kommentar till diskussion (om steiners rasistiska uttalanden, m m)

Några timmar i går ägnade jag åt att läsa ikapp nästan en månads rss-prenumerationer. Bland annat läste jag klart den här bloggdiskussionen (som jag först deltog i, och sedan tyvärr tappade greppet om, och som väl vid det här laget är närmast avslutad). Nu omvandlades det som vanligt (trots att det egentligen inte var något huvudämne för bloggposten) till en diskussion om Steiners rasistiska uttalanden, och den diskussionen är inte precis ny och kommer inte att upphöra i första taget.  Jag ska bara göra ett par någorlunda kortfattade anmärkningar om ett alltför stort och alltför tråkigt ämne.

Man kan säkerligen ha en antroposofi utan att fästa någon vikt vid raslärorna. Det kräver väl kanske — bland annat — att man kan omformulera karma- och reinkarnationstanken utan att inkludera en rashierarki inom vilken den reinkarnerande individen kan avancera eller regrediera. Det beror väl på vad i antroposofin man ser som ‘attraktivt’ — om det är en helhetsförklaring av hur människan och världen fungerar och utvecklas, ja, då har man ett problem. Är man å andra sidan lockad av antroposofin för, till exempel, dess meditativa praktik, är man kanske inte alls i behov av en Steinersk beskrivning av människans, eller för den delen kosmos, evolution. Visst, man kan välja och vraka, men kruxet är att de antroposofer som ivrigast försöker bortförklara eller försvara — snarare än att förkasta (man kan inte förkasta något man inte förmår erkänna existensen av) — är knappast villiga till detta; de är inte ens benägna till en läpparnas bekännelse av att Steiner kunde ha fel. Nu är de kanske inte så aktiva just i den nämnda bloggtråden — även om det förekommer en hel del märkligheter jag tyvärr inte hinner gå in på –, men annars är de det. De är de antroposofer som waldorfskolekritiker vanligtvis möter först. Vi kanske ska bortse från de tokstollarna.

Eller kanske inte. Egentligen spelar deras existens mindre roll för antroposofins kritiker — den fanatiska antroposofiska försvarsarmén är nämligen på sitt eget sätt guld värd, eftersom den lyckas med konststycket att bekräfta människors fördomar om antroposofin, vare sig de är sanna fördomar eller inte. För vad betyder det för läsaren varje gång en antroposofisk fanatiker hänvisar till ett rasistiskt textställe och ihärdigt förnekar att det innehåller rasism eller försöker förklara hur det rasistiska minsann ska tolkas som antirasism? Det betyder att antroposofen ifråga inte kan identifiera rasism, inte förstår vad rasism är (vanligt är att inte kunna skilja mellan rasism och sådana följder av rasism som diskriminering och förföljelse, vanligt är också att omtolka rasistiska idéer som anti-rasistiska), och man befarar att oförmågan gäller större delar av Steiners verk än ett enskilt uttalande. I många fall har förstås denna farhåga bekräftats, om och om igen. Förmodligen är det antroposoferna som mer bekymra bry sig över den negativa bild som (oavsiktligt) ges av dessa antroposofins mest energetiska försvarare. Inte för att det finns så mycket att göra åt saken, men lite finns det faktiskt.

I bloggtråden efterfrågas någonstans en samlad bild av Steiners rasdoktriner för den som inte läser tyska och kan läsa originalkällorna, vilket hur som helst vore ett enormt arbete. (Allting finns dessutom inte publicerat i GA. Men för den som läser tyska verkar Ansgar Martins bok vara värd att kika på.) För dem som läser engelska finns emellertid möjligheten att inhämta kunskap om ämnet, också vad beträffar sådana delar av Steiners verk som negligerats, förljugits eller — ibland utan ett ord — plockats bort  ur nutida Steinerupplagor. Jag tänker på Peter Staudenmaiers doktorsavhandling (Between Occultism and Fascism: Anthroposophy and The Politics of Race and Nation in Germany and Italy, 1900-1945) samt hans artikel, publicerad för några år sedan i den akademiska tidskriften Nova Religio, Race and Redemption: Racial and Ethnic Evolution in Rudolf Steiner’s anthroposophy. (Avhandlingen kan erhållas från Peter per epost, artikeln finns här.) Peter är en utmärkt källa till kunskap om antroposofins historia i det här avseendet. Det är synd att antroposoferna själva inte har gjort det arbete han har gjort, men nu är det visst så att antroposofers förmåga att hantera idéernas innehåll och rörelsens historia — och andra antroposofers historiska göranden — tycks närmast förlamad.

I stället ägnar sig antroposofer som Sune Nordwall mer eller mindre dagligen åt att peka ut Peter Staudenmaier som bedragare och historieförfalskare. (Sunes kommentar i Johannes Ljungquists tråd (se 29/11) är ovanligt återhållsam, om än något besynnerlig, men man får betänka att huvudpoängen med kommentaren är att länka till Sunes egna sidor där man får sig lite annat till livs.) De som tar Peters arbete på allvar är hatare och förtalare av Steiner och antroposofin. Jag vet inte ens om det längre är meningsfullt att påpeka vilka personer det är som gör sig själva och sin — uppenbarligen högt älskade — världsåskådning till åtlöje. Och de gör det genom att inte kunna se Steiners uttalanden som de är, analysera dem, utvärdera dem — och avgöra om de hör hemma i en modern antroposofi eller om de bör förpassas till historien. Man kan erkänna dessa uttalandens existens, och förkasta dem. Det är fullt möjligt. Att till varje pris förneka eller försvara det som inte går att förneka eller försvara är ohållbart. Att kasta beskyllningar på historiker och att klandra kritiker för att de tar upp dessa aspekter av antroposofin är bara fånigt. I detta finns inte någon väg framåt, och definitivt inte något som funkar för att tysta extern kritik. Det är stendumt att inte inse värdet av forskning. Och talar vi om Peters forskning: var och en som läser hans avhandling och hans artiklar kan verifiera att citaten ur publicerade Steinerverk stämmer, att översättningarna från tyskan är korrekta, och så vidare. Peter är notoriskt noggrann. Anklagelserna om bedrägeri och historieförfalskning är absurda, och att beskylla människor för hat och förtal är vansinnigt. Förr eller senare tvingas antroposofer förhoppningsvis att inse att det finns ett värde i att skapa sig en korrekt bild av innehållet i Steiners utsagor och om den antroposofiska rörelsens historia. Och att förespråkande av sanningsenlighet inte är hatiskt. Till denna dag inträffar, skäms uppenbarligen inte antroposofiska institutioner som det Antroposofiska Sällskapet för att utpeka en ansedd forskare som ‘historieförfalskare’. (Pinsamt är bara förnamnet, och jag har skrivit om detta tidigare.)

Jag har nog tidigare sagt vad jag anser om att plocka bort textstycken eller hela kapitel ur utgåvor av Steiners verk. (Se denna tidigare bloggpost. Att man gör på detta sätt är inte unikt för Sverige, det sker också med engelskspråkiga versioner.) Jag kan förstå varför man drabbas av en svåremotståndlig vilja att göra så, när ett uttalande är djupt motbjudande, men likväl är det tråkigt och en reaktion jag föredrar att bokutgivare avhåller sig ifrån. Och om det ändå ska ske, är jag tämligen kompromisslös på en punkt: att det tydligt måste anges att stycken eller kapitel uteslutits och att utgåvan inte är identisk med originalet. På det viset får läsaren en hänvisning och kan söka vidare, och utgivaren behöver inte stå för något han inte kan eller vill stå för. Johannes Ljungquist har förklarat varför sådana angivelser saknades i den svenska utgåvan av GA349. Men jag måste förbli oenig med honom angående detta; jag tycker att man måste ange när man utelämnat text som ingår i originalutgåvan. Och egentligen tror jag att det vore bättre för bearbetningen av antroposofin om föredragen och texterna återgavs återgavs till fullo och korrekt. Illusioner, förnekelse, förljugenhet, och ovilja att se det som är så som det är, är inte till nytta — och att antroposofer går omkring med felaktiga föreställningar om vad som finns i Steiners verk kan aldrig gagna antroposofin, bara sänka den djupare i falskhet.

Det är inte av politisk korrekthet eller några popularitetsskäl de rasistiska uttalandena bör betraktas, övervägas och, i förekommande fall, förkastas. Det är — om man nu menar detta, vilket inte alla tycks göra — för att Steiner hade fel eller för att reinkarnation genom rashierarkiska system är orimligt att föreställa sig som en sann beskrivning. Och så vidare. Med andra utsagor kan andra överväganden vara nödvändiga och aktuella. Men hur blir det möjligt för människor att ta ställning till uttalanden som Steiner faktiskt gjort, om dessa uttalanden plockats bort — utan att något sägs om saken — ur bokutgivningen? Genom forskning om antroposofin och dess historia och genom korrekta textutgåvor uppkommer goda möjligheter att få en bättre bild av Steiner och hans verk och av den antroposofiska rörelsen. Strävar man efter en i grunden korrekt bild av vad som sades och vad som skedde, har man också ett bättre utgångsläge för att utvärdera innehållet och det förgångna. Detta gäller förstås inte bara för antroposofin, utan det verkar i många sammanhang finnas en beklaglig drivkraft att eliminera det olustiga, det stötande och det i dag oacceptabla i stället för att låta dessa historiska fenomen existera och synas som minnen och påminnelser om förgångna dumheter, felaktigheter och grymheter.

Förvisso är Steiner kanske inte så ofelbar som somliga hade hoppats på — å andra sidan öppnas dörrar för ett hälsosamt ifrågasättande och (välbehövlig) förnyelse. Det enda, men stora, ja, gigantiska, hindret i vägen är ett slags konserverande förljugenhet; det är synen på Steiner som närmast ofelbar, synen på Steiner som den med de ojämförbart högsta insikterna som inte kan eller bör ifrågasättas och omprövas.

*

PS. Jag tänker inte ånyo gå in i några diskussioner om huruvida enskilda utsagor eller föredrag som ingår i Steiners verk är rasistiska, eller om de inte är det, eller om de är ok för att de beskriver verkligheten korrekt (vilket så klart vissa antroposofer anser). Jag har helt enkelt inte tid att ägna mig åt det förbannade omtuggandet av samma förbannade tankeexkrement om och om igen. Om kommentarerna är civiliserade, släpper jag igenom dem. Men jag är själv trött på diskussionen (jag är ledsen, men det är så). Och lite förhandsinformation, upplysningsvis: Jag ämnar inte godkänna kommentarer där Peter Staudenmaier utmålas som bedragare och förfalskare eller där sådant material länkas; detta gäller också kommentarer eller länkar där kritiker av antroposofin utmålas som hatare eller korsfarare för att de påpekar existensen av och problemet med rasistiskt innehåll i Steiners läror. Den som vill finna detta strunt, gör det definitivt också utan svårigheter. Somliga har spytt ur sig sådant substanslösa dravel i ett decennium eller mer, och gör det som sagt fortfarande så gott som dagligen. Jag är utled på tramset och utmanar vederbörande, som nog känner igen sig själv(a) i beskrivningen, att formulera sig på nya sätt, och med rimlighet och relevans, om det ska få plats här framgent. Annars har jag inget tålamod alls. Nog sagt.

2 thoughts on “kommentar till diskussion (om steiners rasistiska uttalanden, m m)

  1. Alicia,

    Du skriver: “Förvisso är Steiner kanske inte så ofelbar som somliga hade hoppats på — å andra sidan öppnas dörrar för ett hälsosamt ifrågasättande och (välbehövlig) förnyelse. Det enda, men stora, ja, gigantiska, hindret i vägen är ett slags konserverande förljugenhet; det är synen på Steiner som närmast ofelbar, synen på Steiner som den med de ojämförbart högsta insikterna som inte kan eller bör ifrågasättas och omprövas”.

    Jag skriver för att tacka för dessa ord, vilka jag försökt hitta i min egen hjärna rätt länge, men de hade rymt därifrån och uppsökt din i stället, tydligen. Med viss reservation för den “välbehövliga förnyelsen” måste jag underskriva det hela. Vad jag anser om de omdiskuterade rasistiska ställena har jag skrivit nog om, där är vi inte överens, med det andra har du alltför många poänger för att apologeterna skall kunna sova gott.
    God fortsättning!

  2. Orden är ofta ute och spökar någon annanstans… av någon anledning.

    Man lägga in en hel del i ‘välbehövlig förnyelse’ tror jag. För det mesta är stagnation en miss, eftersom världen är föränderlig. Eller, kanske man ska säga, kunskapen om den. Och esoteriker behöver ju också förhålla sig till den.

    Apologeterna sover väl alltid gott? Jag trodde det var därför de var apologeter, för den mysiga känslan ;-) Lite lagom motstånd, och de får värdet av sin apologetism bekräftad — trevligare kan det inte bli…

Comments are closed.