vad är sant om waldorfelever i högre utbildning? (om Dahlin-rapporten)

Bo Dahlin, professor i utbildningsvetenskap vid Karlstads universitet, skrev härom dagen en bloggkommentar där han hävdade att Ulf Ärnström och jag ljuger. Först trodde han förvisso att det var jag som ljög, men såg därefter han att han adresserade något som Ulf hade skrivit och ändrade sig sålunda. Eftersom jag är enig med Ulf i hans tolkning av den här delen av Dahlins forskning, får Dahlins ord anses träffa mig i lika hög utsträckning.

Ulf Ärnström hade skrivit:

I en undersökning som antroposofer själva finansierade (Dahlin 2003-2007) visar det sig att minst 15% färre waldorfelever går vidare till högre studier jämfört med motsvarande vanliga gymnasieprogram (Dahlin själv jämför med alla program, inklusive de yrkesförberedande, och då ser naturligtvis siffrorna snyggare ut).

Bo Dahlin svarade:

Alicia fortsätter att fara med halvsanningar och lögner – ingenting i vår rapport (Dahlin, Nobel, och Liljeroth var författarna, inte bara undertecknad) säger att 15% mindre av waldorfeleverna går vidare till högre utbildningar.

Sorry, min websida krånglade och jag såg inte att det var Ulf Ärnström som påstod att 15% färre waldorfelever gick vidare till högre studier, inte Alicia.

Låt oss inte stanna för länge vid att Bo Dahlin menar att jag ‘fortsätter’ att ljuga, vilket ger en antydan om en historia av något slag. Bo Dahlin är mycket välkommen att förklara vad han menar också med detta, men jag tycker att vi i första hand ska fokusera på att reda ut om Ulf och jag faktiskt far med halvsanningar och lögner vad gäller waldorfelevers övergångsfrekvens till högre studier.

Frågan är alltså, ljuger Ulf och jag om vi — baserat på Bo Dahlins forskningsrapporter* — fortsätter att påstå att 15% färre waldorfskoleelever, jämfört med elever i andra skolor, går vidare till högre utbildning? Eller är det kanske mer som Bo Dahlin själv uttrycker det här, nämligen att ‘resultatet av jämförelsen beror på hur man jämför’?

Öppnar waldorf dörren till högre studier?**

Detta med waldorfelevers övergång till högre studier utgör helt uppenbart en viktig fråga för waldorfrörelsen. En av Dahlins populära tolkningar av forskningsresultatet — nämligen att fler waldorfelever går vidare till högre utbildning — har okritiskt omnämnts i såväl media som av waldorfskolor och waldorfskoleföreträdare i olika sammanhang. Resultatet sprids till och med av waldorfentusiaster utomlands. Då, får man förmoda, är det också av vikt att slutsatsen som Bo Dahlin gör är sann och rimlig, och att han, när han menar att vi ljuger, faktiskt har något på fötterna.

Både Ulf Ärnström och jag tolkar nämligen Bo Dahlins resultat annorlunda än han själv nu tycks göra, och kommer således till en annan slutsats, en slutsats som vi anser att Dahlin öppnar för i sitt eget material. Jag anser inte att vi ljuger; det kunde vi bara göra om vi inte trodde att det vi säger stämmer överens med sanningen. Däremot kan vi ju ha fel, och då är detta ett ypperligt tillfälle för Bo Dahlin, eller någon annan hågad, att förklara varför. Än så länge är det omöjligt att veta vilka argument Bo Dahlin stöder sig på i sin kommentar, men det vore intressant att få ta del av dem.

Ulf Ärnström, som har läst både delrapporten och slutrapporten, kommenterar Bo Dahlins inställning så här:

[läsare som är överkänsliga även för enklare statistik varnas]

I slutrapporten Dahlin m.fl. (2006) säger man att 58% av eleverna från waldorf går vidare till högre studier inom tre år. Vad ska man då jämföra den siffran med? Rapporten nämner två alternativ, ett där 15% färre elever går vidare. Den siffran är alltså inte något lögnaktigt påhitt av mig, den står där i svart och vitt på sidan tolv. Uppenbarligen bortglömd och förnekad av dess skapare.

Som jag redovisade i min kommentar; rapporten förespråkar en annan jämförelse. Enligt den skulle 11% fler waldorfelever gå vidare till universitetsstudier. Så hur rimliga är dessa jämförelser? Det är inte särskilt svårt att avgöra detta själv.

I rapporten får man fram siffran 11% bättre övergångsfrekvens för waldorfskolorna genom att jämföra dem med samtliga gymnasielinjer, inklusive de rent yrkesförberedande. Argumentet är att waldorf skulle vara både studieförberedande och yrkesförberedande. Men vilket yrke är det waldorf förbereder eleverna för? Inget särskilt. De som slutat waldorf är precis lika väl eller illa förberedda för arbetsmarknaden som elever från rent studieförberedande kommunala gymnasier. Medan elever med avgångsbetyg från en riktig yrkesförberedande linje har större chans att gå direkt ut i arbetslivet. Och därmed har mindre behov av högskoleutbildning. Därför fortsätter också mycket färre till universitet. Det vet naturligtvis Dahlin och hans medförfattare också.

Jämför man istället med de studieförberedande linjerna hamnar man alltså på siffran 15% färre. Det är en betydligt rimligare jämförelsegrupp. Märkligt nog föreslår författarna till delrapporten från 2003 ett helt annat alternativ, nämligen 8% färre. Där är det inte tal om waldorf som yrkesförberedande. Istället jämför man med den linje som har den lägsta övergångsfrekvensen av de studieförberedande, den estetiska. Man säger också att det troligtvis rör sig om ännu färre, av ett skäl som inte nämns 2006.

Det borde ha nämnts i samband med att man hävdar att bortfallet på 32% är “lågt”. Det är det inte alls – om man har skäl att misstänka ett s.k. systematiskt bortfall. 2003 var de som skrev den rapporten högst medvetna om att rimligtvis kommer fler av de som studerat vidare att svara på enkäten. Varför nämns inte det 2006?

Det finns ytterligare ett skäl till att den reella skillnaden i övergångsfrekvens troligen ligger en bra bit över 15%, oavsett om man jämför med estetisk linje eller samtliga studieförberedande. Waldorfelevernas föräldrar hade nämligen högre utbildning, tjänade mer och hade i större utsträckning svensk eller inomeuropeisk bakgrund. De har också aktivt valt en friskola. Hade man valt att jämföra med en sådan grupp istället för med kommunala skolor hade det kunnat se betydligt värre ut. Rapporterna redovisar en hel del komplicerade statistiska analyser kring detaljer i liknande frågor. Men ingenstans försöker man besvara den grundläggande frågan om hur jämförelsen av övergångsfrekvenser hade sett ut ifall man hade tagit hänsyn till familjebakgrunden. Varför inte det?

______________________________

*Det handlar om två rapporter:

Delrapporten (delrapport 1 i Projektet Waldorfskolor i Sverige): Bo Dahlin, Cathrine Andersson, Elisabeth Langmann. Waldorfelever i högre utbildning, (Karlstads universitet, 2003).
Slutrapporten: Bo Dahlin, Ingrid Liljeroth, Agnes Nobel. Waldorfskolan — en skola för människobildning? (Karlstads universitet, 2006).

Dessutom finns ett par engelska sammanfattningar:

En engelsk sammanfattning av slutrapporten: Bo Dahlin. The Waldorf School — Cultivating Humanity? (Karlstads universitet, 2007).
En tidig engelsk sammanfattning av de första delrapporterna: Bo Dahlin. A Summary of the Swedish Waldorf School Evaluation Project. (Year unknown.)

De medförfattare till slutrapporten som Dahlin nämner i sin kommentar har inte varit ansvariga för den delrapport som utgjort underlag för slutrapporten. Dessutom bör något sägas om projektet som sådant, för den som inte redan känner till bakgrunden. Det finansierades av Kempe-Carlgrenska stiftelsen, en stiftelse med anknytning till den antroposofiska rörelsen. Stiftelsen utformade frågorna (se bilaga 1, s 42, delrapport 1). Forskarna, som skrivit rapporterna, är ‘positivt inställda’ till waldorfpedagogiken (ibid).

**Dörrhandtag, Kristofferskolan, en av de skolor som deltog i Dahlins projekt.

33 thoughts on “vad är sant om waldorfelever i högre utbildning? (om Dahlin-rapporten)

  1. Citat från vår slutrapport, sid 12:

    “Undersökningen visade att en relativt stor andel, 58%, av före detta Waldorfelever förr eller senare går vidare till universitets- eller högskolestudier. Hur stor denna andel är jämfört med det kommunala gymnasiets elever beror på vilka gymnasieprogram man jämför med.
    Ett problem är att det inte finns något kommunalt gymnasieprogram som helt
    överensstämmer med Waldorfskolans skolår 10 – 12. (Waldorfpedagogiken bygger på 12-
    årig skolgång med sammanhållna klasser.) Om man jämför med den kommunala
    gymnasieskolans samtliga program, är övergångsfrekvensen från Waldorfskolan i
    genomsnitt 11% högre, om jämförelsen görs tre år efter gymnasieskolan. (Med
    övergångsfrekvens avses andelen av en viss årskull gymnasiestudenter som har påbörjat
    högskole- eller universitetsstudier). Om man istället jämför med de mest studieförberedande kommunala gymnasieprogrammen, ligger Waldorfskolans övergångsfrekvens i genomsnitt 15% lägre, inom tre år efter gymnasieskolan.”

    En uppmärksam läsning visar på vissa skillnader mot det som Ulf och Alicia skriver. De smyger avsiktligt eller oavsiktligt in små men avgörande förvrängningar. Ulf frågar t ex i vilket avseende waldorfskolan skulle vara yrkesförberedande, eftersom den inte leder till något yrke. För det första: hur många gymnasieprogram leder till ett yrke, eller gjorde det när utvärderingen genomfördes? För det andra: yrkesförberedande utbildning är inte detsamma som yrkesutbildning, och det är bara det senare som leder till ett yrke. Grundskolan och motsvarande räknas i alla länder som i någon utsträckning förberedande för arbetslivet. Icke desto mindre brukar man särskilja studieförberedande program eftersom de är mindre direkt/explicit/omedelbart yrkesförberedande.

    Utgångspunkten för den diskussion som Ulf inledde med att tala om övergångsfrekvensen till högre utbildning var att waldorfpedagogiken självfallet är en dålig pedagogik eftersom färre w-elever går vidare, enligt hans och Alicias ensidiga tolkning av statistiken. Men är detta ett giltigt, eller avgörande, kriterium på vad som är god pedagogik? Menar man det så har man kritiklöst anammat statsmakternas och den ekonomiska liberalismens perspektiv på skola och utbildning. En av poängerna med fristående skolor grundade på en alternativ pedagogik (och inte bara på en privat huvudman som vill tjäna pengar) är att skapa alternativ till sådana begränsade perspektiv på människans utveckling och meningen med livet.

  2. Hej Bo! Så skoj! Jag ska be att få återkomma lite senare. Jag har bara en liten, mer personlig, kommentar tills vidare: om mina egna föräldrar hade haft en aning om att waldorfskolan inte *till fullo* betraktade sig själv som studieförberedande, då hade waldorfskola som alternativ varit helt uteslutet. Antroposofi kunde de nog svälja — men att tolv års skolgång (nu blev det ju inte så) inte skulle ha förberett för högre studier — aldrig! Det förefaller mig helt främmande att inte jämföra waldorfskolan med de program som på den tiden kallades teoretiska, motsvarande i alla fall sam/hum. Det var ju den behörighet man skulle få! Och vad gäller de praktiska linjerna var ju, t ex, frisör och elektriker, och nog var syftet med dem att få ett specifikt yrke, även om det säkert inte alltid blev så för individen.

    Men i övrigt, låt mig återkomma. Tror Ulf säkert har någon kommentar också.

  3. Håller med Ulf! Jag ska kommentera ett par småsaker.

    ‘Men är detta ett giltigt, eller avgörande, kriterium på vad som är god pedagogik? Menar man det så har man kritiklöst anammat statsmakternas och den ekonomiska liberalismens perspektiv på skola och utbildning. En av poängerna med fristående skolor grundade på en alternativ pedagogik (och inte bara på en privat huvudman som vill tjäna pengar) är att skapa alternativ till sådana begränsade perspektiv på människans utveckling och meningen med livet.’

    Först vill jag påpeka att antagandet om vad jag ‘kritiklöst’ skulle ha anammat är larvigt — jag tror inte att Bo har en aning om det.Alternativet står för övrigt inte på något vis mellan alternativ (antroposofisk, montessori, et c) pedagogik i stiftelseform och ekonomisk rovdrift i aktiebolagsform. Det finns stiftelser utan vinstintresse som driver seriösa skolor utan någon som helst alternativ pedagogik. (Och, hu!, t o m des skolor som drivs i aktiebolagsform, med vinstintresse, har nog lockat en del av de föräldrar som för 30 år sedan hade valt att sätta sina barn i waldorfskola — eftersom det då var det enda alternativet!)

    Men det som slår mig är detta: om frekvensen elever som går vidare till högre studier är så ovidkommande, att det inte är ett giltigt eller avgörande kriterium på god pedagogik, då frågar man sig varför såväl Bo själv som waldorfskolor och waldorforganisationer är så ivriga att framhålla att fler waldorfelever än elever från andra skolor går vidare till högre studier? Det ärliga vore väl att säga som det är (om vi nu, för argumentationens skull, tar Bos, et alias, forskning som ett tecken på hur det ‘är’), d v s att jämfört med studieförberedande gymnasieprogram så går färre waldorfelever vidare till högre studier — men att ‘vi’ (för att försöka tala ur waldorfföreträdares perspektiv) tycker att det finns andra värden som är viktigare, eller åtminstone lika viktiga, att värna? Att den ‘framgång’ som högre utbildning kan symbolisera inte är allt, utan att det, som du påpekar, finns annat av värde som man kan ta hänsyn till?

    Den ståndpunkten kunde ju åtminstone vara värd att respektera för ett visst mått av ärlighet.

    Men jag skulle särskilt vilja säga något om Bos avslutning om ‘att skapa alternativ till sådana begränsade perspektiv på människans utveckling och meningen med livet.’

    Jag tycker ju att det vore väldigt tråkigt med begränsande perspektiv på människans utveckling och meningen med livet. Men jag tycker också att det är oroande att elever som har de förutsättningar och den bakgrund som waldorfelever har i så låg utsträckning går vidare till högre utbildning. Det kan nämligen vara ett tecken på att deras möjligheter att välja är begränsade, eftersom deras skolgång inte varit adekvat. Är ett ‘alternativ till begränsande perspektiv’ verkligen ett bra alternativ om det i slutänden leder till att man begränsar eleverna?

    För mig handlar det faktiskt egentligen mindre om huruvida si och så många elever går vidare till högre studier än om elevernas möjligheter att göra det om de så önskar — och det att färre än väntat går vidare kan, som sagt, vara ett tecken på något inte är som det ska. Det är oroande om waldorfskolor tycker att de erbjuder något som är viktigare och mer perspektivvidgande än elevernas möjligheter att i framtiden välja vad de vill göra med sina liv. Och apropå begränsande perspektiv: högre utbildning är ju något som, idealt sett, bör vidga en människas perspektiv. Så ur den synvinkeln handlar faktiskt mätandet av vidaregåendefrekvens om något utöver den marknadsekonomiska nyttan!

    Eftersom waldorfskolan är en skola där man helst — enligt teorin om hur den ska fungera optimalt — ska gå i 12 år, så inser man ju lätt vilken betydelse förälderns val inför första klass får. Varför man kanske främst bör tala om begränsning — ur barnets perspektiv.

  4. Nej Bo, de som känner mig skulle betrakta tanken att jag “kritiklöst anammat statsmakternas eller den ekonomiska liberalismens perspektiv” som smått komisk. Jag ser det tvärtom som ett problem att t.ex. unga kreativa lärare inte har FLER alternativa utvecklingsmöjligheter. Inom och utanför den kommunala skolans ram. Men problemet med Waldorf är ju resultaten! Antalet elever som går vidare till högre utbildning är ett. Resultaten på de nationella proven är ett annat. Enligt rapporten ligger man strax under den kommunala skolan. Men precis som när det gäller övergångsfrekvensen borde man ligga en bra bit ÖVER när man tar hänsyn till familjebakgrunden.

    Du skriver “De smyger avsiktligt eller oavsiktligt in små men avgörande förvrängningar.” Som exempel tar du mitt resonemang om i vilken mån waldorfskolan kan/bör betraktas som yrkesförberedande. Om jag förstått det rätt skulle förvrängningen bestå i att jag på något sätt blandat ihop “yrkesförberedande” med “yrkesutbildning”. Men jag har aldrig varken trott eller skrivit att de yrkesförberedande linjerna skulle motsvara en yrkesutbildning, eller frågat vilken yrkesexamen waldorfelever får. Jag frågade vilket yrke waldorf FÖRBEREDER dem på. I samma mening som t.ex. Hotell och Restaurang förbereder elever för jobb i den branschen. Det som är avgörande här är inte heller distinktionen mellan yrkesförberedande och yrkesutbildning. Frågan var ju med vilken grupp man skulle jämföra waldorfelevernas övergångsfrekvensen.

    Ska man tolka ditt resonemang här som att föräldrar och elever som börjar waldorf inte kan vänta sig samma chans att läsa vidare som om de valt någon av de mest studieförberedande linjerna? Är, enligt din nuvarande ståndpunkt, waldorf studieförberedande och/eller yrkesförberedande? Eller skulle du hellre vilja använda någon annan beskrivning som t.ex. livsförberedande?

    Slutligen; du skriver att om man anser att övergångsfrekvens är ett giltigt eller avgörande kriterium på vad som är en god pedagogik, så har man kritiklöst anammat osv. Det är ett märkligt resonemang. Det måste väl vara möjligt att se sådana mått som mer eller mindre giltiga eller avgörande utifrån en mängd olika utgångspunkter. Personligen är jag mer oroad över att resultaten på de nationella proven inte motsvarar vad man kan förvänta sig. Flera lärare jag känner säger också att de mäter allt mer förståelse, inte bara “torra faktakunskaper”. Därmed inte sagt att sådana mått är de enda och saliggörande för att bedöma kvaliteten på en viss pedagogik, tvärtom. Bara som ett enstaka exempel tror jag att de är alldeles för kortsiktiga, att man också borde ta reda på vad som stannat kvar flera år efteråt och vilken verklig nytta och glädje man haft av dem senare i livet. Men jag har också den kanske något romantiska föreställningen att en god pedagogik ska kunna ge elever BÅDE traditionella skolkunskaper och andra kvaliteer i undervisningen. Eller måste man välja bort något om man ska kunna lägga till det som waldorf har att erbjuda i den vägen? Hur ser du på det?

  5. Femte raden från slutet, skall vara; “av SKOLAN senare i livet”. Vilken glädje man ev. haft av måtten på skolans kvalitet är en helt annan fråga …

  6. Jag har nog lite samma romantiska syn på utbildning som Ulf. Eller i alla fall på vad utbildning kunde vara. Och jag tror väl att det var en liknande romantisk idé om utbildning som fick min mor att välja waldorf en gång.

    På tal om henne så frågade jag henne vilket intryck hon hade fått av waldorf på den tiden hon gjorde det valet — var det av att waldorf var yrkesförberedande eller studieförberedande? Ingen tvekan om svaret: studieförberedande. Hon var helt perplex inför tanken på att någon kunde se waldorf som något mer liknande frisörlinjen (som Ulf påpekade, de linjerna förberedde eleverna för ett visst yrke). Jag tror att för waldorfföräldrar i allmänhet så var det självklart att barnen skulle gå i en skola från vilken de fick samma möjlighet* som i andra skolor att gå vidare till högre studier — en skola som *inte* försatte barnen i en *sämre* sits utan gav allt det som en vanlig skola gav och något mer därtill. Sedan blev det väl med tiden alltmer uppenbart för en del att waldorf inte uppfyllde detta, men det är ju en annan femma. Det gör ju inte att waldorf börr jämföras med yrkesförberedande linjer. Snarare att waldorf kanske har mislyckats och att man måste ta reda på varför. (*Med undantag av den speciella behörighet till naturvetenskapliga studier som krävde naturvetenskapligt gymnasium. Då var det fråga om ett extra år på komvux.)

    Jag undrar vad gamle Rudi skulle sagt om allt detta! Kanske roterar han i sin grav.

  7. Here I go off on a tangent, probably, since you two did not pick holes in Dahlin’s statistics in English!
    Can you say exactly what your mother thought waldorf would supply? A good academic education (I presume) could have been found elsewhere, and she was not particularly keen on the spiritual aspect.
    I may well have chosen waldorf myself, since it is so much in evidence here. And I suppose the reason to opt for it would have been the wholesome lifestyle for the family, (not just the children). I identified with the apparent values and taste of the other parents – clothing ,food, natural materials, even to some extent the anti- technology stance.
    In the end the most important thing to us was being able to walk our children to school, not get in the car. It made life so much simpler, and it was a lovely time, walking along a lane, holding their hand and listening to to them.(aah). It also helped that the nearest to us was a lovely little stone built village school.
    A waldorf school is an attractive choice for anyone who feels slightly alienated from the prevailing culture of fashion, consumerism, and generally high volume living (myself included.)
    With this kind of education being expensive up ’til now, it’s paradoxical that you’ve had to be wealthy in this country to opt your children out of a seemingly acquisative, materialistic contemporary lifestyle.
    Waldorf is an option for life in the slow lane, and it seems unrealistic to expect the students to end up in the same place at the same time as others.

  8. Hello Helen — will get back to your comment later today. One important factor was the lack of options, actually. You basically had no choice except the local state school you were assigned to because of geography. Which really is no choice. The swedish school system is very different to day, partly thanks to the free school reform. But… Will return!

  9. Yes I just went round the supermarket and realised I am thinking of the English system where you have lots of options if you are willing/able to pay.
    There is much less justification for choosing waldorf here where most private schools work really hard to demonstrate their students do well academically. And if you choose to pay for one that does not have a good academic record it shows you are choosing for other reasons, which is understandable, I suppose.
    Of course there is no excuse for manipulating the figures for academic success, but in that area I think parents may see what they want to see.
    I wonder what kind of social advantages parents are buying from waldorf. If you pay to send a child to a top public school it is clear you hope they will form connections which will bring social and professional advantages probably all their lives.
    ‘Reverence’ and ‘beauty’ were what the reply in the Observer to ‘schools of pseudoscience’ was offering in place of achievement in science.
    When my children were young I would probably have thought these were worth buying but now I think parents underestimate the influence of the family on childrens’ development, for good or bad, and you don’t need to sit a child at a wooden desk rather than a metal table to instil an appreciation (or reverence!) for beauty.
    No hurry, I am just mulling this over while supposed to be doing other things.
    Procrastination is a family trait.

  10. Commenting on the earlier comment first… I don’t think she minded the spiritual stuff that much, or rather, she accepted it as part of the parcel. Some of the things mentioned probably held her interest, too, healthy food for example. It was also an aesthetic question. And that state education seemed so bereft of fantasy, so boring, and I can see that. It was. I don’t, however, think she saw it as the slow lane — she thought she was getting us a better eduction *with* extras. One thing worth remembering is that I entered in kindergarten. The natural thing then was to continue with school. So when.it was time to make a school choice, we were already in that system.

  11. The second comment (sorry for chopping things up, am writing on the phone). Well, Sweden was very different from the UK — there were a very few private schools where you paid and I ended up in one such school later. One might say people (mother…) had positive prejudices towards waldorf and negtive prejudices towards the ‘snob’ school. However, in reality… You got more art, literature, culture (meaning of life stuff, in case Bo is still paying attention) in the latter than in the former. I went there out of necessity — going to the local state school was still no option (in addition: waldorf kids were known as waldorf kids and thu pariah). They did a great job. Of course, in retrospect, a choice like that would have been better from the beginning (although compared to the uk, there were not much to choose from, not even in Stockholm). But there were lots of things they never realized about waldorf.

    Perhaps one is easily fooled by all that sounds good. The fact that the other parents also seem intelligent and educated. That the teachers seem that too. And then people keep reinforcing their belief in their choice. Which is perhaps even easier to do when you stand there without any other good options.

    To a certain extent I can understand it. I’d hate to have to make a choice for schools, even now with the state-funded free school system (which has greatly improved the situation a far as options and possibilities go). I wouldn’t want to send a child to a school where there are no fairytales, only plastic colouring pens, atrocious food, ugly ugly ugly… Where people speak mostly about what’s on some docu-soap on the telly or learn nonsense on the internet… where even the teachers are completely boring and uninspiring and do nothing but hand out papers to fill in. Not that waldorf’s option is a truly real one. But still. Maybe I’ve inherited prejudices about state schools — I don’t know much, actually. I’m glad I don’t have to send any kid to school. It seems like a horrible choice to have to make.

  12. The small villages in the countryside, with small village schools — barely exist here. You can’t live like that in sweden, I think. There are no cute little local schools, like a hundred years ago. There are ugly, anonymous institutions. Standardized, boring. I can understand why parents yearn for something different and grasp any straw to (try to) get it.

  13. Det var ju bra att ni inte kritiklöst accepterar övergångsfrekvensen som kriterium på god pedagogik men medge att man lätt får det intrycket när Ulf talar om låg övergångsfrekvens och dålig pedagogik i samma andetag utan någon ytterligare reflektion över denna relation.

    Att vi öht studerade övergångsfrekvensen i vår utvärdering berodde naturligtvis på att frågan var en del av vårt uppdrag, vilket i sin tur sannolikt berodde på att det ur någon allmän synvinkel, statens eller allmänna opinionens, är en viktig fråga. Det betyder inte att jag personligen anser att det är en viktig fråga. Jag representerar inte waldorfskolorna i denna diskussion, jag representerar bara mig själv. Om någon waldorfrepresentant påstår att vår utvärdering defintivt visar att w-eleverna har en mycket högre övergångsfrekvens skulle jag invända att det är en förenkling och att det beror på hur man jämför (men jag har inte sett några sådana påståenden), precis som era påståenden om vad den visar också är förenklingar. Det är så lätt att tolka ”fakta” utifrån sina intressen, eller hur?

    Emellertid menar jag inte heller att övergångsfrekvensen skulle vara en helt irrelevant fråga vid bedömningen av en skolform. Jag vill bara framhålla att utvärderingens resultat knappast ger anledning till oro vad gäller w-skolorna, resultaten är långt ifrån katastrofala. En sådan bild tycks ni båda däremot vara angelägna att måla upp. Ulf säger att övergångsfrekvensen borde vara mycket högre med tanke på föräldrarnas socioekonomiska status (SES). Någonstans påstår en av er också att deras inkomstnivå ligger över genomsnittet, vilket inte är sant. 82% av familjerna hade en GEMENSAM inkomst UNDER 50000kr/mån. Utbildningsnivån var däremot högre, det är sant. Men andra data visade att w-föräldrar generellt avviker ganska mycket från de värderingar som mer allmänt kännetecknar grupper med hög SES. Alltså är det inte så enkelt att man bara kan säga att övergångsfrekvensen borde vara högre med hänsyn till föräldrarnas SES.

    En annan aspekt på detta gäller hur man egentligen ska förstå det generella statistiska sambandet mellan hög SES och bättre studieframgång. Statistiska samband är inte nödvändigtvis detsamma som kausala samband, eller hur? Eller skulle w-skolan på något olyckligt sätt gå in och bryta en naturlig orsak-verkan-kedja? Eller, om man inte ser det som ett kausalt samband, vad menar du Ulf med att övergångsfrekvensen ”borde” vara högre? Alicia uttrycker det förvisso lite mer öppet när hon säger att den ”låga” övergångsfrekvensen (som ni uppfattar den) KAN bero på att eleverna trots sin sociala bakgrund inte får tillräckligt bra undervisning för att kunna gå vidare till högre studier. Det uppfattar jag som ett erkännande av att det i princip också kan bero på andra saker – t ex att de trots sin bakgrund väljer att göra något annat (hemska tanke) – och att många av dem gör det under en längre tid efter gymnasiet jämfört med kommunala elever.

    Jag ser alltså ingen anledning att ta tillbaka de påståenden vi gör i rapporten. Men jag tillstår gärna att det fanns en liten andel f d w-elever i vår undersökning som klagade på w-skolans undervisning, t ex på okunniga lärare. Men de utgjorde bara 3-4% om jag minns rätt. Tror ni inte att det finns en minst lika stor andel elever i kommunala skolan som har liknande klagomål (t ex oengagerade lärare som gör att man inte får lust att lära sig nånting)? Är det skäl nog att lägga ner den kommunala skolan? Eller att förkasta dess läroplan?

  14. Hej Bo,
    jag tycker nog att vi varit noga med att säga att resultatet av jämförelsen beror på vad man jämför med. Dock har vi nog en annan syn på vad som är lämpligast att jämföra med. (Tyvärr är det förenklingen — att *fler* går vidare — som sprids som PR för waldorf. Man påpekar så gott som aldrig att så enkelt är det inte.)

    Jag skulle vilja säga något om det här med nöjda elever. För det först skulle jag inte säga att det heller är ett allena saliggörande kriterium på en god/bra utbildning (och vad har de som befunnit sig i waldorf i 12 år egentligen att jämföra med?). Men, för det andra, och detta är min viktigaste invändning avs denna punkt: denna siffra baseras på enkätsvar (inlämningsfrekvensen igen!) *med elever som har gått ut 12e klass.* Som alla och envar nog begriper: de som inte var nöjda hoppade av tidigare. Hade ni, vad gäller just den här frågeställningen, skickat ut enkäten till alla elever/familjer som börjat första klass — oavsett om de gått färdigt till 12an — tror du inte att det hade givit ett annat resultat? Ni skulle ju då snappat upp sådana elever som hoppat av. Jag kan ju avslöja att om jag hade fått en sådan enkät så hade jag inte kryssat i att jag var nöjd. (Troligen hade jag rivit sönder den och kastat i sopen. Men det är ju en annan femma.) Men jag kan ju lätt inse varför det inte låg i forskningsfinansiärens intresse att fråga avhoppade waldorfelever hur nöjda de/deras familjer varit! Men jag tror att det faktiskt hade givit ett resultat som hade sagt mer om waldorfskolan.

    I övrigt: varför skulle man inte vara kritisk mot kommunala skolor som funkar dåligt? Varför skulle man inte säga att alla skolor som inte funkar — oavsett huvudman, driftsform, pedagogik… — har två val: förbättras eller stängas? Jag kan inte säga att det är ett ämne som intresserar mig så värst, men för skolornas skull hoppas jag att det intresserar någon annan… Och, jo, om läroplanen inte är bra finns det väl alla skäl i världen att förkasta den och ersätta den med något bättre?

    (Jag hoppas Ulf har mer att säga om siffror och annat.)

  15. Hej igen Bo! Jag får nog tillstå att ekonomi inte är min bästa gren, så det får uppenbarligen strykas från listan på vad i waldorfelevers familjebakgrund som borde gynna deras studieresultat.

    Även om övergångsfrekvensen som sagt inte är hela sanningen om någon skolform, undrar jag fortfarande var du står nu när det gäller vilken linje man borde jämföra Waldorf med?

    Sen har jag en annan fråga som inte har direkt med statistik eller waldorfpedagogik att göra, ifall du skulle ha tid att ge dina synpunkter på den. Finns det några kunskapsbegrepp inom akademisk skolforskning som motsvarar “tacit knowing”? Eller något som man på vardagsspråk kanske kunde kalla för “inlevelsekunskap”? Sådant vetande som kan vara resultat av att man upplevt verkliga eller fiktiva händelser?

  16. Ingenting utom praktiska svårigheter och vårt eget förbiseende hindrade oss att även undersöka waldorffamiljer som hoppat av waldorfskolan, vi hade fria händer från uppdragsgivarna. Själv tvivlar jag ändå på att en sådan undersökning att påverkat de generella resultaten, men om detta kan både ni och jag bara spekulera.

    Jag anser fortfarande att den jämförelse vi gjorde i rapporten är den mest rimliga, d v s att jämföra med kommunala skolan i sin helhet.

    Vad gäller Ulfs fråga om tacit knowledge kan jag inte påminna mig att det skulle finnas något särskilt uttryck för det i skolforskningen. Tacit knowledge är inget okänt begrepp i pedagogisk forskning och de flesta använder just det uttrycket, eller den svenska översättningen ‘tyst kunskap’.

  17. I den beskrivning ni gör i den där bilagan låter det inte som om händerna är helt fria, faktiskt. Jag förstår att det av praktiska skäl hade varit mycket mer komplicerat och omfattande. Men samtidigt tycker jag att det låter väldigt konstigt att det, vad gäller just den specifika frågeställningen, inte skulle ha påverkat resultatet om man hade frågat även elever och familjer som hoppat av. De har ju hoppat av av en anledning, och det säger sig väl självt att den anledningen många gånger varit missnöje med skolan.

    Jag ska inte tjata om jämförelsen, men om det är den jämförelsen som görs, när man säger att waldorf har högre frekvens (i övergång till högre studier), då borde skolorna också vara noga med att framhålla — när man använder studiens resultat i sin PR — att waldorfskolan inte är studieförberedande såsom de teoretiska linjerna på gymnasiet utan utgör ett slags mellanting (eller ett ingenting, som nog akademiskt inriktade föräldrar skulle kunna anse om den saken). Den slutsatsen är inte riktad till Bo, utan mer riktad till skolorna och de personer och organisationer som mer direkt ägnar sig åt att marknadsföra dem. För det är ju det det handlar om också. Det handlar om ärlighet i hur man presenterar såväl skolan och dess mål som det forskningsunderlag man åberopar.

  18. Rapporterna säger att 58% av waldorfeleverna förr eller senare går vidare till högre studier. Men i rapporten från 2003 framgår det att övergångsfrekvensen från waldorfskolorna minskar år från år. För de kommunala skolorna är övergångsfrekvensen mer stabil. Varför nämns inte det 2006?

  19. Det är riktigt att det är en nedgång som märks tydligast från 1996 till 1997 och visst kunde vi ha nämnt det, Men då borde vi väl också ha nämnt att om man jämför samma årskull 5 år senare så har waldorfeleverna en övergångsfrekvens på 60% medan kommunala elevernas ligger på 47%? Och en massa andra saker… Kort sagt: i en sammanfattning kan man inte gå in på alla detaljer

  20. Hej Bo!
    Jag hoppas att Ulf tittar på siffrorna, för han har betydligt bättre koll på det här än jag har vid det här laget…!

    Jag kan inte låta bli att undra — även om jag förmodar att det inte finns något svar på det — om den nedåtgående trenden fortsatt efter den tidsperiod som forskningen behandlar.

    Sedan kan man ju även undra vad det beror på. Både den nedåtgående trenden och det att waldorfelever — om det nu är så — behöver så lång tid på sig att gå vidare till högre studier. Jag har för mig att det sägs något om det i rapporten och att det även diskuteras här i tråden (eller i någon annan) men min hypotes är att de kanske har mycket att ta igen?

    Sammanfattningen må vara intressant, i och för sig, men jag funderar på vad forskningen egentligen säger om waldorf. Även om jag naturligtvis krånglar till det då.

    (Och, sagt inom parentes, värt att påminna om, för eventuellt nytillkomna läsare (inte oss andra!), om det finns sådana, är att siffran 47% bygger på en jämförelse med studenter från alla kommunala program, d v s såväl teoretiska som praktiska. Och jämförelsen gäller alltså kommunala gymnasier, med allt detta medför, inte andra friskolor.)

  21. Varför inte ha med t.ex. den siffra Bo tar som exempel i den slutliga rapporten? Därför att den är jämförelsevis betydelselös i jämförelse med den TREND som undersökningen visar på när det gäller övergångsfrekvens. Jag har svårt att föreställa mig en uppdragsgivare som bett om en utvärdering som inte skulle vara MINST lika intresserad av vart resultaten är på väg, som på vilken nivå de ligger i genomsnitt. Man kan göra tankeexperimentet att någon träffar sitt barns lärare för att diskutera skolsituationen nu i juni. Under det senaste året har barnets resultat tydligt försämrats. Vilken förälder skulle inte vilja veta det? Vem skulle acceptera att bara få en sammanfattning av hur det såg ut i genomsnitt? Eller i januari?

    Detta väcker också en annan fråga som hänger samman med den aktuella debatten om framtiden för Waldorflärarhögskolan. Några sympatisörer till waldorfskolan har uttryckt en mer eller mindre försiktig ambition till självprövning. Åtminstone offentligt har de inte fått särskilt mycket respons. Kan det bero på att en majoritet inom waldorfrörelsen anser att allt är frid och fröjd? Med stöd av de sammanfattningar av undersökningen som är mer allmännt kända, t.ex. som det stod i en debattartikel att resultaten är “överlag” positiva. Inte för att jag önskar att waldorflärare skulle utsättas för samma typ av press som lärare i den kommunala skolan lever med, men hade inte lite mer “krismedvetande” varit önskvärt?

    Jag är säker på att en förälder skulle bli förbannad om han/hon inte fick veta att barnets skolresultat sjunker – så att man i tid hinner fundera över vad det beror på, vad det innebär och vad man kan göra åt det.

  22. ‘Kan det bero på att en majoritet inom waldorfrörelsen anser att allt är frid och fröjd?’

    Som någon skrev: man vet att waldorf är överlägset, men det gäller att inte drabbas av högmod… Jag ser både sekterismen och hindret mot självprövning i en sådan kommentar.

    Sedan jag började intressera mig för detta, och det är ju nu flera år sedan, framhålls Dahlin-rapporten (vilket egentligen är rapporterna) som om gav de stöd till tesen att waldorfpedagogiken är framgångsrik. De tveksamheter som här framkommer, hör man aldrig något om.

    Och naturligtvis är detta intressant i samband med den aktuella debatten, både om wlh och om skolorna som sådana och de krav på undantag som w-skolorna har (ambitionen till egen, alternativ läroplan t ex).

    För all del är det väl många föräldrar som inte alls vill veta hur deras barn verkligen ligger till, eftersom de idealiserar underverket till barn, och betyg och liknande sabbar illusionerna.

  23. Statistiken verkar ni ju ha diskuterat en hel del, så jag skulle vilja lägga in ett lite mer personligt perspektiv. Jag har gått Waldorf hela livet, så även många i min klass. Och vi torde ju då närmast sky universitetsstudier om vi ska tro vissa debattörer ovan.

    Jag gick ut waldorfgymnasiet påen av skolorna i Stockholm för ett några år sedan. Detta var innan det fanns inriktningar, utan vi gick “Waldorfgymnasiet” vilket på pappret hos Skolverket motsvarade SAM (fast i praktiken läste vi ju mer naturvetenskapliga såväl som estetiska ämnen jämfört med ett vanligt SAM-program). Du kunde dock välja att lägga till mer matte (standard var upp till matte C), mer fysik osv om du ville. Tänkte ge en liten resumé över samtliga personer som gick i min gymnasieklass, och vad de gör nu. Jag menar självfallet inte att detta skulle vara någon form av vetenskaplig undersökning, utan mest för att ge ett litet hum om hur det kan se ut för oss som gått en skola där ovanligt få tydligen går vidare till universitet?

    Jag får det till att alla utom utom tre (*) antingen har eller är på väg att skaffa en akademisk examen. 85% är en hyfsad siffra även om vi så antar att alla är från akademikerhem (vilket inte är fallet).

    Kvinna 1 – Pluggar civilingenjör
    Kvinna 2 – Utbildad sjuksköterska
    Kvinna 3 – Pluggar sjuksköterska
    Kvinna 4 – Utbildad osteoarkeolog, jobbar på ett känt museum
    Kvinna 5 – Pluggar pol. kand
    Kvinna 6 – Waldorfförskolelärare :D *
    Kvinna 7 – Jobbar på ett känt modevaruhus *
    Kvinna 8 – Pluggar på Kungliga Musikhögskolan
    Kvinna 9 – Utbildad dietist
    Kvinna 10 – Utbildad lärare (ej Waldorf :P)
    Kvinna 11 – Vet att hon pluggar på universitetet, dock ej vad
    Man 1 – Utbildad personalvetare
    Man 2 – Pluggar läkarprogrammet
    Man 3 – Kandidat i hållbar utveckling, pluggar master
    Man 4 – Pluggar civilingenjör
    Man 5 – Utbildad fritidspedagog
    Man 6 – Formgivare, kandidatexamen i produktdesign
    Man 7 – Utbildad ekonom, jobbar på en internationell marknadföringsbyrå
    Man 8 – Har pluggat strökurser på universitetet, jobbar inom handeln *

  24. (Det ska tilläggas att samtliga av de tre som jag sa inte var på väg att ta en akademisk examen har studerat vid universitet i åtminstone någon grad)

  25. Jag kan tyvärr inte läsa diskussionstråden nu via mobilappen men jag minns rätt väl vad huvudinlägget handlade om. Nämligen huruvida Bo Dahlins slutsats att fler waldorfelever går vidare till högre utbildning.

    Oavsett vad som hänt i din klass kvarstår förstås invändningarna då siffrorna i hans material är tydliga. Du ger för övrigt ytterligare grund för just huvudinvändningen när du nämner hur waldorfgymnasiet klassas — det du skriver stämmer med det jag tidigare förstått. (Dahlin å andra sidan jämför i sin studie w-gymnasium även med praktiska gymnasieutbildningar där man inte kan förvänta att många går vidare. På det viset får han fram att fler w-elever går vidare. Det är missvisande.)

    Med tanke på waldorfelevers sociala bakgrund och deras föräldrars utbildningsnivå vore det verkligen inte förvånande om de i högre utsträckning gick vidare till högre utbildning (i a f i den utsträckning som ditt, om än lilla, urval har gjort). Men håller vi oss till Dahlins forskning säger den ju något annat.

    Om vi å andra sidan alltså lämnar Dahlins resultat och tolkningen så är det intressant att notera att du listar åtta elever, har jag för mig. Det är en väldigt liten gymnasieklass. Hur många av dem har gått waldorf från början (lågstadiet) och vad har hänt med alla som hoppat av, frågar man sig, då ju tanken är att waldorf är 12-årig. (För som avhoppad w-elev — med akademisk examen — kan jag ju bara konstatera att waldorf var långt, långt efter den ‘vanliga’ skolan.)

    Som sagt, med tanke på w-elevers sociala bakgrund är det föga förvånande att rätt många går vidare till högre utbildning (förr eller senare). I den meningen är det du skriver om din klass mindre förvånande än Dahlins dåliga resultat från hans forskning.

  26. För övrigt är det egentligen intressantare att se hur många som faktiskt tar examen och hur lång tid det tar. Då menar jag i en större undersökning av Dahlins typ — och för all del även med ditt material även om det ju inte går att dra samma slutsasatser av som en forskningsstudie.

    Ett antal av dina medelever måste förresten ha gått på komvux (det kanske du nämnde). Med tanke på naturvetenskapen. Då har de ju, så att säga, inhämtat de förkunskaper de behöver för sin högskoleutbildning utanför waldorf. Vilket ju är att förvänta när linjen motsvarar Sam. Men det torde ju i de fallen vara svårt att säga om det är tack vare waldorf eller komvux de klarar studierna.

  27. Goody räknade upp åtta män, och dessutom elva kvinnor. Men du skulle ju inte diskutera statistik, tyckte jag att du skrev Goody? Var är det personliga perspektivet någonstans? Det enda personliga jag kan hitta är meningen där du tillskriver “vissa debattörer” åsikten att waldorfelever “skyr” högre utbildning. Det du gör är att du faktiskt diskuterar statistik under täckmanteln “personligt”. I denna personliga statistik verkar man kunna dra slutsatser utifrån ett mindre material än i den vanliga. Nej, det är fel, du uttalar inga slutsatser, du antyder dem. Eller vad var det du ville säga, egentligen?

Comments are closed.