ömtåligt gudomligt pansar

Ibland undrar jag lite över den andliga potensen. Och över om inte den odrägliga andliga överlägsenheten inte främst är ett sätt att skyla över osäkerheten. Om kritikern är så oförskämd att hon eller han inte gullar med den andliges föreställningar, erhåller dessa ingen bekräftelse, och utan bekräftelse är föreställningarna förfärande luftslottslika; som om den andlige anar, att skeptiker inte ser dem som realiteter, och att det kanske till och med ligger något i detta. Och bekräftelse är vad som framför allt söks. Om kritikern inte vill vara överslätande och förstående (i den omfattning den troende önskar sig, således ett långtgående accepterande av den andliges ‘sanning’), är den bästa taktiken att låtsas som att kritikern helt enkelt är ovärdig. För dum för att förstå. På det viset behöver man inte några argument, naturligtvis. Motparten hör hemma i ‘undervegetationen’ och är lätt för den överlägsne och upplyste att bortse från. Det allra bästa är att man på så vis har bekräftat sin egen styrka. Det värsta är att man inte riktigt tror på den; den måste puffas upp med andliga potensmedel, egentligen tomma andliga fraser. Man kan inte tro på den, ens om man bär ‘guds rustning’ och står under en skyddsängels tillsyn. Eftersom kritikern inte lyssnar på dumheterna, ombeds denne att gå i väg i fridfullhet och ägna sig åt något gott och vackert i stället. ‘Om du inte låter ett tilltalande ljus falla över mina trosuppfattningar, då ska du hålla tyst och inte bråka!’ — är andemeningen —

— och vad är anledningen? Att den andliges föreställningar inte är så orubbliga och självklara. Att denne fruktar fallet ner i undervegetationen, till och med; fallet ned i otron, i osäkerheten, i tillvaron där skydd från andliga varelser inte kan påräknas… där ens argument står nakna, där de lever och dör på sina egna meriter, och där andlig auktoritet inte ger någon ytterligare trovärdighet. Om den andlige inte riktigt tror på sin egen och sina föreställningars överlägsenhet, återstår det att förstärka föreställningen om andras underlägsenhet. Den konsten har somliga av dem utvecklat till fulländning. Att andra inte accepterar vad den andlige säger beror givetvis på att ‘sanningen’ är så svår att tåla. Kom igen — det finns väl några gränser för dumheterna?

Men det kan ju vara värt att minnas, att den som redan befinner sig i undervegetationen, är en ‘förlorad själ’, är oförmögen att förstå dessa höga sanningar… den, som befinner sig där nere, har kortare väg till marken, när fallet är ett faktum. Så vad ska jag med skyddsänglar och gudomliga pansar till? Uppriktighet och en lagom dos realism duger ganska länge. Verkligheten är, tycks det mig, något mindre ömtålig än illusioner om högre andliga världar och sanningar. Om inte annat, så är den, oavhängig våra föreställningar, och behöver inte försvaras och bekräftas. Och fiktionen är fiktion och behöver inte försvaras som vore den verklighet.

5 thoughts on “ömtåligt gudomligt pansar

  1. In general, if I have understood correctly, I agree with you here, however I felt this last statement is too sweeping,…’ fiktionen är fiktion och behöver inte försvaras som vore den verklighet.’

    Is Jens Bjørneboe’s fiction true in any sense?

    är det inte en poetisk sanning?

  2. ‘Is Jens Bjørneboe’s fiction true in any sense?’

    Oh, yes, it is. As you say, poetically. But it doesn’t have to be defended, guarded, as a kind of reality it isn’t and can’t be. There’s no arguing with it; either it rings true or it doesn’t. And it does. To the (often elusive) essence, it is true, it is experienced as truth. But it can’t ‘require’ of its reader this kind of reception.

    Unlike the spiritual person (well, some of them) who demands respect for the most ludicrous ideas. There was someone, recently, who was very miffed when people didn’t show enough respect for his belief that he could influence the elementals of radioactivity of Fukushima (throught prayer and from the US). Doesn’t even ring true as poetry to me (the grandiosity sort of kills the poetry anyway…). That aside, I respect that it is this person’s belief. But I can’t respect the requirement that others (like me) must accept it as some kind of truth and wisdom about the real world; and it’s silly to feel disrespected because people reasonably question the validity of the belief. The believer is being, well, preposterous and asks for things you can’t ask from other people. At least not if you’ve made factual claims about your ability to interfere with things in the real world.

    None of this would be an issue with a literary work, quite obviously, where even the unrealistic can be poetically true and, in any case, the piece of work hardly feels disrespected because the reader doesn’t buy every detail (or even the main plot).

  3. Yes, there are some loonies around who feel disrespected even by simple disagreement.

    And yes, poetry and mythology do not demand assent. Sometimes I think of Steiner’s work as a kind of mythology which has existential truth in it. (for some people!)

  4. ‘There’s no arguing with it; either it rings true or it doesn’t. And it does. To the (often elusive) essence, it is true, it is experienced as truth. But it can’t ‘require’ of its reader this kind of reception.’
    I intended to include this quote but thoughtlessly pressed the enter key.
    I think this is how I feel about most of Steiner’s work – but not all.

  5. ‘Sometimes I think of Steiner’s work as a kind of mythology which has existential truth in it.’

    Absolutely. And some parts of his work (if not most, come to think of it) makes much more sense that way; actually it is, I’d say the reasonable approach to it. In particular the more fantastic parts.

    But, really, take his expositions on Ahriman and Lucifer for example. As a mythological explanation of the human psyche or as existential poetry — not too bad. At all. But this mythological complex runs into difficulties when applied in a wacky way to everyday phenomena of the physical world. It (too easily) becomes, not a poetic explanation, but dogma with undue influence on real world decisions. It comes to rule things.

    ‘Yes, there are some loonies around who feel disrespected even by simple disagreement.’

    Exactly. One would think that those who regularly make outlandish claims would be used to disagreement, but this doesn’t appear to be the case. Quite the contrary. (I suppose they win some points for optimism, approaching critics, sceptics and atheists/agnostics with that attitude.)

Comments are closed.