at a later time.

Han säger även:

The Gods use magic, and the difference between white and black magic consists only in this: in white magic one intervenes in a moral, selfless way, and in black magic in an immoral, selfish way. There is no other difference. And so, in the nature of the case, since all talk about education of backward children is mere talk and leads to nothing, obviously this education can only be effective when it uses measures which are capable also of immoral application. And that brings us once again to the imperative need for a deep sense of responsibility.

Ansvarighet, alltså. Men finns ansvarigheten där? Kan en känsla för ansvar, hur stor den än är, kompensera den läkepedagogiska grundens brister? Hur kan man någonsin försvara tillämpningen av karmadoktriner i fråga om barn som tas om hand inom en offentligt finansierad verksamhet?

One thought on “karma och läkepedagogiken

Comments are closed.