om att smickra den avancerade ockultismen

[Jag har en olycklig benägenhet att inte posta bloggposter jag skriver. Detta är ännu en sådan. Med andra ord, jag rensar just bloggarkivet från sådant som ligger och skräpar. Inte alltid för att det var dåligt, men säkerligen ibland. Det är inlägget är således helt ur tiden, skrivet någon av de första dagarna i december.]

Man kunde förledas att tro, att en bloggserie benämnd ‘Antroposofi i backspegeln’ skulle behandla antroposofi, men i så fall misstar man sig en hel del. I stället handlar den uppenbarligen till stor del om att peka finger åt icke-antroposofer. Antroposoferna har tydligen väldigt lite att säga om sig själva, men desto mer att säga om andra. Ljungquist skriver i en bloggpost i november om, bland annat, en bok av Håkan Arlebrand, vars gärning visst når snäppet högre än kritikernas. Eller ‘fundamentalisternas’, som Ljungquist föredrar att kalla dem. Men jag kan, precis som Arlebrand, säga att antroposofin är ‘en intellektuellt avancerad form av ockultism’, om det nu glädjer någon. Det är inget fel på den beskrivningen, även om jag kanske råkar ha andra preferenser vad gäller det så kallat intellektuellt avancerade. Antroposofin är inte så pjåkig, särskilt inte om man jämför den med de värsta dumheterna på esoterikmarknaden. (Men antroposofin är nog inte hälften så avancerad som antroposoferna själva vill föreställa sig den.)

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet …

Vilka är fundamentalisterna?

… hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys …

Den utsagan hade ju annars passat bättre in på antroposoferna än på kritikerna, förlåt, fundamentalisterna. Förresten, det hade även epitetet fundamentalist…

Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.

Det finns åtskilliga mycket kunniga kritiker. De är ofta kunnigare än antroposoferna själva, fast de är ofta kunniga på ‘fel’ sätt, de har inte förstått antroposofin som man ska förstå den. Problemet är att antroposoferna inte kan fördra det kritikerna säger; de har nämligen, tycker antroposoferna, inte förstått det essentiella i antroposofin, även om de måhända tagit åt sig de torra fakta. (Vad essensen är varierar, ty här spelar antroposofernas personliga upplevelse av den antroposofiska vägen in. Och det är egentligen en helt annan fråga.) Antroposofernas minimikrav är att kritikerna ska visa vördnad inför antroposofin. Det omöjliggör i stort sett all annan kritik än den lismande och ohederliga varianten. Peter Staudenmaier är enormt kunnig i antroposofins historia. Men för antroposoferna är han som ett rött skynke. Åter till bloggposten.

[För tydlighets skull ska anmärkas att de kursiverade styckena i citaten nedan är Ljungquists citat ur Arlebrands bok.]

Till skillnad från fundamentalisterna är [Arlebrand] noga med att differentiera vissa begrepp.

Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.

Notera värdeomdömet: när Arlebrand använder ordet esoterik avser han ‘ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter‘. [Min kursiv.] I motsats till den ‘vulgära’ ockultismen. Vulgär? Arlebrand smickrar måhända antroposoferna med sina definitioner, men han lär inte smickra ‘vulgärockultisterna’…! Vad det övriga beträffar förstår jag inte Ljungquists invändning. Jag känner inte till en enda kritiker som inte förmår göra skillnad på olika sorters esoteriska och ockulta rörelser. Många kritiker är ju dessutom människor som av en eller annan anledning fallit för antroposofin för att senare ha blivit desillusionerade. Dessa människor föll ju för antroposofin, inte för till exempel satanismen, och likställer dem därför sannolikt inte. Det måste rimligen innebära att de skattade antroposofin högre. Det är förvisso en sidoanmärkning, men om Ljungquist tror att kritiker inte bryr sig om definitioner, är han ute och cyklar. Det gör vi givetvis, ibland bryr vi oss mer än antroposoferna, som tycks vilja ändra definitionerna för att passa högst tillfälliga syften. Men jag tycker inte att Arlebrands formuleringar ovan var föredömliga; de är i alla fall inte bättre än vad vilken kritiker som helst med lätthet skulle kunna tota ihop.

Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv.

Det märks onekligen på definitionsavsnittet citerat ovan.

På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.

Det finns åtskillig litteratur som belyser de skillnaderna.

Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.

Det — den avslutande meningen i stycket ovan — är ett återgivande av esoterikernas egen syn på saken, något som är viktigt att notera. Det är naturligtvis en smickrande tanke att vara del av en uråldrig visdomstradition, hur tidsbundna ens doktriner än är; och ännu mer smickrande att tänka sig att ens andliga livssyn bättre speglar världsreligionernas ‘sanna’ väsen. Att Blavatsky själv menade att teosofin sprungit ur hennes insikter i en tidlös visdom och att den ingick i en lång tradition, innebär inte att visa farbröder för två millennier sedan hade känt igen sig.

Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet.

Å andra sidan är det inte helt oviktigt att Steiner skrev Frihetens Filosofi innan han blev ockultist och teosof. Inte nog med att han förkastade tanken på en personlig gud, han förkastade (i alla fall i somliga tidiga skrifter) tron på gudar rakt upp och ned. Det gudomliga är människans skapelse. Han förkastade mycken vidskepelse på den tiden, och hade inte heller mycket till övers för teosofin och dess ‘uråldriga visdom’.

Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.

Problemet, som kritikern ser det, är att esoterikerns lära om kosmos är lika irrationell som teologins lära om gud. (Om än oändligt mycket mer fascinerande, om man frågar mig.)

Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.

Om jag finge ha en synpunkt, är den att det vore oändligt mer spännande om antroposoferna ägnade mer energi åt att skriva om sin egen lära i stället för att klaga på sina kritiker. Jag är verkligen betydligt mer intresserad av antroposofernas syn på gradskillnaden mellan världen och det gudomliga. Att dyrka det skapade — vad innebär det? Till vad leder oss dyrkan? Och vad innebär utångspunkten ovan, som trots allt är att världen är skapad?

Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.

Det gäller ju att våga läsa vad de förfärliga utomstående skriver också. Vad mod beträffar verkar det vara dåligt ställt i somliga kretsar. Och vilka ‘insiktsfulla differentieringar’ har kommit från det antroposofiska hållet? Det är väl rätt tamt ställt på den fronten också.

Läs! (Och missa inte kommentarerna.)