den enda rätta vägen

Jag ber om ursäkt i förväg. Jag ska sluta läsa sådant här strunt; jag vill bara uttala ramsor av fula ord efteråt. Jag ska försöka låta bli, men vet inte om det lyckas. Det är sådant här som får waldorfanhängarna att framstå som fullständigt odrägliga:

Men det betyder inte att [waldorfskolorna] hamnat i fel körriktning: Det betyder bara att de snart är de enda som kör på rätt körbana.*

Waldorfpedagogiken är den enda pedagogiken som är på rätt väg. Den enda skolan på rätt körbana. Det enda rätta alternativet. Det är lämpligast att springa långt ifrån den pedagogik som uppvisar en sådan här självbild. Ja, jag vet, inget av detta är nytt; så här orealistiska, överlägsna och uppblåsta var känslorna i waldorfskolan också på min tid. Det var fantastiskt, alla var så lyckliga och lyckligt lottade, allting så perfekt, världen utanför… befann sig på fel körbana. Problemet med ett sådant synsätt och en sådan mentalitet, i synnerhet när den är så allmänt utbredd och omhuldad både bland lärare och föräldrar, är att man helt enkelt inte ser när man håller på att köra fel. Eller krocka med en vägg. Eller fara utför ett stup. Man är ju på rätt körbana! Och invaggar sig själv och varandra i en trygg förvissning om detta, och om den förment rätta körbanans förträfflighet. Det är förmodligen trevligt att befinna sig i det tillståndet. Skönt att veta att man valt så rätt. Att man är i den bästa av världar.

Det är däremot inte alltid så hemskt roligt att vara barn i en sådan värld, där de vuxna är så rosenögda att de blivit blinda inför realiteter.

Låt oss se på artikeln från början; den handlar om skolpolitik och de nya kraven på skolan. Den är skriven av Dag Retsö, engagerad waldorfförälder och medarrangör till demonstrationen nyligen, och har publicerats i Martinskolans skoltidning. Nu har den publicerats igen i en Facebook-grupp vars syfte (eller åtminstone ett av dem) tycks vara att uppnå statsfinsiering av waldorflärarutbildningen.*

Aritkeln innehåller också upplysande exempel på att bristande utbildning ändå kan ge resultat. Genibarnet som blir nobelpristagare trots sen skolstart och kort skoltid. Som om alla ungar i waldorfskolan var genier, som kommer att klara sig oavsett hur dålig skolan är. För resten, man behöver inte vara ett geni ens en gång. Att waldorfskolan inte lär barn att läsa i god tid eller låter dem använda tryckta böcker spelar förmodligen liten roll för de barn som lärt sig läsa själva innan skolan och som har tillgång till böcker hemma. Sämst, ur en akademisk synvinkel, är waldorfskolan kanske för de barn som inte är genier, som inte har egna drivkrafter att lära eller som har sämre förutsättningar hemifrån. Eller för dem som av någon anledning far illa av den miljö som ‘waldorfgemenskapen’ utgör. Men den riskerar att snuva alla barn — oavsett begåvning, drivkrafter och andra individuella förutsättningar — på en bra skola. (Och, nej, det betyder inte att den ‘vanliga’ skolan är bra. Eller den enda vägen. Det betyder bara att waldorfskolan inte heller är det, och att den till och med kan vara dålig.)

Waldorfskolor anklagas ofta för att vara ineffektiva och just flummiga, ja, rent av sekteristiska centra för antroposofisk indoktrinering och avgudadyrkan, en sorts jesuitliknande missionsstationer. Men vad är det då för djävulsriter och svartkonster man bedriver där?

Jo, man lär barn att läsa, skriva och räkna.

Vad är detta för dumheter? frågar jag mig. Dag Retsö förordar ju själv i exakt samma artikel att waldorfskolorna ska tillåtas existera i ett kravlöst parallelluniversum, det vill säga, att waldorfskolorna inte ska behöva leva upp till de krav som gäller för alla andra skolor för normalt funtade barn. Att waldorfskolorna faktiskt inte ska ha kravet på att lära barnen att läsa, skriva och räkna samtidigt som jämnåriga barn. Att barnen inte ska ha rätt till det, vid samma tidpunkt som barn i andra skolor har rätt till det. Det är ju det som är poängen med artikeln: att protestera mot en skolpolitik som ställer krav på konkreta, mätbara resultat. Om waldorfelever faktiskt får lära sig läsa, skriva och räkna (och allt det andra Retsö räknar upp), begriper jag inte vad problemet är. Då har eleverna de kunskaper och färdigheter som de ska ha, och pedagogiken förmår ge dem det, och tjafset kan äntligen ta slut. Kruxet är förstås att waldorfeleverna inte har de kunskaper och färdigheter som barn i andra skolor har, helt enkelt att de ligger efter. Och därför vill inte waldorfanhängare vara med på att det ställs krav på skolorna.

Dessutom framställer Dag Retsö kritiken mot waldorfskolan och antroposofin som grunden för pedagogiken på ett sätt som gör att man måste undra. Det är ju helt enkelt bortom det fåniga. Det enda som över huvud taget stämmer är kanske det att många kritiker nog håller med om att waldorfskolor är ineffektiva. Men det är inte det viktiga här. Att försöka trolla bort — genom idiotiska skämt om vad andra tror — antroposofins roll för waldorfpedagogiken är så outsägligt dumt att jag knappt begriper det. Att detta ska behöva påpekas gång efter annan: waldorfpedagogiken är antroposofisk pedagogik. Det är inte något skämt, utan helt och hållet sant. Att tramsa om detta är okunnigt och larvigt och missledande. Antroposofi är inte djävulsriter eller svartkonst eller jesuitliknande missionsstationer. Jag vet inte varför Dag Retsö tror att någon föreställer sig det; kanske vet han själv inte så mycket om vad antroposofi är, och hittar därför på alltihop. Eller så tycker han bara att ämnet är tramsigt och behandlar det som trams. I så fall kanske han inte ska skriva självförtroendehöjande artiklar för en antroposofisk institution. Men vad vet jag. Ett annat alternativ är ju att han känner till antroposofin mycket väl, men föreställer sig att det av olika skäl är bättre att inte låtsas om den, tja, till och med att fnysa bort den.

Det räcker så väl att tala om vad antroposofi faktiskt är och innebär för waldorfpedagogiken, utan att falla tillbaka på påhitt och rena dumheter. Tyvärr misslyckas waldorfskolans anhängare med det första, och använder det senare som ett löjligt och billigt retoriskt knep. Varför inte tala om vad antroposofi är?  I stället för att hitta på vad andra tror det är. Har waldorfskolefantaster för god fantasi för att hålla sig till sanningen? Vore det för banalt eller kanske snarare för avslöjande att hålla sig till att beskriva vad antroposofi är och hur antroposofin kommer till uttryck i waldorfskolan?

Faktum är dock att folk som inbillar sig att de är de enda som kör åt rätt håll eller i rätt körbana lätt tenderar till… sekterism. Det finns vissa drag i Dag Retsös artikel som känns sekteristiska.

Men därtill, och som en röd tråd genom alltihop, har waldorfskolorna även föresatt sig något annat, nämligen att lära barn hur man gör för att bli en hel, balanserad, stark, vanlig människa.

På så vis. Och vilka konkreta belägg finns, efter 90 år av waldorfpedagogik, för att detta lyckas? Inga. Inte ett endaste förbannat belägg. Personliga erfarenheter kanske. Men då säger mig mina något som går tvärtemot Dag Retsös fantasier och förhoppningar. Och inte katten blir alla ‘hel[a], balanserad[e], stark[a]’ som människor av att gå i waldorf — men hur många blir det? Jag gissar att ingen vet det. Waldorfpedagogiken, skriver Retsö senare, ‘utrustar barn med förutsättningarna för att bli vuxna’. Som om inte skolan, i allmänhet, arbetade utifrån den föresatsen (om det sedan lyckas är en annan sak — men det är det också för waldorfskolan). Som om skolan inte var till för just att hjälpa barnen med förutsättningar att bli vuxna, bland annat genom att utrusta dem med kunskaper och färdigheter. Vad gör waldorfskolorna i stället? På vilket sätt är en antroposofisk pedagogik särskilt väl ägnad att göra barn till hela, balanserade, starka och vanliga människor? På vilket sätt utrustar den barnen med förutsättningar för vuxenhet — är det genom att hjälpa barnen att inkarnera korrekt?

Eftersom waldorfrörelsen alltid framhåller att deras elever blir sådan mentala underverk, vore det ju intressant att få reda på hur de kan veta att det är så. Och hur många de måste räkna bort under vägen för att kunna kröna sina bedrifter med dessa fantastiska waldorfmänniskor, denna speciella människoras, vars existens är till mänsklighetens goda i det långa loppet. (Dag Retsö och andra waldorfföräldrar och -entusiaster kan gärna själva ta reda på hur.)

De insisterar på att det bara är sådana människor som kan bära världens krav och undvika att bli skoltrötta barn, långtidssjukskrivna vuxna och förtida pensionärer.

Det är verkligen svårt att förstå att någon kan inbilla sig att waldorfskolan inte har skoltrötta barn, om det är den föreställningen som lite omständligt antyds här. Eller att de inte har barn som avskyr att gå till skolan, för den delen. Precis som andra skolor har sådana elever, har waldorfskolan det. Precis som waldorfelever är just så trasiga, obalanserade och svaga som människor är mest och precis lika oförmögna till fullständig vuxenhet som alla andra. (Och vet vi något alls om andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionärer bland före detta waldorfelever?)

Förutom waldorfskolans önskan att fördröja barns intellektuella utveckling, oroas jag alltså av dessa argument som handlar om människoideal beträffande helhet, balans, styrka, och så vidare. Inte så mycket för att de såsom ideal och som personlighetskvaliteter nödvändigtvis är ovärdiga att sträva efter för den enskilda individen, men för att man måste börja ljuga när varenda felbar människa — och vartenda vanligt barn — misslyckas att uppnå dem, för det misslyckas man naturligtvis med i waldorfskolan, precis som man skulle misslyckas annorstädes. Och då lever waldorfskolan där, så sött och så tryggt, i sin kollektiva och ibland ganska mardrömslika lögn. För dessa ideal är inte bara söta ideal för waldorfentusiasterna — de är på fullaste allvar. Man tror att waldorfskolan, till skillnad från andra skolor, faktiskt skänker dessa personlighetskvaliteter, och man fortsätter gärna att tro det i trots mot verkligheten.

Lägg till detta waldorfskolans — i Retsös artikel explicit uttryckta — högmodiga illusion av att vara den enda skolan på den rätta körbanan.

______________________

* Dag Retsö: Waldorfskolorna och regeringens skolreformförslag. Finns att ladda ned här. Detta är Facebook-gruppen.

6 thoughts on “den enda rätta vägen

  1. Så här ser för resten Dag Retsö på kritiker — eller fd elever som inte faller in i waldorfs hyllningskör:

    ‘Hur skall de mest rabiata kritikerna av waldorfpedagogik behandlas? Som regel uppmanas man att vända de fåkunniga bråkmakarna på diverse bloggar etc ryggen, men är det rätt taktik? Skall deras osanningar stå opåtalade även om utsikterna att bryta ner dem är nattsvarta? Skall vi inte åtminstone komma med något ’counter-statement’?’

    http://on.fb.me/KGEHOJ

    Jag måste säga att jag ärligt talat åter kommer till insikt om att det faktiskt är en sekt vi har att göra med. Som Steiner mycket riktigt påpekade, är det föga meningsfullt att insistera på att man inte är en sekt om man fortsätter bete sig som vore man en.

    Och jag inser också att jag hoppas att någon på riktigt tar upp kampen mot detta vansinne som en statsfinansiering av waldorflärarutbildningen vore. Jag hoppas att någon gör det, för det kommer inte att vara jag.

  2. Det hedrar Caroline Bratt (WLHs rektor) att hon inte har samma förhållningssätt som Dag Retsö. (Se fb-kommentarstråden.) Även om det är konstigt att använda ordet ‘hedrar’ sammanhanget. Rätt märkligt över huvud taget att spekulera i om det går att ‘bryta ner’ en meningsmotståndare.

    Naturligtvis är ovanstående bloggpost inte avsedd att stryka Dag Retsö och hans argument medhårs. Den kanske till och med är mer provokativ än mycket annat jag skrivit på senare tid. Men att den på något vis skulle vara osann (vilket naturligtvis bara gäller mina faktapåståenden i så fall) eller berättiga att jag bryts ned — herrejösses. Och fåkunnig — det omdömet motsätter jag mig verkligen. Jag kan acceptera att Dag Retsö anser att jag har fel på ett eller flera sätt eller att han inte delar mina åsikter. Men det är en annan sak.

  3. Det är faktiskt en ganska kul skriven text. Med rätt hysteriska allegorier. Som om man skulle kunna jämföra en slakt på oliktänkande med att samhället inte vill ge pengar till en särskild utbildning för waldorflärare. Retsö talar också om “den hegemoniska ockultismen kring marknadsekonomin” som drabbar skolbarn. Det är lite skojigt att peka på att mentaliteten kring “marknaden” kan ha nästan religiösa eller mytologiska drag. Det är till och med lite trendigt, och diskuterades på TV nyligen.

    Men någon dold andlig agenda handlar det inte om. Annat än i den esoteriska antroposofins apokalyptiska världsbild. Det är Waldorf som hemlighåller sina ockulta grundvalar.

  4. Den var svår att lämna obeskrattad.

    Om någon undrar vart Dag Retsös fb-kommentar — den jag citerar ur — försvunnit så verkar han ha raderat den. Det var väl inte helt oväntat. Nu framställer han det i sin uppföljningskommentar som om han hela tiden tyckte ungefär som Caroline Bratt. Nåja.

Comments are closed.