ofrihetens korridorer

— denna fruktansvärda, kvävande miljö med dess krav på individens utplånande såsom individ, med dess ouppnåeliga krav på konformitet, med dess förbannade förtryck av allt som avviker från den waldorfpedagogiska normen och det antroposofiskt sett riktiga, med dess sanktionerade pennalism och dess godkända slaktande av all självmedvetenhet och självkänsla. Och propagandan, om främjande av individens känslo- vilje- och tankenatur och dennes frihet, till trots: den raka motsatsen till just dessa värden är det som gäller, nämligen ett kollektivets tyranniserande av den enskilda känslan, viljan och tanken. Den enda läxa som finns att lära handlar om lydnad och underdånighet, den handlar om att sluta vara sig själv och därmed finna godkännande i omgivningen. Klarar man det inte, är odugligheten bevisad. Men oavsett man vill eller inte, tvingas man till förslavning under ideal man inte delar och inte kan leva upp till. Vägen till frälsning går genom förståelsen av värdet i att underkasta sig vått-i-vått-målningen, eurytmin och flöjtspelandet; man måste, för att han en plats i världen, uppskatta värdet av dessa företeelser även om man inte omedelbart förstår företeelserna som sådana. De antroposofiska idealens tyranni. Det är de som gäller, över allt annat, på bekostnad av allt annat, på bekostnad av individens frihet. Friheten att tänka gäller bara den, som tänker innanför ramarna. Och man måste tåla majoritetens våld.

Jag spyr på alla de där lögnaktiga paradisskildringarna.

Waldorfläroplanen deras borde inte få kallas En väg till frihet.

Den borde heta En väg till underkastelse. Det vore med sanningen bättre överensstämmande.

Ok. Från det ena till det andra. Jag har slutligen tittat på den illamåendeframkallande filmen. Handhållen och ryckig filmning av dessa vidriga korridorer. På något sätt gör det dem ännu värre. Den finns här på youtube. Kristofferskolan är mitt helvete, och jag antar att den som är bedräglig nog kan framställa också helvetet som ett paradis. Det söker de förvisso göra i den här filmen; men den som vet baksidan, kan de inte narra. (Det vet naturligtvis även de, och sådana som jag är förstås inte deras adressater.)

Musikläraren från helvetet säger att man mår bra av musikundervisningen — inte fan mår man bra av hennes musikundervisning, det är då en sak som är säker. Och där står hon och domderar i samma obehagsframkallande musiksal som på den tiden. Som om tiden stått stilla. Hon gillar, läser jag: ‘Ärlighet, medkänsla och ansvar’. Jag vet inte om jag har ord för att beskriva vad jag tycker om det. Det mest optimistiska jag kan säga är: självbedrägeri.

‘Känn dig själv’ är inget ideal som tillämpas i verkligheten av människorna som befolkar den här miljön. (Och så säger antroposofer att icke-antroposofer omöjligen kan förstå antroposofin. Det slår mig — inte för första gången — att vi kanske på somliga sätt förstår Steiner bättre än de själva förmår…)

En annan lärare talar om att tillvarata och möta upp hela människan och om chanserna att utveckla alla sidor av sig själv — så i helvete heller.

Ytterligare en talar om detta som en ‘bred och gedigen utbildning’ — hur man kan inrymma så mycket bullshit i en så kort filmsnutt är i och för sig imponerande, och tyder på breda och gedigna kunskaper i lögnaktighet.

Äckelkänslor.

Det är som att möta en återvändsgränd fylld av död och förruttnelse. Och det är, bland andra kadaver, mitt barndomsjag som ligger där, stadd i sådant förfall. Det finns fortfarande ingen nåd, ingen respit, ingen räddning. Det är dock, i praktisk mening, över. Jag måste vara 33 år gammal och bortse från det förmultnande förflutna.

7 thoughts on “ofrihetens korridorer

  1. Tittar på regnet och måsarna utanför fönstret, vid takåsarna. Det här är, bokstavligen, en annan värld. Jag har inte varit i närheten av Bromma på flera månader. Det är en välbehövlig distans emellan oss. Nu är det ju 15 år sedan jag själv bodde där. Men ändå.

  2. Igenkänningsfaktorn är hög i det du skriver, att bara vara värd nåt när man tycker, tänker, lever, lär och tror som ideologin förespråkar. Syftet med en egen pedagogik och skola är ju att bryta ner individen och sedan fostra till en lydig sektmedlem, ett beprövat sätt att trygga återväxten. En självständig individ med ett konstruktivt, kreativt och kritiskt tänkande tar ju naturligtvis avstånd från denna ideologi, därför är pedagogiken utformad att hindra lärande vilket waldorfrörelsen öppet erkänner. Och detta fortgår år efter år…

  3. Man kan ju inte säga att de har misslyckats, två av lärarna som figurerar i filmen var elever när jag gick där (den ena lite yngre, den andra lite äldre än mig). De hörde väl till dem som passade in och gillade stället, förmodar jag.

    ‘… därför är pedagogiken utformad att hindra lärande vilket waldorfrörelsen öppet erkänner.’

    Exakt. Dock påstår de, om någon kritiker säger detta, att det är lögn. Att det är sant, framgår ju däremot indirekt (och ibland tämligen direkt) från dem själva.

    ‘Och detta fortgår år efter år…’

    Och kommer, misstänker jag, att fortsätta.

  4. Alicia: “Och kommer, misstänker jag, att fortsätta.”
    Nej då. De kommer att dö ut, inifrån.

  5. Så småningom, ja, det är möjligt.

    Men jag är rädd att nu, när den ‘vanliga’ skolan alltmer debatteras — jag tänker på Liedmans bok, men också en ny artikelserie av Zaremba i DN, och en massa annat i samma ämne –, kommer de att få ny pr-ammunition.

Comments are closed.