göran fant om filmen en skola

Göran Fant, waldorflärare, skrev en artikel i På Väg om Eric M Nilssons film En Skola efter att den visats på SVT 2009. (Jag skrev lite om filmen härom dagen.) Fant medverkade i det nyinspelade introt till filmen, men är visst också med i själva filmen från 1968 (han var musiklärare). Det är förstås lite ironiskt att Fant försvarar waldorfskolan mot anklagelser om sekterism och dogmatism, när waldorfrörelsen gjort vad den kunnat för att hindra filmen från att ens visas. Oavsett vad Fant säger om sekterism: ett sådant beteende är ett sekteristiskt. Och om man tar till det, riskerar man att underminera de argument (om man kan kalla dem argument) man sedan tar till för att andra människors avvärja sektmisstankar.

Fant tycker, bland annat, att det är bisarrt att filmen åter skulle sändas efter 40 år. Anledningen var dock allt annat än bisarr: man visade nämligen en retrospektiv av filmaren Eric M Nilssons verk. Denna film var en bland flera. I ett avsnitt som Fant benämner ‘Filmens sanning’ talar han om verklighetsförvrängning orsakad av att filmaren ‘klippt ihop scener i ett mönster’ som har till syfte att stärka hans tes. Det må så vara, men det är en ‘verklighetsförvrängning’ med hög igenkänningsfaktor. Fant skriver:

Filmarens tes är att Kristofferskolan är en farlig sekteristisk institution där barn och ungdomar utsätts för övergrepp i och med att de lever i vad Erik M. Nilsson kallar ett ”psykodrama som lärare spelar mot barnen med arkitekturen som dekor.”

Förutom det att Nilsson nämner ‘skolbyggnaden’ inte ‘arkitekturen’, så kan man väl säga att han inte nämner övergrepp — i alla fall inte vad jag har hört. Däremot finns väl ett slags implicit antagande om att vissa aspekter av pedagogiken och skolmiljön är ett slagsövergrepp. Och detta med sekterismen är värt att ta på allvar (nu i dag, liksom det var det då). Han menar vidare:

Det kräver knappast någon större skicklighet att klippa ihop sekvenser av människor så att normala och hedervärda handlingar framstår som suspekta, löjliga, parodiska. I den här filmen förekommer exempelvis en serie fragment med lärare som arbetar med rytmer i olika former.

I mitt tidigare inlägg har jag lagt in ett klipp där man kan höra en bit av dessa fragment om rytmer. Vad som är normalt och hedervärt vet jag inte, men jag ser inte så där jättemycket som är suspekt, löjligt eller parodiskt. Visserligen framstår en av lärarna som lite småsur och trist, men de andra två (en av dem finns med i mitt klipp) framstår som rätt sympatiska överlag. Det viktiga är ju att det de talar om faktiskt är en viktig del av waldorfpedagogiken och antroposofin, och därför är det naturligtvis helt i sin ordning att tala om och att visa upp. Det enda suspekta, löjliga och parodiska i sammanhanget är väl om man låtsas att det lärarna säger inte är sant eller att de egentligen säger något annat än det som hörs. Det gör i och för sig inte Fant. Däremot retar han sig på hur man klippt ihop det här inslaget. Det förefaller mig som om Fant kanske övertolkar — då det, som han inbillar sig att tittaren får med sig, är en aning om en ‘diffus sekteristisk påverkan’. Jag tror att tittaren lika gärna kan få med sig intrycket att den antroposofiska synen på rytmer tillhör pedagogikens bakgrund och att rytmer spelar en stor roll också praktiskt — och det stämmer ju helt med verkligheten!

Därefter nämner Fant ett hakors som ska ha visats i den ursprungliga versionen av filmen, 1968. Det är svårt att kommentera, eftersom hakkorset klippts bort, och inte heller finns på den filmversion jag sett (DVD-boxen). Tittaren får inycket att det finns ett ‘mörkbrunt inslag’ i waldorfskolan, enligt Fant. Men det är inte som att sådana mörkbruna inslag inte funnits,* och det vet ju Fant. Det är lite fånigt att inte låtsas om det. Det är ett sekteristiskt drag i sig: att vägra befatta sig med verkligheten så som den sett ut. Fant vill också när det gäller det historiska bara se den ena sidan av saken, den som talar till waldorfrörelsens fördel.

Därtill tycker Fant att filmen är ‘fruktansvärt långtråkig.’ Det är en synpunkt som jag har väldigt svårt att förstå — man kan kanske ha invändningar mot innehåll och framställning, och det har ju Fant, men att den skulle vara långtråkig, det är för mig obegripligt! (Jag får snarare intrycket att Fant skriver så för att få läsaren att undvika att se filmen.) Han talar sedan om vilken verkan filmen fick:

Å ena sidan bidrog den till att väcka en stor skepsis mot waldorfpedagogiken i en del kretsar. Men samtidigt strömmade nya elever och lärare till skolan. Genom filmens insinuationer skymtade tillräckligt mycket av verkligheten igenom för att många skulle upptäcka de positiva kvaliteterna.

Vilket är ungefär vad jag också skulle säga, fastän jag då inte menar att kvaliteterna är positiva, bara att jag inser att de för andra förefaller vara det. Men verkligheten skymtar inte bara, den är där. Att det finns människor som faktiskt faller för den verkligheten, som faller för, t ex, vad de där lärarna säger i filmen, är knappast underligt. Andra kanske inte blir så förtjusta, men troligen var inte waldorfskolan något för dem i så fall. Om den roll filmen spelat är marginell — vilket Fant skriver och vilket jag i och för sig kan tänka mig att tro på — kan man verkligen fråga sig varför allt detta tjafs runt den. Varför kunde man inte tillåta att den visades i repris i den retrospektiv av Nilssons filmer som gick på Kunskapskanalen 2009? Fant framhåller sedan att efter att filmen visats har fyrtio årgångar sistaklassare lämnat skolan, sammanlagt 2000 elever. Uppgiften om antalet elever säger ju egentligen ingenting. Sedan 1968 har också många elever börjat i skolan och lämnat den utan att nå tolfte klass. Fant skriver att de elever, som lämnat tolfte klass, är ute i samhället och verksamma. Och att det således inte går att finna några ‘offer för en insnävande livssyn’. Tyvärr befarar jag att Fant kan ha fel på den punkten — därför att han väljer att bara se en sida av saken. Han väljer att optimistiskt se på de elever det gick bra för, och väljer också att se de elever som var nöjda nog att bli kvar under hela tolv år. De är inte helt och hållet representativa när det gäller att avgöra hur väl skolan faktiskt fungerar.

Intressant är att Fant sedan berättar att Nilsson först kommit till skolan på en lärares initiativ och att han därefter utvecklat en mer kritisk och negativ syn på skolan och pedagogiken. Och här kommer Fant in på något väsentligt — i alla fall i min mening och det trots att jag inte helt begriper vad Fant menar här — när han försöker förklara hur han tror att den negativa synen på skolan uppkommit:

Waldorfpedagogiken är baserad på en spirituell människosyn. Uppfattningen att människans jag är en storhet som kan nås och utvecklas tycks vara något mycket problematiskt för Erik M. Nilsson. Den fostran till frihet som är skolans innersta livsnerv utgår från en syn på varje människa som en unik individ med en lång förhistoria vars rötter ligger långt före den fysiska födelsen och vars hela väsen inte går att nå för läraren. Här ligger, tycks det mig, den djupaste dimensionen i filmens kritik, men den visar också att utgångspunkten är ofruktbar om man skall förstå och leva sig in i det som är en styrka i waldorfpedagogiken.

För det första så förstår jag inte vilken utgångspunkt som är ofruktbar, och varför den är det. Att kritisera pedagogiken därför att den bygger på esoteriskt tankegods och reinkarnationstro är knappast ofruktbart; tvärtom är det synnerligen relevant. För det andra kan jag i och för sig hålla med om att det möjligen är den djupaste dimensionen (av filmens kritik, men också annars). Den här dimensionen av pedagogiken är väl också den allra viktigaste att uppmärksamma (även om Fant kanske tycker att utomstående ska underlåta att befatta sig med den?). Reinkarnationstanke eller inte, och oavsett livsfilosofi, det finns knappast någon lärare som anser sig kunna nå en elevs ‘hela väsen’. Tanken är absurd. De enda som faktiskt försöker det (genom att tillämpa olika antroposofiska modeller på det individuella barnet de har framför sig) är väl just waldorflärarna…

Därefter försöker Fant ta itu med vissa specifika kritikpunkter. Han inleder då bl a med att säga att ‘det är slående, att mycket av det som inifrån sett upplevs som och faktiskt är en styrka, en kraftkälla, utifrån kan framstå som svagheter, brister som utlöser aggressivitet.’ Till det kan sägas att det också sker att de, som upplever de svagheterna och bristerna, befinner sig på insidan och inte på utsidan. Det är knappast så att det bara är de oförstående och inför pedagogiken helt främmande personerna som tycker sig se de negativa sidorna. Den första kritikpunkten handlar sedan om att människosynen skulle vara trång och gammalmodig. Mot det har Fant förstås invändningar, och hänvisar till att det är ‘obestridligt’ att fd waldorfelever har stor framgång i livet (studier visar det, hävar han, utan att hänvisa till studierna).

Vidare:

Det finns dock onekligen en risk att pedagogikens bakgrund, antroposofin, kan leda till att man använder en svårgripbar andlig verklighetsbeskrivning och därvid trevar efter rätt ord för att slutligen ta sin tillflykt till alltför vaga formuleringar. Det vore oärligt att förneka att den risken är överhängande och kräver extra vaksamhet.

Men det är knappast bara orden som man strävar efter — i ivljan att ‘uttrycka en andlig dimension’ — som är ett potentiellt problem. Det handlar väl ändå om något betydligt mer än ord. Om verksamhet. Om handlande. Om den utbildning man påstår sig ge och den man faktiskt ger, på grundval av antroposofins innehåll snarare än dess verbala uttryck. Om eventuell (negativ) påverkan dessa idéer (inte ord) har på barnen, givetvis. Och, ja, givetvis vore det oärligt att förneka (eller förringa) riskerna (och då inte bara med ordens användning). Till sist — Fant avslutar artikeln med följande betraktelse:

En nyckelfråga som nämnts ovan är lärarpersonlighetens betydelse i skolan, och en nyckelsituation i Eric M. Nilssons film är när målningsläraren, Lars Wätte, står framför en elev och diskuterar färgernas kvaliteter i hennes arbete. Färgerna blir för honom till levande krafter, ett slags väsen, i kamp med och mot varandra, med egna intressen och konflikter. Ännu fyrtio år efteråt uttrycker Nilsson (i intervjun som sändes före filmen) sin starka motvilja mot detta ”Inte kan färgerna beskrivas på detta sätt”. För honom blir det ett exempel på pedagogikens angrepp på elevens integritet, hennes fria skapande. Som waldorfpedagog ser man det på ett helt annat sätt: ett kärleksfullt, djupt engagerat sätt att lära eleven att se och inspirera till fördjupat skapande. Och kanske kan också andra än waldorfpedagoger sympatisera med en sådan pedagogisk attityd. Hur man upplever den scenen tycks mig vara helt avgörande. Här finns inte sant eller falskt, här handlar det om grundläggande existentiella värderingar.

Fant missar att säga det (rent ut), men i linje med hans övriga tolkningar av filmen, bör väl också det här inslaget förstås som ett sådant där Nilsson framhåller waldorfskolans sekteristiska drag; en tolkning som väl i och för sig antyds i Fants formulering om ‘angrepp på elevens integritet’. Tidigare i filmen har nämligen andra elever talat om färger och deras användning (i t ex klassrumsdekor och i målningsundervisning), och det är fullt möjligt att förstå lärarens utläggning om färg i den här situationen med eleven som en del i denna sekteristiska påverkan. Med tanke på den betydelse som färger har i antroposofin skulle det väl i och för sig inte vara omöjligt att dra sådana växlar. Det där med att ‘lära eleven att se’ är dessutom intressant i sammanhanget — vad och hur är det läraren ska lära eleven att se? Handlar det bara om att lära att se, eller om att lära att se något specifikt eller att se på ett visst sätt? (Det är där det blir intressant, är det inte?)

Å ena sidan, färger är viktiga i antroposofin, och kanske borde waldorfskolan vara tydligare med hur och varför det är så. Å andra sidan har jag själv inte några som helst problem med det Lars Wätte säger, tvärtom. Jag tycker absolut att man kan tala om färger på det viset. Gärna och mycket. Varför inte?

Av det nyss citerade drar Fant slutsatsen att det måste vara vars och ens frihet att välja en skola där lärare kan tala (om t ex färger) på det viset. Det är ju omöjigt att komma till en sådan slutsats — att den friheten måste finnas — på grundval enbart av det som Fant presenterar. Huruvida en sådan skola är god nog, måste handla om mer än om hur lärarna talar eller, för den delen, om föräldrars existentiella värderingar. Det måste handla om kunskaper och barns rätt till en bra utbildning, i första hand.

_____

* Se t ex http://www.egoisten.de/autoren/styled/index.html. Och denna bör väl Fant känna till sedan förr: http://www.social-ecology.org/2009/01/the-art-of-avoiding-history-2/. Dessutom har jag ett antal mer eller mindre relevanta länkar här, om någon vill fördjupa sig i ämnet: http://www.delicious.com/zzzooey/nazism. Därtill bör förstås Peter Staudenmaiers doktorsavhandling nämnas.

17 thoughts on “göran fant om filmen en skola

  1. Väldigt intressant, upplysande och diskuterbar text av Göran Fant! Jag hade inte tänkt kommentera detta förrän jag sett filmen.

    Men jag undrar ändå över det som numera INTE syns i filmen, hakkorset. Var kom det ifrån? Filmades det på skolan eller var det hämtat från något annat håll? I så fall borde väl Göran Fant vara ännu mer upprörd, så jag utgår från att det verkligen fanns inom skolans väggar. Men vad betydde det? Var det en indisk lyckosymbol eller ett tyskt partiemblem? Och framför allt, fanns det där som ett uttryck för politisk sympatier eller hade det någon annan innebörd? Varför förklarar inte Göran Fant det?

    Om det vore SJÄLVKLART att antroposofin är höjd över alla misstankar vore det kanske rimligt att skriva som Göran Fant gör. Men inte med bästa vilja i världen går det att trolla bort den rätt komplicerade historien här. Så som det står nu, ger ju Göran Fants text snarare intrycket att det verkligen fanns dubiösa politiska uttryck på skolan och att man fortfarande inte gjort upp med sin historia. Eller har jag läst texten slarvigt?

    För säkerhets skull ska jag kanske påpeka att jag inte tror att rasism på svenska Waldorfskolor är ett större praktiskt problem där än på många andra skolor. Det försvunna hakkorset i filmen är väl kanske mest intressant ur andra perspektiv. Öppenhet, dialog med omvärlden, möjlighet att utvecklas kanske?

  2. fixat!

    Jag utgår från att hakkorset var inklippt från annat håll, liksom de andra symbolerna. Kan inte tro något annat. Verkar helt orimligt att man faktiskt skulle ha haft hakkors i skolan (annat än i historieböckerna…). Också i form av indisk symbol. Och utgår man från att hakkorset är inklippt uifrån så är upprördhet begriplig — jag visste inte ens om att hakkorset figurerat förrän jag läste Fants text. Det är extra konstigt att inkludera en sådan symbol i filmen när ju filmen inte kommenterar rörelsens historia. Det blir liksom inte annat än en trist insinuation utan vettigt sammanhang.

    Men, jo, Fant vill gärna trolla bort rörelsens historia.

  3. Nej, har kollat, de är inklippta. Först visas skolans symbol: dodekaeder (nu vet jag inte om den är skolans symbol längre — vore kul att höra när/om den försvann), därefter oändlighetstecknet, kinesiska yang-tecknet och malteserkorset. Ingen av dem har med skolan att göra, utan används som exempel. Därefter ska alltså hakkorset ha varit inklippt, gissar jag. Strax efteråt hörs en snubbe mässa på tyska inför en skara lärare i stora salen, vilket väl kan ge nazivibbar om man känner för det ;-)

    Roligt tycker jag det är när Nilsson just innan denna sekvens kommenterar att stora granitblock ligger kvar på/kring skolgården. Det kan inte vara någon slump!!! Förmodligen inte någon slump, man hade ju kunnat bestämma sig för att ta bort dem… men ändå. Man kan säkert göra en ockult tolkning av en platt skolgård också.

    (Ännu roligare är detta med tanke på att dessa områden i Bromma är fulla av gamla granitblock — flyttblock och stenåsar från istiden — som kommit dit helt utan antroposofernas medverkan. (Förmodar man, men vem vet.))

  4. Då kan man slappna av när det gäller Waldorf och Göran Fant! Det förklarar ju både upprördheten och att TV “lyssnat” på rörelsens synpunkter när det gäller återutsändningar. Det ser däremot ut som om Eric M Nilsson har en del att förklara ;-)

  5. Nåja… ;-)

    Men i alla fall: om nu hakkorset var anledningen till att programmet först anmäldes (efter första sändningen, och av en ändå, i så fall, begriplig anledning), fanns det ju knappast någon anledning att stoppa reprisen. Hakkorset var ju borta. Det är ju tack vare Fant vi vet att det ens existerade ;-)

    Man fick för resten lära sig att vika dodekaederformade lyktor. Eller i vart fall tror jag att de var det. Detta kan man säga en hel del om (förutom att de var rätt fräcka, och att jag tyvärr har glömt hur man gör). Helt klart är de suspekta. Jag plockade detta bara på måfå:

    ‘These movements to which you give fixed forms in geometry — when you draw geometrical figures, you perform in conjunction with the earth. The earth has not only the movement which belongs to the Copernican system; it has also quite — different, artistic movements, which are constantly being performed; as are also still more complicated movements, such as those, for example, which belong to the lines of geometrical solids: the cube, the octahedron, the dodecahedron, the icosatetrahedron and so forth. These bodies are not invented, they are reality, but unconscious reality. In these and other geometrical solids lies a remarkable harmony with the subconscious knowledge which man has. This is due to the fact that our bone system has an essential knowledge; but your consciousness does not reach down into the bone system. The consciousness of it dies, and it is only reflected back in the geometrical images which man carries out in figures. Man is an intrinsic part of the universe. In evolving geometry he is copying something that he himself does in the cosmos.’

    http://wn.rsarchive.org/Lectures/StudyMan/19190823a01.html

    Både det pentagramformen (symbol för människan) och det att dodekaedern består av 12 sådana (12 sinnen) är viktigt.

    Ungefär så här:
    http://momscraftyspace.blogspot.se/2011/01/dodecahedron-star-lantern-tutorial.html

    Edit: eftersom jag av någon anledning gick över till engelska mitt i kommentaren…

  6. Det låter skoj, genom att vika ikosatetrahedroner kan man alltså nå kunskapen som finns förborgad i själva benstommen! Jag som letat efter den i hjärnan och på biblioteket och så fanns den i skelettet hela tiden …

    Men nu törs jag inte säga nåt mer förrän jag sett filmen. Tyvärr verkar interplanetariska krafter ha försenat leveransen, biblioteket kan i varje fall inte ge någon bättre förklaring.

  7. Hjärnan! Biblioteket! Det var de värsta snurrigheter jag hört! Du behöver läkeeurytmi ;-)

    Nä, man kan inte förvänta sig svar från biblioteket. De läser böcker och kollar i datasystem, inte i akasha-krönikan. Begränsningarna är uppenbara.

  8. Otroligt intressant film, både som skildring av en Waldorfskola och som tidsdokument från slutet på sextiotalet.

    Det som överraskar mig mest positivt är passionen i undervisningen och i berättandet. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne, passion för vad? För ockulta och essentialistiska ideer om rytmer, färger med mera? För kunskap och forskning? För den andliga gemenskap som lärarna delar. En av avgångseleverna säger mot slutet att hon ska lära sig mer om Stenier för att få veta mer om vad som ligger bakom det hon varit med om. Hon vet att hon inte vet.

    Det är också tydligt att Eric M Lundberg klipper ihop associationer till nazismen. De syns klart även om hakkorset försvunnit. Han måste alltså ha uppfattat skolan som slags sekt med en högerextrem färg. Eller i en snällare tolkning som “tyskt” auktoritär indoktrinering. Det är frågor om sådant han ställer till eleverna som delvis, men inte helt, motsäger den bilden.

    Nilsson surar också väldeliga över att inte få filma morgonbönen, förlåt morgonspråket. Hans filmiskt fascinerande hämnd består i att vi får stå utanför klassrumsdörren i evigheter och höra mässandet därinne. Alla som någonsin kommit försent till skolan kan nog känna igen sig i väntandet på rätt ögonblick att ta sig in till sin egen bänk.

    Det i särklass snyggaste med filmen är slutet! Om du tänkt se den själv så blunda nu!

    *** SPOILER ALERT! ***

    Nilsson åker tillbaks in till stan. De vita vägmarkeringarna blinkar förbi, regelbundet, rytmiskt. Nilsson kommenterar just den jämna rytmen, och knyter därmed finurligt an till vad så många lärare återkommit till, rytmerna i undervisningen, livet, världen. Då och då passerar andra bilar förbi därute i ett oförutsägbart och slumpmassigt mönster. De följer inte rytmen. Precis där formulerar Nilsson sin huvudkritik av det han sett. Waldorf släpper inte in slumpen i skolan. Det skulle kunna vara en kritik mot många tänkesätt och religioner. Särskilt de som har en “helhetssyn” på både ditt och datt.

    Och det påminner mig om ett favoritcitat av Tove Jansson: “Allting är så osäkert! Det är just det som lugnar mig.” Ärad vare slumpen, amen …

  9. Och Lundberg blev Lundborg!

    Det glädjer mig att du uppskattade filmen!

    ‘Det är också tydligt att Eric M Lundberg klipper ihop associationer till nazismen.’

    Jag ville knappt säga det, men på ett ställe för man intrycket att musikläraren (Fant antar jag) nazi-heilar. Jag tror att han dirigerar. Man ser aldrig honom, bara hans arm och hand. Och det klipps samman med eleverna som sjunger något.

    Auktoritär och indoktrinering, definitivt. Men jag är överraskad över hur mycket eleverna ändå vet. T ex småungarna som talar om klassrummens färg och form.

    ‘Nilsson surar också väldeliga över att inte få filma morgonbönen, förlåt morgonspråket.’

    Han är lite förtörnad över det. Och eurytmin. Undrar om de ens släpper in Skolinspektionen på eurytmin ;-)

    Lustigt dock att han får spela in ljudet på morgonspråket.

    Slutet är extremt snyggt gjort. På pricken rätt dessutom; antroposofin lämnar inget åt slumpen…

    Underbart citat av Tove Jansson.

    ‘Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne, passion för vad? För ockulta och essentialistiska ideer om rytmer, färger med mera? För kunskap och forskning? För den andliga gemenskap som lärarna delar.’

    Alltihop av detta, tror jag, om man är generös i definitionerna av vad som utgör ‘kunskap’ och ‘forskning’…

  10. På något vis är det ändå mer positivt med elever som vet att de inte vet än elever som tror att de vet. För då tror de i allmänhet att walldrofskolan då rakt inte är antroposofisk, inte ens i de mest uppenbara inslagen och än mindre på det.mer subtila sättet, som motiv och grund för mer eller mindre allt.

    Jag slås av hur sympatiska flera av dessa lärare är. (I filmen.) Av någon anledning hade jag inte väntat mig det. Å andra sidan är det kanske bara en viss sorts lärare som ställer upp på något sådant. Inte heller att förglömma att där fanns sympatiska människor, även om man ju minns den andra sorten mer… Vilket är synd. Men jag kan på sätt och vis förstå att filmen inte skadade waldorf. Hade varit en annan sak om lärarna framstått som idioter; nu är de på sin höjd bildade, välartikulerade kufar. Vilket inte är oattraktivt. (Dock finner jag en av lärarna obehaglig på ett väldigt waldorfskt vis… Men alltså en. De andra tvärtom. Och den andra typen fanns ju alltid också.)

  11. Jag tycker mig också känna igen den entusiasm som kan skapas i en grupp som kämpar tillsammans för något. Fast jag tror att man kan behöva handledning för att inte sådana processer ska hamna vilse. Var det inte så att Steiner hade en handledar-liknande roll, men att numera tillåter inte filosofin pedagogiska ledarfunktioner? Synd också att själva tänkesättet i Waldorfpedagogiken på avgörande punkter är en återvändsgränd. Annars skulle entusiasmen kunnat leda mycket längre än vad den gjort på de hundra åren Waldorf funnits …

    Och det var kul att höra eleven som berättade om färgernas betydelse och hur de små behövde mera rött! Han var i alla fall medveten om en del av hur de vuxna tänkte.

    Jag tyckte också att eleverna verkade på många sätt lika barn och unga idag. Vet inte riktigt varför jag inbillat mig att de skulle vara så annorlunda. För att de var i svartvitt kanske ;-) Det skulle vara riktigt kul att se filmen tillsammans med en grupp av lärare och höra deras kommentarer!

  12. Jag tycker barnen verkade mer intelligenta än dagens barn men *det* kan nog bero på det svartvita ;-)

    Jo det är kanske så att det behövs något sådant, ett samlat ansvar åtminstone. Men handledning, från vem liksom? Skulle ju i det här fallet nästan behöva vara en gurugestalt… och mot det finns det annat som talar. (Jo det var ju Steiners roll. Men han var ju Steiner!!) Dock — det är svårt att se hur man annars skulle komma någon vart… som sagt, snart hundra år…

    Det där med färgerna är väldigt uppenbart, man byter nämligen klassrum varje år… Men han hade en förmåga att uttrycka det. Jag tror inte att det förklarades, däremot insåg man det ju. Han kanske var lärarbarn!

    Väldigt viktigt det där med färger. Kom att tänka på det härom dagen: kan fortfarande lägga färgerna rätt i en krit-/pennburk. Det ska ej vara samma ordning som de ligger i i vanliga burkar man köper i vanliga butiker… eller i vart fall har jag sett pennburkar som har helt fel färgordning!! Du ser, man får en gedigen utbildning som man har stor nytta av i samhället… ;-)

  13. Ja färgerna fanns ju långt före människorna var ens påtänkta! Jag läste en helt fascinerande beskrivning av Steiner nånstans, hur de liksom simmade omkring i tidernas begynnelse helt frigjorda från någon materia.Som i en psykedelsik dröm. Antagligern på planeten eller i medvetandetillståndet Saturnus. När man hör bildläraren i filmen tala så passionerat om färgerna som väsen med en egen personlighet skulle man ju kunna tro att det var en konstnär som låter sin fantasi få fritt utlopp. Men jag misstänker starkt att detta är klara och andliga fakta. Eller är det både och? Det skulle vara intressant att fråga honom! Och hur uppfattar eleverna sådant? Vill minnas att Ida Jackson också nämnde att enskilda bokstäver kunde ha olika färger. Minns du om du uppfattade något om de antroposofiska tankarna kring det som gjordes i skolan? Du kanske har skrivit om sånt tidigare?

  14. Det var väl i rosenkorsarvisdomen det! En helt fantastisk beskrivning. Jag tror Steiner var synestet. Men sådana materialistiska förklaringar faller inte antroposofer för ;-)

    Eftersom det är en konstlärare/konstnär som talar, kan det ju mycket väl vara både och. Det är ju inte heller konstigt att en person som redan upplever färger som väldigt levande lätt kan finna något spännande i Steiners vision.

    Jag minns inget om just bokstäver, alltså, där var vad jag minns inget som lärdes ut som att A är rött. (Dock är A rött. Och var i helskotta jag får det i från, vet jag inte. Ordet vokal är också rött. Medan konsonant är blått. Det är inte så att jag alltid känner så inför olika saker, men ibland.) I matten däremot, i de tidiga åren, har jag för mig att man använde färger. Jag kan ha fel. Det här med klassrummens färgsättning gick ju inte att undvika att lägga märke till, men om man hade någon förklaring annat än att vissa färger var ‘rätt’ för vissa åldrar, nej. I allmänhet resonerar man inte högt inför barnen. Däremot kan man ju som barn känna att där finns värderingar kring saker, som färger. Att det betyder något. Och sedan detta med att alla vuxna blir helt vördnadsfulla när Goethes färglära nämns.

    Waldorfskolor köper ju in speciella waldorfkritor och -vattenfärger.
    http://www.stockmar.de/index.php?ccPath=4_41

    Det här är viktigt:
    http://www.stockmar.de/index.php?ccPath=4_31

    Det ‘förklarar’ ordningen på färgerna i kritförpackningarna och förklarar varför man bara har tre vattenfärger — gult, rött och blått. (Man lade till, lustigt nog, även orange och kunde ha både ljus- och mörkblå. Men basen var gul, röd, blå. Och de var hopplösa att måla med så man kunde ju inte undvika att uppleva hur övriga färger uppstod… — kanske fanns en pedagogisk poäng i det…)

    OT: men utställningen i Järna i somras handlade om färg — för det första visade man ju konst, Hilma af Klint och Steiners tavelteckningar. Men en annan del av utställningen var ‘färgexperiment’. Himla skojigt.

Comments are closed.