med bjørneboe…

… inte i vassen, däremot mellan världsrymdens dödskyla och jordens kokande inre. Jag skriver hellre om Bjørneboe än om antroposofiska tankesmedjor, och Bjørneboe var ändå ett sidospår i den tråden (scrolla ned en bra bit). För egen del behöver jag ingen Bjørneboe som antroposofisk frälsare. Men jag behöver Bjørneboe.

Det ligger ingen Bjørneboe och lurar i den antroposofiska vassen, det är väl rätt uppenbart. För, som jag skrev, det är det som är grejen med människor som Bjørneboe. De ligger inte och lurar i någon vass. De skrider till verket. Orädda inför det faktum att varje ord de skriver kan vändas mot dem (såsom han själv uttryckte det någonstans). Det är i och för sig ett ideal som de allra flesta har svårt att leva efter, ens om man gör det till något medvetet att eftersträva. Bjørneboe, föreställer jag mig, förstod detta värde. Närmast intuitivt, tror jag. Och, för övrigt, om det låg en Bjørneboe och lurade i vassen, skulle han, om han valde att framträda, inte få det lätt med antroposoferna, därom är jag övertygad. Ändå hade han antroposofin med sig hela livet, även om han var kritisk mot rörelsen och antroposoferna. I vilket fall som helst är ju det problemet urgammalt, skrev jag också. Antroposofins problem är, besynnerligt nog, ständigt dessa andra antroposofer. Glädjande nog — för alla, inte bara antroposofer — behövde inte Bjørneboe andra antroposofer. I vart fall inte för sin genialitet; han var genial nog på egen hand. Och hade ingen anledning att begränsa sig till de (inskränkta) antroposofiska vassruggarna.

För mig, trots att jag ser de antroposofiska influenserna i nära allt det jag läst av Bjørneboe, är Bjørneboes antroposofi en bisak; huvudsaken är att han får mig att rysa. I den mån Bjørneboe är antroposof, är han det för att han lever i det och uttrycker det; inte för att försvara, förklara eller definiera antroposofin. Han är oavhängig. Han är underbar. Antroposoferna är dock, förefaller det, ointresserade. Och oinspirerade. Nåväl. Det spelar egentligen ingen roll. Så länge vi har Bjørneboe. Den Bjørneboe, som är oändligt mycket större än antroposofin. Att den var viktig för honom; det är gott så. Han är viktigare än den.

Bjørneboe pysslar inte med upphöjt, rosafärgat new age-fjams (och nu säger antroposoferna att det gör inte de heller, men det ska de nog akta sig för att svära på). Han är brutal; och därtill brutalt nära både jorden och kosmos, dödskylan och elden, människan och människans ondska. Han skildrar det brutala och det oändligt sköra i ett och samma sammanhang. Utan finstämdhet.  Vackert men utan synbar strävan efter det sköna.

Och stycket jag nämnde ovan — om att skriva så, att varje ord kan vändas emot en — förekommer i den andra delen av Bestialitetens trilogi, Kruttårnet; jag läste den under värmeböljan förra sommaren. Om det finns litteratur som passar särskilt väl för en värmebölja så är det denna. Så här lyder mitt refererade citat, i en längre version:

‘Det opptar meg meget at ingen har rett til å si sannheten om andre, hvis han ikke tør si den om seg selv. Samtidig: er det mulig å unngå å gjøre det? Er det mulig å føre en protokoll virkelig omhyggelig, uten å nedskrive teksten slik at hvert ord kan bli brukt mot en?

Jeg ville antagelig sogar sette opp denne grunndoktrine for protokollførere: Skriv slik at hvert ord kan brukes mot deg!’

I samma bok, där hettan och grodorna, vinet och brödet är ständigt närvarande; ett exempel:

‘Vi spiste som vi aldri hadde spist før. Den samme økningen av sanseevnen som gjorde farvene omkring oss synlige slik som de virkelig er, gjaldt også smaksnerverne. Bare brødet og smøret, med en munnfull vin til, inneholdt allverdens rikdom av smak, av sol, jord og regn, av kornet og av melken som smøret var blitt til av. Det var eftermiddag.

Bekken lå i skygger igjen.

Vi begynte å snakke om kriger og revolusjoner. Det er det vanlige her.

“Det mest plagsomme,” sa han med ett og så opp mot den ubrutte blå flaten over oss; “det mest plagsomme er i grunnen å tenke på at mens planetene følger sine åndssvake, fantastisk pedantisk ordnede baner rundt solen, — rundt og rundt og rundt, — midt i all denne idiotiske nøyaktigheten, er det slakterierna pågår. Blodbadene — i hvilken form man nu måtte foretrekke dem — bombe, skyte, forgifte, brenne — blodbadene finner sted midt i et med matematiskt pedanteri ordnet kosmos. …”

[…] [N]aturen har ingen slik kjerne av vilt, uberegnelig, fritt liv; det har bare vi.

Jeg erklærer altså herved “naturen” eller “Gud eller vad man vil, for å være totalt sinnsyk, endog idiot.

Det er blitt mørkt rundt meg i vin- og tomathaven min. Skyggene mellom espaliererne er kullsorte. Allt er stillhet. Men jeg kan høre at bekken rinner.’

Senare, samma bok:

‘Denne natten er evig. Jeg sitter ennu ved bordet i haven min, med skjorten åpen i brystet og buksene knappet opp til skrittet, for å nyte nattekjö ligheten efter en varm og lang dag. Det er mørkt, og langsomt stiger en tung, gyllenbrun måne over tretoppene. Natten yrer av liv; voksende planter, dyr som parrer seg. Flaggermusene blafrer mellom løvkronene. Vinkaraffelen står på stenbordet.

Over terrassen foran meg beveger det seg en lydløs, sort klump som såvidt er synlig i mørkret. Langsomt, snusende. Pinnsvinet som alltid går alene om natten og søker efter vann. Jeg har satt ut melk til det, og det vet hvor melken står.

Hva har Gud ment med pinnsvinet? Hva vil naturen si med å ha frembrakt pinnsvinet? Hva er meningen med at midt mellom en død og steril klump materia av en måne som følger en idiotisk bane i kosmos, midt mellom denne månen — som vi nu snart også skal forgifte og syfilisere og forpeste — midt mellom den, på en grønn og levende skorpe av det eneste liv som finnes i kosmos, og mellom et flammende helvete av flytende, kokende  mineraler under oss, — midt imellom det hele går det et ensomt pinnsvin omkring i natten og lukter efter vann?

[…] Og månen er steget høyere nu og har forandret farve: den er rødlig og gyllen, og man kan se fjellene på den.

Om denne månen vet vi allt. […]

Vi vet alt om kosmos, om verdensrommet, men vi vet intet som helst om vår belgiske seksualmorder.

Efter denne erobring, dette fremstøt mot det døde, frosne verdensrom, — efter dette må det følge en erobring av noe annet.

Vi har erobret verdensrommet, men ikke vår nabo.

Og vi må erobre ham nu.’

(Alla skrivfel är mina. Det är ett helsicke att skriva av norsk text. Jag borde valt någon av de andra böckerna, som jag har på svenska. Av någon anledning gjorde dock Kruttårnet det starkaste intrycket; så känns det i alla fall i efterhand.)

Edit: Sablar! Jag glömde: missa inte de filmade Bjørneboe-intervjuer som man kan hitta på internet. (Se tidigare inlägg.) Verkligen! De måste ses.

3 thoughts on “med bjørneboe…

  1. Ok, nu är jag bara less på allt och på mig själv. Igen. Man kan väl i alla fall säga en sak om undervegetationen i jämförelse med de högre världarna. Fallhöjden är… lägre. (Så länge man undviker att falla i Sunes antroposofiska träsk. Men det är en helt annan historia.)

    http://blogg. ljungquist.org/archives/2732/comment-page-1#comment-1915

    ——————

    @Johannes
    ‘Bo Dahlins grejer har hög kvalitet’

    Det är de, beklagligt nog, inte och möjligen är det insikten om detta som gör att man låter bli att ‘kommunicera’. Inte vet jag.

    ‘Men att ägna kraft åt den undervegetation som häcklar oss är dömt på förhand. Redan den hånfulla tonen säger att den som ger sig in i leken är en given förlorare. Men denna undervegetation tas ju inte på allvar. Har inte sett att massmedia bryr sig, så då är det ingen anledning att lägga ned kraft på detta.’

    Jag antar att jag bör ta åt mig.

    Jag ägnar mig emellertid inte åt att söka massmedias uppmärksamhet, ty jag vill inte ha den. Detta sagt eftersom jag är medveten om de nidbilder somliga antroposofer sprider.

    Det händer förvisso att människor som är verksamma inom media kontaktar mig. Kan jag, ger jag hänvisningar. Men jag själv ställer aldrig mer upp på någonting alls i den vägen, oavsett hur berättigat det må vara också i mina ögon.

    Att inte bli tagen på allvar är jag van vid. Det lärde jag mig i waldorflekskolan, att människor som jag inte kan ha några anspråk på att bli tagna på allvar. Således, en gammal fin tradition mellan antroposoferna och mig.

    hälsningar från undervegetationen,
    -a

    —————–

    Jag känner mig ofullkomlig. För att jag inte ens vill göra det jag vet att jag borde göra, och som jag borde vilja göra dessutom.

  2. Om någon kritiker/skeptiker tycker att massmedia bör ta antroposofin på allvar, får de se till detta. Jag gör det inte.

    Detta är vad jag är så djävulskt less på: det enda som spelar någon roll är hur antroposofin ter sig ur PR-synvinkel. Aldrig vad som är sant och rätt att tala om. Förmodligen är en rörelse med den inställningen värd att ‘häckla’, till och med att ‘håna’. Så det får jag väl fortsätta med. Och det gäller alla förbannade dumheter som är värda häckel och hån.

Comments are closed.