‘vilje-, känslo- och tankebarn’

I tidigare inlägg har jag tittat lite på hur Kristofferskolan på sin hemsida beskriver sin verksamhet. Hur man till exempel inte nämner antroposofi trots att det man faktiskt skriver bär tydliga antroposofiska drag. Eftersom waldorffemteklassarna i Norden ska samlas till en olympiad på Kristofferskolans initiativ kan det ju passa att se på hur Kristofferskolan beskriver detta skolår. Så här:

Den egna kroppen börjar också att sträcka sig ut i världen – för en del blir det problematiskt att medleva detta ända in i skelettet och ut i lemmarna. Kroppen behöver en högre grad av fostran, för att barnet ska “känna sig hemma” där.

‘Medleva’ är ett märkligt ord. Och hur vet man att i denna ålder kroppen börjar ‘sträcka sig ut i världen’ och vilka konsekvenserna är (uppenbarligen jobbiga för somliga)? Detta med barnet och kroppen syftar på barnets inkarnerande själs förhållande till den fysiska kroppen. Man kunde gott kosta på sig att säga lite mer om det (tycker jag).

I en skolklass och i livet finns mer eller mindre tydliga vilje-, känslo- och tankebarn.

En alternativdiagnos till temperamenten. Vad är denna indelning baserad på? (Ja, jag vet. Men varför förklarar man inte? Varför säger man inte att detta är antroposofisk psykologi, inte gängse — läs mer hos Steiner? Det har, om jag förstår saken rätt, med dominans av fysisk, eter- och astralkropp.)

För pedagoger är det känt att t ex starkt känsloartade barn inte alltid har lätt att komma ur sin drömartade hållning, har törnen på vägen till begreppsbildning och klart tänkande.

Det vill säga, för waldorfpedagoger och antroposofiskt utbildade; jag tror inte att detta synsätt är representativt för pedagoger i allmänhet (men vad vet jag). Frågan är, återigen, om waldorfpedagoger har tillräcklig utbildning i psykologi för att syssla med detta, men ingenting i Kristofferskolans text antyder att så är fallet. I stället utropar man ‘Hela människan ska gå i skola!’ — som om det betydde något, och som det särskilde waldorfskolan från den vanliga skolan, om det inte var så att det var om människan utifrån den antroposofiska människobilden man talade. ‘Hela människan’ syftar inte på allsidig utbildning i vanlig mening, utan på det som i antroposofin ses som en allsidig utveckling.

Detta är bevisbara fakta, förmodar jag:

Barn med tankebegåvning kan ha svårt att se och forma tredimensionellt och symmetriskt, viljestarka känner sig utmanade av träets hårdhet och hugger kanske järnet genom skålens botten och måste börja på nytt. De emotionellt lagda har ofta drömartad säkerhet och konstnärligt omdöme i handens arbete vid formandet av t ex ett stortägg. Själen längtar efter att få ta del av mänsklighetens strävan.

Själen längtar efter att slippa se människan trivialiseras och stoppas i förminskande fack och tvingas in under ovederhäftiga kategoriseringar.