‘antroposofi är grunden och förutsättningen för waldorfpedagogiken’

Jag har hittat en nästan föredömlig liten skrift, mystiskt benämnd Läroplanen del 2. Om än inte prefekt annars precis (se nedan), så är den föredömlig i alla fall i introduktionen till antroposofin i waldorfskolan:

Antroposofi är grunden och förutsättningen för waldorfpedagogiken. […]  För att kunna utveckla det specifika i pedagogiken måste waldorfläraren vara beredd att tillägna sig och fördjupa den antroposofiska världsbilden, framför allt människosynen. Rudolf Steiners skrifter är här en viktig utgångspunkt, liksom en synnerligen omfattande litteratur av antroposofiskt inspirerade författare.

Detta är naturligtvis helt korrekt, och jag förstår inte varför det inte sägs oftare och tydligare. (T ex sökte jag efter ordet antroposofi på Kristofferskolans hemsida härom veckan. Trots att många av beskrivningarna osar antroposofi, används inte ordet. Gör själv sökningen — man hittar inte alls ordet där man bör hitta ordet.)

Idéerna har alltså prövats och får sin livskraft av det goda utfallet i generation efter generation av elever och lärare.

Under det att man noga ignorerat när idéerna inte fått gott utfall. Eller?

Vidare:

Men den antroposofiska människobilden ger ett kraftfullt incitament att se varje enskild människa, varje elev som en unik personlighet med ett unikt öde. Pedagogiken genom lärarna har en stor och viktig uppgift att ge stöd och hjälp på den utvecklingsväg var och en befinner sig.

Men i verkligheten… är detta sant? Ja, om man tolkar den unika personlighetens unika öde ur antroposofiskt människoperspektiv kanske. Men den som inte är insatt i det föreställer sig lätt att varje barn på ett mer konkret sätt ska få möjlighet att utveckla sina färdigheter och få utlopp för sina individuella behov. Och det är ju inte helt sant, i och med att waldorfpedagogiken fokuserar på kollektivt utövande av vissa typer av aktiviteter, medan man underlåter att ägna sig åt andra. Alla arbetar i samma takt på samma saker, allting är gjort för att barnet ska utvecklas i exakt samma takt som alla andra barn i samma klass och enligt waldorfskolans modell. Visst kan det vara i barnens karmiska ‘öde’ att hamna i den situationen, om man nu tror på det. Men det är knappast vad man tänker sig när man läser textstycken om att ‘se varje enskild människa’.

Också föredömligt är hur man framhåller betydelsen av reinkarnation och karma i antroposofin och därmed i waldorfpedagogiken:

Dessa begrepp leder till ett tänkande som ytterligare stärker ansvarskänslan inför eleverna. Ty det är här och nu vi kan påverka ödet i god riktning genom att ge eleverna värme och självförtroende, en fast förankring i det här livet som kan åstadkomma den utjämning som är det viktigaste i ödesvägen. Karmatanken sysslar med orsaker till de uppgifter, situationer som människan möter i sitt liv. Men den ger henne samtidigt frihet att handha dessa uppgifter och i dessa situationer i individuell ansvarsfullhet.

Att man kan ta upp antroposofin även i undervisningen, exempelvis på det sätt som föreslås (längst ned på s 2), håller jag fullständigt med om. (I det sammanhanget kan rekommenderas Johannes Ljungquists text i Forum Antroposofi no 1 2010, s 29. Har för mig att jag kommenterat den någon stans, någon gång, men minns tyvärr inte var, när eller hur…)

Jag skulle gärna vilja höra andras synpunkter på de sidor i materialet som handlar om biologi, datorkunskap och kemi. Avsnitten är lite röriga. Exempel från biologin:

I den första botaniken fäller det att skildra de tysta ”blomsterspråket” så att också växterna får liv och en historia som kan berättas; liljans oskuld mot rosens törnerika skönhet, maskrosens okuvliga sorglöshet mot violens blå melankoli. […] Men det är först när beskrivningen omfattar djurs och växters väsen som barn kan engagera sig och känna entusiasm för dem.

Senare sägs:

Med denna stora överblick över livets historia avrundas ämnet i tolfte klass, som också lägger vikt vid att ge eleverna ett fritt och odogmatiskt förhållande till de olika evolutionsteorierna.

Notera: de olika evolutionsteorierna. (Frågan återkommer på s 11 där det talas om olika utvecklingsteorier — inklusive, vad gäller studiet av människan, den darwinistiska och de mytologiska.) Vad som sägs på s 7 om djuren jämfört med människan vore också intressant att höra mer om. Framför allt — verkar undervisningen överensstämma med vetenskapliga fakta?

Sedan återkommer lite mer om botaniken:

Typiska blommor, exempelvis ros och lilja, maskros och blåklocka skildas som varianter av alla växters urbild. Till en början skildras utvalda arter med utgångspunkt från deras stämningskvaliteter: den blyga och veka blåklockan framstår som en helt annan bild än den strålande och kraftfulla maskrosen; rosens fullkomlighet uppstår genom en smärtsam förvandling, medan liljan ser ut att få sin skönhet ”uppifrån”.

Typiska blommor — vad är typiskt? –, som har stämningskvaliteter?

De fyra elementen, jord, vatten, luft och eld kan ge en god ledtråd i detta sammanhang.

Jaha, ja. På s 9 får vi veta att i biologiundervisningen ingår ‘vanligt hushållsarbete’, vilket exemplifieras. Avsnitten om datorkunskap och kemi låter jag vara okommenterade, men om någon annan vill ge sina kommentarer på dem, är det förstås välkommet.

2 thoughts on “‘antroposofi är grunden och förutsättningen för waldorfpedagogiken’

  1. Avsnittet om datorer förefaller mig charmerande praktiskt. Jag saknar dock något som motsvarar den förundrade förtjusningen i “alla blommors urbild”. Vad skulle vara motsvarigheten i datorernas universum? “Hal” i 2001 kanske, om nån sett den filmen. Under en period i datorernas barndom var det populärt att låta Hal säga “My mind is going” när man stängde av dem ;-)

    Kemiavsnittet har jag svårt att recensera, jag kan för lite om modern kemiundervisning. Det förefaller mig något förvirrat – men det kanske skall användas tillsammans med en mer strukturerad lärobok. Eller, hur var det nu med läroböcker i Waldorf? Intressant att de ger förslag på biografier om kemister. Tänk vad man kunde göra på datorfronten med Ada, lord Byrons dotter, som var med och utvecklade det första programspråket, och historien om tonåringen som tillsammans med sin pappa urmakaren byggde en mekanisk dator i Stockholm nån gång på artonhundratalet. Eller Bill Gates, Linus Torvalds och Steve Jobs.

    Är huvudproblemet att man vill leva i och undervisa om “en förtrollad värld”? Där vanlig nyfikenhet, vetenskaplig upptäckarglädje eller inspirerande skönhetsupplevelser inte räcker?

  2. Ja. Och är den inte förtrollande nog, som den är, får man förtrolla den. Med risk för att alltihop blir fruktansvärt banalt och fånigt… (för att inte tala om risken att det blir dålig skolundervisning…)

    Något som motsvarar ‘alla blommors urbild’ i datorernas universum måste väl bära tydliga ahrimanska kännetecken ;-)

    Har faktiskt sett 2001 för länge sedan och minns knappt någonting annat än att för att vara ett mästerverk så var den eländigt långtråkig.

Comments are closed.