arne reberg: mitt möte med de gåtfulla antroposoferna

Ännu en gammal dammig antroposofbok från biblioteket. Jag gör minnesanteckningar, eftersom jag måste lämna tillbaka den. (Det är det jag inte gillar med bibliotek. Och så detta med att böckerna är så… smutsiga.) Så här börjar Arne Reberg äventyret:

Det ligger en pastellfärgad dimma över de blå husen, slöjlik och undanglidande. Lyktor som tänds och ger konturer åt ett arkitektoniskt underverk, som utifrån E4:an äger samma balans som naturens eget scenario med skog och sjö.

Är det här vad Platon avsåg med sin idévärld, om att Gud uttrycker sig i former som i benådade ögonblick kan fångas in av människan? Finns här en utopi om ett nytt samhälle? Eller dröms det blott en hemlig dröm?

Jag smyger i kulisserna, alltjämt villrådig om hur jag väcker nyfikenhet på en gåtfull rörelse som genomvävt mig. Den kallas antroposofi och vill räta på människans rygg, elda hennes puls. Likafullt är antroposofin till sitt väsen avvaktande, den ropar inte ut sig på gator och torg, agiterar och profeterar inte. Det är en blyg blomma, men doften är stark. Den lämnar ingen oberörd. Därför bör entrén, på vår materialistiska scen, företas med samma varsamhet som då ett stycke förödd natur ställer om sig efter nya och ljusare förhållanden.

Och så forsätter det. Jag tror ovanstående löftesrikt högtravande citat skänker en antydan om bokens karaktär. Det handlar om Arne Rebergs snart 20 år gamla bok Mitt möte med de gåtfulla antroposoferna (Wahlström & Widstrand, 1994). Glädjande med boken är fotografierna, varav de flesta är tagna av Mats-Ola Ohlsson (fotograf, läkepedagog och numer generalsekreterare för svenska Antropsofiska sällskapet). Arne Reberg är journalist och författare, som tidigare hade skrivit en bok om sin cancersjukdom (Mina förklädda gudar). För att gå rakt på det förmodligen mest uppseendeväckande med boken: han tycks mena, men kanske inte helt entydigt, att antroposofin och den antroposofiska medicinen hjälpt honom att bli frisk från den långvariga cancern, detta trots att han också samtidigt genomgått upprepade konventionella behandlingar. Men Arne Reberg vill inte, trots ett mångårigt engagemang och intresse för antroposofin, kalla sig antroposof. Denna så vanliga inställning: att associationen till antroposofin är något slags gift, den som får etiketten ‘antroposof’ är inte längre fri. I Rebergs fall: han vill vara ‘fri skribent’ och ‘allsidig’ i sin berättelse.

Men Reberg menar alltså att antroposofin hjälpte honom att överkomma sin ‘dödsdom’. Kanske var det den antroposofiska läkaren, Christian Osika, som botade honom, kanske var det han själv, spekulerar han. Enligt Osika blev han frisk eftersom ‘uttrycksdriften’ han hade i sig ägde ‘läkekraft’. Reberg betraktar den antroposofiska cancermedicinen — Iscador, mistelpreparatet — som livsuppehållande, och törs inte leva utan den, och var tidvis beroende av att medicinen smugglades in i Sverige (detta var innan Vidarklinikens dispenser). På vissa håll i boken verkar medge att det finns en viss osäkerhet, men på annat håll säger han rätt otvetydigt att det var antroposofin som mirakulöst botade honom. Han tror att om han hade utövat eurytmi tidigare, hade han kanske aldrig drabbats av cancer. Ett kapitel i boken är helt tillägnat den antroposofiska läkekonsten; det har passande nog rubriken ‘Läkekonst eller mirakel’. Det som betraktas som vidskepelse i dag, kan vara morgondagens vetenskap, konstaterar han hoppfullt, och beskriver Socialstyrelsens ingripande mot otillåten tillverkning av antroposofisk medicin som ‘en modern häxprocess’ (det blev ett rättsfall som gick upp i Högsta Domstolen).

Nog är det mirakel alltid. Inte bara det att cancern botades mirakulöst — eller kanske, skulle skeptikern säga, med hjälp av de konventionella åtgärder som sattes in, bland annat kirurgi –, dess uppkomst är likaledes mystisk. ‘Cancern’, skriver Reberg, ‘var min barndoms sorger.’ Att cancern uppkommer beror på ‘förtvivlan och spänningar som levt i kroppen långt innan sjukdomen brutit ut’; den beror på främlingskap och trauma. Han skriver vidare att insjuknandet var ett resultat av obalans, han ‘var en flatbottnad eka utan den balanserade kölen.’ Christian Osika, läkaren, gav beskedet att han var för mycket i huvudet, för litet i kroppen. (Och ordinerade läkeeurytmi för att motverka obalansen.) Enligt Osika levde Reberg ‘lite utanför [s]ig själv’, som en ‘frånvarande’ i sitt ‘eget hus’. Kanske ligger cancerns gåta i att människor blivit för ‘intellektuella och analytiska’, spekulerar Reberg, och undrar om den ‘tvångströja’ som sätts redan på barnet och ger upphov till allehanda störningar inte är den utlösande faktorn bakom många åkommor. Detta moderna gissel motverkas i waldorfpedagogiken, får vi veta. Där får man dessutom välgörande eurytmi, eurytmi som härmar det lilla barnet (hur begriper jag inte, och att eurytmi skulle härma barnet är nytt för mig).

Rebergs barn var således waldorfskoleelever. Waldorfskolan är fantastisk. Enligt Reberg — och här måste jag protestera å det envisaste — finns i waldorfskolan inte någon färdigstöpt form som barnen ska passas in i. Jag har motsatt uppfattning — det finns en färdigstöpt form. Om du märker av den eller inte beror på hur väl formen passar dig. Är den väl överensstämmande med barnets egen ‘form’ uppstår väl sällan svårigheter. Om barnet utvecklas på ett för waldorfskolan opassande sätt, då skaver den waldorfska formen — ibland rejält. Att ‘[e]nsidighet bekämpas med mångfald’ betvivlar jag också, liksom att ‘[k]ursplanen är barnet själv!’ När han beskriver hur waldorfskolan tar evigheter på sig med läsning och skrivning förstår man snart hur tråkig den måste vara för barn som vill läsa och skriva. Man förstår att det trots allt finns en form. Men det är en form Reberg gillar.

Han vill, som sagt, förhålla sig fritt och allsidigt till ämnet… och han kan om än inte kritisera så ändå så smått ironisera över antroposofiska företeelser, som ‘de besjälade mona-lisorna’ som ’till synes fullt upptagna av inre resor’ skickar ‘menande blickar’ när någon (just då han själv) inte riktigt uppför sig enligt manualen. Ibland känns det, skriver han, som om den svårflirtade antroposofin är ‘en isolerad samfällighet som är sig själv nog’. Och ‘[s]om om antroposoferna inte vill tala med de ovetande om vad de har för sig.’ Han har, bland antroposoferna, mött självgoda navelskådare.

Mot dem kontrasterar han Steiner själv. Och det är kanske det (i alla fall bitvis) intressantaste kapitlet, kapitlet om Steiner, som, tycker Reberg, ‘bjuder ut en livssyn med intellektuellt passionerarad ton, bortom de drömattityder hans beundrare lagt sig till med.’ Steiners anhängare har ‘redigerat bort människan och putsat upp helgonglorian.’ Det är sant. Och så ser han vad många verkar missa: att Steiner är ‘både gripande och humoristisk, glimtvis också fräck och munter.’ Men för all del, också det kapitlet innehåller fånigheter. Det var kanske inte precis så att Steiner studerade det som skulle bli antroposofi och mediterade i tjugo år innan han — efter mötet med teosoferna — plötsligt fann sig redo att delge världen denna visdom. Inte för att han inte skulle ha använt sig av sina tidigare lärdomar, det gjorde han nog; däremot förefaller det orimligt att ta denna målmedvetenhet som mycket mer än en pasande efterhandskonstruktion.