akademisk status by proxy?

Det pågick som många redan vet en kampanj för att utverka statsbidrag för Waldorflärarhögskolan (det gick inte vägen). Jag har skrivit om detta några gånger nu, men fick inte förrän nu tid att invända mot några påståenden Caroline Bratt, Waldorfhögskolans rektor, gjorde. Politiker och media har kontaktats av mängder av minst sagt entusiastiska waldorfföräldrar, -lärare och andra. Från Folkpartiet har Natalia Rylander svarat på waldorflobbyisternas frågor. På Waldorfbloggen kommenteras Rylanders svar av Caroline Bratt. Hon skriver:

Det tyska vetenskapsrådet har godkänt waldorfpedagogiska utbildningar.

Det tog mig en stund att klura ut vad som menas här, men jag kom faktiskt på det. Tack och lov skriver Jost Schieren, forskare vid den antroposofiska Alanus-högskolan, om saken i en artikel. Jag säger tack och lov, för Jost Schieren är ovanligt klartänkt och välformulerad. Han skriver:

The most eminent scientific body in Germany, the Science Council (“Wissenschaftsrat”), has in recent years been concerned with questions of approval for anthroposophically oriented universities. In the case of the Alanus University at Alfter, near Bonn, the Council granted accreditation at the highest level it had approved in ten years, and recommended in addition that the Educational Science Department be given the right to grant doctorates. This recommendation has since been duly carried out, initially limited to five years’ duration. In connection with the mission statement of the Alanus University, The Science Council’s official assessment comments as follows: A focal point of research which gives the institution its particular identity is the ongoing, discursive concern with the thinking and works of Rudolf Steiner in relation to art and science” (Science Council of Germany, 2010). In the case of the Mannheim Academy accreditation was refused. Even though anthroposophy was not the main reason for this, the assessment nevertheless alluded to the fact that a possible danger lies “in basing the work of a university-level institution on an extra-scientific theory of education involving methodology influenced by a particular worldview” (Science Council of Germany, 2011). With this statement it is made abundantly clear that for the highest body in Germany concerned with such matters the scientific credibility of anthroposophy is a major question. This must be understood, primarily, as an opportunity to address the question. It must be done, however, not in the usual manner of putting forward a vigorous apology for anthroposphy as science, but rather by means of an open discussion, that would at least begin the job of giving anthroposophy its place in the scientific landscape.

Tyvärr får läsaren emellertid inte den fullständiga bilden genom det Caroline Bratt skriver i sitt svar till Rylander, vilket blir tydligt då man läser ovanstående textstycke i Schierens artikel. Det är inte så att det tyska Vetenskapsrådet godkänt ‘waldorfutbildningar’ utan närmare bestämning. Det rådet har gjort är att bedöma institutioner, högskolor; en bedömning som utfallit positivt för en institution, för övrigt den där Jost Schieren är själv verksam, nämligen Alanus Hochschule. Det nämns att en annan högskola som utbildar waldorflärare till skillnad från Alanus nekats godkännande. Jag är fullt beredd att tro att Alanus-högskolan, som för övrigt inte bara ger utbildningar i pedagogik, håller en betydligt högre standard än Waldorflärarhögskolan. Vetenskapsrådets godkännande verkar ha mindre med waldorfpedagogikens vetenskapliga legitimitet att göra än med att det vid just Alanus bedrivs forskning på viss nivå och av en viss standard, vilket kräver aktiva lärare och forskare med akademisk bakgrund. Hade godkännandet gällt waldorfpedagogiken som sådan eller waldorflärarutbildningar generellt, finns ingen anledning att man inte skulle ha givit godkännande åt andra institutioner som utbildar waldorflärare. Och det har man inte gjort.

De meriter på det akademiska fältet som Alanus-högskolan kan tillgodoräkna sig gäller den specifika institutionen och dess arbete. Vid Waldorflärarhögskolan bedrivs ingen forskning — det finns dåliga förutsättningar för detta — och lärarnas akademiska kompetens är så vitt jag vet en helt annan än som gäller Alanus-högskolan. WLH har inte examensrätt över huvud taget — Alanus har rätt att utdela doktorsexamina. Att WLH skulle kunna sola sig i Alanus-högskolans relativa glans är därför fullständigt orimligt — vad tänker man på, något slags akademisk status py proxy? Att tala om det tyska Vetenskapsrådets godkännande som om det speglade av sig på WLH, på andra högskolor eller på waldorfpedagogiken generellt är vilseledande. Det är inte det tyska Vetenskapsrådet som är på en lägre nivå än Stockholms universitet — som dömde ut waldorflärarutbildningen och avslutade samarbetet med WLH — utan den tyska Alanus-högskolan som är på en högre nivå (för att besvara en fråga som Caroline Bratt ställer sig i sitt inlägg).

Det som skiljer Jost Schieren från Waldorflärarhögskolans debattörer är att han på ett intelligent sätt faktiskt lyckas resonera kring svårigheterna med antroposofin; han försöker framför allt inte bluddra bort det faktum att det är (minst sagt) en utmaning. Hans artikel är mycket läsvärd också annars (och har diskuterats på här på bloggen tidigare).

Till skillnad från Waldorfhögskolan beskriver han situationen på ett sätt som är trovärdigt. Jag känner ingen anledning att betvivla att han har rätt när han skriver att Vetenskapsrådet godkänt institutionen på grund av att där bedrivs forskning. Han försöker inte göra Vetenskapsrådets godkännande till något det inte är. Eller jag har i alla fall inte orsak att tro det, eftersom hans beskrivning på det hela taget verkar rimlig.

Waldorflärarhögskolans företrädare använder i stället informationen på ett missvisande sätt, eftersom svaret antyder att Vetenskapsrådet skulle ha en ‘positiv’ syn på waldorflärarutbildningar i allmänhet. Särskilt som det används för att argumentera mot Rylanders påpekande om att den vetenskapliga kvaliteten är ett problem. Detta medan det förtigs att Vetenskapsrådet utvärderat individuella instutioner och kommit till varierande slutsatser baserat på helt andra aspekter än waldorfpedagogikens vetenskaplighet som sådan. Man kan väl, om man är generös, kalla Caroline Bratts uttalande en halvsanning — det är sant att Vetenskapsrådet har godkänt i alla fall en högskola som bedriver utbildning i waldorfpedagogik. Men det är inte något som smittar av sig på WLHs kvalitetsnivå eller waldorfpedagogikens vetenskapliga nivå generellt, även om jag är övertygad om att förhoppningen är att läsaren ska få det intrycket.

Det kanske är värt att tänka på att det tyska Vetenskapsrådet förmodligen inte skulle godkänna Waldorflärarhögskolan, då den saknar forskning och förutsättningar för forskning. Läget är helt enkelt ett helt annat. Att Alanus förklarat sig villigt att inleda ett samarbete med WLH är besynnerligt, såsom situationen är, eftersom det bara kan minska Alanus uppenbarligen relativt goda anseende. Förklaringen är väl att Alanus är en antroposofisk högskola som har andra skäl än de rent akademiska att stödja andra antroposofiska institutioner.

Det finns även anledning att ta Vetenskapsrådet på allvar då rådet, vilket Schieren refererar, berör kruxet med antroposofin, nämligen risken med att basera ‘the work of a university-level institution on an extra-scientific theory of education involving methodology influenced by a particular worldview’. Det problemet framträder bland annat i den artikel jag förra veckan ägnade ett blogginlägg. Caroline Bratt skriver i svaret till Rylander att ‘ja, den hundraåriga och livskraftiga waldorfpedagogiken bygger på Steiners tankar’, och nog är det bra att Steiner nämns, men därmed är ju inte problemet ur vägen, särskilt inte som man bara vill beröra Steiner och antroposofin när man absolut måste — och då till synes mest för att avfärda att det finns problem förbundna med detta. Vilket är raka motsatsen till vad det tyska Vetenskapsrådet tycks göra. Där finns i stället en medvetenhet om svårigheterna.

Och en avslutande anmärkning. Caroline Bratt påstår att:

Våra utbildningar är godkända och vi menar att de därför bör vara offentligt finansierade.

Waldorflärarhögskolans utbildningar är godkända — av vem? frågar jag mig. Jag hoppas att det inte är Crossfields Institute som avses, nämligen den brittiska ackrediteringsorganisation som är affilierad med den antroposofiska rörelsen och ‘godkänner’ (rätt uttryck borde vara: ansluter på begäran) alla institutioner som har samma grundläggande värderingar som ackrediteringsinstitutet självt. (Se min tidigare bloggpost.) Det omnämns förstås inte att inte ens Alanus Hochschule, med sitt godkännande av självaste Vetenskapsrådet, är en offentligt finansierad högskola; de studerande betalar avgifter och skolan tar dessutom emot bidrag från antroposofiska stiftelser.

Caroline Bratt tycker att Natalia Rylanders låga kunskapsnivå är ‘oroväckande’. Det som är mest oroväckande är nog Bratts och Waldorflärarhögskolans ambition att sänka i stället för att höja Rylanders (och andras) kunskapsnivå.

6 thoughts on “akademisk status by proxy?

  1. Alicia, som jag påpekat förr, är Alanus-Hochschule av något (obs! ironiskt understatement) annan kaliber än WLH, varför man inte får förtänka dem i att de vill sola sig i någon annans glans. Det finns inte många andra solar att tillgå, vilket ju tragiskt understryker mitt påstående att waldorf- och andra antroposofiska utbildningar, särskilt i Sverige, lider av en svårartad fobi mot akademia överlag och kanske särskilt mot akademiskt tänkande, vilket i min ungdom beskrevs som “själsdödande”, ett epitet Steiner själv använde specifikt för att angripa det den gången obligatoriska latinet i gymnasium och universitet. Detta lilla uttalande av doktorn har alltså tagits upp och som ogräs slagit rot i antroposofiska kretsar såsom allmängiltigt, i stället för gällande en snedhet i den akademiska förberedelsen under 1800-talets senare del och 1900-talets början. Sådana tendenser kan säkert i många fall utläsas ur den bok med anekdoter om Steiner som du omtalat på annan plats. Synd på en så god cigarr, att aningslöst rökas från bägge ändar samt mitten med…

  2. Ja, jag minns det, hade den där diskussionen kvar i huvudet och kände att jag ändå måste göra något av det här, skriva något om det här också.

    Det finns för all del en hel del som förefaller aningen själsdödande på universiteten, men det gäller ju, då som nu, tråkiga snedheter, inte akademiskt tänkande som sådant, eller det intellektuella, för den delen, med tanke på den anti-intellektualism som också tycks råda på alla möjliga håll.

    Det är också knepigt för en rörelse att å ena sidan förakta det akademiska, och å andra sidan vilja vara en del av det…

  3. “..å ena sidan förakta det akademiska, och å andra sidan vilja vara en del av det…”
    Låter som definitionen på klassisk scizofreni, nästan..?

  4. Eller enligt Ibsen i Peer Gynt: “Tenke det, önske det, ville det med; men gjöre det, nei, det forstår jeg ikke..”

  5. Apropå ingenting, så begärde jag från Utbildningsdepartementet ut de dokument som skulle innehålla WLHs begäran om stöd, m m. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Den ena biten, om studiemedelsberättigande, verkar ha legat i många år (trots att frågan borde vara mycket enkel) utan att något hänt — varför har inte WLH gjort något!? Vad som är ännu märkligare är dock frågan om offentlig finansiering av WLH som sådan. Det senaste dokumentet (de tidigare innehåller bara studiemedelsgrejer) inlämnat i januari i år innehåller visserligen lite råddigt bludder om ditten och datten om WLH men ingen tydlig begäran, ingen tydlig vilja. Nu refererar regeringen till en begäran om offentligt stöd i sitt beslut, så vid något möte eller någon annan kontakt måste det ha kommit fram vad man ville ha. Men ändå. Det framgår faktiskt inte av dokumentet som inkommit som stöd för begäran att det är offentlig finansiering man begär. På något vis verkar det hela oorganiserat och rörigt och som om man inte alls visste vart man vill någonstans. Som om det inte räckte skryter man ju då alltså om det möjliga samarbetet med Alanus, som man inte kan stava till. ‘Alanus Hohschule’. TVÅ gånger. Man vill att utbildningsdep ska uttala hur den ser på ett sådant samarbete. Jaha. Men i ljuset av vad? Statsstöd? Det framgår inte klart och tydligt.

    Jag förmodar alltså att man muntligen förtydligat vad man vill. Men detta är den ‘formella’ begäran som gjorts. Och den är som den är, beviset för råddigt tänkande.

    Jag borde begärt ut de här dokumenten för länge sedan så hade jag kanske inte ens oroat mig…

Comments are closed.