‘miraklet i järna’ (lite om jan cederquists bok och sjukdomars mening)

För ett tag sedan läste jag Jan Cederquists bok Miraklet i Järna. Undertitel: Läkekonsten på Vidarkliniken. Publicerad av Bokförlaget Langenskiöld 2007. Cederquist är ‘legendarisk reklamman’ sägs det på omslagsfliken. Det märks. Åtminstone det där om ‘reklamman’. Boken — en rätt tunn sak, fluffig text på 150 sidor inklusive bilder (av Antroposofiska sällskapets nuvarande ordförande, Mats-Ola Ohlsson) — är fullständigt okritisk och tämligen larvig, skriven i reklambroschyrstil. Den innehåller till största delen intervjuer med personer som varit involverade i Vidarkliniken — bland andra, läkare, terapeuter, även några patienter. Den antroposofiska medicinen är förträfflig (effektiv och utan bieffekter, sägs det), konventionell medicin är ‘kemikalier’. Vidarkliniken trakasseras av oförstående myndigheter, men kämpar hjältemodigt på. En och annan osanning serveras också, förstås (t ex beskrivs inte domen mot Nordiska Laboratorier på ett rättvisande sätt). Patienter blir mirakulöst friska — och om de inte blir det, så finner de i alla fall sjukdomen som meningsfull och utvecklande. Och det är dit jag vill komma. Boken innehåller en hel del sådant. Sjukdomen är god, den sjuke utvecklas, därmed blir sjukdomen en meningsfull faktor i vederbörandes liv, något att vara tacksam över. Jag vill ta upp några exempel, därför att de är så talande och så intressanta betraktade ur ett antroposofiskt perspektiv på sjukdom.

Christian Osika, antroposofisk läkare vid kliniken berättar om sina studier (s 18):

Läraren i psykologi, Victor Frankl, hade varit fånge i koncentrationslägret Auschwitz.

Han berättade för oss hur han lyckats överleva psykisk och fysisk tortyr genom att framhålla för sig själv: Vad kan jag lära mig av dessa plågor? Detta lade grunden i oss att inom oss som terapeuter och inom våra patienters biografier försöka leta fram meningen med negativa tilldragelser i livet.

(Jag vet inte om Frankl skulle ha talat om ‘biografi’ i samma betydelse som antroposofer: inbegripande karma och reinkarnation.)

Dorte, patient, som efter operation av cancer avböjt fortsatt konventionell, kemoterapeutisk behandling (s 43):

Dorte anser att sjukdomen var nödvändig för hennes personliga utveckling. Hon menar att den fick henne att vakna upp på flera områden. … Sjukdomen innebar, paradoxalt nog, ett stort kliv framåt …

I kapitlet om Annika Asmussen, antroposofisk konstterapeut, som menar att det i varje patient finns något ‘som är större än själva sjukdomen’ (jovisst), beskrivs den antroposofiska terapin (s 53):

[Konstterapeuterna] strävar efter att först se till helheten, att skapa sig en bild av patienten och varför sjukdomen har uppstått. Den kan till exempel ha sina rötter i barndomen, uppväxten, föräldrarna, speciella händelser i livet, situationen på arbetet och liknande.

Läkaren Peter Andersson om en patient (s 89):

I dag är hon mycket mer nöjd med sitt liv än varit någonsin tidigare. Hon menar att den positiva utveckling hon haft i livet aldrig hade hänt om hon inte drabbats av denna allvarliga sjukdom. Sjukdomen blev en väg till ökad självinsikt.

Några sidor senare, om att se patienter ‘växa som människor’ (s 91):

Det händer ofta att patienter till och med säger att de är tacksamma för att de har fått sin sjukdom. Att den har hjälpt dem hitta sig själva genom att de har fått helt nya insikter under arbetet med sjukdomen.

Läkeurytmisten Elisabeth Broager Grön menar (s 101):

Det händer ofta att en patient under behandlingen kommer till en helt ny och djupare insikt om sitt eget liv. På det viset kan sjukdomen faktiskt vara en gåva.

Lite nedan, på samma sida, det är nu, förmodar jag, Cederquists ord om eller referat av vad läkeeurytmisten uttryckt (det är inte helt klart för mig):

… en människa som blir allvarligt sjuk kan genom sjukdomen få en ökad självkännedom som innebär att livet förändras, ofta i en mycket positiv riktning.

Ursula Flatters, läkare vid Vidarkliniken, säger (s 138):

Sjukdomen är en obalans i helheten av det kroppsligt/själsliga. […] Om man ser sjukdomen också från det själsliga perspektivet så innebär det att den har ett innehåll, ett buskap. […] En sjukdom behöver ju inte bara innebära förluster, utan den kan också dölja en möjlighet, någon form av vinst.

Senare (s 140):

Varje patient har en latent fråga inom sig: Varför har jag fått den här sjukdomen? Jag brukar vända på den frågan och säga: Vad tror du själv? Det är fantastiskt vad människor innerst inne vet som kan komma fram i ett sådant samtal.

Hon berättar senare om samtal med en patient, som kommit till sådana insikter och blivit ‘totalt befriad och lycklig’ (s 142). Patienten har hittat sig själv, med hjälp av sjukdomen.  Avsnittet med och om Ursula Flatters är för övrigt möjligen det intressantaste i boken. Det enda jag verkligen kan rekommendera att man läser. Mycket av det hon säger är utomordentligt spännande.

*

Min gamla bloggpost om antroposofi och sjukdom som meningsfull och utvecklande.

En gammal artikel i Aftonbladet där Eva X Moberg skriver om att vårdas för cancer på Vidarkliniken. Ett annat perspektiv än de som presenteras av Cederquist!