passar alla barn i waldorfskola? (och om skolans ansvar)

Här är en diskussion jag har deltagit i. Jag tycker den är viktig. Jag tror inte att andra människor förstår hur viktig den är. Inte för mig nödvändigtvis. Jag ska inte gå i waldorfskola. Tack och lov. Aldrig mer, och det är ju bra så. Men jag tycker att detta hör hemma här på bloggen, för ämnet är vad det är, och om jag bemödar mig om att förklara vad jag menar, vill jag gärna att det ska vara någon poäng med det, och jag antar att poängen är större här än någon annan stans. Och jag tänker utveckla mina svar, för här kan jag göra det utan att störa någon (den som blir störd har bara sig själv att skylla!). Om jag tror att waldorfskolan någonsin kommer att ta de barn som inte passar i waldorfskolan på allvar? Nej.

Så — passar alla barn i waldorfskola? Nej, det gör de verkligen inte. En del barn passar inte alls i waldorfskola. Och jag förstår inte varför waldorfskolan är så ointresserad av att identifiera dessa barn. Det vore inte på något sätt ett misslyckande. Liksom det faktiskt inte, tro det eller ej, säger något om waldorfpedagogikens värde i allmänhet att vissa barn bara avskyr den och tråkas ut av den. Varför är det svårt att medge att waldorfpedagogik åtminstone ibland kan vara ett stort misslyckande?*

Nu får ni resten av diskussionen, om man kan kalla den det.

Bättre vore att fråga: Passar alla lärare för alla barn?

Det är inte en bättre fråga, skulle jag säga, det är en helt annan fråga, och bägge frågorna måste ställas. Waldorfpedagogik kan vara helt fel för vissa barn, oavsett läraren. Det betyder inte att frågan om läraren är irrelevant, bara att det är en annan fråga. Ingen lärare, oavsett hur duktig, kan få de waldorfpedagogiska elementen att försvinna i en waldorfskola, oavsett hur mycket det enskilda barnet behöver just det. Ingen lärare som har studerat och förhåller sig till den antroposofiska utvecklingspsykologin som en sanning kan hjälpa ett barn som inte passar in i det här mönstret.

Jag tror att waldorfskolan skulle göra sig själv och barnen en tjänst om man blev lite skicklig i att identifiera de barn som behöver (bättre kan tillgodogöra sig undervisningen i och bättre kan trivas i) en annan typ av skola. Inte bara det: lite grundläggande ärlighet skulle hjälpa. När ett barn uppenbart vantrivs, bör man kunna vara ärlig om det. Inte låtsas om att allt är bra eller att allt kommer att bli bra. Det är det inte och blir det inte.

Jag anser att föräldrarna är suveräna att välja skola för sina barn!
[…] Waldorfskolan är till för alla barn, så länge föräldrarna önskar Waldorfpedagogik. […]

Naturligtvis är det föräldrarna som väljer och väljer bort waldorfskolan. Men det är trots allt skolan som ser barnet när barnet är i skolan och en utbildad pedagog — om vi nu för argumentationens skull förutsätter att waldorfskolans pedagoger har adekvat utbildning — bör kunna se saker som en förälder kanske inte alltid ser eller förstår. Tyvärr väljer föräldrar ibland waldorfskola utan att det passar barnet (mina egna föräldrar är ett utmärkt exempel på det). Eller utan att förstå tillräckligt om hur waldorfskolan fungerar. En waldorflärare bör kunna se, till exempel, när ett barn med mer intellektuella intressen är för understimulerat i waldorfskolan, medan föräldrarna tyvärr inte alltid förstår hur ostimulerande waldorf kan vara på det intellektuella planet. Man kan tänka sig andra exempel.

Så, nej, jag håller inte med om att föräldrarna har suveräna insikter. Jag tror att det är viktigt att lärarna — som ser barnen, som känner till pedagogiken och som är med i den dagliga verksamheten i skolan — kan ge föräldrarna bättre information. Och jag är övertygad om att de ibland måste kunna säga att waldorf inte verkar passa ett barn. Sedan är det givetvis föräldrarnas ansvar att agera utifrån den informationen.

Jag säger inte det för att frånta föräldrarna ansvaret, för de har ett stort ansvar. Däremot tror jag att skolan och lärarna kan göra barnet en enorm tjänst genom att se realistiskt på barnets möjligheter att passa in i den här typen av skola och därefter ge adekvat information till föräldrarna.

Vi tycker fortfarande att det är föräldrarna som skall välja skola till sina barn och att lärarna inte skall hålla på att rekommendera hit och dit.

Jag förstår att ni tycker det, men jag skulle säga att en sådan lärare, som inte kan se när skolgången inte fungerar för ett visst barn, saknar den professionella kompetens man kan förvänta. Också om läraren är lärare i en waldorfskola. Eller kanske särskilt då. För kanske har man ett alldeles särskilt ansvar om man erbjuder en pedagogik som är så pass speciell som waldorfpedagogiken i waldorfskolan. För att vara krass: om man inte klarar att bära detta ansvar, eller ens tycker att det är ens ansvar, bör man då driva skola?

Läraren måste känna till pedagogiken och måste kunna se hur den fungerar för ett enskilt barn. Varför skulle en lärare inte kunna och vilja informera föräldrarna om barnets situation och möjligheter i skolan? Varför skulle det inte ligga i lärarens uppdrag? Han eller hon måste erfara mycket som föräldrarna inte har möjlighet till. Och om det är föräldrarnas sak att välja — vilket är sant — hur ska de kunna göra ett val när de inte har information från läraren? Om läraren inte talar om att skolan inte passar barnet, hur ska föräldrarna kunna göra ett verkligt val? Vem ska då tala om för föräldrarna att skolan inte passar? Är det sjuåringen själv som ska ta det ansvaret? Baserat på vilken kompetens och livserfarenhet då, undrar man stilla.

För mig förefaller det mycket märkligt om en skola frånsäger sig ansvaret så totalt vad gäller de barn den inte klarar att hantera — och att den frånsäger sig ansvaret i sådan grad att de inte ens kan tänka sig att informera föräldrarna om detta. Det är inte bara märkligt, det är anmärkningsvärt.

Jag kan dock förstå — eller inse, om än inte helt förstå — att waldorfskolans företrädare inte är så intresserade av att höra detta, särskilt inte från dem som waldorfskolan verkligen och bevisligen inte passade för.

Men om ni skriver en bok — Christine och Örjan Liebendörfer skriver tydligen en bok om waldorfskolan, en bok som föräldrar påstås komma få glädje av när de väljer skola –, varför inte fundera över vilka barn som waldorfskolan inte passar för och skriva lite om det om det också? Det är sådana råd föräldrar behöver. På riktigt. Tänk vad gott ni skulle kunna göra, om ni så bara förhindrade några få barn att hamna i en skolform som inte passar dem. Det är bra information.

Att säga, som i inlägget och diskussionen, att waldorfskolan passar alla barn, vars föräldrar vill ha den, är inte bara dålig information, det är missvisande. För det är inte sant. Det är att sammanblanda vad som passar föräldrarna med vad som passar barnen. Det vore berömvärt om en den nyansskillnaden fick uppmärksamhet. Särskilt när det är så att föräldrarna tror att skolan passar både dem och barnet därför att skolan inte har förmåga och kompetens att upplysa dem om hur det verkligen är.

Det är verkligen dags att ta död på illusionen att waldorfskolan passar alla barn. Också waldorfföreträdare brukar annars vara kvicka att göra just det när de hör om att det gått dåligt för någon i waldorf. ‘Waldorfskolan passar inte alla barn’ — ungefär så brukar det låta då. Inte den här gången, lustigt nog.

***

*Här är svaret! Waldorfpedagogik bygger på antroposofi, vars utvecklingslära är universell och gäller alla barn; den berättar hur alla människor utvecklas och anger även vad som är sunt och osunt i utvecklingen. Somliga må vara felinkarnerade, men de behöver naturligtvis en antroposofisk pedagogik extra mycket. Och när de är i 35-årsåldern bloggar de om det ibland. Det är er karma också. Inte bara min!

6 thoughts on “passar alla barn i waldorfskola? (och om skolans ansvar)

  1. Haha — that’s a truly funny language! You’ll have to consult google translate, but I doubt it translates to it! But perhaps to english.

    *

    Jag tänkte lämna ytterligare en kommentar. Fast sedan tänkte jag att det inte är någon mening och lämnade därför bara halva. Här är hela, för mina läsare, som jag kan tråka ut hur mycket jag vill, på diverse språk (;-)):

    Gott så. Det är bra. Det kommer dock inte att lösa problemet för de barn som inte passar in i waldorf (vare sig ni tror att de existerar eller inte!) — för i skolorna går ju barnen, inte föräldrarna. Det är barnet som far illa när han eller hon hamnar i en skola med fel pedagogik. En bok befinner sig inte i klassrummet och ser det enskilda barnets situation.

    Jag måste säga att jag tycker detta är lite konstigt! Annars brukar jag alltid få höra om hur mycket varje waldorflärare bryr sig om varje enskilt barn, hur mycket möda och energi och kärlek som läggs ned… så mycket att jag ibland undrar, om det låg någon sanning i detta, hur läraren alls hinner leva. Men nu får jag en bild av waldorflärare som oengagerade och ovilliga att förstå och bry sig om den enskilda elevens situation och bästa; det är inte lärarens sak. Det är minst sagt motsägelsefullt.

  2. Kanske kan Liebendörfers läsa rapporten och få nytta av den i sin bok. Så att föräldrar och andra intresserade — även politiker — får hänvisningar till den här typen av relevant information.

  3. En anonym person adresserade mig i den ovan nämnda tråden på Liebendörfers blogg. Eftersom jag inte utgår från att kommentaren släpps igenom, dubbelpublicerar jag den här:

    *

    Jag tänker bara svara kort; jag hoppas att de bägge Liebendörfers kan tänka sig att släppa igenom mitt svar till ‘anonym’ vid detta enstaka tillfälle, eftersom ‘anonym’ trots allt adresserar mig.

    Anonym skriver:

    ‘Ar det verkligen skolans / lararens ansvar att saga till foraldrarna att deras barn borde byta skola? I sa fall maste ju detsamma galla for kommunala skolor.’

    Givetvis. Jag utgår från att varje professionell pedagog värd namnet kan föra en vettig dialog med föräldrarna om huruvida barnet kan tillgodogöra sig undervisningen i skolan eller har en meningsfull tid i skolan. Det kan innebära att läraren påpekar att barnet har svårigheter som han/hon som lärare inte kan lösa, att barnet inte verkar trivas, att barnets behov inte uppfylls (t ex i waldorfskolan vad gäller intellektuella behov), att pedagogiken inte verkar funka, att kamratgruppen inte verkar vara den rätta… o s v. Helt enkelt: informera föräldrarna om barnets situation i skolan, på ett sådant sätt att föräldrarna har adekvat kunskap att utgå i från när de gör sina val. Jag förstår verkligen inte hur detta kan uppfattas som extremt på något vis — oavsett skolform barnet befinner sig i. Jag förstår inte heller varför det inte skulle vara möjligt att skriva lite om detta i en bok om waldorfskolan. Man bör inte hymla om att waldorfskolan inte passar för alla barn.

    Du skriver inte vilken skola du gått i. Några sådana möjligheter erbjöds inte i min waldorfskola, och jag har inte hört om någon som erbjudits sådan flexibilitet i waldorf.

Comments are closed.