robygge-butikerna

Jag roades lite (smått så där, lagom mycket) av sandlådan utanför (på baksidan av) Robygge-butiken i Ytter-Järna; jag tror nämligen att alla leksakerna i den, ironiskt nog, var av plast (inklusive den uppblåsbara poolen bredvid). Skillnaden mot vad som säljs i butiken kan inte bli större. Förmodligen är leksaksvalet pragmatiskt; dyra leksaker skulle, förmodar jag, helt enkelt stjälas.*

I vilket fall som helst: Robygge-butiken är inte så dum om man har en fobi mot den antroposofiska bokhandeln inne i Stockholm. De säljer nämligen en del lektyr. Egentligen skulle jag velat ta en bild inifrån, men eftersom jag känner mig som en inkräktare så har det inte blivit av. Jag skulle kunna fråga om det var ok, men jag antar att de människor som råkar befinna sig i butiken skulle betacka sig för att vara statister i mina fotografiska projekt, så… (ja, jag medger, det är lite martyrvarning på klagolåten; jag skulle faktiskt inte behöva fråga heller — eller? vore det omoraliskt på något vis att underlåta?). Det har dock fått mig att fundera på Robygge-butikerna. Jag har nämligen fått för mig, och detta kan vara helt galet, att det i början av 80-talet fanns en antroposofbutik som såg annorlunda ut än nuvarande Robygge. Den kanske inte hette Robygge; det vet jag inte. Nuvarande Robygge befinner sig ju i Robygge-huset, till och med, och det har existerat sedan runt 1977 någon gång. (Till skillnad från Kulturhuset som är av mycket senare tillkomst. Det fanns inte när jag var barn. Trädgården fanns, något kafé tror jag, en del antroposofiska byggnader. Saltå Kvarn fanns förstås; kvarnen syns ju, och syntes också då, från motorvägen.) Robygges verksamhet startades, enligt hemsidan, i början av 70-talet; lokal nämns ej.

(Ovan: en ganska usel bild av Robygge-husets baksida. Av någon outgrundlig anledning hade jag ingen bättre. De två uppstickande husdelarna är eurytmisalar.) Men jag har minnen av utflykter till Järna när jag måste ha varit riktigt liten, så säg cirka 1980. Någon gång efter att jag börjat lekskolan, eftersom jag identifierade pryttlarna som waldorf. Men innan jag började skolan och innan min bror fanns till. Och jag tror mig alltså minnas att vi då besökte någon butik, som såg helt annorlunda ut än nuvarande Robygge-butiken i Ytter-Järna, men som hade ett med Robygge överlappande sortiment, i alla fall vad gäller träleksaker. Det kan till och med hända att denna butik låg i själva Järna, eftersom jag har något slags föreställning om en pittoresk småstadsidyll. Men det är mer osäkert. Jag tror man gick upp för en trappa innan man gick in, och jag tror det fanns trappor inne i butiken också och att där var mycket trä och waldorflampor och sådana där typiska… träsaker. Men viktigast: det såg definitivt inte ut som den nuvarande Robygge-butiken i Ytter-Järna. Det kan naturligtvis vara så att jag sammanblandar det jag minns av Järna-besöken med vad jag sett någon annan stans. Det finns något som heter Geigers Träleksaker i Järna. Jag undrar vad det är, om de fanns då, och om de är ursprunget till min förvirring. (Om någon vet — upplys mig tack!)

Sedan fanns det ju också en innerstads-Robygge, men det är definitivt inte den jag förväxlar det hela med, för den butikens interiör har jag extremt bra minnesbilder av. Den låg i hörnet av Grev Turegatan och Humlegårdsgatan; jag vet inte när den invigdes, men jag vet att den fanns kvar när jag flyttade till Östermalm, bara några kvarter bort. Det var 1996. Då var jag ju vuxen och besökte den inte, men jag hade tidigare varit där säkert hundratals gånger med min mor. Jag minns när verksamheten slog igen, antroposofinredningen revs och butiken blev en helt ordinär klädesbutik. Det är den, vilket syns nedan, än i dag. Fotografierna är tagna på herr Hunds och min promenad tidigare i kväll. Faktum är att det är en butiksokal som, märkligt nog, var synnerligen väl ägnad för produkter i den antroposofiska stilen; den var alltså inte särskilt rätvinklig! Huset är gammalt, jag gissar från lite efter mitten av 1800-talet, och ett av mina favoriter.

Den delen av Grev Turegatan är nu för tiden en gågata med ingång till Sturegallerian. Det är ett dyrt affärsläge; troligen aningen för dyrt för en butik som inte ens verkar ha det särskilt enkelt ens i Järna. För all del är det ju möjligt att det är enklare att lyckas i stan än i Järna, även om det kostar mer att försöka. Bilden nedan visar den nuvarande butiken på närmare håll. (Twist & Tango är namnet, tydligen — det är väl typ motsatsen till eurytmi, det?) För att jag gillar reflektioner i glas (7-eleven finns, som ni förstår, mitt emot!). Och för att t-shirten som hänger därinne, inser jag nu, har texten ‘here we go again’, vilket är ungefär vad jag ofta känner. En bra påminnelse om känslan som infinner sig när man försöker diskutera vissa saker.

Och bara för att jag ändå tog även bilden nedan. För att det är det jag gör. Egentligen har det inte med saken att göra. Och då menar jag saken, om saken fortfarande är Robygge. (Det bevisar väl en sak: man ska inte gå ut och ta bilder till en bloggpost man redan har skrivit.) Men Grev Turegatan sedd från söder upp mot Humlegårdsgatan, i alla fall:

* För leksakerna är ju nu, en gång för alla, till för de vuxna… De tenderar att finna dyra träleksaker ytterst åtråvärda. Och somliga människor är, som bekant, inte helt ärliga. Nog om det. Men jag gissar alltså att det finns en anledning.

9 thoughts on “robygge-butikerna

  1. Det existerar inget fotoförbud inne i Robygge-butiken. Med så mycket turister skulle det vara konstigt. Butiken inne i Järna centrum var Geigers Träleksaker som lades ned för säkert tio år sedan. Robygge Stockholm kunde vara på ett av stans bästa affärslägen (enligt revisorn) för att hyran kraftigt subventionerats av husägaren – Åke Kumlander. Då han avled upphörde åtagandet, varför butiken måste avvecklas. Den sanna hyran då torde ha legat kring 50 000 i månaden. Därför torde nuvarande klädbutiken vara extremt lönsam då hyran knappast sjunkit sen den tiden.

  2. Hej — nä, jag tänker mer på att de kanske skulle bli… irriterade. Människorna. Eftersom det är svårt att fotografera i en butik utan att få med människor på för nära håll. (Det känns inte fullt så komplicerat i andra sammanhang. Men just detta. Kanske är det det att jag känner att någon som ser bilderna här faktiskt skulle kunna känna igen individerna, och den risken, eller chansen om man vill vara optimistisk, är ju minimal med bilder på platser på stan-var-som-helst.)

    Det måste vara Geigers jag minns alltså. Vagt. Det är märkligt med minnen av platser man besöker som väldigt liten, flera gånger till och med, och sedan inte alls.

    Intressant förklaring om att Kumlander ägde huset. Det centrala läget föreföll mig vara väldigt exklusivt, dyrt, för den typen av verksamhet. Nu säljs ju i och för sig antroposofiska produkter i butiker på Östermalm — men inte i butiker med så renodlat sortiment. Man kan — eller kunde alldeles nyligen — till exempel köpa antroposoflampor i en butik på Karlavägen. (Jag tror de var ‘äkta’ till och med…) Weleda och dr Hauschka ser man ju i vart och vartannat fönster. Men det är väl lite si och så med vilka typer av produkter som är säljbara. Ullkalsingar och kristaller är inte så Östermalmskt. När jag gick förbi, och det gjorde jag ju rätt ofta på väg till stan från mig, så var det inte precis så att jag slogs av att butiken var full av kunder. Men vid närmare eftertanke tycker jag inte det brukar synas så mycket människor inne i klädbutiken heller.

    Jo, att hyrorna gått upp en hel del, det tror jag. De har gått upp en hel del här borta, längre upp på Östermalm, och måste ha ökat ännu mer på så centrala lägen.

  3. Efter det spektakulära medicinbeslaget på Nordiska Laboratorier (Norla) i Järna 1975 med den efterföljande “örtläkemedelsrättegången”, delade man upp verksamheten i medicintillverkning och kroppsvård. Walas produkter förlorade svensk agentur och Weleda togs över av ett enpersonersföretag i Bromma.

    Då jag började på Robygge 1976 var Weleda och Wala helt okända för den breda allmänheten. Men för cirka tio-femton år sedan bestämde moderföretaget Weleda att satsa på den nordiska marknaden och byggde EU-anpassad medicintillverkning i ny byggnad i Järna (Skillebyholm). Norla avvecklades. Ungefär samtidigt började man den mödosamma processen att marknadsföra Weleda. Sammaledes gjorde tyska Wala.

    Det var proffs som hanterade dessa processer, därför blev de efter några år framgångsrika (precis som Ununger på Saltå Kvarn). Antroposofer har inte gjort sig kända för att vara framgångsrika inom försäljning och marknadsföring, så man har anlitat “sekulära” krafter för det.

    Samma med Robygge. Från början en idé att ta hem varor för studenternas behov på Steinerseminariet, men eftersom medarbetarna inte var affärsmän har verksamheten aldrig lyft utan ständigt kämpat i ekonomisk uppförsbacke. Från sjuttitalets hyfsade försäljningssiffror har det gått stadigt nedåt. Det är sorgligt. Jag var en av de skyldiga.

  4. Återkommer senare, detta är intressant; har varit ute i naturen mest hela dagen och inte hunnit med. Men: en annan antroposofisk verksamhet som verkar utomordentligt lyckad är ju Rosendal.

  5. Det är sant -trots att Pål Borg och Lasse Krantz inte var affärsmän då de startade. Då den tidigare trädgårdsmästaren skulle avgå med pension vände sig Djurgårdsförvaltningen till Arne Klingborg på Steinerseminariet med en förfrågan om de inte ville åta sig Rosendal. Efter en kort förvirring i början då nuvarande miljöministern (dåvarande biodynamikern) Andreas Carlgren ville ta över, men ångrade sig, tillträdde Pål och Lasse med känt resultat. De var inte affärsmän, men de hade en förståelse för de folkliga behoven av naturupplevelse som inte minst storstadsmänniskan har. Och de var inspirerade av Arne Klingborgs folkpedagogiska gärning härvidlag. Därför lyckades de. En mer krass benämning skulle väl vara att de var kommersiellt begåvade, fast det skulle ingen av dem hållit med om. (Utan att förringa Lasses storartade insats både på Rosendal och i Ockelbo, så är det som man hör Arne då Lasse talar. Fast han har vidareutvecklat och individualiserat Arnes arv.)

  6. Man kan naturligtvis ta beslut som är kommersiellt sunda utan att ens vara särskilt kommersiellt inriktad eller ha högtflygande kommersiella aspirationer. Jag läste just Krantz bok om Rosendal, den är rätt gammal nu. Jag slås av att han har något slags genial intuition. På något vis. De erbjuder ju något som människor vill ha och förmår samtidigt vara rätt egna. Egensinniga på ett tilltalande vis.

  7. Blä. Svarade på det om Weleda mm och så sa wordpress godnatt mitt i alltihop. Ska försöka mig på en slarvig rekonstruktion.

    Det är, som sagt, en enorm skillnad på Saltå nu jmf med förr. Man säljervinte bara gryn och mjöl till redan insatta kunder, specialintresserade.

    Vad gäller Weleda så ligger ju den kommersiella potentialen i hudvårdsbiten, av naturliga skäl. Läkemedelsbiten kräver mer av konsumenten än bara konsumentskap — konsumenten måste dela något av synen bakom, och det är det färre som gör. Men en tvål är bara en tvål; det krävs inte något speciellt för att uppskatta en tvål.

    Och kommersiellt funkar det bara så länge man inser, och gillar, att de flesta vill ha en tvål för att den är en tvål och ett gott bröd för att det är ett gott bröd. Oavsett livssyn. Samtidigt blir det hela ändå lite speciellt — det finns en stark idémässig bakgrund. (Till skillnad från vad som gäller för företag som Kungsörnen och L’oreal.)

    (Den tidigare kommentaren, som försvann, var tyvärr mer välformulerad. Nu hoppas jag bara att den sabla wp-appen är med mig denna gång…)

Comments are closed.