gösta wilson om waldorfskolan

Härom dagen skrev jag om en av pastor Sigvard Svärds böcker om antroposofin. På den tiden då hans böcker utkom (1987 och 1989) fanns ännu inte mycket kritiskt skrivet på svenska språket, men strax därefter, år 1990, utkom även Gösta Wilson med sin bok om waldorfskolan: Jag trodde på waldorfskolan. [Libris.] Också vid den här tiden — slutet av 80-tal och början av 90-tal — publicerade Vetenskap och Folkbildning en hel del kritiskt material.

Gösta Wilson var waldorfförälder — en alltmer missnöjd och undersökande sådan, en som läste litteraturen och t o m gick en kurs vid Steinerseminariet. Boken var ett resultat av hans erfarenheter och lärdomar.

Jag har inte läst Wilsons bok (och det är ju nästan lite genant), men mitt intresse för den stegrades då jag hittade dels en recension i Folkvett och dels ett avsnitt, som handlade om boken, i en rapport skriven av en grupp studerande i vid högskolan i Dalarna. Wilson berättar, enligt Folkvett-recensionen (varifrån jag lånat bilden t v), att antroposoferna och waldorfpedagogerna är ovilliga att diskutera särskilt vissa inslag i skolan och i pedagogiken och menar att det finns en ovilja till ärlighet gentemot föräldrar och omvärld. I de högskolestuderandes rapport läser jag följande redogörelse för Gösta Wilsons kritik:

Gösta Wilson hävdar att det pågår en religiös indoktrinering gentemot eleverna inom Waldorfskolan. Med religiös indoktrinering menar han att religiösa idéer, som övergår barnets fattningsförmåga, inympas i det undermedvetna och i barnets känsloliv. Indoktrineringen undertrycker tankar som dyker upp och ifrågasätter. Den indoktrinerade människan blir blind för motargument menar Wilson. Han hävdar också att eleven tror att hon fritt och rationellt har kommit fram till den åskådning som hon har.

Läs mer på s 12f. Mot Wilsons perspektiv ställs i rapporten antroposofen och waldorfpedagogen Örjan Liebendörfer, som förstås försäkrar att waldorfskolan inte är en livsåskådningsskola och upprepar det gamla mantrat att antroposofin inte lärs ut. Vilket förstås inte innebär att antroposofin (som för övrigt är just en livsåskådning) inte finns med överallt och är den grund på vilken pedagogiken och dess metoder och synsätt bygger. Man använder emellertid ogärna ordet, och man ger inte eleverna teoretiska predikningar i antroposofins läror. Att antroposofin influerar så gott som varje aspekt av pedagogiken — från rent praktiska traditioner till hur man ser på barnets utveckling — innebär naturligtvis att den inte kan lämna någon som utsätts för den opåverkad; och att man inte är explicit om influenserna är snarare ägnat att göra saken värre än bättre.

(Återstår att läsa Wilsons bok då! Den finns tyvärr inte i tryck längre.)