150 år med rudolf steiner (ii)

De svenska antroposoferna har inte tänkt uppmärksamma Steiners hundrafemtionde födelsedag. Detta i kontrast till hur antroposofer i andra länder tagit tillfället i akt – tydligen utan fruktan för att kallas gurudyrkande. Om det nu är gurufrågan som avhåller de svenska antroposoferna kan jag givetvis inte veta säkert. Att fira en betydelsefull individ är givetvis inte gurudyrkan. Och skulle någon enkelspårig människa tycka det, kan i alla fall inte jag förstå varför det vore något att bry sig om. Det är enkelspårigt, ty inom den antroposofiska rörelsen finns gurudyrkan och dogmatism som är av långt mycket allvarligare slag, med vilket firandet av en högtidsdag inte alls kan mäta sig, även om man skulle medge att också det senare inbegriper inslag av gurudyrkan. Jag tycker inte att det gör det, men om man nu vill vara sådan, kan man säkert argumentera för det. Det vore dock trivialt.

Varför har antroposofer ingenting att säga om antroposofin? Var finns de svenska antroposoferna någonstans? Med något enstaka undantag finns de inte på internet, annat än som tysta spöken. Alternativt, emellanåt, fördömandes dem som vågar tala. Att tiga om allt som är viktigt är en dygd i de åsiktslösas paradis.

Det man bryr sig om talar eller skriver man om. Åtminstone uttrycker man det på något sätt, i vetskapen om att det inte går an att sitta passiv och förundra och förfära sig över att världen inte förstår storheten i ens favoritfilosofier. (Omvärlden är inte så klarseende. Det vet till och med antroposofer. Om inte, borde de veta det.)

Ser man på de svenska antroposofernas närvaro på internet är det som vore antroposofin en idé utan innehåll, det Antroposofiska sällskapet ett sällskap utan individer, och dess anhängare människor utan egna tankar. Temperamentslösheten är beklämmande; bristen på passion dödlig.

Antroposofins problem är inte att dess kritiker har så mycket att säga om den – befogat eller inte, välgrundat eller inte – utan att dess anhängare har så litet att säga. Det är inte antroposofins förmenta fiender som skapar det tomrummet, utan i högsta grad antroposoferna själva. Detta gäller i synnerhet i Sverige, där knappt någon talar om Steiner.

Kanske har antroposoferna verkligen ingenting att säga. Det är det jag mest av allt befarar. Att antroposoferna själva inte har något att säga om Steiner eller om antroposofin. De kan visserligen ägna sig åt ständiga beklaganden över att respektlösa människor, som jag, behandlar honom utan den föreskrivna dosen vördnad.

Men vi tiger i alla fall inte ihjäl honom. Och att tigas ihjäl är förmodligen det ovärdigaste av allt, för den som förtjänar något annat. Steiner förtjänar ta mig fan något annat. Räddhågsna dumskallar till individer och tandlösa, darrande antroposofiska sällskap är väl ungefär det sista någon här i världen behöver.

För den som ser nyanserna — något antroposoferna paradoxalt nog anklagar kritiker för att vara oförmögna till — framstår det som ganska självklart att det finns en betydande skillnad mellan uppskattning och dogmatism, mellan hyllning och fanatism. Dessutom: vad gör det om människor — till och med dessa oförstående icke-antroposofer — har synpunkter? Är inte frånvaron av meningsyttringar, hur de än ser ut, ett ont värre än något annat? Är det inte precis detta drag hos antroposoferna som får antroposofin att framstå som en obehaglig sekt?

Jag tror att både antroposofin och Steiner förlorar på att rörelsens framgång (dess framgångssaga, dess omhuldade mytologi) utåt sett mer eller mindre har reducerats till en fråga om bra eller dålig PR. Det är en fatal föreställning; den leder i sämsta fall käpprätt åt helvete. I bästa fall leder den ‘bara’ till att antroposofin blir förödande tråkig.

[Fortsättning följer!]

2 thoughts on “150 år med rudolf steiner (ii)

Comments are closed.