handikapp och mening (läkepedagogik)

Jag är rätt skeptisk till de läkepedagogiska verksamheterna. Grundidéerna finns i Steiners föreläsningar om läkepedagogik. I ett föredrag som hölls vid Kulturhuset i Ytterjärna 2007 talade Rüdiger Grimm, läkepedagogikansvarig vid Goetheanum, på temat ‘Hur blir antroposofi till metoder för läkepedagogik och socialterapi?’ (en nedskrift av föredraget finns tillgänglig som pdf-fil hos Antroposofiskt Infocenter). Grimm förklarar att med det antroposofiska synsättet blir funktionshindret meningsfullt.

I det ögonblick vi uppfattar en människa, inte bara som ett kroppsligt väsen utan som andligt-själsligt väsen, övervinner vi alla defektologiska (defekt = missbildning) beteckningar och egenskaper som samlas kring ett fall. Ur en andlig synvinkel är den kroppsliga uppenbarelsen som träder emot oss meningsfull, inte genom att det fattas en hel del, utan för att det finns en mening med utseendet, begåvningen eller hindret. Det framstår som meningsfullt och som en livsuppgift. Varje litet utvecklingssteg som en individ kan gå har en mening ur denna synvinkel. [s 3]

Det kan också sägas att det handlar om karma, fastän ordet inte nämns. Jag roas dock av Grimms redogörelse för vanlig gaggighet, eller glömska, och det mänskliga minnet, där han avslutar stycket genom att säga att

… i de här inre bilderna finns Jagets närvaro. Och när vi förlorar en del av dessa inre bilder, förlorar vi oss själva.

Dessutom detta om motsatsen mellan extrem minnessvårighet, att inte kunna minnas, och besattheten, att inte kunna glömma [s 4]. Men åter till läkepedagogiken och Grimms föredrag. I övrigt finns inte så mycket att säga om det annat än att dess inledning kan förleda en att tro att man ska få veta något om vad antroposoferna faktiskt tror på (på den punkten blev jag besviken):

Vi upplever alltid att folk säger att antroposofisk läkepedagogik är bra i sitt praktiska utförande och att allt annat är något slags överordnad världsåskådning – antroposoferna får tro på vad de vill, huvudsaken är att de uträttar ett bra arbete. [s 1]

Hade hoppats att Grimm skulle ha något mer intressant att säga om hur världsåskådning kommer till uttryck i konkret verksamhet. Men det blir inte så mycket sagt om det, däremot mer om intuition och lyckoträffar. Att de antroposofiska läkepedagogerna skulle ha utvecklat bättre intution eller klara att få in fler lyckoträffar än andra… nja, knappast. Och när tron — exempelvis tron på karma — påverkar det som sker i verksamheten, så är den knappast egal; jag kan inte förstå varför någon som vet vad han eller hon talar om skulle påstå något sådant. Föreställningarna är aldrig oväsentliga, oavsett hur bra arbetet i övrigt blir uträttat. (Och när det gäller det senare har jag mina tvivel.) Grimms föredrag rekommenderas som studiematerial inför 2011-års majdagar, vars tema verkar vara oklart eller i alla fall inte angivet vad jag kan se.

Jag läser dessutom det senast (online-)publicerade numret av LäS som utges av Värna (en förening som samlar läkepedagogiska verksamheter). På s 29 (se detta irriterande flash-dokument) kan man läsa:

Den handikappade är lika “hel” som vi men skiljer sig från oss genom att till stor del leva kvar i den översinnliga världen, menar Hans [Westerdahl, verksam vid Hagastiftelsen]. Detta bekräftas ofta via de samtal man numer kan föra via fc (facilitated communication). Tack vare fc får vi, exempelvis av personer med autism, bekräftelse på att det meditativa arbetet är mycket betydelsefullt och avgörande.

Inte nog med att läkepedagogiken har sina egna problem (den handikappade är hel men lever kvar i den översinnliga världen — ursäkta?), den syns också ha anammat den kritiserade metoden facilitated communication, se till exempel Skepdic (‘Controlled tests demonstrate conclusively that the only one doing the communicating is the facilitator’).