sätt att se (järna 2011)

Valvkänsla, foajén i Kulturhuset, Ytterjärna; med oförlåtande, brutalt dagsljus utanför. Hade egentligen behövt den sena eftermiddagens eller tidiga kvällens ljus, dess skuggspel. Eller annars morgonens, beroende på. (Färgversion nedan.)

Jag tror inte jag skulle kunna se Järna, om det inte vore för att jag såg genom en lins. Det är som om kameran skänkte mig distans, men samtidigt möjligheten att vara närvarande, även om det är ett slags indirekt närvaro. Att se genom ögonen vore helt enkelt inte nog. Besynnerligt nog är jag beredd — inte bara beredd, det sker närmast automatiskt — att acceptera det jag ser genom kameralinsen, fastän jag kanske inte skulle gjort det på samma sätt om jag betraktat det med ögat enbart. Jag menar på ett slags mentalt plan; jag slipper de associationer jag är rädd för. Det är som intrycken tog en helt annan väg in i hjärnan. Det jag ser tar form, skapar sig en plats därinne, som annars inte skulle nås. Mer direkt än så kan jag egentligen inte känna Järna. För egentligen är de där inredningsdetaljerna kusliga för mig, och jag vill inte ha för mycket tid och för mycket fokus över till att tänka på varför det är så.

Jag vet inte om det är så att kameran fyller samma funktion som jag ibland får för mig att engelskan gör — i det ena fallet, ett språk att gömma sig bakom; i det andra, ett seende att gömma sig bakom. I fråga om kameran, att den ger mig ett syfte, en upptagenhet vid något. Fullt så enkelt är det kanske inte, gissar jag. Men genom att ta bilder uppehåller jag mig vid något som förtränger känslan att inte höra hemma i något som ändå är oerhört och närmast obehagligt bekant, jag behöver inte tänka för många dåliga tankar, behöver inte finna mig i risken för overksamhet och avsaknad av mål. Jag gör något. Kanske är det lite som att röka en cigarett eller något liknande. Något att fokusera på. Och den reser en behaglig vägg mellan mig och andra. Overksamhet är utsatthet.

Ändå finns den där: känslan av att inkräkta. Det gäller särskilt i Järna. Jag önskade att jag kunde ta andra inomhusbilder, trots att jag annars sällan fotograferar inomhus. Vidvinkel. Att genomtänkt komponera dem, även om det annars är sällsynt att jag fotograferar genomtänkt. Jag fascineras av dessa hus, av dessa byggnaders egenheter; av de aldrig raka vinklarna, av ljusinsläppen, av cementen. (Färgerna är däremot rätt svåra, och konstigt nog inte alltid ens harmoniska.)

Det slog mig just, att jag, som mest bara gillade ord och inte bilder, ägnar dagarna åt att se på bilder och ta egna bilder. Det är högst märkligt. Fast det är kanske inte hela sanningen, och därför mindre märkligt än det låter. Jag var mycket fascinerad av tanken på att fotografera redan som barn. Men då var jag för liten att förstå att det hette fotografera; jag kallade det något annat, trots att man sa åt mig att det var fel. Jag hade ingen film i kameran (som faktiskt var riktig), men jag kamerade (med betoning på första e) allt vad jag kunde. Några andra konstnärliga eller hantverksmässiga verksamheter var jag inte intresserad av; jag började till och med avsky allt sådant. Det finns konstformer som är tabu i waldorfskolan, i alla fall för de yngre barnen (yngre än högstadiet); fotografi är en sådan. Eller snarare: fotografier existerar inte. Bara vattenfärger, kritor och färgpennor existerar, och en oerhörd tristess.