waldorflärarhögskolan och finansieringen (än en gång)

När Waldorflärarhögskolans finansiella situation diskuteras — och kampanjen för statsfinansiering pågår ännu  — är det värt att påminna om att den antroposofiska rörelsen faktiskt inte är så tårdrypande fattig som man kan få intryck av.

En sak som väl är lite lustig är att förutom att det finns väldigt mycket pengar i antroposofiska stiftelser — stiftelser vars ändamål är att ge stöd till antroposofiska verksamheter, bl a waldorfpedagogiska sådana, och jag skulle gissa att det i dag rör sig om runt eller över en miljard svenska kronor* — så har också Stiftelsen Waldorflärarhögskolans förmögenhet ökat de senaste åren. År 2009 var den 1.810.764 kr, i dag 4.427.469 kr. Detta är, trots det, småpotatis jämfört med andra antroposofiska stiftelser. Se till exempel Vidarstiftelsen, som delar ut medel även till pedagogiska ändamål med antroposofisk inriktning, och dess förmögenhet på dryga 625 miljoner. Här finns också Stiftelsen Pestalozzi, som tidigare givit stöd till waldorflärarhögskolan och vars syfte är just att ‘understödja samt att bedriva utbildning och fortbildning av lärare m.fl. i waldorfpedagogik.’ Men även om waldorflärarhögskolans medel möjligen är otillräckliga, verkar man alltså inte befinna sig i ett sämre läge i dag än för några år sedan. Och dessutom finns en rad antroposofiska stiftelser som har betydligt större förmögenhet och hos vilka man kan ansöka om stöd. Det är ett bättre alternativ än att ta av elevernas skolpeng, tigga av föräldrar, sänka lärares löner (i och med att man har undantag från kravet på att anställa utbildade lärare kan ett lägre löneläge naturligtvis motiveras, och är dessutom redan tradition i waldorfskolor) — eller att kräva statsbidrag.

Som jag tidigare har påpekat, waldorflärarutbildning är en angelägenhet för den antroposofiska rörelsen, inte för resten av samhället och inte för skattebetalarna. Detta gäller i all synnerhet då waldorflärarutbildningen inte lever upp till de krav som annars gäller på högre utbildning. Frågan är då om den ens kan det. Stiftelsen Waldorflärarhögskolan, som alltså har ekonomiska svårigheter och därför vill ha statsunderstöd, har naturligtvis som andra stiftelser ett ändamål, ett ändamål som stiftelsen är förpliktad att respektera i sin verksamhet. Ändamålsbeskrivningen lyder som följer:

Stiftelsens ändamål är att bedriva undervisning i pedagogik på grundval av den människokunnskap [sic] som har utarbetats av Rudolf Steiner (antroposofi). Ändamålet skall förverkligas i huvudsak genom lärarutbildning i waldorfpedagogik.

Det är alltså en stiftelse som ska bedriva utbildning i antroposofisk pedagogik utifrån Steiners människokunskap. Det är inte fråga om en institution som ska bedriva lärarutbildning utifrån dagens forskningsläge och moderna pedagogiska teorier, utan en som ska bedriva lärarutbildning utifrån en antroposofisk livssyn. Den måste göra det. Det här är en bok som är grundläggande för waldorfpedagogiken (på svenska, Steiner: Allmän människokunskap). Det är den människokunskap, som beskrivs i den boken, som waldorflärarhögskolan har att undervisa om. Och den är inte bara förpliktad att göra det — utan denna antroposofiska människokunskap saknar waldorfpedagogiken någon mening; den är grunden för waldorfskolan.

Det där sista borde även waldorfanhängare kunna förstå. Den antroposofiska biten är essentiell, men den kan och bör inte statsfinansieras. Den kan och bör inte det, därför att den inte kan uppfylla de krav som bör ställas på akademiska utbildningar, som exempelvis lärarutbildningen. Det här har förstås konsekvenser. Antingen betalar den antroposofiska rörelsen och studenterna själva för verksamheten. Det förfarandet har faktiskt en betydande fördel: man är fri att utforma utbildningen i de antroposofiska delarna av pedagogiken precis hur man vill. Eller så börjar man ställa till en massa liv kring det hela och tilldrar sig uppmärksamhet genom att kräva pengar — som, om man faktiskt får dem, kommer att inskränka waldorflärarhögskolans frihet. Det är nämligen en nödvändig konsekvens. Använder man andras pengar, kan man inte göra som man vill. Och finns det någon potential att förena sådana krav som gäller för att berättiga till bidrag med det syfte det åligger stiftelsen waldorflärarhögskolan att främja?

Uppmärksamhetens risk är dessutom att man ådrar sig kritik av helt andra anledningar; när innehållet i waldorflärarutbildningen uppmärksammas, kommer frågan att ställas: oavsett vem som betalar för waldorflärarutbildningen, är den en adekvat lärarutbildning? Duger den som lärarutbildning för någon typ av skola? Det är följdfrågorna. De är inte ofarliga för waldorfrörelsen. Att be om pengar är att be om granskning av utbildningen. Utfallet av den granskningen är inte nödvändigtvis positiv för waldorfpedagogiken.

Det är en sak som ständigt förvånar mig: att så många waldorffantaster så obetänksamt förspråkar och gläds åt att motta finansiering utifrån. Och att förståelsen är så ringa inför det att sådan finansiering aldrig kan vara ovillkorad. Den här reflektionen gäller lika mycket för waldorflärarhögskolans situation nu som för den amerikanska striden om charter-skolorna (även om den juridiska bakgrunden där är en helt annan). När waldorfinstitutioner och andra antroposofiska verksamheter önskar att andra ska finansiera dem, och därmed deras livsåskådning, uppkommer ett stort hinder: andra har synpunkter. Den som tar emot andras pengar måste tåla granskning och måste ställa upp på samma villkor och regler som gäller generellt. Antroposofin kan inte vara undantagen. Det fungerar inte så.

Att vinna kampen för statsbidrag för waldorflärarutbildningen är — med viss sannolikhet, skulle jag våga påstå — en pyrrhusseger. Den skulle nämligen innebära att man måste minimera eller till och med eliminera det antroposofiska inslaget i utbildningen. Och därmed har waldorfskolan tagit död på sig själv.

Det, om något, är en god anledning för rörelsen att använda de egna resurserna, innan man ber om bidrag. På det viset kan man åtminstone försöka komma till rätta med waldorflärarutbildningens brister innan de uppdagas av utomstående.

_______________________

*Siffrorna i det här gamla inlägget är förstås helt inaktuella. Men den intresserade kan ändå använda listan för att göra en aktuell sökning i stiftelsedatabasen. Ett ännu bättre alternativ, för att även fånga eventuellt nytillkomna stiftelser och stiftelser som kan ha bytt namn, är att göra ett ändamålssök på sökord som ‘waldorf’ eller ‘antroposofi’/’antroposofisk’ eller ‘steiner’.

2 thoughts on “waldorflärarhögskolan och finansieringen (än en gång)

  1. Det här: “Det är en sak som ständigt förvånar mig: att så många waldorffantaster så obetänksamt förspråkar och gläds åt att motta finansiering utifrån. Och att förståelsen är så ringa inför det att sådan finansiering aldrig kan vara ovillkorad.”

    Det kanske har att göra med något du nämnt i en annan tråd, nämligen att man förväxlar idealbild och verklighet. Dels ser man det ideala samhället som ett där skolor/utbildningar får pengar till skänks utan krav på motprestationer, dels förväxlar man verkligheten med denna bild av det ideala samhället.

  2. Mycket troligt!

    Ett sådant idealsamhälle förutsätter ju också att alla aktörer är seriösa och kunniga. Om så vore fallet, behövde man ju inte ha några krav på motprestationer; alla skulle prestera ändå. Det vore ju finemang. Ännu bättre om tillgången på resurser var oändlig.

    Om man inte ställer krav på waldorflärarutbildningen — om vi nu för diskussionens skull antar att det blir så att den får någon typ av statsunderstöd — blir frågan vad som sker när andra grupper börjar kräva lika rätt. När scientologer kommer och vill ha extra pengar för utbildning i sin speciella pedagogik, med argumentet att skolorna ju tillåts? Jag gissar att något sådant mycket väl skulle kunna ske. Det blir då svårt att avfärda sådana önskemål, om man inte har varit konsekvent, t ex i att kräva en någorlunda hög grad av vetenskaplig sundhet i högre utbildningar.

    Jag får ibland intrycket att antroposofer tror att de är den enda gruppen som konkurrerar om tillgängliga medel. Och eftersom de är så goda och vill så gott kan väl ingen människa invända om hon bara ‘förstår’… Det är liksom en självklarhet. Hur kan folk komma och… invända? Det kan ju inte vara meningen!? Stor förvåning…

    (Återkommer till den andra tråden i morgon eller så. Håller på att somna/svimma.)

Comments are closed.