en antroposofi som har något intressant att säga behöver ingen ‘omvärldsgrupp’

Det är sommar här i dag. Jag borde gå ut, men det är inte somrigt alls nere på gatunivå. Uppe vid hustaken gassar dock solen. Jag har befriat balkongen från presenningen. De planterade fröna har blivit skott, men får tills vidare stå på fönsterbrädans marmor. (Ja, så tedde det sig när jag skrev. I vanlig ordning postade jag inte i anslutning till skrivandet. Jag avbröt för att göra andra saker. Tyvärr var inget av detta en långpromenad.) Det här är något slags fortsättning.

Johannes Ljungquist framför ett förslag i två delar:

Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten.

Vad gäller det sistnämna får jag tyvärr propagandavibbar. Jag tror inte att det är avsett så, det är inte det jag menar. Inte heller att en ‘omvärldsgrupp’ behöver fungera så. Däremot är det så jag tror det skulle sluta, som en PR-avdelning, och uteslutande som detta. Jag vet inte heller om det är så klokt att tänka sig en separation av dessa funktioner (någon total separation verkar inte heller Ljungquist tänka sig, det ska påpekas). Vore det inte betydligt mer spännande med en tankesmedja vars arbete — resultatet därav — fick synas offentligt? Jag menar att det trots allt är där det skulle finnas en möjlighet för omvärlden att bilda sig en uppfattning om det antroposofiska arbetet med idéer; i motsats till de färdigbakade, PR-mässiga presentationer som kan förväntas av en offentlighetsinriktad PR- (förlåt omvärlds-)grupp, som — huh! — levererar anpassade definitioner av antroposofi i något slags filosofisk läsa lätt-version (definitionsfrågan berördes i något annat inlägg hos Ljungquist nyligen, och det är det jag tänker på här). Alltså, nu tillhör kanske inte jag riktigt till den där allmänheten som sådana lättbegripliga definitioner skulle rikta sig till, men jag är trots allt inte heller medlem i Sällskapet (naturligvis inte, skulle jag kanske säga). En omvärldsgrupp kan jag både ha och mista; en tankesmedja — så som jag föreställer mig en sådan –och dess arbete vill jag däremot inte missa. Det är där det börjar bli intressant. Jag finner lättsmälta definitioner (som så gott som alltid blir mer eller mindre — i bästa fall mindre — missvisande, inte sant?) tämligen ointressanta; resonemangen kring idéer (och definitioner för allt i världen) är något annat. Det är när antroposofin förmår att i öppenhet föra sådana resonemang — i stället för att servera pastellfärgade sanningar — som den har något att komma med, och en rimlig chans att höja sig ur sekterismen. Att producera trevliga broschyrer är trots allt inte så knepigt. (Faktum är att till och med jag skulle kunna göra det, särskilt om jag tillät mig att bortse från verkligheten!) Risken att bli intetsägande eller missledande är dock överhängande. Den viktigaste invändningen är dock: om antroposofin har något genuint intressant att komma med, något meningsfullt att säga omvärlden, varför behövs då en särskild omvärldsgrupp?

… den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar.

Jag ifrågasätter detta: ‘den “vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld’. Jag undrar om det verkligen är sant. Om det vore det, varför ser vi då inte resultatet? Varför ser vi då inte vanliga medlemmar uttrycka detta sitt engagemang i den avancerade idévärlden på något vis? Jag kommer också att tänka på något annat: är det ens möjligt att ett äkta arbete med en — på riktigt — avancerad idévärld inte leder till (ny)tänkande? Det handlar ju inte om Platons, Aristoteles, Steiners eller vem det nu vara måndes relativa storhet (och ens egen relativa litenhet), eller gör det? Vad jag menar är, att jag inte tror på att man kan leva med avancerade idéer utan att det leder någon vart. Jag tror att det handlar mer om filosofi som avancerat blingbling och koketteri i så fall.

För att återgå till tankesmedjan och vad den skulle ägna sig åt:

Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.

Personligen tror jag att denna, som jag uppfattar det, skarpa gräns mellan vad som är inom och vad som är utom rörelsen är olycklig. Jag menar inte att det inte alltid finns dessa olika perspektiv — men just vad beträffar antroposofin tror jag att det vore gynnsammare att försöka minska gapet i stället för att öka det. Det är inte bara omvärlden som är misstänksam mot antroposofin. Antroposofin (jag menar antroposoferna) är också misstänksamma mot omvärlden. Och har ett otrevligt vaktbeteende, ungefär som en instabil hund som vaktar ett ben. Sådana tendenser bör man hellre motverka än förstärka. Jag tror alltså inte att en (ökad) institutionalisering av denna uppdelning mellan innanvärld och yttervärld är sund. Jag tror inte att det är av godo att förstärka de redan sekteristiska dragen i den antroposofiska rörelsen. (Det vore emellertid av, tivelaktig men ändock, godo för rörelsens kritiker, som får vatten på sin kvarn.)

Ett annat förslag på verksamhetsområde:

Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?

Det är en dysfunktionell hund begraven i waldorfrörelsens band till antroposofin. Inte för att jag tycker att antroposofi har i skolväsendet att göra, men om vi ni antar att det har en plats där, tycker jag nog ändå att ovanstående frågeställning är mer en sak för en antroposofisk-pedagogisk institutition än för en tankesmedja inriktad på den antroposofiska rörelsens verksamhet. Ibland dras antroposofin, dess idékärna, bara ned av dess tillämpningars misslyckanden och dumheter. Hur släpper man tanken att vissa döende lemmar helt enkelt borde amputeras medan tid är? Dessutom: blir inte en tankesmedja idémässigt friare av att inte behöva ta all denna hänsyn till de praktiska konsekvenserna för den tillämpade antroposofin? (I just det här fallet räknar jag verkligen inte med medhåll; det gör jag väl förvisso inte annars heller, men särskilt inte här. Jag är medveten om att antroposofer ser de praktiska verksamheterna som framgångssagor. Oavsett så befinner de sig vid sidan av — och på varierande avstånd från — antroposofins idéinnehåll.)

Jag vill verkligen rekommendera läsning av kommentarerna, särskilt Randie Remlands (den 20 mars) samt Elisabeth Gs (den 22 mars).

3 thoughts on “en antroposofi som har något intressant att säga behöver ingen ‘omvärldsgrupp’

  1. Å andra sidan ska man kanske inte dissa det där med definitioner. Om definitionen av antroposofi är ‘kristlig stjärnvisdom’ har man väl dock inte uppnått mycket i förhållande till en bred allmänhet ;-)

  2. ‘…jag har inte ställt frågan om ledningens förhållningssätt till den rad punkter jag skisserat här under en tid. … Anledningen är att man gör inte så. En så direkt fråga skulle uppfattas som stötande och otillbörlig. Man skulle hamna i kylan, förlora sin kredibilitet. Det är meningslöst att fråga Khadaffi varför han inte lämnar ifrån sig makten. … Den konsensuskultur som levt under många år i våra sammanhang signalerar: vi har inga problem, vi träffas och har det bra tillsammans, vi lever i enlighet med Steiners intentioner, kritiker har inte förstått någonting och intern idédebatt – vad är det?’
    http://blogg.ljungquist.org/archives/3068/comment-page-1#comment-1834

    En organisation, som fungerar enligt ovanstående, fungerar som en sekt. Och då spelar det ju mindre roll att man ständigt försäkrar sig och andra om att man inte är någon sekt.

  3. Dessutom kan man fråga sig hur en organisation, där detta slags kultur är förhärskande, kommer till insikt om och tar itu med konkreta problem i de tillämpande verksamheterna. Tiger och lallar på som om inget hade gått fel?

Comments are closed.