‘waldorfskolan följer inkarnationsvägen’ (läroplan)

Jag fick ett tips i dag. På den här bloggen kan Hans Möllers introduktion till waldorfskolans kursplan beskådas och läsas (klicka på bildfilerna). Det är en waldorfpedagogisk klassiker, men bjuder delvis på lite andra saker än de man får sig till del i waldorfskolans läroplan En väg till frihet (jag syftar på de senaste, antroposofiskt upprensade, versionerna).

På sidan 1 kopplas tandömsning till skolmognad. Det är dåligt om ‘intellektets kalla ljus för tidigt bestrålar barnet’. De ‘dödskrafter’ som (påstår Möller) är närvarande i vår värld i dag, härstammar från för tidig intellektualisering. ‘Den planetariska katastrofen förbereds genom de högst upplysta vetenskapsmännen’ — dessutom kännetecknas vetenskapsmän, och de för tidigt intellektualiserade, av ansvarslöshet, skriver Möller. Vidare menar han att hela barnet är ett sinnesorgan, som uppsuger allt intuitivt. Därför är det aldrig bra för barnet om det ser den vuxne se på TV eller läsa tidningen, barnet kan nämligen då få för sig att härma den vuxne. Det är bättre att städa, sy, sjunga eller måla tillsammans med barnet. Notera att Möller inte nämner att man kan läsa böcker med barnen, något som många barn älskar. Det vore ju prematur intellektualisering. Bättre att barnet imiterar den vuxne som sjunger och syr!

På sidan 3 presenterar Möller dravel om att det lilla barnet — under sjuårsåldern — lever i föreställningen att världen är god. Därför måste omgivningen formas för att möta denna påstådda förväntning hos barnet. Jag förmodar att det i så fall innebär att waldorflekskolan för många barn måste uteslutas som alternativ — waldorflekskolan är, mot somliga barn (jag säger inte alla), djävulsk och ondskefull. För att inte tala om skrämmande.

På sidan 3 börjar också avsnittet om 7-14-årsperioden. ‘När barnet omkring sjuårsåldern nått tandömsningen, som liksom puberteten innebär en genomgripande förvandling av självslivet, har det blivit skolmoget.’ Tandömsningen, således, är tecknet på skolmognad — för waldorfpedagogen. Det är det själsliga som frigörs (eterkroppen) och detta sammanfaller med mjölktändernas förlust — mjölktänderna är ‘ärvda’, barnets nya tänder är dess egna. Detta hänger ihop med att man anser att det enda barnet ärver från föräldrarna är ju det kroppsliga. Barnet är nämligen en reinkarnerad, och ‘väljer’ innan sin nedkomst sina fysiska förutsättningar, det vill säga, det kroppsliga som föräldrarna erbjuder. Mjölktänderna har barnet då fått genom den kroppsliga ‘behållare’ som föräldrarna erbjudit. I och med att barnets själsliga krafter väcks till liv kring sjuårsåldern, utvecklar barnet också en ‘egen’ uppsättning tänder.

Waldorfläraren, skriver Möller, arbetar mellan 7 och 14 ‘helt ur det konstnärliga’ med barnen (min kursivering), eftersom barnen lever i det bildmässiga. De är alltså inte intellektuella varelser. Man kan inte resonera med dem, de kan och bör inte utveckla sina intellektuella sidor. De ska leva i det bildmässiga, inte i det abstrakta och logiska; de ska leva i det känslomässiga inte i det förnuftiga. Eftersom det är så waldorfläraren tror att barn är. Allt det Möller skriver är i enlighet med barnets natur. Sedan finns det ju otacksamma djävlar till barn som inte fattar detta med sin ‘natur’. Men det bekymrar nog inte Möller. ‘Allt abstrakt-teoretiskt är ännu förödande’, skriver han. Det är något ‘främmande’ för barnet. Behovet av trygghet är under dessa år stort, menar han. Återigen — detta talar inte för waldorf, det talar emot waldorf. Vad gäller fördärvade, intellektuella barn. ‘Färdiga läromedel undviks’ — till nackdel för barnen.

‘Det är viktigt att vi under dessa år vårdar barnets naturliga religiösa krafter’, fortsätter han. Här nämns också reinkarnationslärans betydelse inom waldorfpedagogiken:

‘För att kunna känna trygghet i världen måste barnet känna att det hör samman med världen och att goda hjälpare, goda makter står bakom det, både innan det “kom in i mammas mage” och efter åldrande och död, som det förstår att det måste genom.’

Folksagorna ger ‘näring’ för sådana föreställningar och främjar den andliga utvecklingen. Något senare fortsätter Möller:

‘För waldorfskolan är det en självklar utgångspunkt att den fysiska världen har en andlig bakgrund. “Jorden och människan är gudarnas verk — vi skall föra verket vidare” — denna grundstämning går genom alla ämnen.’

Jag rekommenderar läsning av avsnittet om auktoritet på sidan 4, där även perioden efter 14 år beskrivs. Möller påbörjar här också ett avsnitt om den ‘inre’ läroplanen, den har att göra med ‘hur barnet “inkarnerar” genom olika åldersstadier för att “nå jorden”, nå fram till ett fritt medvetande om världen, som sedan allt mer vidgas — det kanske viktigaste temat i waldorfpedagogiken.’ Förskolebarnets medvetande är, enligt Möller, ‘sovande’. Sagor illustrerar vägen in till det jordiska. (Läs gärna avsnittet.) ‘Waldorfskolan följer inkarnationsvägen’ — nå, det är ju prima…

På sidan 6, vidare om ‘lagbundenhet[en] i människosjälens ständiga växling mellan inkarnation och exkarnation’. På samma sida och de efterföljande finns korta redogörelser för vad som sker i varje årskurs. Läs gärna också dem. Möllers kursplaneintroduktion avslutas med dikter, bland annat en ganska talande dikt skriven av honom själv.

De här sakerna står kanske inte med i dagens waldorfskoleläroplan. Det betyder dock inte att de är inaktuella. Det här är vad waldorflärare studerar, det är den kunskap de har, den kunskap de använder i sitt pedagogiska arbete. Det är bara det att somliga saker inte är rumsrena att tala om i dagens skol- och samhällsklimat, därför håller waldorflärarna och waldorfskolefederationen hellre tyst. De har inte uppdaterat läroplanen av den anledningen att de inte längre håller med Möller om de ‘fakta’ han presenterar om barnet och dess utveckling, utan för att de insett nödvändigheten att presentera en mer allmänt acceptabel läroplan, om waldorfskolan ska tillåtas fortsätta existera. De håller med Möller, men det passar sig helt enkelt inte längre att säga det. Högt.