eric m nilsson: en skola (filmen som inte fick visas)

Jag har sett om Eric M Nilssons film om Kristofferskolan.

Jag minns att när jag såg den här filmen, på TV för ett par tre år sedan, satt jag som förhäxad. Eller, nej, jag var alldeles fruktansvärt uppjagad. Det är nästan så att jag har svårt att läsa vad jag skrev då; jag tänker att det åter kommer att uppenbara sig att jag inte kan vara konsekvent med någonting! (Och det är i och för sig helt i sin ordning. Man kan inte se samma saker på samma sätt en gång till, inte flera år senare.) Några dagar senare skulle den sändas i repris, men reprisen stoppades på märkliga grunder. Inte osannolikt på liknande grunder som då filmen anmäldes efter den urprungliga sändningen på 60-talet. Av någon anledning gillar inte waldorfanhängarna En Skola; en förklaring kan vara att bilden av skolan är för verklighetstrogen i vissa avseenden. Filmen återspeglar rätt väl hur tillvaron tedde sig i waldorfskolan. Visst ger Eric M Nilsson sina egna, kritiska perspektiv på Kristofferskolan (jag ska ge några exempel på hans synpunkter nedan), men de är ganska få — och inte obefogade — och mest är det waldorflärare (och några elever) som själva talar. Och det gör de utomordentligt intressant. Det är dessutom en vacker film, rent estetiskt.

Sedan jag såg filmen den gången 2009, har jag inte sett den, trots att jag faktiskt råkar ha den hemma. Filmen är från 1968, och således tidigare än min tid på Kristofferskolan, men jag har inga problem att känna igen mig. Till och med den flöjtmelodi som spelas av en lärare (och härmas av klassen) är mig bekant — och det är intressant med tanke på mina talanger i musik! Lärarnas sätt att tala, klassrummen, ritualerna; allt är bekant. I övrigt kan man notera en del intressanta saker. Ibland har det sagts att lärare talar med barnen och berättar sagor på sätt som skrämmer, med ett platt, monotont tonfall (Bruce förklarar här att det lärs ut på lärarutbildningen). Jag kan inte höra det i exemplen i filmen (där två olika lärare filmas då de berättar för barnen), men å andra sidan har jag ju inte mycket att jämföra med. Mer antroposofiska inslag i undervisningen — t ex eurytmi eller ‘morgonspråket’  — får inte filmmakaren bevista. Han får se in i altarrummet under scenen (lustigt nog hade jag helt glömt bort det inslaget!); det var, bör kanske påpekas, inget barnen fick se, i alla fall inte så vitt jag kan minnas. Tyvärr. Det var ju lite spännande!

Bland de intressanta inslagen i filmen är när några lärare talar om rytmer i livet (sömn och vaka, liv och död) och i skolan (glädje och sorg, inandning och utandning) och när några elever förklarar arkitekturen och när sedan en lärare gör detsamma. En lärare förklarar också hur människokunskapen, det vill säga antroposofin, styr skolan in i detaljerna. Eric M Nilsson talar i stället — och här kommer vi till de kritiska punkterna — om en ‘sekt som utövar sin verksamhet på barn’ och ett ‘psykodrama med vuxna lärare i rollerna och en skolbyggnad som dekor.’ Han menar vid något tillfälle i filmen att ‘irrationell övertygelse och tro’ begränsar lärarna. Det han saknat mest i skolan, säger han när vi ser honom lämna skolan, är ‘slumpen och störningar från yttervärlden’.

Jag har gjort några taffliga inspelningar. Bry er inte om det visuella; det är skit. Men jag ville att ni skulle höra vad några av lärarna har att säga. Det är korta bitar.

Uppfostran, självuppfostran och jaget.

Människokunskapen (dvs antroposofin).

Rytmerna (människans).

Om att väcka (till tänkande).

(Tyvärr kommer filmen troligen aldrig mer visas på TV. Men det är möjligt att samlingsboxen finns till utlåning på en del bibliotek; jag vet inte. Jag har också skivan och kan låna ut den.)

67 thoughts on “eric m nilsson: en skola (filmen som inte fick visas)

  1. Lysande! Den är verkligen sevärd.

    Nu bör alla titta på den innan Sune m fl inleder en kampanj mot alla bibliotek som äger ett exemplar ;-)

    Håller just på och läser en liten artikel av Göran Fant. Han har några märkliga åsikter om filmen. Blir en bloggpost till, minsann.

  2. Såg filmen igen då den sändes för något (?) år sedan och blev förvånad över hur mycket lärarna (Bengt Ulin, Lars Wätte och Ingrid Stinzing- Eriksson) tilläts tala. Tycker de gav en hyfsad bild av förhållningssättet, speciellt Bengt Ulin (min gamla mattelärare) med sin lite sävliga norrländska. Nilssons sekt-uttalanden var ju inte så konstiga som man kom ihåg dem. Upprördheten var nämligen stor bland lärarna minns jag. Själv hade jag lämnat skolan 9 år tidigare och bodde på annan ort.

  3. Bengt Ulin!! Jag undrade om det var han. Han är ju så där 15-20 år yngre i filmen jämfört med den bild jag har (grävde faktiskt fram en gammal skolkatalog för att se vad jag kunde klura ut; det var bara två lärare i filmen som jag direkt visste vilka de var utan att fundera). Han var ju kvar där när jag gick i skolan, även om jag aldrig hade honom som lärare. Han talar vackert. Det gör flera av dem, i och för sig. De får tala rätt mycket, och jag tycker de gör det utmärkt överlag.

    Det är egentligen inget av det Nilsson säger som inte sagts av andra. Inget är särskilt märkligt.

    Göran Fant är fortfarande lite upprörd (alternativt uttråkad, vilket är ännu svårare att förstå):
    https://zooey.wordpress.com/2012/04/25/goran-fant-om-filmen-en-skola/

    (Filmen sändes i en Nilsson-retrospektiv hösten 2009. Det var säkert sista gången; vad det skulle gagna waldorfrörelsen att reagera hysteriskt på en 40 år gammal film, det är för mig helt obegripligt… men men.)

  4. Det är prinsessan-på-ärten-syndromet, en gammal ryggmärgsreflex. Man har alltid varit känslig för kritik av den enkla anledningen att skolsverige länge inte fattade waldorfs egenart. Inte politikerna heller. Det krävdes ständig charmoffensiv från såna giganter som Arne Klingborg och Frans Carlgren att uppnå acceptans hos etablissemanget. Och entusiasmen för det man höll på med gjorde att man inte riktigt förstod motståndet. Det man gjorde var ju så bra…

    Walter Liebendörfer var väl också med i filmen vad jag minns. Eller? Förresten vilken var din klassföreståndare? Jag hade Margareta Lundmark. Hon var underbar. När jag gick i första klass ville jag gifta mig med henne…

  5. Jo, entusiasmen har väl hindrat många från att se helt klart.

    På den tiden och ända fram till för bara något årtionde sedan var ju inte skolsverige så där väldigt vänligt inställt till privatdrivna skolor över huvud taget, inte ens till de skolor som saknade ‘egenart’. Sedan är det väl lite så att om man vill ha och även får positiv publicitet kommer ju den negativa publiciteten också. Nästan alltid.

    En rätt ung Walter Liebendörfer var med! Göran Fant var visst med också, men filmen visar hans elever mer än honom. De jag annars kände igen, som jag minns nu, var en ung fröken Stålhammar, som barnen hälsar vid namn i början av filmen (hon är dock inte med i filmen i övrigt), och den kvinnliga lärare som berättar sagan om Rödluvan… hennes namn har försvunnit ur huvudet på mig nu.

    Min klasslärare var inte med alls; jag tror inte att hon fanns på skolan vid den tidpunkten. Hon måste nästan ha varit för ung då. Hon hette (eller heter kanske) Gunilla Björkhem. Jag tror jag gillade henne; det var i alla fall helt ok, även om mycket annat var uppåt väggarna galet för mig.

    Margareta Lundmarks namn kände jag igen, men kunde inte placera det — men när jag googlat inser jag varför, hon har översatt en hel del Steiner!

  6. Och Margareta blev känd långt efter min skoltid som den som fick cheferna generade genom sin bok Chefens högra hand, där hon som den förste sekreteraren uppmärksammade på ofoget att sekreterarna alltid fick koka kaffe åt chefen. Hon intervjuades i tidningar och TV. Innan hon kom till antroposofin var hon rödglödgad kommunist. Min mor anser att det var hon som “omvände” henne till antroposofin.

    Stålhammar känner jag flyktigt, även om hon var långt efter min tid.

  7. Det var som katten…!

    Jo, Stålhammar, dvs Gunilla Stålhammar (det fanns flera Stålhammar, bl a hade jag en annan av dem i kindergarten, Margareta) måste varit ung då filmen spelades in. Vi hade henne, som jag minns det, som lärare i något ämne, men om jag nu inte förväxlar henne med någon annan av mina lärare, berättade hon sagor och läste ur böcker, så vad det var för ämne känns lite virrigt så här i efterhand (den icke-konfessionella ‘religionsundervisningen’ möjligen… jag vet inte). Det var i småklasserna i skolan. Om jag nu inte är helt ute och cyklar och blandar ihop olika lärare, som sagt, vilket är fullt möjligt i det här fallet, så läste någon gång hon en bok som jag uppskattade väldigt mycket, verkligen en jättegrej… för mig. (Och bara därför känner jag att jag kan ha misstagit mig om både fakta och personer, paradoxalt nog.)

  8. Den Gunilla Stålhammar jag menar är sedan många år en av lärarna på Kristofferseminariet som utbildar waldorflärare.

    De sista åren Margareta Lundmark levde hjälpte hon oss på Telleby Bokförlag med Steineröversättningar – och redigerade andras. Jag tror det var hon som översatte en del av de famösa arbetarföredragen som debatterats här tidigare. I alla fall var det hon som skrev förklaringen till varför förlaget utelämnat de rasistiska uttalandena av Steiner (bl. a den s k mulatt-passagen). Som vi som sagt munhuggits en del om.

  9. Det är säkert hon. (Den andra Stålhammar hette ju som sagt något annat i förnamn och befann sig inte riktigt i själva skolan, så att säga. Något jättevanligt efternamn är det ju inte heller.) Med tanke på att det här borde ha varit så där 1985 kan hon ju mycket väl vara någon annan stans sedan många år…

    Jo — Lundmark översatte några volymer av arbetarföredrag. I en av dem (GA349) är ett helt kapitel struket — dock utan förklaring. Så förklaringen måste ha funnits i någon annan volym (jag har aldrig sett den).

  10. Nej, det stämmer. När jag nu kollar i de första fyra banden ser jag ingen text av Margareta där. Texten jag talar om måste istället ha publicerats i något nummer av Medlemsbladet.

  11. Det är härligt att Kristofferskolan diskuteras, kommenteras och kritiseras, Det betyder att den lever och berör. Den gläder några och irriterar andra.

    Att några som tex Göran Fant vill stoppa visningen av filmen tycker jag inte är rätt men jag förstår honom. I debatten har skolan liknats vid en sekt. Vad är då en sekt. Enligt min definition är en sekt en personlig sammanslutning runt en ideologi. Är då ett politiskt parti en sekt?
    Ett politiskt parti kan anses vara en sekt om det skiljer sig från den gängse åsikten om vad ett parti skall tycka och stå för. Skiljer man sig från den gråa massan och därmed har “icke godkända” tankar och åsikter kan man lätt få epitetet, sekteristisk.

    Vem avgör om tankar är godkännda eller icke godkännda. Det är något vi gör gemensamt i samtal med varandra. Dessa kan sedan förstärkas och bekräftas genom myndigheters beslut och offentlig media. Vågar någon gå emot strömmen, sticka ut hakan och uttrycka sin åsikt, kan det vara början till ett ifrågasättande och i förlängningen en ändring av en tidigare vedertagen sanning.
    Värderingarna om vad som är godkända tankar eller inte skiftar därför från tid till annan. I länder som Sverige där konflikträdslan, eller kanske omtanken om den andres åsikt är väldigt stark blir också värderingarna viktiga att hålla fast vid. Detta för att inte bli annorlunda, utan så att man kan känna sig delaktig och trygg i samhället.
    I totalitära samhällen är likriktning av tänkande kärnan i upprätthållandet av samhället. Är det så vi vill ha det. I flera länder runt vår jord är det fortfarande dödsstraff för homosexuella.
    Vad skulle hända om ingen tänkte nytt och annorlunda. Vem skulle det gynna.

    Det är där Waldorfpedagogiken befinner sig.
    Där finns personer som tänkt annorlunda och som ser livet och människorna från en annan synvinkel. Det betyder inte att de tänker rätt, inte heller att de tänker fel. Problemet för en del personer i den grå massan som förespråkar det ”rätta sättet” att är att de tänker annorlunda.
    För dem kan det kännas tryggare att tänka och gör som alla andra, det blir enklast och bäst så, och de slipper tänka nytt och ifrågasätta sin egen syn på tillvaron.
    De flesta av oss är skapta att vara rädda för det okända, och det skall vara så. Det gör att vi blir försiktiga. Det är till stor del den egenskapen som gjort att människosläktet överlevt.
    Är den egenskapen väldigt stark hos en person kan resultatet bli en film som den om Kristofferskolan. Den är helt berättigad och skall tas på största allvar, därför att filmskaparen anser att hans argument mot skolan är relevanta och verkliga, vilket de naturligtvis är ifrån hans perspektiv. Jag har dock inte hört några argument.

    Att påstå att det filmmakakens vill få fram är sanningen är något helt annat. För att få en officiell sann bild av skolan krävs en objektiv syn av oberoende personer, men var hittar man oberoende personer. Finns sådana över huvud taget, då alla våra tankar och beslut har sin grund i våra känslor och värderingar. Dessa oberoende personer skall i så fall bedöma och avgöra andra människors känslor och värderingar.
    Kan vi inte bara respektera att vi alla är unika och annorlunda. Även den egenskapen har bidragit till människans överlevnad.

    Att göra en film så som den om Kristofferskolan visar på en väldigt stor rädsla för det man inte förstår, vilket som sagt inte är konstigt på något sätt. Filmmakaren vill försvara sina egna tankar och värderingar genom att attackera det han upplever som okunskap och flum. Göran Fant försöker stoppa filmen och värja sig mot något som han upplever som okunskap hos filmmakaren och övergrepp på sina tankar och värderingar. Han och skolan blir kränkt, tankar respekteras inte, skolans personal och elever blir förlöjligade.

    Ordet ”flum” nämns ofta i debatter om Waldorfskolan. Vad är då ”flum”.
    Är det något som andra ägnar sig åt och som jag inte orkar eller bryr mig om att försöka förstå.
    Är det en oväsentlig eller onödig sysselsättning. För vem är den i så fall onödig.
    Är det någon som gör något utan att veta vad. Finns det i så fall någon plats i samhället utan flum.

    Elever, lärare och föräldrar i Waldorfskolans är en minoritet i skolsamhället, även om det är en väldigt stor minoritet.
    I stället för att visa respekt för andras tankar och idéer, förvanskar han dem för egen vinning. Han använder sig av de vanliga, nu gällande sanningarna i samhället mot en minoritet, i syfte att förlöjliga och misskreditera. Detta beteende visar mer på filmmakarens tillkortakommanden och oförmåga till vidsynthet och förståelse, än på hans insikter och kunskaper i det som filmen handlar om.

    Jag kan inte påstå att jag tycker att Waldorfskolor är bättre än andra skolor. Det är väl som med allt annat, vi är alla olika. För en del passar det att gå i Waldorfskola medan andra får mer ut av den kommunala eller någon annan privat skola.

    Är det så simpelt att filmmakaren är ute efter att kritisera bara för att provocera, eller finns det någon annat syfte med den. Att han inte tycker om skolan framgår tydligt, men varför. Det finns människor både i och utanför skolan som har anledning att kritisera hela eller delar av verksamheten och det är ett sundhetstecken. Filmmakaren verkar dock ha ett alldeles speciellt agg mot Waldorfskolan. Vad är grunden till detta. Vilka specialkunskaper i ämnet besitter filmmakaren. Det måste vara alldeles utomordentligt intressant information som föranleder en kritik som denna. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av den informationen, eller bygger det hela på okunskap, vilket är den vanligaste orsaken till kritik som inte underbyggs med kunskap och fakta.

    Jag och mina två barn har erfarenhet av bägge skolformer. Två av oss har erfarenhet från både Kristofferskolan och den kommunala skolan. För oss två passade Kristofferskolan bäst, medan den tredje passade bäst i den kommunala skolan.

    Skillnaden på Waldorfskolan och den kommunala skolan är att till Waldorfskolan går man med hela kroppen. Skulle det varit möjligt hade det räckt med att lämna in huvudet till den kommunala skolan.

    Synen på kunskap skiljer vad jag erfarit mellan Waldorfskolan och den kommunala skolan.
    Kunskapen som förmedlas i den kommunala skolan är statisk. Det som står i böckerna är sanning och så mycket information som möjligt av det som står där skall pluggas in. Det handlar mer om kvantitet än kvallitet.
    Kunskapen som förmedlas i Waldorfskolan är den samma som i den kommunala skolan, men i ämnen där man inte kan bevisa sanningen, som i mattematik, ser man sanningen som preliminär. Sanning och kunskap är färskvara och ändras med tiden. Informationen som förmedlas i Waldorfskolor är dagens sanning, inte ”sanningen”. Dagens sanningar ligger till grund för fortsatt diskussion, eget tänkande och egna slutsatser. Waldorfskolan lägger stor vikt vid utvecklingen av den personliga individen, respekten för andra, för det annorlunda och det kreativa.

    Vad har vi för rättighet att nedvärdera, förlöjliga nedvärdera andra människors tankat och tyckanden. Har vi tillräcklig kunskap och förståelse av en annan människas innersta tankar och tyckanden så att vi kan ta oss den rätten. Vi kan och skall kritisera andra människors åsikter, men inte tankar.

    Det kanske varit bra om filmmakaren fått möjlighet att gå i en Waldorfskola och fått lära sig kreativitet och respekten för andra tankar än sina egna.

    Min lärare i Kristofferskolan var konstnären Lars Wätte.

  12. Hej Lars-Erik, tack för lång och intressant kommentar. Jag måste be att få återkomma med ett svar senare, men vill ändå säga en sak: jag har gått i waldorfskola (Kristofferskolan) och min upplevelse är verkligen inte att man lärde sig respekt för andra eller att det fanns särskilt mycket utrymme för kreativitet. Tvärtom, tyvärr. Barn som är som jag var, blir inte respekterade i waldorf. Och jag tror att det obehag som filmmakaren antyder är ett tecken på att han faktiskt inte hade fått en god skolgång i en waldorfskola. Jag känner så igen detta obehag, men ett barn kan inte sätta sig i bilen och resa därifrån!

    Men, nå, jag återkommer. Jag måste läsa det du skrev ordentligt.

  13. Hej.
    Jag ser fram emot ditt svar. Jag vill bara peka på det jag skriver om att alla inte passar i en Waldorfskola eftersom vi har olika egenskaper och behov som måste uppfyllas var och en på sitt sätt. En väldigt intressant fråga som jag har mycket tankar omkring, och som vore intressant att få bryta mot en eventuell annan uppfattning.

    Vänligen
    Lars-Erik

  14. Hej igen!

    Intressant. Jag vet somliga till skillnad från dig menar att waldorfskolan är för alla. Min åsikt är (förstås) att den inte är det, och att skolan har ett visst ansvar — precis som alla skolor har — att försöka se om den kan tillgodose ett visst barns behov eller inte. Och att om man inte förmår göra det, behöver föräldrar involveras — det enda rätta kan ju vara att ge barnet en miljö (någon annan stans) där det kan utvecklas. Waldorfskolan är ofta dålig, tror jag, för barn som behöver intellektuell stimulans, t ex. Och att man då inte rekommenderar barnets föräldrar att söka sig bort beror ju på att man anser att yngre barn inte bör ha intellektuella utmaningar, oavsett barnets egen motivation. Enligt mig synd och skam — och leder bara till frustrerade och uttråkade barn! Barn som behöver få använda det där huvudet som ingår i uppsättningen kroppsdelar som utgör en människa — också under åren i lekskola och småklasser… Som du förstår köper jag inte det där om ‘hela människan’. Och inte nidbilden av andra skolor heller — jag kan inte jämföra med den kommunala, har ingen sådan erfarenhet; min erfarenhet utanför waldorf är däremot inte alls av en skola med statisk kunskap där man okritiskt insuper vad läroböckerna erbjuder. Tycker man fick så fantastiskt mycket mer kunskaper och så oerhört mycket mer uppmuntran till eget tänkande än i waldorf, där man lärde sig att kopiera från svarta tavlan och inte mycket mer. Och ska man tala om sanning och kunskap: min syn på det är att det faktiskt behövs en god grund att stå på vad gäller kunskaper och färdigheter. Annars blir ifrågasättande och diskussion och alla de där fina sakerna bara bjäbb och gnabb utan substans. Hur ska en elev utan goda färdigheter (läsa, skriva, räkna, o s v) och oundgängliga baskunskaper annars kunna utvärdera vad som är sanning? (På det temat, en intressant artikel jag nyligen läste: http://hd.se/kultur/2012/08/25/kanonmat-for-kapitalismen/.)

    Sedan är det ju det där med respekt, som jag tänkte återkomma till lite. Jag har, som sagt, aldrig gått i en kommunal skola, så jag kan inte jämföra med det. Men jag har gått i en skola där sådant respektlöst beteende som förekom dagligen i waldorfskolan inte alls hade varit acceptabelt. Respekt för andra människor är således inget jag förknippar waldorfskolan med. Någon respekt för olikheter eller för andras val fanns inte. Barnen hade ingen som helst respekt för varandra; det var en socialt otrevlig miljö. Många föreställer sig att barn som är lite udda får ‘vara sig själva’ i waldorfskola — jo pyttsan! Det finns en mall att efterleva där också — mallen ser bara lite annorlunda ut. Och det gäller lärarnas förväntningar också förresten. Nog respekterar man barnen — om barnen håller sig inom den mall man mentalt har framför sig och som föreskriver hur ett barn utvecklas väl (enligt antroposofin). Verklig respekt för individen finns bara, enligt min erfarenhet, om individen anpassar sig någorlunda till normen. De som gör det, av naturen eller med viss ansträngning, upplever kanske inte gränserna alls, eller i vart fall inte som jobbiga; de tycker att i waldorfskolan finns utrymme för individen eftersom idealen passar dem. Men är man en individ som inte passar i mallen — då känner man av den, och den är förbannat hård och obarmhärtig.

    Men för att återgå till början. Jo, det finns politiska sekter. Huruvida en politisk grupp fungerar som en sekt måste väl bedömas utifrån kriterier för vad en sekt är/anses vara. (En intressant bok är denna http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0520240189, i vilken författaren använder en andlig sekt och en politisk sekt för att diskutera sekter.) Huruvida en grupp är att betrakta som en sekt har väl att göra med flera saker: bl a dynamiken i gruppen, hur man hanterar avvikande åsikter, hur man ser på omvärlden, o s v.

    Själv tycker jag absolut att både waldorfrörelsen och antroposofin har sekteristiska drag. Det handlar inte om godkända eller inte godkända tankar för mig, utan om hur man just ser sig själv i förhållande till omvärlden, hur man hanterar avvikande meningar… och, ja, sådana frågor. Det var i somligas ögon — verkligen inte allas — helt oacceptabelt att ta sitt barn ur skolan, även om barnet var olyckligt där. De otrevligheter som då uppstår — de är utslag av något sekteristiskt, skulle jag säga. Jag påstår inte att det alltid är på det viset eller att alla beter sig illa. Men fenomenet existerar uppenbarligen. Och så detta överlägsna! Man skulle känna sig lyckligt lottad, och inte gå till skolan med en ångestklump i magen. Det senare var otänkbart — i denna perfektaste av perfekta världar! Vad jag menar är — det finns en mentalitet som går ut på att waldorf är så fantastiskt att man därför inte ser problem och brister. Man kan inte se dem. (Få erkänner förstås att det är så, förrän det är för sent. Men jag är övertygad om att det är ett problem att man har sådana rosa glasögon att man missar mycket som man inte borde missa.)

    Du skriver att waldorfpedagogiken ‘är’ människor som tänker annorlunda. Jovisst. Men det betyder inte att man *inom* waldorfpedagogiken är öppnare och tolerantare mot det annorlunda (det från waldorfidealen avvikande) än den ‘grå massan’ är mot det annorlunda. Kanske tvärtom, eftersom man är mer övertygad och mer entusiastisk än den ‘grå massan’ är. I och med att man har ideal och idéer och så. (Den ‘grå massan’ löper väl mindre risk att bli sekteristisk, gissar jag. Man har inte högtflygande ideal som ska genomföras — ofta till vilket pris som helst.) Du skriver:

    ‘För dem kan det kännas tryggare att tänka och gör som alla andra, det blir enklast och bäst så, och de slipper tänka nytt och ifrågasätta sin egen syn på tillvaron.’

    Det tycker jag faktiskt kännetecknar även waldorf och den antroposofiska miljön. Man är i sin bubbla — förvisso en bubbla utanför mainstreamsamhället, men likväl sin egna bubbla, där man har sin trygghet och gör som alla andra som befinner sig i samma bubbla. Man tänker alltför sällan nytt — någon har redan tänkt åt en, och man gör som man gjort länge, och håller sig till tradition, till det trygga och välkända och det som alla andra i samma miljö gör och tror på.

    Naturligtvis är de personliga betraktelserna i filmen subjektiva. Men jag kände igen en hel del, och jag har ju gått där i nio år — och det var i alla fall drygt ett årtionde senare! Samtidigt: lärarna säger det de säger och gör det intryck de gör. (Man kan inte skylla det enbart på Nilssons subjektiva klippning av filmen — vilket en del verkat vela göra. Jag tycker han får fram en bra bild av hur waldorflärare är, ibland sympatiska, ibland osympatiska, ofta knasiga, övertygade om sådant som är rätt märkligt, får man säga.) Naturligtvis är det, som du påpekar, inte någon enkel sak att hitta den som vore fullständigt objektiv inför skolformen för att ge en bild av den — få helt utomstående, helt objektiva (eller så nära man kan komma ett objektivt ideal) intresserar sig för något så obskyrt. Man kommer en bit på vägen om man försöker separera det subjektiva från det mer objektiva dock. Jag har naturligtvis en subjektiv bild av och uppfattning om waldorfskolan — det vore märkligt att mena något annat. Men samtidigt som jag har det kan jag ju inom vissa delar också skaffa mig en objektiv bild, t ex kan jag ju skaffa mig en bild av idéerna bakom waldorfpedagogiken, och jag kan ju, i någon mån, förhålla mig på ett annat sätt till dem än till min egen personliga upplevelse. Jag säger inte objektivt — men på ett annat sätt. Om man försöker bli mer medveten om det, kan man ju se att subjektiva och mer objektiva element kan samexistera, och se vad som är vad. Och man kan se vart man vill med en text (eller en film eller vad det nu är). Det är inget fel att vara subjektiv, hur ska man annars kunna representera sitt personliga perspektiv på något? Ibland har det hänt att det kommer någon jeppe och anklagar mig för att vara subjektiv. Jaha, säger jag. Det är väl så klart jag är; ibland är jag djupt subjektiv. Vad skulle jag annars vara? Det subjektiva är inte osant, ibland är det till och med rätt allmängiltigt — när andra känner igen sig, t ex. Göran Fant kände inte igen bilden i filmen — men jag gör det. Jag delar delvis Nilssons intryck, om än inte alla hans personliga reflektioner, och framför allt förstår jag hans obehag. Jag delar det ju. Obehagskänslan är förvisso subjektiv — det inser ju var och en att lärarna i filmen, t ex, inte känner obehag, då vore de ju inte i den miljön — men att inkludera den sortens element i en film med en ‘konstnärlig’ (och subjektiv) edge ser inte jag som något fel. I stället för att tolka det som ovederhäftighet eller ‘agg’ — varför inte ta känslan på allvar? Den är kanske helt ärlig? Det kanske faktiskt inte är något sattyg för att provocera utan en upplevelse som han och andra faktiskt kan ha inför detta?

    Jag anser för övrigt inte att waldorf är ‘flum’. Jag tycker det är en tämligen rigid pedagogik. ‘Flum’ för mig är att man tillåts vara och göra lite som man vill — en stor frihet, ofta för stor för barn att hantera. Så är inte waldorf — det är ordning och redan i den antroposofiska utvecklingspsykologin… (Flum kan möjligtvis känneteckna vissa begränsade områden, t ex i barnens frihet att leva ut relationerna till varandra på de mest okontrollerade vis, till skada för de barn som inte kan hävda sig.) Brister på det akademiska planet skulle jag inte kalla flum; de är något annat, de är delvis fullt begripliga effekter av nämnda idéer om barnets utveckling. Alltså högst medvetna, inte bara något som ‘råkat’ bli så, vilket för mig mer kännetecknar ordet ‘flum’ — en planlöshet.

    -a

  15. Se så olika man kan uppleva en och samma företeelse. Vad jag förstår har du gått hela din skoltid i Waldorfaskola, och det märks. Hur många elever från den kommunala skolan är intresserade av att diskutera sin skola ända upp i vuxen ålder. Det jag skriver om är min upplevelse från Waldorf- och den kommunala skolan. Det är naturligtvis inga sanningar utan berör mina och mina barns personliga upplevelser och möten med lärare, elever och personal i de bägge skolformerna.
    Det som är mycket tydligt, och det som utan undantag skiljer sig mest åt då jag träffar och talar med gamla klasskompisar, är att klasskompisar från Waldorfskolan har skapat sig en egen bild och har en egen uppfattning, talar mycket om, och tycker mycket om sin skoltid. Många är kvar som lärare. Det det är dom som är mest kritiska, inte till pedagogiken, utan till lärarnas attityder och sättet att agera mot och med barnen på i Waldorfskolan.
    Mina kompisar från den kommunala skolan talar över huvud taget inte om sin skoltid. Det är något som skedde då, något som de gått igenom utan att reflektera. Dom kan ha åsikter om någon lärare de kommer ihåg men det är allt. Det är inte med många från den kommunala skolan du kan ha en dialog som denna, skolan har helt enkelt inte berört dem. För mig är det en skola utan skäl.
    Det som jag i början av ditt inlägg reagerade på var din föreställning av att man i kommunala skolor till skillnad från Waldorfskolar kan få intellektuell stimulans. Mina erfarenheter är helt tvärt emot. Det handlar inte om stimulans över huvud taget. Du skall lära dig det som står i böckerna, punkt slut.
    Orsaken till den skillnaden är att i Waldorfskolan har du en hyfsat tydlig och långsiktig ideologisk och filosofisk föreställning. Du har något att förhålla dig till, något påtagligt och närvarande. I den kommunala skolan finns eventuellt någon tanke eller ideologi, men dessa skiftar ständigt och styrs av tillfälliga politiska nycker. Eventuellt finns det någon lärare som sympatiserar med den nu rådande ideologin, men det är inget man talar om. Vem skall du då vända dig till med kritik?
    Du anar inte vilka fighter jag haft med personal i den kommunala skolan. Med få undantag var det inte någon som över huvud taget var intresserade av hur eleverna mådde eller om de lärde sig något. Hade en elev problem med att förstå, var det inte lärarens bekymmer, eleven blev istället skickad till en speciallärare. Mådde eleven inte bra var inte heller det något som läraren hade med att göra, det fanns en skolhälsovård som skötte den biten. Det inträffade att de tog in någon extern kraft för att lösa mobbingfrågor mm, men det var inget som lärarna hade något med att göra. Det fanns över huvud taget ingen ideologi att förhålla sig till, man skulle inte tycka och reagera. Min son tyckte mycket och frågade mycket, vilket resulterade i att han blev helt åsidosatt. Tro inte att den kommunala skolan är bättre vad gäller intellektuell stimulans. Naturligtvis finns det även lärare i den kommunala skolan som uppskattar engagerade elever, men bara om de håller sig engagemang till lektionstiden och inte stör lektionen med, i och för sig relevanta men störande frågor.
    Min son som gick hela sin skoltid i kommunal skola var mycket självständig och stark person. Han tänkte och funderade väldigt mycket över de som hade med livet, skolan, det han skulle lära sig och människorna att göra. Han gjorde försök att tala med lärare och elever om dessa frågor men ingen förstod vad han talade om. Vi fick ta de frågornas här hemma. Han var tvungen att få reda på varför det var, eller skulle vara på ett visst sätt. Han var tvungen att förstå helheten för att förstå var den detaljerade fakta han skulle lära sig i skolan hörde hemma. Han förstod att han var tvungen att förstöka förstå och visa respekt för skolpersonal och elever för att få deras tillbaks deras respekt, och därigenom få lite svängrum för egna tankar och agerande. Med mycket stora insatser från min och min frus sida tog han sig igenom den kommunala skolan. När han gick ut skolan var han lika oberörd av den som sina klasskompisar. De hade inte fått något annat med sig från skolan att tänka på än hur de skulle få ett välbetalt jobb efter studierna. Gymnasiet var likadant fans värre. De var inte ens i närheten av intellektuell tänkande, vilket var mycket frustrerande för min son. Det var när han började med högre studier i retorik som han för första gången kom i kontakt med något man kan likna vid intellektuell tänkande.
    Jag var emot Waldorfskolan och ville inte sätta mina barn i den på grund av mina egna erfarenheter från den skolan. Jag gick i Kristofferskolan från sjunde till nionde klass och upplevde den i stora drag så som du beskriver den. Under den tid jag gick där var den dock mer extrem och mycket fanatisk. På grund av inkompetensen, likgiltigheten och ointresset bland personalen i den kommunala skolan hade vi tillslut inget annat vala än att se till att få in min dotter på skolan.
    Min dotter som nu går nu i Kristofferskolan fick i morse ta del av din kritik mot skolan. Hon undrade vad det är som var så märkvärdigt, och hon håller med dig i nästan all din kritik, men inte alla dina slutsatser. Enligt henne är det just det du kritiserar, som är Waldorf. Det är en utmaning med ett hårt intellektuell och ideologiskt motstånd, vilket gör att hon älskar skolan, även om hon i stora delar är emot den. Till skillnad från den kommunala skolan får man här en ärlig chans att kritisera det man finner fel och konstigt även om motståndet är väldigt hårt. Lärarna har haft många år på sig att slipa sina argument. I den kommunala skolan fanns inte ens möjligheten att tycka något. Tycka kunde man i och för sig göra men det var ingen som var intresserad och ville lyssna.
    Jag vill ge en bakgrund till min dotters reflektioner om skolan.
    Det var svårare för henne i den kommunala skolan. Hon var inte lika mentalt stark att stå emot skolans omotiverade tryck, så som min son hade gjort. Hennes behov av intellektuell stimulans var så mycket större än min sons och hon klarade inte av skolan på samma sätt, och nöjde sig inte med att bara tala med mig och min fru om dessa ibland ganska djupa frågor. Hennes behov av att veta varför var så oändligt mycket större hos henne. När läraren talade fick ingen avbryta för att fråga, det fick vänta till hon talat färdigt. När de läste skulle det vara tyst och ingen fick fråga någoting innan alla läst klart. Det blev naturligvis ohållbart för min dotter viket resulterade i att hon blev mycket sjuk och förstod praktiskt taget inte någonting av undervisningen. Hon kunde efter första minuten då fröken börjat tala vara helt borta och inte förstå vad det handlade om, och efter bara någon rad i boken var hon tvungen att få en förklaring på vad som menades. Jag krävde att min dotter skulle få en undervisning så att även hon kan hänga med i skolan. Här började en två år lång kamp mot skolledning och myndigheter som var totalt ointresserade av att göra någonting över huvud taget för att hjälpa upp situationen. Jag tvingade till mig möte efter möte för att försöka få någon att lyssna. Resultatet blev möte efter möte med personer som satt där och hånade, förlöjligade och förnedrade mig och min fru. Vi bara förstörde och rubbade deras tankar och planer på hur skolan och eleverna skall fungera.
    Det jag funderade mycket över var varför de flesta av hennes klasskamrater klarade av skolan och inte mådde dåligt som vår dotter gjorde. De flesta förstod eller kunde åtminstone ta till sig det som läraren gått igenom, vilket visade sig på de prov de hade där de flesta kompisar fick godkänt medan vår dotter sällan fick ett enda rätt. När hon var med sina vänner på fritiden var rollerna ombytta. Då var det vår dotter som hade koll och förstod det mesta, medan hennes kompisar hade svårt att hängde med. Hur kunde det bli så här. Jag kände igen det hos mig själv och min son. Jag märkte att vi kunde använda den lilla kunskap på tagit åt oss, medan det verkade som om klasskompisarna inte lärt sig någonting. Jag fick senare reda på att de flesta av oss, kan som en bandspelare ta emot och lagra information och sedan spela upp den igen på tex ett prov. Men det är få av dem som har förstått vad de lärt sig och kan inte laborera och använda kunskapen i praktiken. Jag och mina barn tillhör den grupp av personer som inte har förmågan att spela in och lagra informationen utan att förstå hur den sedan skall användas. Vi kan med andra ord inte lära oss något utantill utan att förstå varför. Vi måste förstå helheten för att kunna sätta in detaljerna på rätt plats.
    Förutom dessa två sätt att fungera finns det ett otal till som gör oss till unika personligheter.
    Om vi håller oss till de två som jag nu beskrivit och sätter in dem i en Waldorfskolemiljö är det inte konstigt att åsikterna och erfarenheten från skolan och dess pedagogik skiftar så mycket. När vi i den kommunala skolan ville gå djupare in i olika ämnen för att förstå blev vi anklagade för att vara tjafsiga och flummiga. Det har både jag och mina barn fått erfara. Är man en person som kan ta till sig detaljerad information utan att behöva förstå helheten kan jag förstå att det andra tjafset utöver det man redan förstått kan kännas som onödigt vetande. Har man istället en helhetssyn där detaljerna inte är viktigare än orsaken, blir förståelsen av funktionen eller ideologin en helt annan. En liten skara människor har båda egenskaperna, men det är vanligt att det då brukar bli varken eller, istället för både och.
    När jag och min dotter talade om detta i morse insåg vi faran i att en elev med sinne för detaljer har en lärare med helhetstänkande, med svårighet att se detaljer. För läraren kan hans agerande motiveras av hans helhetssyn, medan eleven inte har någon som helst förståelse för beteendet. Resultatet blir det omvända mot det vi upplevde i den kommunala skolan. Vi kunde också se hur ”farlig” Waldorfskolan kan vara för personer med detaljsyn då de bara tar åt sig det som sägs utan behöva veta varför. Har en sådan elev gått i Waldorfskola under hela sin skoltid kan naturligvis ideologin uppfattas som en sanning. Det är många barn som ”köpt hela paketet” med att vara antroposof, miljöpartist, vegetarian och en självpåtagen uppgift att kritisera och ifrågasätta allt för sakens egen skull. Dessa personer hade i och för sig inte agerat på annat sätt i den kommunala skolan, men där hade de inte märkts så mycket utan smält in i den grå massan. Vilket som är bäst kan vara svårt att säga. Eventuellt kan Waldorfidentiteten skapa en känsla av tillhörighet och självförtroende. En liknande identitet är svår att finna i en kommunal skola. Det bästa vore nog att få en del av bägge systemen, så som vi har fått.
    När min dotter kom till Kristofferskolan var det som att livet började för henne. Helt plötsligt fick hon ställa en fråga när hon ville, och inte bara det, hon skulle helst fråga. Till en början var hon rädd för att lärarna skulle bli arg på henne för att hon visade sitt engagemang och frågade. Hon blev alldeles förvirrad när de uppfattade det som positivt. Hon fick sedan ett periodhäfte där hon skulle skriva och – rita. Hon kom hem alldeles omtumlad och upprymd och förklarade hur läraren hade uppmanat henne att rita till den text hon skulle skriva. Hon som i sju år fått lära sig att man inte fick rita i skolan, förutom på bildlektionerna. Färgkritor hade hon haft i första klass. Sedan dess hade hon inte sett en färgpenna i skolan förrän när hon kom till Kristofferskolan. Äntligen fick hon använda sitt huvud och sin kunskap. Hon fick nu rita och förklara med egna tankar och bilder hur hon själv ser på det hon lär sig.
    Skolan är en plats för personliga möten som skall samspela och därigenom försöka komma till ett gemensamt resultat. I bägge skolformerna finns samma sorts personer men med olika förhållningssätt och värderingar. Har man tur hamnar man med personer som passar ens eget sätt att vara och förstå. Vi har bägge erfarenhet av hur det kan gå om dessa förutsättningar inte uppfylls, dock i varsin skolform. Att då klandra skolan leder ingen vart, eftersom den är lika med de personer som arbetar där.
    Det vi diskuterar är egentligen symptomen av ett mer grundläggande problem som finns i hela skolvärden och i samhället. Vi kan flytta runt symptom och sätta olika etiketter på dem, men grundproblemen består.
    Det stora och svåra är att vi är människor med olika tankar och värderingar, men så lång är allt gott. Efter det kommer något som är något av det svåraste vi människor kan företa oss, nämligen att kommunicera. Att förmedla information på så sätt att den som tar emot den förstår precis hur den som lämnar informationen tänker och menar, är omöjligt. Hade vi denna förmåga skulle våra mellanmänskliga problem vara lösta, men nu är det inte så.
    Detta får dock bli en annan, eventuellt nästa diskussion. Den är väldigt svår och för många kan den tyckas långsökt, kanske på grund av komplexiteten, men den är intressant och den enda diskussion som rör vid problemet och som kan nå fram till en lösning av många problem i skolan och samhället.

  16. En rättelse i den text jag tidigare sände.

    Jag skrev:
    Han förstod att han var tvungen att förstöka förstå och visa respekt för skolpersonal och elever för att få deras tillbaks deras respekt, och därigenom få lite svängrum för egna tankar och agerande.

    Det hade varit mycket bra om detta var vad som krävdes av honom, men han var tvungen att förstå och göra som dom sa för att ……..

  17. Får återigen återkomma senare, känner mig plötsligt helt slut i huvudet, troligen för att jag suttit för mycket vid datorn i dag…

    Men en sak: bevare mig väl — nej jag har verkligen inte haft hela min skolgång i waldorfskola! Efter 9 år — 3 års lekskola och 6 års grundskola — slapp jag äntligen Kristofferskolan. Tack och lov gick jag därefter i en skola som var såpass bra att den nog delvis kunde uppväga de brister som waldorfskolan åsamkat. Det var inte en kommunal skola, utan en privatskola (det är den jag skriver gott om i den tidigare kommenteren, och det handlar alltså inte om waldorf). Såväl intellektuellt som socialt var det en helt annan värld; en värld där det var bra om elever ville lära och tänka och utvecklas och där barn inte fick bete sig hur som helst mot varandra.

  18. Att du fått ett bra intryck av en privatskola kan jag väl tänka mig. Det är, eller var en plats dit lärare med intresse för sitt yrke sökte sig. Tyvärr har ryktet blivit lite nedsolkat då privatskolorna i många fall nu för tiden användas med mål att enbart tjäna pengar. Nu var inte heller en privatskola någon garanti för att få bra lärare och en intellektuellt miljö. Från denna miljö har jag i min vänskapskrets de allra värsta exemplen på både barnmisshandel, pennalism och motsatsen till intellektuellt miljö, där en av dem råkade väldigt illa ut och lever inte längre. För det dömmer jag inte ut alla privatskolor och ingen annan skola heller för den delen. På nytt konstaterar jag att det finns elever som passar in i praktiskt taget alla skolor, och det finns skolor som är perfekta för en del men den värsta skolan för en annan. Kan du förstå att Waldorfskolan är bra för en del barn?

    Denna pajkastning med ord leder inte till något resultat. Vi kan lika gärna diskutera hur vida fiskbullar är gott eller inte. Bara för att du har dåliga erfarenheter ifrån Waldorfskolan betyder inte att det är en dålig skola. Den var dålig för dig men den är den bästa skola man kan tänka sig för min dotter. Vad är problemet?

    Jag har träffat människor som hatat både USA och Hong Kong. Jag älskar dessa platser. Hur skall en sådan diskussion gå vidare. Jag kan bara beklaga att de hade en dålig upplevelse.

    Har du lust att släppa symptomen och istället ventilera frågan om de grundläggande orsakerna till rådande ordning? Då vore jag mycket intresserad att fortsätta dialogen. Det är mycket få människor som har intresse av att på allvar försöka förstå dessa mekanismer. Jag hoppas att det är något du kan tänka dig att titta in i.

  19. Alltså, en sådan där purkenhet leder ingen vart med mig. Ville bara snabbt påpeka — i brist på tid och ork att skriva något mer just då — att den skola jag gick i inte var en waldorfskola, eftersom du ju verkade ha fått det intrycket. Och nej, detta var en privatskola innan friskolereformen och den drevs inte då och drivs inte heller i dag med vinstsyfte. Inte för att vinstsyfte behöver utesluta att en skola är bra. Om du tycker att det är pajkastning att jag påpekar att jag inte gått i waldorfskola hela min utbildning och att jag talar om vad jag tycker var galet med waldorfskolan — ja, det får väl vara din tolkning, och den kan jag inte göra mycket åt. Om du väntar dig att jag lismande ska lalla med och tycka att waldorfskolan är lika fin som andra skolor fast på ett annat sätt — då har du nog förväntningar jag inte har förstått och troligen inte kan leva upp till.

    De brister i den medmänskliga respekten som rådde mellan elever är en sådan fråga — men en miljö där mobbingen grasserar är förstås inte lika skadlig för de barn som befinner sig högre upp i hierarkin. De mår säkert ganska bra. För dem kanske Kristofferskolan är den bästa skolan, särskilt om de inte har intellektuella intressen. Jag har inga problem att acceptera det i princip; det är verkligen inget nytt, detta. Jag har hört massor av föräldrar tala om hur underbar waldorfskolan är — jag misstror inte att det är deras ärliga uppfattning, det var säkert även min mors — men jag hör också den andra, inte lika underbara sidan, den jag själv har erfarenhet av.

    Resten av din kommentar — förutom just den rättelsen av ett missförstånd som ju alltså med en gång föll mig i ögonen — får jag kommentera senare. Beklagar. Apropå sekteristiska drag i waldorfrörelsen har jag för övrigt ägnat ett par timmar i dag åt att skriva om ett sådant drag. Men jag är trött just nu.

  20. Vilken bitterhet. Du måste ha råkat riktig illa ut i Waldorfskolan. Jag beklagar det och menar inte att vara spydig. Det är mycket beklagligt. Jag känner inte igen någonting av det du skriver om men jag känner till att det förekommit där precis som i andra skolor. Om du antyder att jag eller min dotter skulle stå högt upp i klassens hierarkin så kan du inte ha mer fel. När du ger dig på att ifrågasätta vårt intellekt utan att ha en aning om vad du talar om faller en sådan antydan helt och hållet tillbaka på dig själv. Tänk dig för och håll dig till sådant du vet något om. Du tror tydligen att det måste vara något fel, negativt eller onormalt med en person som trivs i den skolan. Du kan inte ha förstått någonting av det jag skrivit.

    Jag har varken önskat eller förvänta mig att du skall tycka om Waldorfskolan, men du sätter dig över andra människor i dina kategoriska fördömanden över skolan även om jag informerar dig om att det finns elever som trivs alldeles utmärkt bra i skolan. Är du någon slags allsmäktig gud som har talan över alla andra. Om du skulle säga att skolan inte var bra för DIG, hade jag respekterat dig. Som jag tidigare skrev ville inte jag heller sätta mina barn i den skolan efter de erfarenheter jag hade där ifrån. Men av två onda ting var vi tvungna att välja det minst onda. Som jag tidigare skrev var det mindre onda riktigt gott för min dotter. Jag måste respektera det även om min erfarenhet från samma ställe var något helt annat.

    Jag vet inte om du läser det jag skriver. Det jag skrev om pajkastningen syftade inte på någon enskild händelse eller enskilt uttalande. Det syftar på denna sandlådedialog där det inte finns något svar, förutom att vi har samma erfarenhet, fast från olika ställen, och olika erfarenhet ifrån samma ställe. Är det konstigt?

    Jag har noterat att du skriver detta lite vid sidan om, medan du gör något annat och att det inte är så viktigt för dig. Jag inbillar mig inte heller att jag är så viktig för dig. Jag vet det nu, för du har skrivit det några gånger. Men det blir mindre trovärdigt för varje gång du påpekar det. Jag kan bara meddela att även jag lägger största delen av min energi på annat, min mor har just dött och skriver på ett tal till henne inför begravningen. Trots det har jag hittills tagit dig på allvar, det var något jag fick lära mig i Kristofferskolan. Vad fick du lära dig i den skola där du gick.

    Det känns ganska meningslöst att fortsätta detta ordutbyte. Du har tydligen bestämt dig för att din tolkning av skolan är den enda riktiga och att den är allmängiltig. Du ser dig självt till talesman för alla andra personer i skolan oavsett vad de själva anser, och tycker de något annat så är det fel eller väldigt konstigt och misstänksamt.

    God natt och sov gott.

  21. Hej Lars-Erik,
    Jo, jag har ett liv vid sidan om, och dessutom saker som skulle skrivas som jag hade bestämt mig för att skriva redan innan du kommenterade här, och de var viktiga nog för mig för att fullfölja dem först. Jag har inte obegränsat med tid, och därför talade jag om, av ren artighet faktiskt, att mitt svar till dig kan dröja lite — det är inte konstigt, du skrev ganska långt. Det är kanske värt att ha i åtanke, när man besöker bloggar, att de sällan skrivs av människor som har detta som sin huvudsysselsättning. Man tar lite tid då och då till det, vid sidan av allt annat man vill och måste hinna med att göra. Alternativet är att helt stänga ned sådant som kommentarsfunktioner, och det vore mycket tråkigt tycker jag. Ett annat alternativ är att inte svara alls, inte ens med att säga att man återkommer senare.

    Vad gäller det övriga tycker jag du har en rätt märklig attityd, och jag tycker mig ana en attityd av percis det du beskyller mig för hos dig själv. Man kan vara både kategorisk och rigid fastän man slänger in lite förment accepterande fraser av intetsägande sort lite här och var. Och du har helt uppenbart inte alls bekantat dig med vad jag skriver i övrigt. Den där fjantiga bismaken av personlig förolämpning som du levererar ger jag inte ett skvatt för — du vet mycket väl att jag talar allmänt och inte om dig eller din familj *personligen*. Hur skulle jag kunna göra annat?

    Jag har inte uttalat mig om din familjs eller ditt barns intellektuella kapacitet. Vad vet jag om den? Att waldorfskolan passar bättre för mindre intellektuella barn rent generellt är väl inte så konstigt, utan närmast en självklarhet. Den fokuserar ju inte på det intellektuella. Att det var mycket våld och mobbing i waldorfskolan är inte enbart min personliga upplevelse. Så bra att din dottter slapp råka ut för det, men jag känner inte henne och talar inte om henne. Jag har hört från människor som säger att de uppfattat nivån av konflikter i waldorfskolan som ‘normal’. Då kanske man inte reagerar, vad vet jag. Och sedan finns det ännu en faktor: föräldrar vet inte allt om sina barn. Vare sig var de befinner sig i kamrathierarkin eller vad de råkar ut för i skolan. Och jag talar inte om dig nu, så du behöver inte ta det personligt. Men barn berättar inte alltid för sina föräldrar och föräldrar förstår sällan hur barnens situation ser ut. Och barnen, som inte är vana vid något annat än den invanda miljö, uppfattar den som ‘normal’, det gjorde jag också (tills jag upplevde att det fanns något annat). Men jag kan bara spekulera rent allmänt — jag känner varken dig eller din dotter och har inte en endaste aning om när hon gick i Kristofferskolan. På den tiden jag gick där var det helt normalt att barn betedde sig illa mot varandra och mot omgivningen, samtidigt som illusionen om fantastiskt kamratskap, o s v, odlades. Jag har reagerat på detta förut, eftersom ditt argument om att waldorfelever lär sig att respektera andra och att de får andra liknande sociala färdigheter är mycket vanligt.

    Som jag redan har påpekat — jag VET mycket väl att det finns föräldrar och barn som inte bara uppskattar utan rent av älskar waldorfskolan. Du behöver inte känna att jag sätter mig över denna information från dig — jag har hört samma sak ungefär en halv miljon gånger, vilket jag i min tidigare kommentar försökte påpeka men kanske på ett lite mer subtilt vis. Jag VET. Jag fattar det. Deras perspektiv behöver dock inte jag företräda, eftersom det redan företräds i waldorfskolornas egen marknadsföring och av mängder av ännu nöjda föräldrar som du själv. Om det är några som beter sig som allsmäktiga gudar så är det väl waldorfskolorna — ta en titt på deras hemsidor, så får du se hur mycket det finns av de missnöjda elevernas/föräldrarnas perspektiv där!

    Och nej, jag har inte råkat riktigt illa ut. Jag kallar inte undermålig utbildning och dålig social miljö för att ha råkat riktigt illa ut. Suboptimalt, förvisso, men knappast någon katastrof. Andra har råkat mycket värre ut i waldorfskolor.

    Vad gäller mer komplicerade saker som du skrev tidigare får du, som jag redan skrivit, vänta.

  22. Om det nu spelar någon roll — jag har tänkt efter och jag kan inte på något vis se att det skulle vara något slags otrevlighet att berätta att ett svar kommer senare. I vart fall är det inte menat så. Tvärtom. Jag utgår ifrån att människor förstår att jag har andra saker att göra, men att de kanske ändå uppskattar att höra att jag uppmärksammat kommentaren och att jag inte struntar i den.

    Jag har också funderat på om jag ändå inte ska svara på dina funderingar nu mitt i natten, bara för att. Men jag tror inte att det är något bra alternativ. Och det du skriver innehåller mycket av dina egna reflektioner över just din och dina barns situation i skolan och du verkar se det som något slags översitteri att jag då kontrasterar dessa med mina upplevelser och det jag lärt och hört från andra som har ett annat perspektiv än ditt personliga. Det krävs nog mer än jag förmår just nu för att besvara det du skrivit på ett sådant sätt att det är uppenbart att jag inte avser dig/dina barn/osv och att du inte uppfattar mina svar som personliga förolämpningar mot dig.

  23. Om du känner för att titta på orsakerna till den komplexa miljön i skolorna. Vad som kan bli konsekvenserna av att ha en skollag som tvingar ihop människor med olika egenskaper, tankar och värderingar. Skollagen i sig är det nog inte så mycket att säga något om, men jag tycker att det är konstigt att man blir förvånad av att se vilka konsekvenserna blir. Jag tycker inte att det ett dugg konstigt och förstår inte vad man förväntat sig att resultatet skall bli. Eventuellt har man aldrig reflekterat över eventuella konsekvenser av att fösa ihop så många olika personligheter på en och samma plats. Man kan nästan jämföra det med att fösa ihop katter, hundar och råttor i en och samma skola. Det där med djur är lite överdrivet, eftersom vi har egenskaper som de saknar. Men i stort sett är det samma sak.

    Hör av dig om du finner något intresse av att tänka igenom dessa mänskliga egenskaper och konsekvenserna av att urskillningslöst blanda dem utan någon som helst förståelse av konsekvenserna. Jag menar att vi kan och måste blanda människor med alla olika egenskaper på en och samma plats, men det måste göras på ett genomtänkt och mänskligt sätt, med hänsyn till olikheterna. Vi har båda sett vad resultatet annars kan bli.

  24. För att börja med din senaste kommentar, så är jag inte helt säker på att jag förstår. Om vi tar waldorfskolan som exempel, för att relatera till något konkret, så är ju tanken med den att den faktiskt ska bygga på en ‘människokunskap’, d v s antroposofin, som är tillräckligt universell för att göra waldorfskolan för olika sorters personligheter, typer, egenskaper o s v. Jag talar nu alltså om idealet, inte verkligheten, för dessa två saker skiljer sig ju där som så ofta annars åt. Waldorfskolans temperamentslära är ju ett typexempel på ett ‘hjälpmedel’ för att hantera ett problem som verkar relaterat till det du beskriver. Återigen, det är tanken. Vad som går att förverkliga är ju något annat, och bland annat beroende på såväl idéernas kvalitet som kompetensen att genomföra dem.

    Jag vet inte om jag personligen tycker att det alltid är någon jätteprima idé att fösa ihop människor som är för olika — jag tror att det finns en risk att det sker på individens bekostnad. Att man har högstående ideal för ögonen men inte hinner se konsekvenserna.

    Men för att nu återgå till den kommentar jag väl aldrig alls hunnit svara på (jag tror att det är denna som jag bör fokusera på: https://zooey.wordpress.com/2012/04/23/eric-m-nilsson-en-skola-filmen-som-inte-fick-visas/#comment-18799). Jag ser att du skriver ganska mycket om dina och din familjs upplevelser, och det blir ju väldigt svårt för mig att ge någon kommentar på något sådant över huvud taget, om jag genom att beröra mina upplevelser uppfattas som om satte jag mig till doms över dina eller negligerade dem. Jag kan inte varje gång jag skriver, t ex, att jag anser waldorfskolan inte passar barn som behöver intellektuell stimulans också specifikt påpeka att detta uttalande inte innebär att jag säker något om dina barns kapacitet. Därför vill jag nu först påpeka att när jag uttrycker en åsikt om waldorfskolan så handlar den inte om dig eller dina barn personligen, även om jag inte varenda gång påpekar det.

    Jag citerar dig:

    ‘Det som jag i början av ditt inlägg reagerade på var din föreställning av att man i kommunala skolor till skillnad från Waldorfskolar kan få intellektuell stimulans.’

    Detta har jag inte sagt. Jag har inte specifikt sagt något om kommunala skolor över huvud taget. Däremot menar jag, i och för sig, att chansen att bli intellektuellt stimulerad är större utanför waldorf, som har i sin idé att inte, så att säga, ‘intellektualisera’ barnen tidigt (vilket mer drabbar de barn som själva tidigt vill läsa och skriva, o s v). Någon sådan anti-intellektuell idé finns inte i kommunala skolor. Att de sedan har en massa brister så att de inte heller är stimulerande, det är en annan sak. Så vitt jag förstår saken, och jag har som sagt aldrig satt min fot i en statlig eller numer kommunal skola, finns det stora brister i skolan. Dessutom har lärarutbildningarna fått skarp kritik och det är inte precis de bästa studenterna som söker till lärare — så jag vore väl galen om jag föreställde mig att den svenska skolan var bra. Jag tror att den varken tillgodoser behoven hos barn som är begåvade eller de som har särskilda behov på andra vis. Jag har själv inte gått i en skola där, som du skriver, ‘Du skall lära dig det som står i böckerna, punkt slut’, men jag gissar att det finns alla avarter.

    ‘Orsaken till den skillnaden är att i Waldorfskolan har du en hyfsat tydlig och långsiktig ideologisk och filosofisk föreställning. Du har något att förhålla dig till, något påtagligt och närvarande.’

    Exakt. Detta är för övrigt precis mitt argument. Problemet som jag ser är väl att man inte bara kan ha en sådan ideologisk och filosofisk föreställning utan att börja fundera på om den gör sitt jobb, så att säga. Man kan ju hålla sig till alla möjliga idéer och system, men det konkreta resultatet är ju beroende av idéernas kvalitet inte bara ens ihärdighet i att hålla sig till dem.

    ‘I den kommunala skolan finns eventuellt någon tanke eller ideologi, men dessa skiftar ständigt och styrs av tillfälliga politiska nycker.’I den kommunala skolan finns eventuellt någon tanke eller ideologi, men dessa skiftar ständigt och styrs av tillfälliga politiska nycker.

    Nu tycker jag att du gör det lite för enkelt. På flera sätt, men för att nämna ett… Det finns också idéer om och forskning kring, t ex, hur barn lär sig och hur barn utvecklas. Det är inte precis som att, för att hårddra det, valet står mellan antroposofisk ‘utvecklingsfilosofi’ eller ingenting alls.

    Om du läste artikeln jag länkade till i en tidigare kommentar, så tror jag att du får en bild av vad jag anser att skolan bör göra och vara; jag håller nämligen med om väldigt mycket i den. Visst ska skolan ha ideal och mål för vad den vill att eleverna ska få ut av skolan, och jag tycker egentligen att dessa ideal och mål bör vara sådana att de har en viss beständighet. Men det betyder inte att en esoterisk livsfilosofi är ett gediget och bra tillskott, bara för att den ger en ‘tydlig och långsiktig ideologisk och filosofisk föreställning.’ Men jag kan inte påstå att jag är den som bör formulera skolans mål — jag är inte lärare, inte förälder och är inte särskilt engagerad i några av dessa saker.

    Det du berättar om din son låter väl inte i mina öron så konstigt. Jag har inte förväntat mig att det är bättre än så i kommunal skola. Det är väl riktigt bra om de skickar barnen till skolhälsovården eller tar in folk som hjälper att lösa mobbingsituationer? Mycket av det du skriver låter betydligt bättre än något jag såg i waldorfskola — men om jag säger det sätter jag väl mig till doms över något jag inte förstår. Du skriver om otillräcklig intellektuell stimulans, och det tror jag inte är ovanligt. Mitt perspektiv — återigen mitt, och det gäller upp till sjätte klass — är att waldorfskolan inte ger någon intellektuell stimulans alls. Det är inte pajkastning, men jag kan verkligen inte se från din redogörelse för den kommunala skolan att den skulle vara sämre. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att jag tillbringade mina högstadie- och gymnasieår i en skola som var mycket bättre och mer stimulerande än den kommunala skolan i allmänhet är — därför känner jag inte alls igen det du beskriver som något slags kontrast mot waldorfskolan (för jag förmodar att det är poängen, att kommunala skolor kan vara usla är vi ju knappast oense om). (Om man får fråga, du kanske har sagt, och i så fall ber jag om ursäkt för att jag missat det — varför gick han inte i waldorfskola, det verkar ju som waldorfskolan erbjuder det du tycker den kommunala saknar (vare sig jag nu tror det eller ej)?)

    Du skriver om din dotter:

    ‘Enligt henne är det just det du kritiserar, som är Waldorf. Det är en utmaning med ett hårt intellektuell och ideologiskt motstånd, vilket gör att hon älskar skolan, även om hon i stora delar är emot den.’

    Om waldorfskolan hade erbjudit några intellektuella utmaningar och motstånd hade förmodligen min kritik på den punkten varit betydligt mildare. I övrigt är det du beskriver — både vad hon menar och din redogörelse för bakgrunden — raka motsatsen till min upplevelse. De saker du tycker brast i den kommunala skolan var inget jag såg något bättre av i waldorfskolan. Verkligen inte. Om waldorfskolan, rent hypotetiskt, erbjuder allt det som du där kritiserar den kommunala skolan för att brista i vore den ju helt enastående. (Den borde dessutom ha varit helt fantastisk för ett barn som jag.)

    För, tro mig, jag är verkligen en förspråkare av en skola där barnen har möjlighet att få både gedigna kunskaper och färdigheter — så att de har verktyg att ifrågasätta (snarare än att grundlöst bjäbba emot) — och möjlighet att gå in på djupet och verkligen förstå snarare än att lära utantill. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Jag tycker att det är helt kanon, lysande, briljant, faktiskt. Men jag kan inte se att det är waldorf som kan erbjuda detta.

    ‘Att då klandra skolan leder ingen vart, eftersom den är lika med de personer som arbetar där.’

    Men du skriver också om vikten av de ideologiska och filosofiska föreställningar som ligger till grund för skolan. De finner jag personligen intressantare (och i delar ‘klandervärda’, till och med) än enskilda lärares framgångar eller misslyckanden. För att ta ett personligt exempel (eftersom du nu själv gör det en hel del) för att illustrera detta: jag hade inte någon dålig lärare i waldorfskolan, jag tror till och med att hon var ganska bra. Men waldorffilosofin menar att barn i första klass (ibland även andra) inte ska läsa och skriva. Därför får inte ens de barn som redan kan läsa och skriva göra det. Ideologin ställs framför individens behov. Det är inte den enskilde lärarens fel eller dåraktiga påfund, utan en tokighet hämtad ur den grundläggande filosofin. Och naturligtvis kan man kritisera en skola för den filosofi den bygger sin verksamhet. Den är, särskilt om man följer det du själv skrev och jag redan citerade ovan (du har ‘en hyfsat tydlig och långsiktig ideologisk och filosofisk föreställning. Du har något att förhålla dig till, något påtagligt och närvarande’), något mer än bara att vara ‘lika med de personer som arbetar där’ — den är ju, som du själv påpekar, mer långsiktig, den är mer beständig, den är övergripande.

    Jag skulle vilja säga att många de problem som är vanliga i waldorfskolor är en följd av den grundläggande filosofin snarare än av enskilda skolors och lärares misslyckanden — ibland helt enkelt för att den grundläggande filosofin ger inadekvata idéer och riktlinjer, ibland för att de som ges tillämpas dogmatiskt.

    Tyvärr måste jag avsluta den här kommentaren nu, då jag måste rusa iväg (utan genomläsning, dessutom), och jag har faktiskt ingen aning om huruvida den bemöter något av det du önskar. Jag är kanske inte helt på det klara med det.

  25. Jag börjar med din sista fråga och kan konstatera att vi inte kommit i närheten av de grundläggande orsakerna till de problem vi ser omkring oss. Jag skall försöka mig på att skriva en kort sammanfattning av det frågor som kan göra att skolan och andra institutioner i samhället kan anpassas till människorna istället för tvärt om.

    Jag är ganska sjuk och måste med jämna mellanrum ha läkarvård. Nu är ett sådant tillfälle, men jag återkommer när jag får tillfälle.

    Kan bara tillägga att mina sjukdomar har till stor del sin grund i samma grundläggande orsakerna som till de problem vi skriver om. Förstår man inte mekanismen bakom hur vi fungerar kan vi råka ut för både mentala och somatiska åkommor.

  26. Ja, återkom gärna till det, när du kan, och koppla gärna detta till vad waldorfskolan är och vad som görs där (bättre än annorstädes), så att det blir lättare att förstå vad du ser som problemet och dess eventuella motvikt/kontrast.

    Jag önskar dig snar bättring.

  27. Hej igen. Jag passar på att börja skriva nu när jag fått en liten lucka mellan läkarbesöken. Det jag kommer att skriva om är knutet till både waldorfpedagogiken, och alla andra pedagogiker, men det hänger mycket på dig hur mycket jag kan sammanfatta texten.
    Jag vet inte riktigt var jag skall börja, men jag tror jag börjar med att dela jag problemen i två grupper, kunskapsinhämtning och mellanmänskliga relationer. Dessa hör ihop, men för att få lite struktur tar jag dem en i sänder. Den genomgående frågan är som hos små barn, VARFÖR. Av någon anledning slutar de flesta att ställa sig den fråga när man gått några år i skolan.
    Det som verkar ha påverkat dig mest i skolan är människors agerande och brist på empati och förståelse med hänvisning till diverse ideologier.
    Varför har vi ideologier. Vi människor har nog alltid försökt förstå vardagen och livet och vår plats däri. Vi försöker finna någon form av mening i tillvaron och i livet. Vi försöker strukturera det vi upplever. Vi delar upp intrycken i en mängd olika kategorier. Vi vill försöka finna någon slags sanning. Det händer att vi ibland kan tycka att vi funnit sanningen om en viss företeelse, men om en annan person funnit en annan sanning om samma företeelse vilken sanning är då sann.

    Vad är det som gör att vi kan ha så totalt motsatta upplevelser av en och samma företeelse. I en skolklass med 25 elever kan det i värsta fall finnas 15 till 20 olika personliga upplevelser av en och samma situation. Det kan knappast bero på situationen i sig, den är den samma för alla. Det måste bero på något annat. Det kan vara något i situationen som någon elev reagerar väldigt starkt på medan någon annan inte ens lagt märke till detta något. Varför reagerar bara någon eller några, varför reagerar inte alla. Kan det bero på att vi alla är olika, att vi upplever, uppfattar, tolkar, värderar och reagerar mot händelser och företeelser på olika sätt? Vad kan det i så fall bero på.

    Varför är vi olika? En av anledningarna till att människorasen fortfarande existerar beror just på att vi är olika, och vi har alltid haft motstridiga tankar och känslor. Det är på det viset vi har fortsatt att utvecklats. Hur hade värden sett ut idag om alla människor, från några tusen år bakåt i tiden till idag tänkt likadant som den person som varit nöjd med att sitta vid elden i en grotta. Han eller hon kanske blev skitirriterad på den där figuren som alltid skulle springa omkring till nya platser och komma tillbaka med en massa konstiga idéer och tankar som personen blivit inspirerad av på sina utflykter.

    Personen i grottan kanske var en samlare och nöjde sig med att äta det som den fann runt om i skogen i form av frukter, bär och rötter, och inte brydde sig om vad som fanns bortom horisonten. Grannen i grottan bredvid kanske tycket att det inte var tillräckligt att äta det som grannen åt. Dom kanske ville ha kött och började jaga djur, medan de i grottan på andra sidan berget tyckte att fisk var den bästa födan.
    Kunde personerna i de olika grottorna ha samma egenskaper? Kanske de hade samma egenskaper från början, några tusen år längre fram i tiden hade de nog anpassat sig efter de liv de levde. Det finns tex en anledning till att människor är mörka i Afrika och att vi är vita här i norr.

    Den tid vi människor levt i ett modernt samhälle är så kort att den i förhållande till hela vår existens knappast är mätbar. Vi är egentligen inte något mer än ett par hårlösa apor, även om vi ofta tror att vi kan och förstår så mycket. Vi tycker att vi är så duktiga när vi kan åka ut i rymden, bygga bilar, kylskåp och en massa andra prylar, men vi har ännu inte förstått hur viktigt det är med självinsikt och vi har heller inte lärt oss att kommunisera så att ALLA förstår.

    Varför är självinsikt viktig? Om vi vill ha ett samhälle där vi skall visa respekt för varandra och varandras olika egenskaper är det viktigt med självinsikt. Genom att förstå sig själv lär man känna andra.

    Det finns fortfarande folkstammar att studera i olika delar av världen, som är samlare respektive jägare. Vilka egenskaper måste man ha som jägare? De sjukdomar jag dragit på mig beror till största delen på att jag inte haft kunskap och förståelse för mina tusen år gamla, medfödda egenskaper.
    I skolan har du sett elever som haft svårt att hänga med i undervisningen, som har haft svårt att sitta still och koncentrera sig. Du har sett elever och lärare som trycker ner andra för att själva framstå som starka. Du har sett personer med en mängd olika egenskaper.

    Som jägare var man tvungen att se till att stammen/byn fick mat. För att de skulle få mat gav man sig ut för att jaga, och man kunde ibland få följa ett villebråd i flera dygn innan man fick ner det. Det fanns en ganska stor risk för att man själv skulle kunna bli skadad eller sjuk. Man var även tvungen att hela tiden vara på sin vakt, hela tiden var uppmärksam på allt som rörde sig för att skydda sig själv mot andra rovdjur.
    Vilka egenskaper krävs för att klara av sin uppgift som jägare. För att kunna följa ett villebråd i några dygn krävs det att man kan hålla sig vaken, trots att man blir skada eller sjuk, hela tiden uppmärksam. Att vara impulsiv var en förutsättning om man själv blev anfallen av ett rovdjur. Det hade då inte många sekunder på sig att fatta ett beslut över hur man skulle göra. Vila fick de göra när de kom hem.

    Fängelserna är fulla av människor med som har en stark impulsdrift och ibland inga egenskaper som gör att de kan stå emot denna drift.

    Du kanske tänker att ”så där kan det inte vara, man kan inte vara vaken och hela tiden uppmärksam i flera dygn”. Jo det kan man, och det är så jag gjort för att dra på mig alla sjukdomar. Jag var inte vaken i bara något dygn. Jag sov i genomsnitt 2 timmar per dygn i 4 -6 år åt gången. Hade jag kunnat vila emellanåt hade jag kunnat undvika allt jag dragit på mig till jag vaknade på något sjukhus med en hjärtinfarkt eller något liknande. Detta var då jag var ute i arbetslivet. I skolan var tvärt om. Den gick ut på att jag skulle gå dit för att försöka hålla mig vaken till jag fick gå hem. Innan jag förklarar grunden till hur jag och tusentals andra barn kan ha det så här måste vi ha med en till parameter.

    Det är inte bara ens medfödda egenskaper som kan ställa till problem i vårt moderna samhälle. Även avsaknaden av vissa egenskaper som vi inte behövde för några tusen år sedan kan medföra stora problem. Det ser du bla hos elever som inte ”hänger med” på lektionerna. Innan vi flyttade in i vårt moderna samhälle fick vi lika mycket information under ett helt liv som det står i en dagstidning varje dag. Alla har inte en hjärna som kan ta in information på det sätt den förmedlas på i skolan. Vad för det med sig?

    Alla barn vill lära sig, de vill visa för andra och för sig själva att de är duktiga, de vill känna sig omtyckta och uppskattade, om de får möjligheten. Inget barn vill känna sig misslyckad och dum i huvudet. Varför får inte alla barn lyckas och känna sig duktiga, omtyckta och uppskattade?
    Orsaken är att vi inte tar hänsyn till barnens personliga egenskaper och behov. Vi skyfflar ihop allihop i kommunala skolor, Waldorfskolor och andra kommunala skolor, på skolornas villkor, inte barnens. Barnen är tvungna att anpassa sig till skolan oavsett om de har det egenskaper de behöver för att klara av att ta emot den information som lämnas eller inte. För de elever som råkar ha de egenskaper som skolan kräver är det inget problem, men hur skall de andra göra.

    Det viktigaste för ett bra välmående är ett bra självförtroende och en kod självkännedom. Hur skall man kunna få det när inte ens grundförutsättningarna för att kunna lära sig är tillgodosedda. Att det blir problem för en del har alla sett. Det vi hittills diskuterat är konsekvenserna av dessa symptom, eller rättare sagt försöken som görs för att komma till rätta med dem.

    Det finns en massa mer eller mindre lyckade lösningar på hur man skall flytta runt dessa symptom så att de skall ställa till så lite problem som möjligt, men ingen har en lösning som passar alla barn. Waldorfpedagogiken är en av många ideologier som tror sig kunna lösa detta problem, men som du själv känner till är detta inte LÖSNINGEN på problemet för alla. Går det att lösa? Ja det gör det, men det krävs att vi förstår mekanismerna bakom allas vårt beteende.
    Jag och mina barn har varit tvungna att lära oss förstå detta för att vi själva skulle kunna gå vidare och få någon ordning i livet. Denna kunskap gör att man blir väldigt ödmjuk inför andra människors brister, fel och tillkortakommanden. Vi har förstått att det enda vi kan göra inför det vi finner fel är att inte döma utan bedöma och besluta sig för om det är någon mening med att reagerar, om man har tillräcklig kunskap för att kunna agera. Det man försöker med är att försöka komma åt det som är grunden till deras agerande. Deras åsikter och förhållningssätt är bara ett resultat hur deras grundläggande egenskaper och tankar. Förstår man inte dessa förstår man inte heller hur ens värderingar skall kunna ändras. Att ändra en tanke är inte så svårt, men att ändra känslan bakom tanken är betydligt svårare.

    Vi är resultatet av våra medfödda egenskaper som tillsammans med erfarenheter i livet skapar vårt medvetande, som i sin tur är våra tankar och värderingar.

    Jag återkommer gärna med hur en fungerande skola skulle kunna se ut, om du är intresserad.

  28. Det känns lite grand som du är ute efter ett stort system som kan ordna upp allt som är galet i världen enligt din mening. Det är dock inte särskilt konkret, det är som en incitamentet till en vision, men i avsaknad av själva visionen. Vilket inte behöver vara något fel, men det känns lite som om detta handlar mer om dina önskningar om en livsfilosofi? Jag vet inte. Eller som ett moln av förlorade drömmar som är på väg att fara ut i kosmos.

    En del av det du beskriver känns faktiskt som banala självklarheter — att det är bra med självinsikt, att vi alla är olika, att barn mår bättre om de blir uppskattade och omtyckta, att barn inte alltid får sina individuella behov tillgodosedda och att det är negativt (självklart), o s v. Annat är bara konstigt — självklart såg livet annorlunda ut för 100 år sedan, men att människor förr i tiden inte behövde ta in mer information än det som ryms i en dagstidning är närmast bisarrt. Information och kunskap hade kanske inte samma form som i dag och erhölls inte på samma sätt, men naturligtvis behövde människor hantera stora mängder information för att ens överleva.

    Jag kan inte ta upp vartenda exempel på olika företeelser som du räknar upp och beskriver, men någonstans mitt i alltihop känns det lite osammanhängande och snurrigt — jag kan föreställa mig att du behöver ett idésystem för att lyckas hålla detta samman. Det är populärhistoriska spekulationer, trivia om förhistoriska levnadssätt, evolutionära spekulationer, amatörpsykologi, aspirationer på livsfilosofi, m m — allt i en salig blandning.

    Jag kan förstå om det verkar hänga ihop för dig, men utåt sett ser det ut som en samling spekulationer, anekdoter och tankar utan något som binder dem samman.

    Får jag fråga om du vad beträffar några eller alla av dessa tankar och spekulationer, som du presenterar, har funnit något slags lösning eller värde i antroposofin?

    Eller om du, baserat på det missnöje med hur världen och samhället fungerar och de insikter du tycker dig ha gjort, tänker dig att själv presentera en magnifik vision av något slag, kanske något som liknar Steiners i visionär styrka och omfattning?

    Skolan kan naturligtvis inte servera barn självinsikt. Däremot kan den ge gedigna kunskaper och en god grund att stå på, så att eleverna har de bästa möjligheterna, både rent materiellt och när det gäller sådant som självinsikt. Men jag tycker att det hela är lite väl banalt — miljoner människor har funderat och funderar över sådant som självinsikt, annars skulle vi inte ens ha ordet. Att självinsikt är välgörande är dock verkligen inte något allena saliggörande vad gäller världens och mänsklighetens framtid. Särskilt som den perfekta självinsikten — och den perfekta insikten i allt annat (och då menar jag insikter bortom populärvetenskaplig trivia) — inom överskådlig framtid förblir en illusion både för mänskligheten och individen.

    Anledningen till att jag undrar över din relation till antroposofin är förstås att ämnet intresserar mig (och är mer relevant här) och att antroposofin just menar sig erbjuda en sådan väg till självinsikt, en möjlighet till självkännedom. En väg som givetvis baseras på den antroposofiska förståelsen av vad människan är, hennes utveckling, o s v. Men där finns ju ändå, vare sig man håller med om lärans värde eller inte, något utöver enbart idén att självinsikter är bra — det finns ju också ett slags vision om hur individer och mänsklighet når dit (och åstadkommer allt möjligt annat i fråga om t ex utveckling).

  29. Så som du skriver är allt egentligen väldigt banalt och självklart, men inte enkelt. Om det är så självklart, varför klarar vi inte av det. Det jag skriver är ingen patentlösning för allt och alla, eftersom jag inte vet hur alla vill ha det eller hur det skall vara. Däremot var jag nu hur jag själv vill ha det. Det finns inte heller några allmäna lösningar så länge vi skall ha kvar våra mänskliga egenskaper. Jag är ingen antroposof och är inte knuten till någon annan ideologi heller, vad jag vet. Naturligtvis finns det väldigt många människor med samma funderingar som jag, bland annat de som forskar i neuropsykiatri.

    För att få någon förändring i samhället skulle vi kunna börja med att använda förnuft och intelligens då beslut skall fattas, istället för att bara lita till våra känslor och låtsas som om det var förnuftet som talade.
    Det jag misslyckades med att få fram i min tidigare text var bara att jag vill försöka komma närmare förståelsen och skälet till varför vårt agerande skiljer sig så mycket från varandra. Vad är det som gör att politiker tycker så olika, eller gör dom verkligen det? Kan det vara deras egenskaper, känslor och värderingar som ligger bakom deras förnuft. Hur resonerar en politiker som saknar empati. Ett aktuellt exempel är Syriens president. Jag tror inte att man kan få hela världen god och få allt att fungera utan problem, och jag vet inte heller om det är önskvärt.

    Med hjälp av bland annat neuropsykiatriker och mycket litteratur har tagit mig över tio år att komma så här långt i förståelsen över vad det är som avgör vårt beteende, och ändå är jag är bara i allra första början. Om det jag lärt mig är sanningen vet jag inte, men jag ser att hypoteserna stämmer ganska väl när man ser sig om hur människor agerar. Eventuellt har jag kunnat ta åt mig denna kunskap på grund av att jag mer eller mindre blev tvungen för att förstå varför mitt liv sett ut som det gjort för att orka fortsätta mitt liv. Detta hände till största delen på sjukhus. Jag hade tidigare en teori om att man var tvungen att sjunka ner under människovärde för att förstå detta, men så är det inte. Det handlar naturligtvis om existentiella tankar som tvingas fram när man mår dåligt, men det är egentligen inget märkvärdigt och går ganska att förstå om man bara vill.

    När jag började förstå hur otroligt komplext allting är blev jag mycket ödmjukt inställd till hur vi människor beter oss, och att vi överhuvud taget kan existera och kommunicera så som vi ändå gör. Vi tror att vi förstår så mycket. Desto mer jag lärt mig, desto mer har jag förstått hur lite jag kan och hur mycket det finns kvar att utforska i vår hjärna. Det blir bara mer och mer komplext ju mer jag får reda på. Som du skrev och som jag skrev i början av denna text. Det är så enkelt och banalt därför så komplicerat.

    Du kanske kan svara på varför vi kan uppleva en och samma situation på så olika sätt, och varför inte alla barn i skolan mår bra. Vilka mekanismer styr?

    Jag tror inte att det för närvarande är någon mening med att fortsätta vår dialog. Du reagerar så som de flesta inför något som upplevs som flummigt och konturlöst. Det är inte flummigt och konturlöst, det har väldigt tydliga konturer, men inom konturerna kan det i emellanåt vara ganska suddigt. Valet är fritt. Man kan välja att låta bli att ta försöka ta reda på hur saker och ting hänger ihop, och bara fortsätta att älta det som varit och klaga på det som är. Valet beror på ens behov. Har man behov att argumentera för att lätta på trycket och släppa ut frustration bitterhet så kan man göra det. Det ledde ingen vart för min del, jag blev bara mer och mer bitter. Den perioden är över för min del och jag har istället blivit nyfiken och frågar mig nu istället VARFÖR.

    När du släppt taget och är färdig med alt ältande av hur eländigt Waldorfskolan är, och när du vill komma vidare i tankarna och börjar fråga dig VARFÖR, kan du höra av dig igen. Nu låter jag som någon slags allvetare med en högtravande attityd. Jag menar det inte så. Efter det jag hittills fått lära mig känner jag mig istället väldigt ödmjuk för hur lite vi människor förstår av världen och hur vi beter oss. Jag menar det jag skriver, om du finner något intresse av att gå vidare i tankarna.

  30. ‘Så som du skriver är allt egentligen väldigt banalt och självklart, men inte enkelt. Om det är så självklart, varför klarar vi inte av det. Det jag skriver är ingen patentlösning …’

    Det jag menar är att dina önskningar gäller rätt banala och självklara saker. Någon lösning hade du inte presenterat, och har det ännu inte.

    Ja, det är väl mycket bra att använda sitt förnuft. Vi är många som förespråkar att använda förnuftet. Det betyder förstås inte att vi ska ignorera våra känslor. Eller att det ena utesluter det andra. Människor är lite för komplexa för det (fast kanske inte i din vision, vad vet jag).

    ‘Du kanske kan svara på varför vi kan uppleva en och samma situation på så olika sätt, och varför inte alla barn i skolan mår bra. Vilka mekanismer styr?’

    Det finns väl tusentals orsaker bakom att människor alla är olika och att inga människor är identiska med varandra och att alla upplever saker olika? Jag tycker faktiskt att detta är helt trivialt. Det är bra att du känner att du kommit till självinsikt, men har du någon gång tänkt på att vi andra kanske också har våra vägar till självinsikt?

    ‘Du reagerar så som de flesta inför något som upplevs som flummigt och konturlöst.’

    Jag tror att du negligerar möjligheten att ditt budskap faktiskt är flummigt och konturlöst.

    ‘Det är inte flummigt och konturlöst, det har väldigt tydliga konturer, men inom konturerna kan det i emellanåt vara ganska suddigt.’

    Ett tips, i all välmening, är att du funderar lite på hur du presenterar det du vill presentera. Så kanske det går lite bättre med mottagandet.

    ‘Valet är fritt. Man kan välja att låta bli att ta försöka ta reda på hur saker och ting hänger ihop …’

    Valet är som sagt fritt, men du tycks inbilla dig att valet står mellan det du erbjuder (vad det nu är) och ingenting. Har det inte föresvävat dig att andra människor kanske finner bättre vägar att ‘ta reda på hur saker och ting hänger ihop’ än att lita på din visdom (återigen, vi vet inte ens vad den är än)? Det finns hyllmetrar av intressanta möjligheter att ta reda på hur saker hänger ihop i filosofisektionerna, vetenskapssektionerna, psykologisektionerna, o s v, i närmaste bokhandel och på närmaste bibliotek. Och vi är ju ändå alla, hoppas jag, utrustade med förmågan att tänka. Till och med jag, även om du stroppigt tycks utgå från motsatsen.

    Du talar (skriver) som om du ansåg dig ha tillgång till någon högre visdom eller högre insikt än andra för att du minsann funderat på hur saker hänger ihop. Förstår du inte att andra människor funderar på saker och ting också? Att andra människor också söker (och finner eller tycker sig finna) insikter om sig själva, människorna och världen, om hur saker hänger ihop och är beskaffade?

    ‘När du släppt taget och är färdig med alt ältande av hur eländigt Waldorfskolan är, och när du vill komma vidare i tankarna …’

    Vet du, det är ganska uppenbart att du över huvud taget inte har bemödat dig om att läsa särskilt mycket av det jag skrivit, inte ens i den här tråden. Vilket jag tycker är lite märkligt, med tanke på att du nästan tycks ta illa upp av att jag inte tar ditt sammelsurium av tankar och hopsamlade anekdoter på så stort allvar som du anser det förtjäna.

    ‘… och börjar fråga dig VARFÖR, kan du höra av dig igen.’

    Jag behöver inga gurus. Jag har en hjärna där uppe i huvudet att tänka med, ögon att se med,
    öron att höra med, och en hel värld därute som är full av intressanta idéer och kunskaper att ta del av. Och skulle jag vilja ha någon att leda mig, då skulle jag leta upp någon visare.

    Du tror inte att du behöver arbeta lite till på den där ödmjukheten i alla fall?

  31. Du kanske kan svara på varför vi kan uppleva en och samma situation på så olika sätt, och varför inte alla barn i skolan mår bra. Vilka mekanismer styr?’ Det finns väl tusentals orsaker bakom att människor alla är olika och att inga människor är identiska med varandra och att alla upplever saker olika? Jag tycker faktiskt att detta är helt trivialt.

    Kan du utveckla ditt svar, och förklara det triviala

  32. Det vore väl ändå en förbaskat märklig värld om alla människor var identiska. Kan du ens föreställa dig konsekvenserna av en sådan värld? Om variation inte fanns skulle människan över huvud taget inte ha kunnat evolvera.

    Jag förstår verkligen inte alls varför du verkar tycka att det är något banbrytande i iakttagelsen att människor är olika. Det vet vi ju alla. Vi är inte robotar utan levande varelser.

  33. Du gör det för lätt för dig. Kan du visa prov på att du kan tänka egna tankar och inte bara kritisera och ta näring i andra personer tankar. Jag har inte läst en enda rad där du skrivit något konstruktivt. Hur vill du att det skall vara. Vad vill du komma med din kritik. Det du senast skrev var inte ens kritik, du upprepade bara det jag redan skrivit och konstaterat. Har du inga egna tankar. Du talar om vikten av ett intellekt. Du vågar dig inte ens på ett eget försök formulera egna tankar. Är du kanske rädd för att få dem ifrågasatta och kritiserade? Vet du varför du kritiserar?

    Visa på det ställe där jag skrivit att alla människor skall vara identiska. Vad skiljer det som jag skrivit om evolutionen från din kommentar.

  34. Du — med all respekt: det är du som gör det enkelt för dig. Du har här presenterat en uppsättning lösa spekulationer blandat med civilisationsmissnöje och pretentioner till något slags filosofisk vision vi ännu ej sett ens antydningar av. Samtidigt verkar du upprörd över att jag inte är imponerad. Jag kan både läsa och tänka, Lars-Erik. Och jag kan utan svårighet hitta intressantare filosofier och idéer att ta del av och tänka över än det du kommer med här. Jag har en känsla av att du är en person som tycker att du kommit till stora insikter och som är besviken över att världen inte ser storheten. Men tyvärr. Jag kann faktiskt inte se någon anledning — baserat på det jag sett hittills — att bry mig om detta i stället för att, t ex, läsa litteratur och tänka själv.

    Du är så fullt uppe i illusionen om din egen förträfflighet och förmåga att tänka djupare än alla andra att du komplett nonchalerar allting annat. Du lider uppenbarligen av något slags frälsarkomplex och är bevisligen över huvud taget inte intresserad av vad jag har skrivit på den här bloggen. Du har helt enkelt inte alls brytt dig om det, men vill att andra, jag, ska ta dig på stort allvar.

    Du förefaller anse att du har tänkt mer än andra och att andra, om de inte andäktigt tar till sig ditt osammanhängande sammelsurium av allt möjligt, är ointresserade och oförmögna att tänka. Det är en rätt dryg attityd, som förmodligen förpassar dig till din egen bubbla.

  35. Från dig nej.

    Har du något som helst intresse för det jag skriver?

    Du kommer hit och lassar av mängder av osammanhängande missnöje, tankar, upplevelser — och förväntar dig att jag ska ha något konstruktivt att säga om något du uppenbarligen inte kan göra något av själv. Det må se fint ut i ditt huvud, men därinne befinner inte jag mig. Och skarpare tänkare hittar jag i varenda bokhandel.

    Om du vill tala livsfilosofi, har du kanske några reflektioner att göra över antroposofin (vare sig du är antroposof eller inte)? Har du läst något av Steiner?

  36. En massa ord utan substans och hänvisningar till annan litteratur, men fortfarande inget konstruktivt tänkande.

  37. Dito, men i ditt fall utan några som helst indikationer på att du är det minsta intresserad av vad andra tänkt.

    Rudolf Steiner lyckades i alla fall förmedla sina storslagna visioner — så jag skulle faktiskt föredra om du ville diskutera dem, gärna utifrån dina tankar om dem. Eller så kanske du kan läsa vidare här på min blogg och hitta något som är intressant att tala med mig om?

    Nuvarande inställning från din sida leder nog ingen vart eftersom jag inte är intresserad av din andliga ledning eller någon att följa. Och jag misslyckas uppenbarligen med att se storheten i dina tankar jämfört med allt annat som finns att ta del av här i världen.

    Men — inget som helst intresse för min blogg, eller hur? Egentligen?

    Återkom gärna med dina reflektioner över Steiners idéer!

  38. Rudolf Steiners visioner kan man läsa om. Jag har försökt förmedla mina privata, amatörmässiga tankar till dig, men från dig kommer bara kritik, inte ett konstruktivt ord.

    Kommunicerar du med andra bara för att få möjlighet att kritisera dem. Varför kan du inte förmedla dina egna tankar.

  39. Men snälla — du är ju komplett ointresserad av vad som finns här på min blogg! Den är full av mina tankar, såväl i den här tråden som annars. När du är så pass ointresserad, hur kommer det sig att du förväntar mig att jag ska vara intresserad så till den grad att jag engagerar mig i dina personliga funderingar,upplevelser och insikter som så här långt varken verkar djupa eller unika eller har presenterats i något meningsskapande sammanhang? Lite väl höga anspråk.

    Ja, jag vill gärna föra över diskussionen på något mer konstruktivt — t ex Rudolf Steiner. Hans idéer och visioner går åtminstone både att diskutera och, för den delen, kritisera. Jag kan inte göra något konstruktivt med dina personliga funderingar; det får du göra själv. Sätt in dem i något sammanhang åtminstone så leder det kanske någon vart.

    Jag tycker mest att du verkar ägna dig åt att tjafsa i något slags missriktat trots.

  40. Intressant diskussion. Men så mycket blandar sig i så det blir svårt för en utanför stående att hålla fokus. Svårigheten förstärks då texterna är långa. Bristen på koncentration och fokus blir då tydlig. Alicia och jag har debatterat mycket, inte minst om waldorfskolan. Också jag har gått Kristofferskolan, också jag har andra erfarenheter där Alicias bitterhet över samma skola i början förvånade mig. Med tiden har jag förstått det ena och det andra, bland annat det hon betecknar som hyckleri. Det upplevde jag också. Men i det stora hela anser jag att waldorfpedagogiken har en bra intention, förutsatt att lärarna hela tiden jobbar på sin självkännedom. En waldorfpedagogik som utförs mallat och slentrianmässigt är illa ute. Er diskussion kokar ihop till hur allmängiltiga Alicias erfarenheter kan sägas vara. Går det att placera hennes förhållningssätt på en skala?

  41. Som i diskussionen innanför stående har jag tyvärr inte heller så stor aning om vad fokus är. Inte waldorf längre, och tydligen inte det antroposofiska vare sig i eller utom waldorf.

    Jag ska väl egentligen tillägga att jag mycket gärna läser personliga reflektioner och funderingar, men ett sammanhang vore bra. Och, ja, lite mer fokus. Det är svårt att seriöst diskutera visioner som förblir oformulerade.

    Jag tror nog inte att mina upplevelser är allmängiltiga. Det handlar nog mer om att de ger en bild, en aspekt, o s v. En som ju inte ges av waldorfskolorna. Därmed inte sagt att det inte finns element som är mer allmängiltiga än andra. Och jag tror att genom att anknyta till den teoretiska grunden, kan vissa personliga iaktaggelser bli mer allmängiltiga, eftersom de får ett sammanhang. Och så hör jag från andra människor som har erfarenheter som liknar mina, men deras perspektiv är ju för den skull inte identiskt med mitt.

    Jag funderar på om inte waldorfskolan var bättre förr dessutom… Jag har nästan känslan av att den är sämre i dag när jag var barn. Jag gissar att w-lärarna hade högre utbildning t ex.

  42. Diskussionen om waldorfpedagogiken har jag tidigare deltagit i och hört sedan jag gick i Kristofferskolan på 60- talet. Inget nytt har tillkommit, det är samma samma, om och om igen. Jag hade i min enfald trott att det här fanns ett intresse av att gå vidare i diskunionen om skolan, att med ny kunskap som forskats fram försöka finna en förklaring till hur och varför ideologierna uppstått. Däri ligger också frågan hur vi människor interagerar med varandra.

    Är det enbart Waldorfpedagogiken som skall diskuteras får ni fortsätta på egen hand. I den frågan finns inte mycket nytt att hämta.

  43. Om det ska vara intressant får du nog fokusera lite och försöka sätta in dina spridda funderingar i något sammanhang, Lars-Erik. Begränsa, fokusera.

    Nu är jag i och för sig inte petig med avvikningar från ämnet, särskilt inte i kommentarstrådarna där nästan allt är ok, men det är ju inte så att den här bloggen är något slags arena för precis alla andliga, sociala, filosofiska eller andra visioner. Jag har ju mina intresseområden. Och letar inte efter en utopi att tro på.

  44. Fortsätt du och gräv och älta det gamla. Jag inriktar mig på det som nu är och det som kommer. Lycka till

  45. Du är en sådan som inte kan lämna ett rum utan att efteråt ropa oförskämdheter genom den minskande dörrspringan… förmodar jag. Men ha det så trevligt i ältandet av din av omvärlden missförstådda visdom.

  46. Lars-Erik: ROFL (som ungdomarna skulle uttrycka det).

    Johannes: under en promenad kom jag att påminna mig själv om att vid sidan av frågan om allmängiltighet… Jag vet ibland inte ens om om mina erfarenheter har intern giltighet särskilt inte över tid. Är tämligen övertygad om att om någon nitisk människa undersökte saken så skulle de finna en massa en besynnerliga motsägelser. Vad gäller toner och värderingar och tolkningar, om än inte sakförhållanden. En sak är ju att argumentera kring konkreta saker — jag kan ju argumentera mot statsfinansiering av wlh i sömnen nu om jag skulle vilja, för att ta ett exempel — en helt annan sak är mitt mer personliga förhållningssätt som är mycket besvärligare. Jag har, vad gäller ett fåtal aspekter, eller snarare begränsade företeelser, i vissa sammanhang argumenterat närmast till förmån för waldorf. Kruxet är väl att den typen av betraktelser (snarare än argument för all del) sällan har någon naturlig plats i de diskussionsämnen som betraktas som varande av någon betydelse. Allmängiltighet, pff. Jag vet att även av dem som var missnöjda med waldorf finns det de som tycker att det jag skriver är värdefullt och ibland hör jag, på omvägar oftast, att någon tycker att det jag skriver är mer eller mindre obegripligt (generellt sett så är jag en rätt oanvändbar källa för lättfattlig sk information…).

  47. När man gör en viss kvick rörelse med fingret på skärmen så postar smartphonen kommentaren.

    Vad jag väl tänkte säga med det där sista var att det väl inte alltid är så enkelt som det verkar. Man kan argumentera saker, men på det sättet vet jag egentligen inte ens om jag lyckas representera mig själv… Än mindre något som närmar sig allmängiltighet. Det beror väl alldeles på gissar jag.

    Men mitt perspektiv och det jag gjort av det, så att säga, är ju inte ens giltigt för alla dem som hade dåliga upplevelser i waldorf. Somliga tycker alldeles säkert att jag inte har något vettigt att säga alls (allt det där dravlet om skolans grund, vad ska det vara bra för, o s v).

  48. Intressant att du tyckte det jag skrev var oförskämt. Väljer du inte själv det du skall intressera dig för.

  49. Har du lyssnat till din egen ton, Jag började den här dialogen på ett sätt som jag brukar göra, men det är första gången det har utvecklats på detta sätt. Vad jag förstår är du van vid denna ton.

  50. Så trevligt att andra människor är mer överseende än jag. Jag hade inget emot inledningen på vår konversation. Det var när du började överdriva detta med hur du tänkt djupt på saker och med utgångspunkten att andra inte har det utan bör åhöra just dig — utan goda argument för det ens. Det är litr väl. Och så detta med ditt uppenbara ointresse för vad jag skrivit både här och på bloggen i allmänhet och ändå kommer du med minst sagt fräcka förhastade slutsatser om vad jag ägnat mig åt.

    Men det är ju kul att du gillar den här tråden så mycket att du inte kan låta bli den! Kan du inte använda signaturen Lars-Erik om du fortsätter kommentera?

  51. Ärligt talat vet jag inte varför jag fortsatte skriva, men jag har blivit en erfarenhet rikare, så helt bortkastat har det nog inte varit för mig, även om det troligen varit det för dig. Det var det du skrivit som gjorde att jag trodde att du var intresserad av att titta djupare in i frågan.

    Jag skrev också i början att jag inte visste hur jag skulle börja skriva om det jag ville få fram, för det är svårt att veta vilka förkunskaper den andre redan har. Lite fel uttryckt, kunskaperna har vi redan, det handlar om att sätt in dem i ett annat sammanhang. Liksom jag själv har de övriga jag talar med i ämnet haft svårt att hänga med i början. Inte för att det är svårt utan för att det kan som du själv skrev, verka utsvävande och man ser inte gränserna. Orsaken till det är att man måste ha tålamod att ta in tillräckligt med förståelse för att få ihop det hela. Mängden information på olika plan (kunskap som de allra flesta redan har) gör det svårt att sammanfatta ämnet. Bara för att man har kunskapen betyder inte det att man förstår den. När man väl hänger med i resonemanget är det hela väldigt självklart.

    Det jag försökt tala om kommer inte från mig, det kommer från bla forskare, betéendevetare, läkare, psykologer mfl. Men som jag tidigare skrev blev jag på sjukhuset tvungen att förstå mig på hur och vad som påverkar mig och oss människor att agera som vi gör. Detta för att bli frisk och kunna ta mig ut i samhället igen. Jag menar inte att jag förstår hur alla människor fungerar, vad jag menar är att jag håller på att lära mig är hur bla våra medfödda egenskaper som styr oss, ofta utan att vi vet hur eller varför. Det finns inte någon ideologi i hela världen som kan göra något åt det. Det enda man kan göra är att acceptera de egenskaper man har och tar hänsyn till dem. Det är lätt att se eller märka de som föds med fysiska handikapp, men det är betydligt svårare att ta hänsyn till mentala handikapp som inte syns.

    Tankarna för vidare till reflektioner över sånt vi tar för givet.
    En väldigt viktig fråga är skolan. Hur skall man kunna anpassa skolan efter eleven istället för tvärt om. För att ens börja fundera på hur det skall gå till måste vi i detalj veta vad det är som skall anpassas, och det måste vi ta reda på för varje enskild elev. Det sker på BUP (Barn och ungdoms psykiatriska mottagningar) redan idag fast i efterhand när eleven redan har blivit märkt, mobbad, åsidosatt och mår dåligt.

    Varför skall man till exempel gå i skolan mellan man är 6 till 20 eller 25 år. Varför inte gå i skolan när man behöver under hela livet efter några års grundutbildning. Måste klasserna se ut som de gör idag. Skall de istället delas upp efter elevernas intressen för att upprätthålla glädjen i att lära. Det jag talar om är kanske helt fel tänkt, eller helt rätt, eller är det kanske fel för en del, men inte för alla.
    Är det acceptabelt att det skall går så långt. Det krävs troligen mer än bara Rudolf Steiners teorier för att skapa en skola för barn. Dom kanske kan vara med och bidra till något bättre, alla tankar och idéer måste dryftas, tas in i helheten och värderas.

    Det är möjligt att det är orealistiskt just nu, men vem vet hur det ser ut här om två eller tre generationer framåt i tiden. Det kommer kanske nya teorier vart efter forskningen går framåt som kullkastar dessa, då får man på nytt ta ny ställning till frågan. Om man inte diskuterar sådant här kommer saker och ting aldrig att förändras.

    Jag gjorde ett nytt försök att försöka förklara vad jag tror måste läggas till i resonemanget om Rudolf Steiners teorier. Skulle vi fortsätta diskutera hans idéer utan att ta in ny forskning, nya tankat och ny förståelse kommer vi bli omkörda och överkörda av de som vill gå vidare i utvecklingen, och vi kommer ha svårt att hänga med och förstå de beslut som kommer att tas framöver.

    Jag har förhoppningar att det jag skriver skall falla i god jord, men jag försöker vara realistisk och blir inte förvånad om det bara grävs ner, men mot förmodan får se dagens ljus någon gång i framtiden.

    Svara om du vill, men har du inget intresse av det jag skriver om får jag tacka för mig.

  52. Lars-Erik, det där är mycket bättre. Skrev ett svar, klickade fel p g a trötthet och det försvann. Bestämde mig för att skriva om det, gjorde samma misstag igen. Så nu blir det en jättekort samanfattning av vad jag försökte säga. Och sedan får jag i så fall återkomma i morgon.

    – bra med lite mer fokus, i alla fall i en diskussion. Annars blir det bara rörigt. Om allting liksom ska dryftas samtidigt.

    – att använda ny kunskap om människan, naturligtvis vad gäller allt som är relevant. Ställer höga krav på lärares kompetens dock. Och dit är det nog en lång väg.

    – naturligtvis ett misstag att klänga fast vid Steiner, men det är kanske lättare att se vilken pedagogik du tycker vore mest lämplig utifrån exempel på vad som skulle kunna tas från Steiner? Eller något annat som gör att det hela blir mer, vad ska vi säga, visualiserbart?

    Jag ska nog säga att rent allmänt är jag glad att jag inte har att välja skola eller att jag inte är lärare. Och på det hela taget, även om jag så klart kan ha tankar och idéer om saker och ting, som har med detta att göra, så får jag nog lita till att den pedagogiska forskningen kan göra mer för skolan än jag, som ärligt talat inte har den ambitionen på något konkret sätt alls (hade jag det, hade jag väl blivit lärare, forskare eller i alla fall förälder).

    Men för dagen måste jag avsluta där.

  53. Alicia, min fråga om din waldorfkritiks allmängiltighet har hela tiden funnits i mitt medvetande när jag läser din waldorfkritik. Från början var tonen hånfull, sarkastisk, ja nästan hatfylld. Och det ger inget seriöst intryck. Bara att du är bitter. Och att du har en anledning att känna som du gör. Och då uppstår frågan; varför har jag inte hört om detta förut? Företräder hon en stor grupp människor? Eller är det bara en missnöjd elev i högen av alla missnöjda elever som finns i alla skolor? Med tiden har jag förstått att du är rätt unik i ditt förhållningssätt. I Sverige i alla fall. Men tonen har mildrats något med tiden och ditt intresse för upphovsmannen har överraskat, kanske till och med dig själv, eftersom du inte riktigt förstår ditt eget intresse för karln. Men som sagt, mycket i dina iakttagelser känns sanna. Hånet kan jag vara förutan.

  54. Ok jag skulle sova men… Alltså, jag har nog mindre ambitioner i dag att göra ett seriöst intryck. Och företräder någon eller några gör jag inte. Däremot finns det ju inte så få människor som har liknande och andra negativa upplevelser och/eller är kritiska av någon anledning. Somliga av dem företräder sig själva… Andra vill inte tala eller skriva om detta ämne öppet över huvud taget. Jag kan förstå varför.

    Det där med att vara arg… Det är nog bra att det inte fanns något internet när jag var yngre. Men jag känner nog fortfarande att det var en ilska som hade goda grunder. Och den var konstruktivare än den verkade. Jag behövde den. Så här är det: hade jag inte varit arg, hade jag varit ett fån. I ilskan kan man någonstans i sig själv finna insikten att man har rätt att hävda sig. Jag önskar att jag som litet barn hade haft större, mer välriktad och medveten ilska i mig — jag skulle sparkat sönder halva skolan ;-) Men på det viset hade jag ju räddat mig själv. Vilket var vad jag behövde men inte kunde.

  55. Som jag tidigare påpekat kan det vara svårt att komma in rätt från början i detta ämne beroende på mottagarens förförståelse. Det ställer precis som du skriver mycket höga krav på läraren och visst kommer det ta tid innan vi är där. Men det är nödvändigt i en allt mer komplex miljö. Jag hörde för någon vecka sedan kvinnan som fått pris som årets bästa lärare. Hon var en god bit på vägen och såg att hon var i skolan för sina elever och inte tvärt om. Hon menade också att det var hennes och inte elevernas uppgift att göra skoldagen och lärandet roligt och meningsfullt. Hon är en bra bit på väg men det är långt kvar.

    Visst kan man få fram en del av att vara arg. En annan väg är att via kunskap, förståelse och ett gott självförtroende få barnen att vågar ifrågasätta de vuxnas agerande. Att lära sig visa respekt och att ha en ödmjuk hållning är ett krav för att lyckas. Det är viktigt att de vuxna känner att de blir behandlade med respekt och inte känner sig hotade. Förklara för barnen att det är dom som skall ställa krav på läraren om man inte förstår. Detta är bara en tillfällig lösning fram till vi har en lärarutbildning där lärarna utbildas till att ta hela ansvaret för utbildningen. Idag lägger läraren över en stor del av ansvar på eleven när läraren själv inte lyckats i sin uppgift. En skola med en annan struktur kommer också att krävas, där man inte tvingar på eleverna information som de för tillfället inte vill ha eller förstår varför det skall ha. När de blir lite äldre kanske de förstår varför de behöver den och då skall utbildningen vara tillgänglig. Jag tror inte på att tvinga, locka och intressera elever tror jag är en lämpligare väg att gå.

    Det där med självförtroendet kan vara svårt därför att det kräver föräldrar och/eller lärare som stöttar. Tänker man på innebörden i ordet så förstår man vilka insatser som krävs för att lyckas bygga upp ett självförtroende. Man skall se till att barnet för förtroende för sig själv, för sina tankar och sitt agerande, att barnet litar på sin egen förmåga. Det är inte alltid så lätt men det går för vi har gjort det. Resultatet blev ganska intressant. Lärarna började behandla barnen på ett helt annat sätt och visade en respekt som man kunde förvänta sig mot en vuxen. De blev betydligt mer intresserade och måna om hur barnen mådde och att barnen verkligen förstod det som läraren talade om. Det viktiga var att de inte utmanade läraren så att de kände sig hotade. Lärarna är också barn som har levt lite längre tid och får kalla sig vuxna. Dom kan reagera och vara lika sårbara som ett barn. Det är dock lång bit kvar innan vi har en skolan ämnad för barn, men uppgiften är värd att kämpa för.

    Eftersom detta inte är något du brinner för så tackar jag för mig.

  56. Det du säger är ju fortfarande banala självklarheter som verkligen inte kräver vare sig kapacitet eller djupare insikter.

    Det jag menade var att om lärare ska kunna ta till sig och tillämpa all ny kunskap (vilket inte är identiskt med visionen i ditt huvud) så krävs det oerhört mycket dem.

    Men du har helt rätt i detta, låt oss avsluta. Diskussioner kan vara intressanta, men att bli föreläst och mässad är det inte.

    Johannes: en tanke, inte för jag tycker att det är lämpligt att kontrastera dessa saker, men hatet, hån, skitsnacket och hoten från den andra sidan är inte precis att leka med. Och i det fallet mer en fråga om sekteristiska försvarsmetoder och en önskan om att tillintetgöra personen, inte någon sak. Jag vet inte — jag finner egentligen det hela mycket ledsamt. Nu vet jag ju att det finns hyggliga antroposofer. Det betyder enormt mycket för mig. Och i dag är jag övertygad om att trots allt kommer jag inte bli överfallen utanför min egen port. Men ett tag visste jag inte.

  57. Jag håller med dig helt och hållet om vad du skriver till mig. Jag har aldrig påstått att mina tankar är tillämpningsbara på alla, det är fortfarande ett resonemang och idéer om än reella idéer, då vi provat dem och de har hittills fallit ut gott.

    Sköt om dig

  58. helt från ingenstans slog det mig plötsligt (jag begriper inte ens varför jag kom att tänka på filmen, jag skulle borsta tänderna?) att waldorfrörelsen i stället för att försöka stoppa ‘En skola’ borde framhålla den. Den sympatiska ärlighet som karaktäriserar flertalet lärare som medverkar i filmen är en bättre reklam för waldorf än något de kan uppbåda i dag, i dessa lismande marknadsföringsstruntets, undantagsivrandets och statsmedelsäskandets dagar.

Comments are closed.