att vända ryggen till

Waldorfentusiaster har en taktik — att vända ryggen åt kritiken. (Förutom när de har använt Sune Nordwall för att bevaka, ‘bemöta’ och om möjligt strypa den.)

Den waldorfelev eller waldorfförälder som avstår från att sälla sig till gruppen som hyllar waldorfskolan inte är värd att lyssna till. Ännu värre är om en sådan person försöker ta reda på mer om waldorfskolan och därefter är oförskämd nog att ge uttryck åt sina åsikter. Om du inte är nöjd och tacksam, ska du avlägsna dig i tystnad. Det är så klart att jag har märkt av detta. Under den alltför långa tid som jag har skrivit om de här sakerna, har jag bemötts av just — tystnad. Oavsett vad. Förutom av ett fåtal personer som — i öppen eller enskild kommunikation — haft en annan attityd. När jag läser vad Dag Retsö skriver (mer om det nedan), är det ändå hoppfullt att veta att inte precis alla människor går efter uppmaningarna att ignorera, utan tänker själva — även om de är oeniga med mig i många frågor.

Det kan vara en lämplig och till och med framgångsrik taktik att ignorera — det finns tillfällen när man måste vända ryggen åt kompletta dårar — men i det här fallet verkar det faktiskt ganska överdrivet, ja, kanske till och med dumt. Waldorfrörelsen har hur som helst att acceptera det faktum att människor inte beter sig i enlighet med rörelsens önskemål, utan att de har egna erfarenheter, synpunkter och kunskaper som de ibland också uttrycker.

Kanske borde jag ignorera Dag Retsö. Det kanske är så att Retsös utomordentligt fåniga artikel inte var värd att kommentera, men nu gjorde jag det. Det är klart att mitt inlägg hade en emotionell färg och jag använde en ‘retorik’ som  i viss mån var ägnad att väcka någon känsla — helt enkelt att förmedla till läsaren något som jag känner inför det Retsö skrivit och inför waldorfskolan. Om det lyckades eller inte, tja, det är en annan sak. För övrigt kan man säga exakt detsamma om den artikel jag kommenterade; den försöker också appellera till läsarens känslor och oro. Och så lustigt att Retsö strax därefter postade följande lilla inlägg, som väl med all önskvärd tydlighet uppvisar tecken på just den sekterism Retsö själv i sin artikel försökte förneka (genom att tramsa):

Hur skall de mest rabiata kritikerna av waldorfpedagogik behandlas? Som regel uppmanas man att vända de fåkunniga bråkmakarna på diverse bloggar etc ryggen, men är det rätt taktik? Skall deras osanningar stå opåtalade även om utsikterna att bryta ner dem är nattsvarta? Skall vi inte åtminstone komma med något ’counter-statement’?

Det är intressant att man inom rörelsen regelmässigt ‘uppmanas’ att vända ryggen åt. Ännu mer intressant att detta uppmanas, och inte är individuella beslut. Kanske sådana uppmaningar är ägnade att avstyra människor från att ta reda på vad kritiker säger? Om de verkligen är så rabiata och fåkunniga?

Naturligtvis är det i sin ordning att påtala en osanning. Om jag har skrivit något som är felaktigt, kan jag inte se varför det skulle vara poänglöst att påpeka det. Rena faktafel borde vara ganska lätta att komma åt. Jag brukar själv påpeka när någon waldorfentusiast framför felaktigheter; det händer. (Mina påpekanden är naturligtvis rabiata osanningar, även om de är sanna, inte sant?) Det skulle faktiskt inte alls förvåna mig om jag skrivit något felaktigt, ja något osant, någon gång; naturligtvis har jag det, allt annat vore märkligt. Det jag vill säga är att detta med att ha fel inte är ett uttryck för illvilja — det är en konsekvens av, till exempel, misstag. Jag har naturligtvis inget intresse av att sprida osanningar. Det borde inte heller waldorfrörelsen ha.

Om å andra sidan Retsö finner mina åsikter eller de slutsatser jag dragit felaktiga eller till och med ‘osanna’ kan han naturligtvis komma med motargument. Det betyder ju inte att jag kommer att hålla med honom — om inte argumentationen är förbannat bra.

När nu waldorflärarutbildningen önskar sig statsstöd, så har man naturligtvis också att vänta och att acceptera att andra människor har meningar om det och att waldorflärarutbildningen kan komma att granskas och kritiseras. Det är så det fungerar och ska fungera. Waldorfrörelsen och antroposoferna utgör inget undantag, hur mycket de än önskar sig det. När waldorfentusiaster presenterar uppgifter som är felaktiga eller argument som inte håller, så kommer förhoppningsvis någon att påtala detta, även om mediabevakningen av waldorffrågor ofta är beklagligt naiv.

För att återvända till Retsö: det säger sig självt att jag vänder mig mot hans beskrivning av mig som rabiat och fåkunnig. Och han är, som sagt, välkommen att påtala eventuella osanningar. Jag skulle vilja påstå att utsikterna är betydligt godare än Retsö tycks tro! Om det nu är så att han faktiskt har sanningen på sin sida, alltså.

Caroline Bratt, rektor vid Waldorflärarhögskolan, svarade på Retsös inlägg på följande vis:

Jag har inget klart svar på din tredje fråga Dag. Det har kanske också handlat om vad man har tid att göra. Jag vet i alla fall att jag så småningom kommer att vilja fråga den person som nätet kallar sig Zoey om ett möte. Men som det är nu prioriterar jag och mina kollegor på WLH andra uppgifter. Men att möta och bemöta, vem det än är, handlar då inte bara om att tala själv utan om att lyssna. Jag har inte så stort behov av att övertyga eller bli övertygad – önskar bara ett ok samtal som kan bidra till en viss respekt för olika uppfattningar och nya insikter.

Låt mig först säga att jag ändå får ett försiktigt positivt intryck av det Caroline Bratt skriver (det gäller även en del andra kommentarer hon skrivit på WLH-gruppens sida på sistone) — men jag undrar om det inte är just ett intryck hon strävar efter att ge, och då inte inför mig förstås, utan inför Waldorfhögskolans anhängarskara. Handlar det inte mer om att visa upp en förstående och tolerant fasad än om en verklig attityd? Jag vet inte.

Men jag dök ju inte upp i går. Jag har funnits här i ett antal år nu, de flesta av de åren under mitt eget namn (och aldrig som ‘zoey’ med ett o!), och under alla dessa år har taktiken varit den som Dag Retsö beskriver: att ignorera, att vända ryggen åt. (Och, i somliga fall, att försöka sticka kniven i min rygg.) Så har jag någon anledning att fästa något avseende vid det Caroline Bratt skriver?

Det kan faktiskt vara som det vill med det. Jag har inget emot att möta Caroline Bratt, men har ingen som helst lust att göra det som waldorfkritiker eller som något slags representant för waldorfkritik (för det senare är jag inte, och vill inte vara). Som individ träffar jag henne gärna. (Att så där allmänt träffa WLH bryr jag mig föga om.) På informellt och icke-rabiat vis och inte för att det är en uppgift någon känner sig tvingad att påta sig. Och inte för att jag har något behov av att bli lyssnad på av den som inte vill — den som vill höra, eller snarare läsa, hittar ändå till det jag skrivit. Och inte för att jag heller har något behov av att övertyga Caroline Bratt om något. Men det vore ok ändå.

____________

PS. En liten uppdatering. Eftersom jag la in en request om medlemskap i WLH-gruppen och detta godkändes av admin, skrev jag i tråden i fråga. Det kan man läsa där. Och jag vill förtydliga att när jag ovan nämner knivar i ryggen så gäller detta inte någon av de i det här sammanhanget inblandade. Vad jag vet. Utan andra figurer. (En nämns i inledningen. Och för hans bästa nämner jag att ‘kniven’ inte ska uppfattas bokstavligen…)

One thought on “att vända ryggen till

Comments are closed.