pastor sigvard svärd: meditation och magi i antroposofin

Sigvard Svärd är orolig på riktigt; därom råder inget tvivel. Han har också tagit reda på ett och annat om antroposofin; han är inte den som dissar den rakt av, utan närmare undersökning, även om den förstås uppenbart går tvärs mot det han tror på. Han försöker förklara vad antroposofi är. För kristna läsare av Svärds sort (Svärd är pingstkyrkopastor) torde det av de uppgifter som meddelas om antroposofin och om Steiner själv vara solklart att läran är farlig. Han behöver inte ens svänga till det så mycket. Man kan inte undgå att förstå att dessa krafter, som antroposofin omsätter, är mycket riskfyllda för en kristen själ.

På sätt och vis är Svärds negativa bild av antroposofin något av en besynnerlig spegelbild av den rationellt-skeptiska bilden. Han invänder i alla fall delvis mot samma aspekter — delvis mot andra, som inte bekymrar icke-kristna särskilt mycket –, men av helt andra anledningar. Som skeptiker har man något svårt att bli upprörd över Steiners (i Svärds uppfattning) okristna hållning. Det är snarare (i alla fall så som Svärd framställer den) något som roar, än något som oroar.

Svärd varnar sina läsare: ‘Rudolf Steiner var under hela sitt liv ovillig, att acceptera något av den kristna uppenbarelsetron, och uppträdde därför med avstånd till kyrkornas, som han menade, ortodoxa, dogmatiska och bokstavstroende kristendom. Här ska också sägas, att Steiner växte upp utan någon som helst kristen fostran. Hemmet var helt och hållet präglat av fritänkarmiljö.’ Skräcken! Låter som en cool och rationell kille, som inte riskerade att hänfalla till andliga dillerier, religiösa spekulationer eller ovetenskaplighet och vidskepelse.

Problemet är förstås att Steiner måhända inte är kristen i Svärds mening, men hans världsbild är likväl byggd på insikter man antingen tror på eller inte. För skeptikern är antroposofin ovederhäftig, emedan man ser dess vetenskapliga förankring som obefintlig; för pingstvännen är den farlig, då den strider mot de egna kristna uppfattningarna, som i och för sig medger att dessa ruggiga, ockulta krafter existerar. För den förstnämnde är antroposofin verkningslös i sig (även om man gärna tillskriver vidskepelse och ovetenskaplighet stora skadeverkningar); för den sistnämnde är den en mycket potent kraft.

Pingspastor Svärd besitter alltså en viss ofrivillig komisk talang. När han ger råd om hur  man kan befria waldorfdockor från svartmagiska, antroposofiska krafter — detta är endast möjligt om vissa bestämda förutsättningar råder, i annat fall bör man göra sig av med dockorna helt — har man svårt att hålla sig för skratt. Naturligtvis är Svärds oro genuin, och han menar allvar. Hans trosfränder till läsare (och åhörare av hans föredrag i ämnet) har förstås inget att hämta i antroposofin och han gör rätt i att varna dem för waldorfpedagogiken. Utifrån hans förståelsehorisont är det förmodligen helt naturligt att undvika ont inflytande från antroposofiska föreställningar och de riskabla krafter som waldorfdockor sägs kunna härbärgera.

Sigvard Svärd har lärt sig en hel del om antroposofi. Han skriver förvisso mest om sådant som spelar roll ur hans kristna perspektiv: de två jesusbarnen, kristusimpulsen, Ahriman och Lucifer… Han skriver om den antroposofiska meditationens potentiella skadlighet. Detta är inte hans första bok. Den tidigare lär ha föranlett, enligt Svärd, magiska attacker och försök att skada, vilka antroposofer utfört meddelst meditation. Som tur är beskyddade gud honom — och hans församlingsmedlemmar hjälpte till genom att be för honom. Antroposofer ska dessutom ha kallt honom ‘kärlekslös inkvisitor’, ‘Hitlertyp’ och ‘lögnare’. (Det har jag ingen anledning att betvivla, tyvärr.)

Intresseväckande är det vittnesmål Sigvard Svärd har från Edith Annergren, f d antroposof. Det finns en del märkligheter med det (som att Annergren ‘räddas’ till pingströrelsen och Jesus rensade hennes hjärta), men förstaklassläsningarna innehåller det Annergren vittnar om (dock ingenting som är kusligare än vad man kan läsa i bibeln!). Värd att bengrunda är den behandling Annergren berättar om att hon blev utsatt för av antroposofer i och med hennes uppbrott: hon blev beskylld för att vara ‘hjärnskadad’ och en ‘förrädare’ och en tidigare vän ska ha påstått att Annergren i ett tidigare liv hade mördat henne. Det sistnämnda påståendet är faktiskt fascinerande, och inte utan trovärdighet (tyvärr, återigen).

Ett kapitel i boken ägnas åt waldorfpedagogiken, ett annat åt det relaterade ämnet waldorfdockor. Jag förstår visserligen Svärds intention — att berätta vad det hela handlar om. Men ändå har jag svårt för det han åstadkommer, eftersom han är så tydligt förankrad i en annan världsbild som jag inte heller kan acceptera. Han vill ‘demaskera den dolda magi och ockultism den antroposofiska skolrörelsen innehåller.’ Fair enough. Den innehåller alltför mycket som det inte talas om, men mina invändningar mot tystlåtenheten har inte samma grund som Svärds. Jag tycker att waldorfskolor gör fel när de inte är fullständigt öppna om antroposofin. Jag håller med Svärd om att myndigheter har alltför dålig kännedom om waldorfpedagogikens bakgrund i den antroposofiska världsåskådningen. Men Svärds beskrivningar av den är förstås färgade av hans världsbild. Han ser andra faror än de myndigheter och föräldrar i allmänhet borde se.

Svärd skriver om hur barnen i waldorfskolan lärs att visa vördnad (devotion) för sin lärare och hur det, enligt Steiner, av sådana barn blir ‘många lärjungar i ockultism’. Vördnaden för den vuxne övergår i ‘vördnad för sanning och kunskap (antroposofi)’ (jag tror att Svärd själv lagt till ordet ‘antroposofi’ inom parentesen). För skeptikern som läser dessa ord framträder kanske risken för religiös indoktrinering och barnets förlust av frihet som den mest betydande. För Svärd är det förstås illa nog att barnen riskerar bli ockultister; religiös påverkan har han väl mindre att invända mot. Att eurytmin är ett tveksamt inslag i skolan har han rätt i, och också att det är ett djupt antroposofiskt sådant, något som är väl värt att minnas i dag då waldorfskolor och dess företrädare gärna framställer det som ett småmysigt och hälsosamt inslag, en aktivitet som inte borde avskräcka någon.

Och så har vi då waldorfdockorna. Dessa dockor som ‘har den ockulta förmågan att vara magiska verktyg, mediala instrument, med vilka en “sökare” kan nå ut i samma religiösa kosmos Rudolf Steiner levde i.’ Det låter inte bra: att nå ut i Steiner märkliga universum, med dess väsenszoo och översinnliga krafter, kan inte gagna den (kristet-)andliga hälsan. Svärd noterar att många människor, även kristna, attraheras av dockorna, och han varnar både för dockorna och för de kurser i docktillverkning som ges. Kurser som ibland närmast obemärkt går från att handla om dockor och praktiska ting kring dem till att handla om antroposofin, skriver han. Dessutom: dockmakaren, dockan och barnet står i ett slags magisk förbindelse.

Svärd har rätt i att det är tradition att ta waldorfdockstillverkning på stort allvar, och han har rätt i att dockan ofta görs specifikt för det barn som ska ha det, och att denna procedur bär på en andlig meningsfullhet; den är inget slentrianmässigt slarvgöra, utan kräver ett visst sinnelag och en viss stämning. Det är också sant att dockorna, då de tillverkas speciellt för ett barn, görs utseendemässigt lika barnet, om de görs enligt konstens alla regler. Hårfärg, frisyr, hudfärg och ögonfärg imiterar barnets. Man ingjuter dockan med ‘själ’, så att säga, och det är hedniskt och okristligt (tycker Svärd). Docktillverkningsprocessen har på sätt och vis en parallellitet i barnets egen inkarnationsprocess. Dockan är således en spegel av barnet, inte bara utseendemässigt, utan dess tillblivelse och existens är det också. Svärd nämner inte barnets inkarnationsprocess i samband med dockorna, däremot nämner han dockmaterialens ‘själsliga’ kvaliteter och han skriver om att dockmakarens arbete också är en del i dennes andliga utveckling. Han lyckas inte heller reda ut varför dockorna har de ytterst enkla ansiktsdrag de har — i extrema fall knappt något alls till ansikte, annat än en tom yta — och sambandet mellan detta och att barnet själv befinner sig i ett utvecklingsstadium där sådana tydliga, individuella drag inte ännu antas ha betydelse. Barnet har inte blivit och uppfattar sig inte som en separat individ ännu, och kan inte göra det. Det är en gruppvarelse utan känsla för sådan personlig integritet och av att vara avskild från andra. Medvetandet om att vara en egen individ kommer som ett resultat av den process, då barnet successivt inkarnerar i sin världsliga tillvaro, och det börjar inte framträda förrän någon gång i lågstadiet. (Det är inte svårt att se att waldorfdockan kan föreställas assistera i utvecklingen fram mot denna individualisering.)

Waldorfdockan fångar människan med en närmast hypnotisk kraft, menar Svärd, och tillskriver  antroposoferna ockulta, magiska krafter (jämför meditationerna som Svärd påstår ska ha riktats mot honom). En livsfarlig kombination! Han skriver:

Så används också dessa dockor som “fönster” för att “nå” in i sig själv eller andra och att nå “ut” i den andliga världen. Lek med  waldorfdockor är ett sätt att vidga det andliga sinnet. De mjuka dockorna blir ett medel i den antroposofiska självfrälsningsläran. Vart tog den “levande fantasin” och det “fria skapandet” vägen? Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvense en seans, där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Det har berättats för mig om waldorfkurser som haft denna meditativa stämning. Antroposofer som tar emot Jesus och blir kristna, gör snart upptäckten att waldorfdockor binder kvar i antroposofin — om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande. Och en antroposof kan, om han kommer in i ett hem, få den latenta kraften att börja verka genom meditation.

Hur gör då den som vill befria en waldorfdocka från ondskefulla krafter? Detta går bara om dockan är sydd med kärlek och den bör inte ha sytts på en antroposofisk dockkurs. Man får heller inte ha arbetat med ‘utseendelikhet, förebild eller avbild’ (min egen waldorfdocka hade varit omöjlig att befria). Ett: be en befrielsebön ‘i Jesu namn (Ef. 1:21)’. Två: använd ett annat namn för dockan än ‘waldorfdocka’. Tre: delta inte fler gånger waldorfdockssammanhang. Fyra: ägna dig åt ‘det kristna upplysningsarbetet om waldorfdockorna’.

Då ska allt bli väl igen.