‘sol, jord og regn’

Till den tidigare texten ville jag också, av någon anledning, citera den underbare Bjørneboe — min favoritantroposof! –, men så kom jag förstås på att han är på norska, och inte på engelska. Han får därför sin egen plats.

‘… Hele haven var fylt av den røde farven fra soloppgangen, men den glitret også i orange og violett. Himmelen var av gull, av et slags sydende, kokende gull hvor det blå beveget seg i striper og linjer, linjer som var myke og slangeaktige og fulle av liv.

‘”Solen,” gjentok Lefévre; “den er det eneste som er sant.”

‘Jeg forsto med en gang hva han mente, og merkte at over meg hadde nu solen bredt seg over hele himmelen, — alt var gull og solskinn, gull og solskinn. Alt var seg selv og var sin egen forklaring, farvekaskaderna i løvverket, den sprutende ilden i bekken, alt fløt over i en foss av farver.

‘Så kom havet, det uendlige, mørkeblå, gylne hav, skummet og lyset, og alt var omfavnet av solen, jorden ble båret av de uendlige flammearmerne som omslynget den og holdt den oppe.’

[…]

‘Vi spiste som vi aldri hadde spist før. Den samme økningen av sanseevnen som gjorde farvene omkring oss synlige slik som de virkelig er, gjaldt også smaksnerverne. Bare brødet og smøret, med en munnfull vin til, inneholdt allverdens rikdom av smak, av sol, jord og regn, av kornet og av melken som smøret var blitt til av. Det var eftermiddag.’

[Jens Bjørneboe: Kruttårnet. Eventuella skrivfel mina, så klart. Det är inte lätt att skriva av norska.]

2 thoughts on “‘sol, jord og regn’

  1. En annan nordisk författare med “naturkänsla” var Harry Martinson. Har just återupptäckt ett favoritcitat av honom. I “Svärmare och harkrank” skriver han:

    “För en diktare kan ingenting bli slutförklarat. Varför då klaga över ökentorka, därför att allt, som de säga, är förklarat och sönderplockat? För varje människa som är varm och som livsomständigheterna inte gjuta in i is faller mysteriets dagg tillbaka över allt förklarat.”

    Jag har tolkat detta som ett slags fredsavtal mellan å ena sidan “romantisk naturkänslighet” och å andra sidan “vetenskap och teknik”. Eller som ett lugnande besked till svärmiska ovetenskapsdyrkare. Det är väl ingen tillfällighet att han skrev om både blommmor och rymdfärder.

    Den här posten hänger ju samman med både “the spirituality of imperfection” och “nightwish”. I det sammanhanget är jag mycket nyfiken på hur Martinsons såg på andliga frågor: Wikipedia informerar om att:

    “Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.”

    Nån som vet mer om sådana frågor? Lite websearch gav ett napp: år 1974 fick Harry nobelpriset, Walter Ljungquist avled och Jens Björneboe utgav “Hajarna”.

    Jag ska definitivt läsa mer av Harry. Om inte annat så för att han har en så levande och uppiggande svenska. Björneboe får vänta ett tag ;-)

  2. Jag köpte Aniara på Myrorna för ett tag sedan och den ligger i en hög någonstans. Jag planerar att läsa den, för det har jag inte gjort. Bara delar av den, för rätt länge sedan. Jag har faktiskt inte läst mycket Martinson alls.

    Det var ett fantastiskt bra citat!

    Rymden behöver ju förvisso inte vara mer förknippad med teknologin eller ens vetenskapen annat än att, precis som med jorden och naturen, så behövs teknologin och vetenskapen för att få den konkreta kunskapen. Och för att ta oss ut dit (annat än med ögonens och fantasins hjälp). Vad jag tänker är att rymden ju inte är mer teknisk än blommorna — beror väl bara på hur man betraktar något, och det kan ju vara på ett sätt ena gången och ett annat en annan gång. Eller, för all del, en förening (om man förmår).

    Var det inte tidigare under 1900-talet ganska poppis bland författare och konstnärer att vara buddhistiskt inspirerade i den mening som Martinson beskriver?

    Bjørneboe är egentligen inte så där värst naturromantisk. Han är så oerhört brutal som författare. Men han kan beskriva, också naturen — och rymden, och de galna och onda människornas ömtåliga existens på denna jordskorpa, detta tunna skikt mellan elden i jordens inre och den kalla rymden (det blir nästan som ett mantra i just den boken) –, på ett sätt som gör mig andlös.

Comments are closed.