enastående bra skrivet om waldorfskolan

Ida Jackson beskriver i senaste numret av det norska humanistförbundets tidskrift, Humanist, hur hon ändrat uppfattning om Steinerskolan, hur hon gått från att ha förespråkat den till insikten att dess problem är större än hon tidigare anat. Artikeln — ‘Et steinerbarns bekjennelser. Et kritisk blikk på en religiøs skole’ — finns också tillgänglig online. Hon skriver, om att kritiken mot Steinerskolan regelmässigt avfärdas som hämndaktioner från missnöjda föräldrar och elever (avfärdanden som, enligt min mening, oftast har undermeningen att missnöjet är obefogat):

Denne artikkelen er altså ikke oppsigelsespapiret til en forsmådd elev eller misfornøyd mor, men tankene til en elev som har vært holdt frem som et eksempel på hvor bra det kan gå med barna dine om du bare lar dem gå på Steinern. [. . .] Det er viktig å få frem når jeg skriver en tekst som denne: Steinerbarna elsker virkelig skolen sin, og jeg har ikke vært noe unntak. Det er også en av grunnene til de sterke reaksjonene som kommer når noen kritiserer Steinerskolen. Klassekameratene mine er ikke bare uenige i kritikken, de forsvarer en kjær, eksentrisk tante. Dessuten er det å være steinerbarn noe som blir en del av identiteten din og som du har med deg videre i voksenlivet.

Kruxet är förstås, vilket Ida Jackson beskriver, waldorfelevens (skeva) bild av både sin egen skola och av omvärlden: ‘Verden er stor og stygg, men heldigvis ble vi skjermet her i en verden av myke, egentovede tøfler, økologiske pizzasnurrer, eurytmi og åttekantede rom.’ Den där bilden som ständigt upprepas — att waldorfskolan erbjuder den bästa av världar, en oas i en ondskefull omvärld. För de barn som far illa i waldorfskolan, och som verkligen inte älskar den, är den här indoktrineringen verkligen destruktiv. Och de barn som tycker om waldorfskolan, påverkas uppenbarligen av skolans bild av sig själv och världen ända in i vuxen ålder. De är förvissade om att det som sagts dem om waldorfskolans överlägsenhet är sanning. Därför är de antingen helt oförstående inför eller svinförbannade på sådana personer som mig. Jag har, och det är värt att påpeka, en annan utgångspunkt än Ida Jackson; jag avskydde waldorfskolan. Det är kanske därför hennes artikel glädjer mig så mycket. Hennes insikter är ovanliga hos dem som (i alla fall i stora drag) gillade tiden i waldorf.

I allmänhet är också waldorfskoleelever och -föräldrar relativt omedvetna om hur starkt det antroposofiska inslaget är i pedagogiken. Den här lilla anekdoten sammanfattar problemet ganska väl:

Da vi skulle velge oss tema for ungdomsskolens store særoppgave i norsk, var jeg sikker i min sak: Jeg skulle skrive om Rudolf Steiner. Nå måtte vel lærerne mine bli stolte? Tvert imot. Norsklæreren min fikk et stresset uttrykk i ansiktet og sa at hun måtte spørre lærerkollegiet om det var greit. Elever ved Steinerskolen skulle ikke vite noe om Steiner, forklarte hun. Det var en viktig del av det pedagogiske opplegget.

Hon och hennes vänner kom emellertid över skrifter som förklarade den för waldorfelever så förhatliga eurytmin.

Eurytmi er et av de mest forhatte fagene på Steinerskolen, siden barneskoleelever ikke liker å øve inn tilsynelatende meningsløse bevegelser mens de kaster kobberstaver til hverandre og veiver med armene. Å skjønne at eurytmi var noe religiøst og ikke bare en absurd voksenidé på lik linje med «ingen lue inne i timen», gjorde faktisk faget mer forståelig. Det forklarte også hvorfor eurytmilærere tålte mindre spøking med faget deres enn mattelæreren gjorde. Det forhindret imidlertid ikke klassekameratene mine fra å forsøke å treffe eurytmisten vår med kobberstaven når muligheten bød seg. Sykmeldt eurytmist betydde jo mindre eurytmi.

Eurytmin tas på religiöst gravallvar — och det gör den outhärdlig för eleverna. Precis så här är det eurytmilektionerna går till när barnen börjar bli 10-11 år gamla. De slåss, gapar och bråkar. Eurytmiläraren börjar gråta. Vi hade två eurytmilärare periodvis. En eurytmilärare och en pianist var helt enkelt inte tillräckligt för att upprätthålla något slags fasad av ordning. Det blev i och för sig inte särskilt mycket bättre med en extra vuxen. Ämnet är helt enkelt hopplöst, obegripligt och oförklarligt, och eurytmisternas likstela högtidlighet inspirerar mest till förakt och framför allt till olydnad.

Detta att eleverna inte ska höra om Steiner och om antroposofi är något som waldorfförespråkarna i allmänhet framhåller som något positivt. Som jag många gånger påpekat, är detta enligt min mening helt felaktigt. Naturligtvis har steinerskolebarn rätt att lära sig vad antroposofi är. De har rätt att lära sig så mycket att de botas från vanföreställningen att waldorfpedagogiken inte är antroposofisk. Någonting är uppåt väggarna fel när vuxna före detta waldorfelever tror att eurytmi bara är ett slags dans eller någon innovativ typ av friskvård och när de hårdnackat hävdar att waldorfskolans morgonspråk bara är en vers vilken som helst. Och så vidare, det finns hundratals exempel på samma tema. De förstår inte att det finns en anledning till att tillvaron i waldorfskolan ser ut på ett visst sätt — och att väldigt få waldorfföreteelser är rena tillfälligheter. Jag håller helt med Ida Jackson, även om jag ju själv i den åldern inte längre befann mig på waldorfskola:

Men uavhengig av om forelesninger om antroposofi for en ungdomsskoleklasse ville vært selvmord: Poenget med steinerpedagogikken var å gjøre Steiner, ikke snakke Steiner. Å forklare hvorfor de gjorde som de gjorde, ville ødelegge opplegget. Jeg reagerte som 15-åring sterkt på denne innstillingen, langt mer enn jeg reagerte på Steiners reinkarnasjonslære og englehierarkier. At lærerne mine holdt informasjon unna meg fordi jeg ikke var «klar for det», var utilgivelig.

Hon fortsätter:

Da Sandberg og Kristoffersen lanserte Det de ikke forteller oss, var jeg en av de få tidligere steinerbarna som hadde et forhold til Steinerskolens okkulte grunnlag. Jeg var klar over at lærerne forholdt seg til et åndelig bakteppe som la føringer for undervisningen uten at det ble sagt åpent i timen eller på foreldremøtet. Eller – som min tidligere kunsthistorielærer Odd Linnbråten formulerte det da han hørte om Steiner-lesningen min: «Så du har jukset, du!»

Majoriteten av mine gamle steinervenner har avskrevet utspillene om barnebeskrivelser basert på temeperamant og hodeform og om synske lærere på skolebesøk som løgn og svertekampanjer. Men jeg hadde vært borti dette før. Takket være ”juksingen” har jeg et litt annerledes perspektiv enn det de fleste tidligere steinerbarn har.

Det är just det: det är enkelt att övertyga före detta waldorfelever om att det kritikerna säger är lögn och svartmålningskampanjer. De har inte läst antroposofisk eller steinerpedaogigisk litteratur, och kan därför inte koppla den till sina vardagsupplevelser i waldorfskolan. Och de anser att sådan läsning inte är nödvändig för att kunna uttala sig: de är ju övertygade om att den inte är relevant! Att man ju inte måste vara eller bli antroposof för att uppskatta waldorfskolan. Det är förvisso sant. Men om man vägrar befatta sig närmare med antroposofin, är det då så underligt om man alltför enkelt och med benäget bistånd övertygar sig själv om att antroposofin inte har någon genomgripande betydelse för hur waldorfskolan fungerar? Ett ‘argument’ brukar vara att det är väl ändå självklart att inte waldorflärare på riktigt tillämpar idéer om temperament och huvudform. Men det är verkligen inte alls självklart. Att de inte talar om det inför oförstående betraktare är en annan sak.

Jag ska gå rakt på den andra punkten i Ida Jacksons kritik mot Steinerskolan och -pedagogiken, nämligen Steinerskolan som pedagogiskt alternativ. Hon skriver:

… Mens alternativ medisin har en klang av «kvakksalver» for mange, er den alternative pedagogikken markedsført som friere, snillere og finere enn den etablerte pedagogikken. Sannheten er dessverre at Steinerskolens alternative pedagogikk er like lite vitenskapelig dokumentert som homeopatenes alternative medisin.

Både homeopatien og steinerpedagogikken er basert på et verdenssyn og et menneskesyn som ikke spiller på lag med moderne virkelighetsforståelse og forskning.

Och fortsätter med att poängtera waldorfskolans religiösa/andliga grund, som man verkligen inte behöver gå till Steinerkritikernas utläggningar för att göra sig klar över:

Rudolf Steinerhøyskolen presenterer pedagogikken sin slik: «I antroposofien beskrives mennesket som bestående av legeme, sjel og ånd, og menneskets åndelige eller spirituelle natur oppfattes som eksisterende ut over liv og død.» Her bør det ringe en del bjeller for ateister av alle slag: Dette er definitivt en religiøs gjeng.

Waldorfeleven läser religiös morgonvers, övar sig i esoterisk dans och firar antroposofiska högtider.

Ideen om Steinerskolen som et ikke-religiøst alternativ er en medie- og foreldreskapt myte. Om ideen bak merkelappen «alternativ friskole» er at den skal beskrive skoler som er for litt flere turer i skogen og litt mer fingermaling, bør Steinerskolen få merkelappen «religiøs friskole» i stedet. Det er ingen andre som får lov til å åpne dagen med en morgenbønn, uansett hvor mye de kaller den «vers» i stedet.

Mycket riktigt. Ida Jacksons tredje kritiska punkt ska jag också förbigå — även om också den är mycket viktig — förutom att nämna att hon har en rolig benämning på andevetenskapsmannen själv: änglarnas Linné. Dessutom vill jag hålla med i den skarpa iakttagelsen att waldorfskolan, vars hela pedagogik bygger på Steiners andevetenskap, är mer religiös än de öppet religiösa skolorna. I de senare genomsyras nämligen inte såväl pedagogik som skolvardag av andligt motiverade föreställningar (vilka dessutom, i Steinerskolans fall, ofta förblir outtalade och odiskuterade: de är överallt och ingenstans, samtidigt). Något senare i artikeln menar Ida Jackson att waldorfföräldrarnas ofta bristande förståelse, för hur alternativ pedagogiken verkligen är, är det största problemet:

Det kommer ikke frem at antroposofene har et alternativt syn på hva et menneske er. Og det er nettopp det alternative menneskesynet ved antroposofien som er det mest problematiske for deg som forelder. Det kan være at du er så uheldig at nettopp ditt barn kræsjer med synet på hva som er barnets naturlige utvikling ifølge onkel Rudolfs erkjennelser.

Det händer naturligtvis, och det är barnet som tar skada av det, medan föräldrarna ofta inget förstår, eller i alla fall väldigt lite. Och kommer de till sist till något slags insikt, har det alltid dröjt alleles för länge, en följd av att de inte förstått den mest grundläggande av waldorfskolans premisser: att synen på människans natur och utveckling verkligen är radikalt annorlunda. (De har hört om ‘människosyn’. Men de har inte förstått innebörden.) Föräldrar vet kanske att antroposofer har lite märkliga idéer om saker och ting, men i allmänhet tror de, om de inte själva är antroposofer, att waldorfpedagogens syn på barnet i huvudsak överensstämmer med vad som gäller i allmänhet bland pedagoger och föräldrar. Är föräldrarna själva antroposofer har de naturligtvis bättre vetskap om waldorfpedagogens antroposofiska människosyn — den är för dem den ‘riktiga’ — vilket naturligtvis inte innebär att deras barn inte kan komma i kläm i waldorfskolan om de misslyckas med att passa in mallen. Jag själv läste för tidigt (och hade också föräldrar som inte begrep varför barn skulle avhållas från läsning), och var ointresserad av — till och med hatisk inför — de waldorftypiska skolämnena. Ida Jackson fick höra att hennes epilepsi berodde på hennes för tidiga läskunskaper! Hon skriver:

Dette er en side av Steinerskolen som barna som lærte å lese i førsteklasse slapp å møte. De passet inn i den antroposofiske ideen om hva et barn er og hvordan det utvikler seg. Det alternative menneskesynet skaper derimot problemer for alle som avviker fra normalen.

Det är precis min upplevelse. Och allt tal om att se ‘hela barnet’ är bara skenhelig lögn — det avvikande barnet vill man inte alls se, det avfärdas som en felutvecklad avart, fastän ‘avvikelsen’ i fråga egentligen är en fullständigt normal variation. Det är även sant att folk vanligen inte förstår vad ‘hela människan’ betyder i antroposofisk och waldorfpedagogisk mening. Dessutom talar gärna waldorfskoleföreträdare om att waldorfskolan inte pressar och stressar barn — något som de föreställer sker i den vanliga skolan med dess kunskapsfokus. De glömmer att tala om hur pressat och stressat det barn som inte passar in i deras mall kan känna sig. Barnet som inte klarar av eurytmin, vått-i-vått-målningen eller flöjtspelet, och ständigt upplever vuxenvärldens underkännanden. De må vara subtilare än en siffra på ett papper är, men barnet lever till vardags med sina misslyckanden och waldorfpedagogernas ogillande attityd. Det är barnet det är fel på, inte mallen hon eller han förväntas leva upp till. Det är, tror jag, på många sätt personligare och mer förödande för självförtroendet.

Vad beträffar möjliga förhållningssätt till Steiner, kanske särskilt den blivande Steinerpedagogens, skriver Ida Jackson:

Uansett hvor kritisk og selvstendig du skal la deg inspirere av Steiner, må du kjøpe argumentet om at han hadde «særegne erkjennelsesevner» for at han skal ha noen relevans overhodet. Du må legge fra deg alt du har lært om kritisk tenking og vitenskapelig metode og bytte dem ut med en måte å erkjenne at noe er sant som ikke har vært populært hos andre enn antroposofene.

Waldorfföreträdare vill gärna tillbakavisa påståenden om bokstavstro och okritisk tillämpning; till och med Steiner förespråkade självständighet (och insåg förvisso att hans anhängare inte riktigt levde upp till hans förväntningar). Frågan är dock om det inte till waldorfpedagogikens antroposofiska grundförutsättningar hör att detta närmast är en omöjlighet. Waldorfpedagogisk praxis uppvisar därtill oändligt många inslag av helt obefogad bokstavstro. Waldorfpedagogen prövar inte kritiskt och självständigt om barnen verkligen bör läsa morgonspråk eller om barnens färgval bör begränsas. Läraren ifrågasätter inte grunderna för en mängd av de företeelser som skiljer ut waldorfskolan. Hon eller han tillämpar den waldorfpedagogiska dogmatiken. Säkerligen i föreställningen att det gör gott och att det fungerar.

Ida Jacksons redogörelse för hur läkeeurytmi rekommenderades henne mot panikångest och depression är skrämmande läsning, om än också tragikomisk. (Jag blev också sänd på läkeeurytmi, dock utan att skolan talade om varför, vad jag kan minnas; jag var mycket yngre. Då jag avskydde eurytmi, tog det stopp när mina föräldrar sagt åt skolan att jag absolut inte skulle ha någon extra eurytmi. Tack och lov.)

Artikelns sista avsnitt är ohyggligt viktigt, och jag kan bara säga, läs! Waldorfrörelsens allra största skam är hur den behandlar de före detta elever, föräldrar och lärare, som vågar sig på att framföra kritik beträffande sin upplevelse inom rörelsen eller mot pedagogikens antroposofiska grund.

— > ‘Et steinerbarns bekjennelser. Et kritisk blikk på en religiøs skole’!

Tillägg: Jag missade att humanisttidskriften har en blogg, där det finns några intressanta kommentarer på artikeln. Se även kommentarerna på Ida Jacksons blogg.

2 thoughts on “enastående bra skrivet om waldorfskolan

  1. Ida Jacksons artikel är verkligen enastående bra skriven! Imponerande analys och oerhört talande exempel. Förtjänar att översättas och spridas. Facebook?

  2. Ja, jag har gjort det, har jag för mig. Och på twitter förstås (möjligen spred jag den bara på twitter, de av mina facebook-bekanta som är intresserade följer nog mig på twitter). Jag hoppas att många har läst den.

    (Svenskar bör träna på att läsa norska ;-) Detta är ett utmärkt tillfälle!)

Comments are closed.