jaha, på så vis

Med anledning av att det på waldorf critics-forumet talades om olympiader i waldorfskolan googlade jag lite. Jag hittade en waldorfskola i Nyköping. Olympiadeventet tröttnade jag snabbt på men kollade i stället vad de hade att säga om waldorfpedagogiken. Följande lilla märkliga godbit, visade det sig:

Waldorfpedagogiken har en kunskapssyn som riktar sig mot framtiden, mot en värld där allt mer fakta kommer att finnas lagrad i olika former av media.

Läs mer. Notera gärna att inte ett ord sägs om antroposofi eller Rudolf Steiner. Och vad fan (ursäkta) menar de?

12 thoughts on “jaha, på så vis

  1. Fakta lagrad i olika former av media alltså? Intressant. Undrar vad mänskligheten lagrat fakta i tidigare. Även en stentavla med kilskrift är ju ett lagringsmedium. Annars kunde man ju tro att just antroposofin var särskilt ägnad att upptäcka fakta som INTE var lagrad i olika former av media, utan t.ex. hos naturväsen eller i Akashikan. Där antroposofen själv så att säga är mediet. Men då är väl å andra sidan ett första steg att vilja kännas vid antroposofin. Jag noterar en smula förvånad att inte ens den pastellglada pdf:en (som tycks framtagen för waldorfskolor över hela landet) med 10 argument för waldorf nämner Steiner eller antroposofi en enda gång. Innan jag hittade din blogg måste jag medge att jag hade diffusa tankar om att waldorf skulle vara bra för egna framtida barn, men nu ser jag waldorf lika mycket som en varningsklocka som ett kvalitetssignum. Där jag hade hoppats hitta något av Goethes “exakta fantasi” har jag ännu inte funnit någon garanti för vare sig exakthet eller fantasi. Det skulle kunna vara bra, men det skulle också kunna vara kasst. Som vilken skola som helst med andra ord.

  2. I mänsklighetens egna huvuden, antar jag. Men det är ju inte som att boktryckarkonsten kom i går precis. Stentavlorna var ju lite otympligare. Men jo, antroposofin borde ju vara särskilt ägnad för kunskap som finns lagrad i okonventionella, översinnliga källor… Fast om de skröt om det på hemsidan skulle väl skolverket ha anledning att undra. Man vill ju inte ens nämna antroposofin…

    … och tydligen inte heller i broschyren… ha. Alltså, där tycker ju jag att om man ser antroposofin som något gott och bra, då är väl antroposofin det allra främsta argumentet. Och att man inte framhåller det! (Har för mig att jag kommenterade den där broschyren någon gång för länge sedan, men minns inte så mycket.)

    Exakthet är verkligen inget man finner mycket av. Diffusa formuleringar i vilka potentiella waldorfföräldrar kan tolka in vad som helst (företrädesvis något de själva finner vettigt och fint — vare sig det överensstämmer med vad som faktiskt erbjuds eller inte). Fantasin är det väl också si och så med, i allmänhet. Det som ofta slår mig är det märkliga i att man inte ens är estetiskt medveten. Det estetiska är ju ett argument som waldorfskolorna traditionellt har ansetts ha för sig.

  3. Jo de menar antagligen att mängden relativt sammanhangslös information på internet och andra onämnbara medier behöver förädlas till kunskap. Där har de definitivt en poäng. I bästa fall syftar de också på något i stil med Aristoteles kunskapsbegrepp “fronesis”, ungefär “praktisk visdom”. I sämsta fall tror de att antroposofins andevetenskap kan hjälpa elever att hantera informationsinflationen. Eller att praktiska aktiviteter i sig utvecklar ett gott omdöme, utan t.ex. övning i kritisk reflektion. Vilket är det? Omöjligt att säga eftersom de inte talar om hur de förhåller sig till Steiner och antroposofin.

    Stefan, Goethes exakta fantasi låter intressant. Kan du utveckla det?

  4. ‘Jo de menar antagligen att mängden relativt sammanhangslös information på internet och andra onämnbara medier behöver förädlas till kunskap. Där har de definitivt en poäng.’

    Om det var poängen var den ju så fullkomligt självklar att det kunde skippat den och ägnat utrymmet åt antroposofin i stället…

    Finns det några skolor/skolformer som inte försöker göra just detta!? (Och dessutom har bättre förutsättningar att lyckas, tänker jag. Jag menar, första steget i att hantera all denna information och förädla den till kunskap är ju att kunna skriva och läsa och räkna. Tänkande skadar ju inte heller…)

  5. Det mest ironiska apropå ‘olika former av media’ är ju att waldorfskolan inte ägnar sig särskilt mycket åt olika former av media. Inte ens tryckta böcker, och än mindre digitala media. Man kan fråga sig i hur hög grad avskrifter från svarta tavlan är ägnade att öva upp barnens förmåga att förädla kunskap hämtad ur olika media… eller över huvud taget något media.

  6. Jag skulle också rekommendera att barn tidigt får lära sig hantera internet. Praktisk datorkunskap kan nog inte heller skada ;-)

    Fast jag skulle ändå säga att intresset för ämnesövergripande och tvärvetenskaplig undervisning (dvs sådant som sätter faktakunskap i ett bredare sammanhang) med några intressanta undantag är rätt svalt i de flesta skolor. Det är mer svårorganiserat och mer svårbedömt. Den nya läroplanen 2011 och andra nya direktiv gör det på vissa sätt ännu svårare. Så i grunden handlar det nog inte om vad skolor och lärare vill, utan vad skolpolitiker ber om. Många goda pedagoger skulle älska att få lov, tid och stöd att jobba med sådant.

    Fast ur antroposofins synpunkt handlar det ju egentligen om att att integrera all vanlig kunskap med andevetenskapen och med mänsklighetens karmiska resa som bas. Det är ju den kunskapssynen som gäller inom antroposofin. Vilket kan vara meningsfullt för vuxna andliga sökare, men inte särskilt lyckat som grund för skolundervisning.

  7. ‘Fast ur antroposofins synpunkt handlar det ju egentligen om att att integrera all vanlig kunskap med andevetenskapen och med mänsklighetens karmiska resa som bas.’

    Ja och nej samtidigt, egentligen. Vår karmiska resa är vi ju liksom på vare sig vi vill det eller inte (både som individer och mänsklighet), och med antroposofin är det väl som att resa första klass i jämförelse med budgetklass (dock pga att man ju liksom arbetat sig upp till denna lite bättre position… så det är ju inte oförtjänt). Likväl: frågan är om det handlar om att integrera all kunskap med andevetenskap för barnens del. Jag menar, hur barnen utvecklas och var de kommer i från och vart de ska… det är spörsmål som har andevetenskapliga svar.* Men det skiljer sig kanske från den (mer) konkreta kunskap barnen förväntas inhämta, hantera, o s v, i skolan. Samtidigt är det — hela waldorfskoleupplevelsen — något som ska/bör ge en bättre grund andevetenskapligt sett (och i verkligt långtidsperspektiv dessutom)… men ändå, det andevetenskapliga perspektivet är ju litet annat, känner jag (jag hör Jan Luiten ropa att det är metod!! Metod!!). Mer som att waldorfskolan ger bättre förutsättningar (ur andevetenskaplig synvinkel) att hantera kunskaperna, inhämtande och ‘skapande’ av dem, medan kunskaperna som sådana inte nödvändigtvis måste inordnas i ett andevetenskapligt paradigm. Vad nu det är. Ungefär som man kan hantera sin kunskap rationellt och logiskt kan man hantera den andevetenskapligt. Eller komma fram till den andevetenskapligt.

    På det hela taget stämmer det kanske att integrera all vanlig kunskap med andevetenskapen. Men inte för barnen, de har ju inte kommit därhän. Men förutsättningarna kan ju arbetas på redan då.

    (I morgon när jag vaknar kommer jag att fråga mig själv vad i helskotta jag menade med detta dravel. För jag har förmodligen ingen aning.)

    *Edit: eller är frågor som kan undersökas ur andevetenskaplig synvinkel.

  8. Till mitt försvar säger jag att jag inte vet vad jag talar om. Jag följer däremot AWSNAs klokskaper:

    “Finish every day and be done with it. You have done what you could; some blunders and absurdities no doubt crept in; forget them as soon as you can. Tomorrow is a new day; you shall begin it serenely and with too high a spirit to be encumbered with your old nonsense.”
    ― Ralph Waldo Emerson

    De kör visst den visdomen på repeat med jämna mellanrum… tror jag ska börja med det också.

    ‘Jag skulle också rekommendera att barn tidigt får lära sig hantera internet.’

    Eller snarare att hantera, förstå och utvärdera information, oavsett om den kommer från internet eller från tryckt skrift. Var informationen (eller åsikterna) förekommer är ju egentligen mindre viktigt. Det är bara de rent praktiska förutsättningarna som skiljer, och de praktiska färdigheter man behöver för att ta del av informationen. Jag antar att glinen i dag inte behöver lära sig hur man hanterar de där fiffiga, fysiska kartoteken på bibblan, t ex. det är väl motsvarigheten till dagens praktiska dator- och internetkunskap. Men själva hanteringen av informationen, när man väl kommit åt den, är ju egentligen samma i dag som då.

  9. I översättningar av ryska folksagor har jag stött på uttrycket “morgonen är visare än kvällen”. Jag hoppas ändå att du fortsätter att dela med dig även av dina nattliga visdomar ;-) De är fler än jag kan kommentera kort.

    Låt mig fortsätta en bit på ämnesintegreringståget. Mitt favoritexempel hittills på hur konstigt det kan bli när Steiner praktiserar andevetenskapliga metoder är hans version av rysk-japanska kriget i början av förra seklet. Till många europeers förskräckta förvåning lyckades japanerna inta hamnstaden Port Arthur. Hur kunde något sådant vara möjligt? Jo, säger Steiner, ockulta undersökningar visar att japanerna fick hjälp av hämndlystna ryska spöken. De hade under sin livstid fängslats och avrättats av tsardömet. Eftersom de inte var tillräckligt andligt utvecklade kunde de inte förlåta detta, utan förrådde sitt fosterland efter döden.

    Se http://wn.rsarchive.org/Lectures/TheoRosic/19070529p01.html

    Det är ett exempel på antroposofins kunskapssyn. Till alla andra historiska, geografiska, teknologiska och andra aspekter på denna händelse lägger man alltså en världsbild där ännu ej reinkarnerade själar fastnat någonstans i antroposofernas version av skärselden. Och lägger sig i historiens gång.

    Det är nästan synd att det förmodligen är olagligt att lära ut sådant. Jag är säker på att en integrering av torrare fakta med spökhistorier skulle pigga upp många elever …

  10. ‘Det är nästan synd att det förmodligen är olagligt att lära ut sådant. Jag är säker på att en integrering av torrare fakta med spökhistorier skulle pigga upp många elever …’

    Exakt!! Det roliga är att det faktiskt mycket väl kan vara sant: att man skulle tillgodogöra sig också de torra fakta bättre om de piffades upp med sådant här. Jag tror det.

    (Eller över huvud taget om ett ämne som historia berättades på ett levande sätt — det är anmärkningsvärt hur torftiga vanliga skolböcker i just historia kunde vara, ett ämne som borde vara spännande. Nu menar jag när jag gick i skolan, men jag gissar att det inte blivit bättre.)

    Men: en anledning till det kraftiga fokus på myter (ibland i steinersk mer än traditionell tappning har jag läst) är ju att de är andevetenskapliga ‘sanningar’… d v s att de andevetenskapligt sett faktiskt säger något om vår historia och utveckling (och att barnen genomgår motsvarande utveckling som mänskligheten under sin uppväxt). På sätt och vi är det ju inte helt fel, men å andra sidan kanske inte heller rätt på det sätt som antroposofin tänker sig.

    (“morgonen är visare än kvällen” — det kan man ju hoppas, fast jag anar hos mig själv en viss trögtänkthet på morgonen… vilket i och för sig kan vara visare…)

  11. Ulf: Ha! Ja, vem skulle inte lägga ett krig på minnet om läraren menade att det kan ha varit ryska spöken som hade vågmästarrollen. Vad gäller Goethes exakta fantasi har jag förstått den som en slags noggrannhet i studiet av naturens mönster. Steiner skulle säkert beskriva det som en del av det “levande tänkandet”. Vad jag menar är att kunna känna igen mönster och fenomen mellan företeelser som för vårt vardagliga tänkande ligger långt ifrån varandra (t.ex. växtens fysiologi och däggdjurets fysiologi), men på ett exakt sätt så att liknelserna och analogierna verkligen håller vatten även om man löper linan fullt ut. Grovt sett menar jag alltså att “exakt fantasi” är en förutsättning för att kunna avgöra hur pass giltig en liknelse eller analogi är – hur saker skiljer sig och hur de är lika. Det är alltså ett sätt att tänka som bygger mer på sammanhang än de faktamässiga byggstenarna. På sikt kan det ge en förförståelse på nya områden tack vare att man känner igen bekanta principer. Med moderna begrepp skulle vi kanske säga “kreativt tänkande” eller kanske “mönsterigenkänning” eller så.

    Alicia: “Jag menar, hur barnen utvecklas och var de kommer i från och vart de ska… det är spörsmål som har andevetenskapliga svar.* Men det skiljer sig kanske från den (mer) konkreta kunskap barnen förväntas inhämta, hantera, o s v, i skolan.”

    Se där! Kanske är det så att antroposofins bidrag till barnens daning gör sig bäst i hemmen och inte i skolan. Ur ett långsiktigt eller för all del “kosmologiskt” perspektiv måste ju uppdelningen mellan fostran i hem och fostran i skola vara något av ett godtyckligt sociologiskt påhitt, åtminstone om man med “skola” menar situationen idag i exempelvis Europa, vad barnets uppväxt anbelangar. Med gällande organisationsformer i samhället är det ju möjligt att en antroposofisk skolning värd namnet svårligen kan erbjudas inom ramen för allmän skolplikt. Den reella “antroposofiska skolan” är i så fall upp till familjen eller andra organisationsformer – något som hålls igång genom föräldrars (och övriga som har en undervisande roll gentemot barn eller vuxna) brinnande intresse för antroposofi och tillhörande frågeställningar, snarare än den formella institutionaliserade verksamhet du ofta beskrivit på bloggen, som antingen måste smyga med eller ta avstånd från sitt ursprung. Samt av “nyantroposofer” som påträffar antroposofin genom förtroliga och meningsskapande samtal med dessa eldsjälar, eller av eget sökande på internet etc. och sedan, om de faktiskt får något såsom en ökad förståelse för världen utav det, kanske väljer att föra det vidare till sina barn eller diskutera med vänner och bekanta. I korthet, en antroposofisk skolning som finns för att och om den ger människor något och inte för att den är en formaliserad kugge i ett maskineri av institutioner som vidmakthåller sig själva.

  12. Stefan — ja, det är möjligt att det är så. Och om inte annat tror jag att skolan måste vara jäkligt bra som skola — i konventionell mening — först. Det är liksom nummer ett. Det är väl kanske det som saknas. (Om man faktiskt erbjöd en bevisat jättebra skola skulle ju dessutom behovet av bortförklaringar och hittepå minska.)

Comments are closed.