diskussionen om waldorflärarhögskolan och ‘hotet’ mot waldorf

Jag följer diskussionen, fast ändå inte fullt ut, för jag har beslutat en sak: jag gör bara det som är intressant eller roligt och inte det som är ointressant och tråkigt. För att säga det viktigaste först: om någon tycker att det här med Waldorflärarhögskolans eventuella statsfinansiering eller waldorflärarutbildningars potentiella etablering vid högskola eller universitet är viktiga frågor, så involvera er i dem. Om någon tycker att det är nödvändigt att det finns en motvikt till waldorfsidan i den här debatten, engagera er. Media och politiker och allt det där, ni vet. För jag tänker inte börja göra det.

Förutom diskussionen i den fascinerande fb-gruppen — det kliar i fingrarna på mig, men jag sa visst något om att jag skulle hålla tyst så jag lär väl åtminstone försöka hålla mig till det nästan hela tiden (varför säger jag sådant jag själv borde inse att jag kommer ångra?) — har jag läst två bloggposter som jag härmed vill omnämna.

Johannes Ljungquist skriver om hur waldorfrörelsen reagerat alldeles för sent och för oorganiserat på problemet med waldorflärarutbildningen efter att Stockholms universitet sa upp samarbetet med Waldorflärarhögskolan för fyra år sedan. Han skriver också om waldorfrörelsens ointresse för världen utanför och hur detta ointresse skadar waldorf i det att det medför stagnation och isolering. Jag citerar (ett stycke jag definitivt håller med om, men det förvånar nog inte!):

… istället för att tänka fritt och inspireras av väsentliga impulser i samtiden har en nästan mallig gruppegoism odlats med ibland sekteristiska drag utan märkbart intresse för omvärlden. Attityden verkar vara vi är bäst, vi behöver inga andra idéer.

Jag håller väl inte med om att waldorf bara syns i pressen när det är kris. Däremot syns den ganska lite över huvud taget. En annan sak man kan reflektera över är att tidpunkten då waldorfrörelsen själv borde ha agerat inföll flera år innan Stockholms universitet kastade ut waldorflärarutbildningen. Borde man inte redan när utbildningen togs upp av Lärarhögskolan ha börjat fundera över utbildningens vetenskapliga förankring och dess akademiska framtid? För när man väl blivit utkickad, med den motivering som universitetet gav, då är prestigeförlusten redan ett faktum — och skadan verkar svår att reparera. Man får plötsligt väldigt mycket att bevisa. Kanske föreställde man sig, i något slags missriktad naivitet, att det man gjorde var bra nog och skulle hålla en granskning — vad vet jag. Och att inte mer har gjorts under de här åren — SUs beslut kom 2008 — är rätt anmärkningsvärt! Jag har faktiskt lite svårt att tro det, och lutar i stället åt en annan förklaring: att det plötsliga kristillståndet är lite av en politiskt motiverad teater.

I bloggpost nummer två skriver Örjan Liebendörfer om ‘hotet mot waldorfskolan’. Det finns egentligen rätt många saker att kommentera här. Det finns också frågor. Jag undrar till exempel en del över detta:

Det finns all anledning för waldorfskolerörelsen att stå på sig och fortsätta att forska och belägga det som ”vi alla vet” med objektiva fakta. Problemet ligger inte i själva pedagogiken eller människosynen.

En viktig vetenskaplig princip är väl annars att försöka motbevisa det man ‘vet’, det vill säga, tror sig veta, eftersom det är det enda bra sättet att ta reda på om det man ‘vet’ faktiskt håller. Om det inte går att finna goda skäl eller argument som talar mot det man tror sig veta, är man kanske något på spåren. Ett sådant kritiskt sinnat angreppssätt är dock inte antroposofins starka sida, vilket jag tror ställer till det — ur konventionell vetenskaplig synvinkel — när man försöker forska och belägga det man tror sig veta om de antroposofiska praxisområdena. Jag undrar också varför problemet inte ligger i själva pedagogiken eller i människosynen — och hur man ‘vet’ att så inte är fallet! Det kan mycket väl vara så, tror jag, att problemet (eller delar av problemet eller problemen) ligger i pedagogik eller människosyn. Och jag tror hur som helst inte att det är rätt att avfärda möjligheten.

Jag uppskattar att det för en gång skull sägs att waldorfskolor, och än mer privatdrivna skolor i allmänhet, på många sätt har bättre förutsättningar i dag. För 30 år sedan var visserligen waldorf nästan det enda alternativet (och därmed så gott som utan konkurrens annat än från statsskolan), men samtidigt hade statsbidrag på den tiden — detta var såväl innan friskolereformen som kommunaliseringen förstås — inte börjat tas för givet. Skolorna var betydligt färre. Med tanke på mängden waldorfskolor som finns i dag kan man kanske undra om det finns någon som helst möjlighet för waldorf att fungera — man har svårt att fylla platser (särskilt högre upp i klasserna) och svårt att få tag på utbildade lärare (värre blir det) och ändå planeras, så vitt jag förstår, ytterligare en klass att starta på Kristofferskolan. (Det är som vore man desperat att få in mer medel via skolpengen och därför struntar i andra konsekvenser samt i att man inte har förutsättningarna.) I stället för att fokusera på en mindre verksamhet som utförs väl vill man hela tiden växa och bli större, öppna fler skolor och så vidare. Självklart får man då, förutom andra kvalitetsproblem, platser över, och då händer det som nämns i Liebendörfers punkt 4. Jag kan inte ens invända; jag tror problemet som nämns är reellt (och existerade förr också, men på ett lite annat sätt, då var det föräldrar som ville undvika särskola). Men funnes inte lediga platser, existerade ju inte det problemet. (Min egen ståndpunkt är att skolor ska ha rätt att säga nej till elever de inte kan ta hand om ordentligt. Det är betydligt lämpligare, också för eleven själv.)

Angående punkten 3 kan man naturligtvis inte säga att politiker inte bör besöka skolor. Men enligt min mening är det verkligen inte tillräckligt för att förstå vad waldorfskolan är. Om politiker är som föräldrar finns snarare risken att sådana besök leder till beslut som är mer baserade på känsla än på något genomtänkt. Ingen, inte ens kritiker (för många av dem har ju också fallit för waldorfskolans charm en gång i tiden), förnekar att det på ytan finns en attraktionskraft i waldorfskolan. Om waldorfskolans människosyn inte är något problem, då finns det ju inget som hindrar att waldorfskolans entusiaster också uppmanar politiker att läsa Steiners Allmän Människokunskap, till exempel, för att få en bakgrund till vad de ser. I allmänhet rekommenderar entusiasterna oftast något mer lättsmält och PR-mässigt som källa till information (eller ‘information’…). Varför då? Och varför detta insisterande på besök — för att man vet att det funkar? (Också kritiker får ibland höra att de ska besöka en waldorfskola för att ändra uppfattning!) Och för att också snabbt beröra punkt 5, så kan man väl knappast profilera sig som idéburen verksamhet om man inte också talar om vilka idéerna är.

En av de största frågorna just nu är förstås den om waldorflärarutbildningen. Örjan Liebendörfer skriver:

Det kan inte vara skolrörelsens uppgift att bekosta utbildning av privatpersoner som i princip kan göra vad som helst efter genomgången utbildning. Eftersom samhället finansierar skolorna genom friskolepengen måste resurser ställas till förfogande för lärarutbildningen!

Det följer inte att lärarutbildningen måste få resurser för att skolorna skattefinansieras. Lärarutbildningen måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och utifrån de kriterier som gäller för statsfinansiering av utbildningar på den nivån. Dessutom kan invändas att det vore konstigt av staten att finansiera en lärarutbildning som är så begränsad att den bara kan ge (lärar)anställning i waldorfskolor. Förvisso kan de utbildade waldorflärarna göra något annat än att arbeta som waldorflärare, men som lärare kan de egentligen inte arbeta (eftersom de saknar riktig lärarexamen).

Egentligen bottnar bristen på förståelse i den ovan beskrivna situationen, det görs ingen skillnad mellan idéburna och andra friskolor, waldorfskolorna ”kan väl använda sig av samma lärare som andra skolor” är parollen. Att waldorfpedagogiken är mycket mer än bara lite metodiska assesoarer vill man inte gärna förstå.

Bingo! Och varifrån kommer egentligen den bristande förståelsen för vidden av och djupet i waldorfpedagogiken och dess särart? Är det inte bland annat det att waldorfrörelsen själv inte velat tala så mycket om det, inte velat sticka ut på det sättet, utan hellre vara ideologiskt nästan-vanlig, fast lite finare… och med vackrare accessoarer, metodiskt såväl som estetiskt. Hur ska utomstående förstå antroposofins vikt för waldorfpedagogiken om inte waldorfskolorna och deras företrädare talar mycket om den? (Sedan tycker jag i och för sig inte att det är en dålig idé att waldorfskolorna använder sig av traditionellt utbildade lärare — om än med waldorfvidareutbildning. Detta med tanke på waldorflärarutbildningens kvalitetsbrister.)

För att sammanfatta: kärnan i detta är just människosynen, inte sant?

*

Ett litet tillägg i all hast (och då menar jag verkligen hast). Örjan Liebendörfer är även skrivit en debattartikel på Newsmill om ‘idéburna’ skolor. Delar av innehållet i bloggposten återkommer där. Han skriver även, bland annat, att med idéburna skolor behöver [ingen] oroa sig över att välfärdspengarna hamnar i skatteparadis’, men man kan ju ändå oroa sig över var pengarna hamnar. Det kanske går att acceptera att pengarna hamnar hos antroposoferna, men scientologerna är också en rörelse som driver skolor… (Och skulle säkert också anse sig vara ‘idéburna’ — om det var till deras gagn — utan att för den skull vara moraliskt mysigare än vilken tvivelaktig riskkapitalist som helst.) Han skriver också att ‘systemet gynnar skolor som drivs av privata vinstintressen mer än de som fullt fokuserar på elevernas behov och även bärs av ett samhällsengagemang.’ Underförstått att skolor som waldorfskolan fokuserar på elevens behov i större utsträckning än den skola som också har målet att göra vinst. Det anser jag vara fel. Waldorfskolan har också ett annat syfte än den enskilda elevens väl — dess ‘filosofiska’ grund, det vill säga, den bygger på en bild av världen och människan, en bild som man, genom skolorna, vill främja. Jag är medveten om att antroposofer förmodligen inte ser det riktigt så. Men jag gör det. Också samhällsengagemanget har sin grund i dessa för skolan grundläggande idéer. Och den vinstdrivna skolan, å sin sida,  har åtminstone ett visst intresse av att se till elevens väl — annars blir resultatet en skitskola.

Det idéburna blir ju inte bättre än de idéer som bär upp det. Och återigen sägs väldigt lite om idéerna.

19 thoughts on “diskussionen om waldorflärarhögskolan och ‘hotet’ mot waldorf

  1. för en ovanlighetens skull är det värt att läsa Newsmill-kommentarerna, så kika på dem. Kan bara hålla med om vad som stod om att om skolorna var bra nog skulle de locka ‘rätt’ familjer och inte bli kommunal dumpningsplats. Har man någon gång funderat på om det inte vore smartare att dra ned på verksamheten än att öka?

    Gjorde en jämförelse härom dagen. 1978 fanns 8 w-skolor. I dag nära 40. Det fanns 11 w-förskolor. I dag ca 70.

    Går det att behålla kvaliteten i en sådan omfattande verksamhet? Och kan man fylla platserna med familjer som verkligen vill ha waldorf?

    Vad är det som gör att det antas finnas utrymme för fem gånger så många skolor i dag? Och det i konkurrens med andra friskolor (läget är ju helt förändrat sedan -78).

    (Siffrorna för -78 ur skollista i en av Carlgrens böcker…)

  2. Det skulle vara intressant attt se hur det stått/står till med behörigheten för lärare på waldorfskolorna under åren. I en kommentar till http://bit.ly/L8vpJo sägs det att vissa skolor haft bara drygt en tredjedel riktiga lärare. Man undrar hur vanligt sådant är. Hur kan man tillåta sådant ens i enstaka fall? För att till varje pris få expandera?

  3. Och då kan man undra vad behörig innebär i det här sammanhanget. Är det bara 36% som har antingen waldorf- *eller* vanlig lärarbehörighet… så är det ju 64% som är — tja vad? Vad har de för kompetens?

    Jag har för mig att man kan se antalet behöriga lärare per skola i skolverkets databas för resten.

  4. Ha! Nu har jag lärt mig använda skolverkets databas. Sedan 2006 ligger andelen högskoleutbildade lärare i grundskolan kring 52% för waldorf. 70% för alla fristående skolor och 88% för kommunala skolor. Waldorf i botten alltså.

  5. 70% för friskolor alltså?! Lågt. Man får ju hoppas att de övriga har andra relevanta högskoleutbildningar och gedigna ämneskunskaper…

    Och waldorf i botten, föga förvånande. Å andra sidan har de ju undantag så siffran kunde ha varit noll.

  6. Och wlh-gruppen är visst upptagna med tråkigheter som politikerbrevskrivande och räddning av waldorfskoletillstånd på konkursauktion. Ingen av de två bloggposterna eller newsmill-artikeln verkar röna något intresse. Synd.

    Jag undrar faktiskt över en annan sak: dessa kommuner som dumpar problembarn i waldorf. Oavsett waldorfs förutsättningar — ekonomiska och andra –att ta hand om de barnen, hur ense är egentligen deras föräldrar med waldorfpedagogikens grund? De blir alltså hänvisade till det här ‘alternativet’ av kommunen. De kan naturligtvis säga nej, om de vet mer och inte vill ha detta. Men jag kan undra om de inte ofta godtar vad kommunen hänvisar till utan vidare egna efterforskningar. Stort ansvar på kommunen där. Känns verkligen som motsatsen till ‘medvetna’ föräldrar som själva väljer waldorf framför kommunal skola. Inte för att de alltid vet så förbaskat mycket heller. Men det är ändå två skilda utgångspunkter.

  7. Begreppet “idéburen” skola är ett charmigt, men hopplöst, försök att profilera vissa skolor. Det charmiga ligger i att det låter mer positivt än “icke vinstdrivande”. Det hopplösa handlar om att det förhoppningsvis inte betyder någonting. Om det hade en verklig innebörd skulle det ju betyda att man i första hand följer sina ideer och sätter praktiken, elever, föräldrar och resultat i andra hand.

  8. Skrev kommentar. Var precis klar. Kom åt cancel-knappen i mobilappen. Slår mig själv i huvudet. Tyvärr tappade jag nu helt tråden…

    Naturligtvis har waldorf idéer. Det har andra skolor också, om än ej fullt så extrema och ‘alternativa’.

    Jag antar att man genom att framställa det som att det handlar om vinstdriven vs idéburen kan verka som en större grupp. Men waldorfs strävanden är nog tämligen unika. Egen lärarutbildning. Undantag.

    Det finns icke-vinstdrivna skolor som har idén att ge barn en bra utbildning. Med duktiga lärare och ditten och datten. Helt utan en egen ‘människosyn’. Somliga skolor blir inte kommunala dumpningsplatser heller. De har fullt, kanske för att de har bevisat att de är bra. Vad har andra, icke-vinstdrivna — men annars väsenskilda från waldorf — skolor att vinna på att buntas ihop med waldorf? Jag vet inte.

  9. Kollar min google reader. Mer om det idéburna från redan nämnd källa. Inget direkt nytt tror jag. Har inte läst svd-artikeln än.

    waldorfbloggen.blogspot.se/2012/06/bra-att-fragan-om-ideburna.html

  10. För att waldorfpedagogiken och marknadsfrestelserna binder antroposofin? Som skulle kunnat utvecklas mer som en fri kunskapsväg a la Zajonc om inte materialistiska hänsyn hämmat den?

  11. I JLs värld får waldorfskolan bäras utan idéer, emedan antroposofin inte har några fasta sådana utan endast en metod för att finna egna idéer. Individuella för varje lärare. (Och naturligtvis är alla waldorflärare kloka som Zajonc, tillika fysikprofessorer och liknande.)

    (Och jag tryckte cancel ännu en gång. Tror ahriman har tagit kontrollen över mina fingrar.)

  12. Jag skrev så här till en tjjänsteman som resignerat om att stänga en Waldorskola i Östra Göteborg Martina skolan . J du kan faktiskt göra det då en skola inte håller sig till reglerna om Maxtax utan står over regler och lagar så kan du med hjälp av tidigare och faktiskt gällande

    bestämmelser dra in kommunbidragen vilket de fakto stänger skolan. Skolan har under året 8 anmälningar tillskolinspektionen 5 angående undermålig undervisning .

  13. Det verkar ju väldigt svårt att få så stora resultat den vägen, så till vida inte missförhållandena är mycket grava. Vet inte om någon waldorfskola någonsin stängts. De har kritiserats om och om igen men det gör ju inte någon nämnvärd skillnad.

    *

    Apropå ingenting så har jag fortsatt läsa vad som försiggår bland waldorfvännerna. Är förvånad över världsfrånvändheten. Problemet med föreställningen att waldorfpedagogiken redan är överlägsen är naturligtvis såväl sektliknande högmod som oförmåga att göra något åt faktiska svårigheter.

    Jag skrev på facebook härom dagen, i kommentar till diskussioner i wlh-gruppen, så jag tänker bara upprepa:

    Ang diskussionen i wlh-gruppen 1) om w-pedagogiken vore så förbannat överlägsen skulle man knappast stå där med diverse problem och 2) om man ska snacka om det idéburnas fördelar framför det vinstdrivna bör man även tala om *vilka* idéer (alla idéer är liksom inte goda idéer). Jag tror man måste tappa detta förbannade frälsarperspektiv — waldorf har vad hela världen vill ha och behöver, den är bara för trögfattad — och faktiskt börja tala om vilka idéer man har. På riktigt. För det är inte vilka som helst. Och vill man att folk ska nappa på ens idéer lär de väl behöva veta vilka de är först. Beskriv dem ordentligt och ärligt och skyll inte på fördomar när folk säger nej tack (för det kommer en hel del människor göra).

  14. Detta med ‘idéburen’ är intressant. Av en helt annan anledning tittade jag i dag lite på Ellen Key-skolan, en waldorfskola i Sthlm. Det slog mig att göra en sökning på ord som ‘antroposofi’ och ‘Steiner’. D v s, jag använde google för att ta reda på om skolan presenterar sina egna idéer. Inte!

    Vad gäller såväl ‘antroposofi’ som ‘Steiner’ omnämns de blott en gång på hemsidan, i denna boknotis:

    http://www.eks.se/index.php?option=com_content&view=article&id=99:boktips&catid=3:aktuellt&Itemid=220

    Det är allt.

    I avsnittet ‘Om pedagogiken’ finns inte ett ord om pedagogikens ursprung, allt som finns är lite allmänt och intetsägande fluff!
    http://www.eks.se/index.php?option=com_content&view=article&id=72&Itemid=89

    Visst hänvisar man till Waldorffederationen. Men man är lat, eller slug, då man underlåter att nämna det allra viktigaste i sin egen (i och för sig patetiskt korta och meningslösa) text om pedagogiken.

    Anmärkningsvärt! Men inte förvånande. Kristofferskolan är lika dålig.

  15. Beror på vilket sammanhang de råkar befinna sig i, verkar det som. Bland icke-antroposofiska föräldrar, politiker, media och allmänhet stämmer det…

Comments are closed.