kommentar (‘värdegrund’ och antroposofi)

Johannes Ljungquist skriver:

Jag tror det nu är hög tid att sluta be om ursäkt för antroposofin och istället lägga ned ett arbete på att göra den rimlig för en intresserad allmänhet.  Vi borde vid det här laget vara beredda att modernisera syften, språkdräkt och karakterisering av de antroposofiska kärnvärdena. Helt enkelt uppvärdera antroposofin. Jag tror detta är en nödvändighet för att vidmakthålla waldorfpedagogikens goda rykte.

Det där med det goda ryktet, och dess eventuella verklighetsförankring ska jag för ögonblicket undvika att kommentera. Jag postade länken till Johannes inlägg på facebook och det blev en liten diskussion. Liten, som sagt, men gav mig inspiration att tänka på att par saker. Johannes har förstås rätt i att man måste sluta fjomsa runt antroposofin — det har jag ju sagt tusen gånger redan, så där förstår ni ju att jag håller med.

Men för mig handlar det om att det är fel, rakt upp och ned, inte att det är nödvändigt för waldorfpedagogikens rykte. Det är fel att av skäl som attraktionskraft och popularitet låta bli att förklara eller ens nämna skolans grund. Det spelar inte någon avgörande roll om antroposofin går att presenteras på ett sätt som gör den ‘rimlig’, utan huvudsaken är ärligheten kring den. Och det har, i sin tur, så klart betydelse för ryktet.

Johannes föreslår att rörelsen ska ‘utarbeta en gemensam kortare beskrivning av waldorfpedagogikens koppling till antroposofin och hitta sätt att tydligt kommunicera den.’ Jo, det är förmodligen lämpligt. Inte att beskrivningen självklart måste vara gemensam, det tror jag inte, men att man gör klart att denna koppling ska erkännas, förklaras och kommuniceras. Sedan tror jag inte att en broschyr räcker. De som arbetar inom skolorna måste förstå så mycket av ämnet att de självständigt kan tala om det. De måste — naturligtvis — kunna mycket mer än det som inryms i en broschyr.  Hur kan de annars veta vad de håller på med och varför?

Jag håller också med Johannes om att eleverna själva bör få veta något om den livsåksådning som format deras skolgång. Och att mena att antroposofin inte lärs ut — något jag ofta ser förekomma — och därför är den ovidkommande, håller helt enkelt inte. Det är inte poängen, eftersom antroposofin i vilket fall som helst har grundläggande betydelse — oavsett om den explicit nämns eller inte. Jag har tidigare argumenterat för att det vore mycket hyggligare att ge eleverna en chans att lära sig något om den, än att inte låtsas om den. Den har påverkat deras liv, och de har rätt att veta.

En sak måste jag invända mot, nämligen att den text, som för några år sedan i SvD debatterade waldorflärarutbildningen och som var skriven av en PR-byrå och undertecknad av en rad kändisar, skulle ha varit lyckad. Jag håller nämligen inte med om det, och jag förstår inte riktigt varför den framhålls i just det här sammanhanget. Vore det ens lyckat om en PR-byrå fick i uppdrag att förklara antroposofin och dess roll i och för waldorfpedagogiken?

Jag skulle snarare säga att så länge man inte kan förklara hur saker hänger ihop med waldorf och antroposofin, då kan man stå där med alla världens PR-konsulter och kändisar och glättiga reklambroschyrer och ändå vara helt förlorad. Att få saker att på ytan låta glassigt och attraktivt är en sak, men det är sällan det mest ärliga man kan göra. Att använda kändisar som ‘auktoriteter’ var dessutom dumt — dessa kändisar skriver under något de inte nödvändigtvis förstår mer av en vem som helst. Jag har svårt att tänka mig något falskare och något fånigare.  Och varken PR-konsulter eller kändisar kan förklara vad waldorfskolan är. Att kändisarnas bild skulle ha varit ett ‘utifrånperspektiv’ är ju därtill ett orimligt påstående, då de undertecknade en artikel som skrivits av någon person vid waldorflärarhögskolan tillsammans med PR-byrån. De är bara undertecknare i egenskap av sina namn, i egenskap av kändisar. Jag har svårt för waldorfrörelsens faiblesse för kändisar. (Jag skrev om kändisartikeln då det begav sig. Och om kändistramset har jag också skrivit förr.)

En intressant diskussion om bloggposten har jag också haft privat. Då berördes, bland annat, huruvida ‘värdegrund’ egentligen är ett lämpligt uttryck för att sammanfatta antroposofins betydelse för waldorfskolan. Jag funderar på om inte antroposofin är något bredare än ‘bara’ en värdegrund. Nu är det ju i och för sig inne att prata om värdegrunder i alla möjliga och omöjliga sammanhang, så att man kan misstänka att begreppet kan användas ungefär hur som helst. (Och ibland blir det fånigt eller meningslöst, och ibland kan man få intrycket att ett ytligt tugg om värdegrund döljer en brist på idéer och alla djupare resonemang.) Men min poäng har inte med det att göra, utan snarare det att antroposofin är mer än en värdegrund — den är pedagogiken, metoden, den är innehåll (även om somliga envisas med att den bara är en väg till ett ‘eget’ innehåll), den är värderingar. Det kanske på sätt och vis vore riktigare att säga att såväl värdegrund som en massa andra ting kan utarbetas ur antroposofin. Eller är en del av den, möjligen. Man kanske härleda sina värderingar från antroposofin, men är antroposofin en värdegrund?

En annan invändning är att det borde finnas rätt goda möjligheter att beskriva det grundkläggande med antroposofin på ett sätt som förenar och som går att kommunicera rätt väl, medan detta inte nödvändigtvis gäller för värdegrunden, om man nu inte likställer antroposofi med antroposofisk värdegrund. Det finns sådana grundläggande idéer — kanske även värderingar — som går att förklara och som inte går att förhandla bort (med mindre än att man står där med något helt annat än antroposofi, förstås). Men en värdegrund är väl egentligen något annat. Som antroposof, eller som waldorfskola, lär en person (en skola) väl dela vissa antroposofiska utgångspunkter — annars är personen ingen antroposof och skolan ingen waldorfskola. Men betyder det att de också delar värdegrund? Om man, i stället för att beskriva antroposofin (dess grunder), försöker utarbeta en gemensam värdegrund, måste den inte bli urvattnad intill meningslöshet för att alla ska kunna ‘skriva under’? Waldorfskolans grunder i antroposofin är något annat — och dem behöver man inte urvattna, för att alla inblandade ska vara med på noterna, i alla fall inte om man avser de allra mest grundläggande idéerna (och om man måste urvattna dem, har något gått galet). Man kan beskriva, till exempel, hur antroposofin ser på människan eller på barnets utveckling. Sådant som hör till antroposofin, och är av betydelse för skolan, men som inte verkar ha med värdegrund att göra. Om lärarna sedan faktiskt, genom sin utbildning, har fullgod kännedom om dessa saker, kan de ju — borde kunna — berätta om sin egen hållning.

Men jag tror att man bör akta sig för att formulera en värdegrund som alla ska kunna hålla med om och sedan tänka att den på något vis presenterar eller representerar det antroposofiska inslaget i skolan — man riskerar bara få en bild av en harmlös antroposofi som inte stöter bort någon, en menlös ‘värdegrund’ som alla kan acceptera.

Jag ryser vid tanken på en PR-firma som formulerar en rejält urvattnad antroposofisk-waldorfpedagogisk värdegrund som kreti och pleti ska kunna förstå och alla inblandade hålla med om. Ett innehållslöst monster i glättig skrud. Men det är ju en skräckvision. Och troligen inte intentionen.

Jag förmodar att ordet ‘värdegrund’ inte bör tas på så stort allvar — huvudpoängen är i stället att uppmana till att det som är väsentligt för waldorfskolan också klargörs och presenteras. Och det är bra så. Som Johannes skriver:

En sådan text begränsar på intet sätt lärarens egen berättelse och utveckling av ämnet – men den skulle för första gången ge waldorfpedagogikens ursprung i antroposofin en värdig introduktion.

(Det kan väl inte vara för allra första gången?)

*

Två är skrivna av Leif Tjärnstig (#12 och #19). Å ena sidan är det eventuellt ett relativt modernt och vettigt angreppssätt han verkar föreslå. Å andra sidan ser jag svårigheter med det också. Om skolorna inte, så att säga, förbinder sig till antroposofin på ett direkt sett, är det betydligt svårare att veta om och hur de gör det indirekt. Det krävs även då ärlighet, och förmodligen ännu mer ingående förklaringar av vad man gör. Och man kan dessutom befara det sättet att hantera saken medför att antroposofin ännu enklare kan bortförklaras — om något ofördelaktigt som har med antroposofin att göra dyker upp i debatten, på ett sätt som är relevant för skolan, kan man genast avfärda kritiken: man har ju på något vis frånsvurit sig en öppen anknytning till antroposofin! Samtidigt skriver ju Tjärnstig själv: ‘Jag menar med det som jag skrivit ovan inte att det antroposofiska innehållet är onödigt eller överflödigt för den moderna människan.’ Kruxet är hur den ‘utomstående’ ska veta hur detta antroposofiska innehåll återspeglas i skolan. Så länge det ‘antroposofiska innehållet’ ges något inflytande i skolan, kvarstår informationsbehovet; den formella relationen till det Antroposofiska Sällskapet har inte med den saken att göra. Han skriver: ‘Från verksamhetens perspektiv, och det samma betonar Steiner själv gång på gång, är det barnens behov, samhällets behov och mänsklighetens behov som är incitamentet. Ur antroposofin kommer inspirerande idéer och vidgande perspektiv som har och har haft stor betydelse för verksamheternas framväxt.’ Jag har svårt att se hur detta ändrar något. Också utifrån mer ‘traditionell’, till och med dogmatisk, antroposofisk synvinkel är föreställningen att antroposofin och waldorfpedagogiken är där för att tillgodose just dessa behov (barnets, samhällets, mänsklighetens). Som jag förstår det vill Tjärnstig ungefär samma sak — att tillgodose dessa behov med hjälp av antroposofin — men inte inom ramen för eller i association med Antroposofiska Sällskapet. Som sagt, det kan ha sina föredelar, men gör inte situationen med öppenhet och information ett skvatt enklare.

Christine Liebendörfer skriver (#18) om föräldrar som vill slippa tjafset runt omkring (det vill säga antroposofin). Jag tycker inte att det verkar idealt att anpassa verksamheten efter de föräldrarnas önskemål. Självklart kan inte någon tvångsmatas med något de inte vill veta av. Så man bör kanske inrikta sig på att ha tillräckligt goda beskrivningar och förklaringar för dem som faktiskt vill veta. Jag menar att detta att ett fåtal föräldrar kanske hellre lever i okunskap knappast är en ursäkt för att man underlåter att hjälpa till att öka medvetenheten hos övriga!

Ylva Kallin skriver (#20):

Vi mindre verbalt begåvade utan spetskompetens måste som förskollärare/lärare och speciellt som förskolechef/rektor själva kunna uttrycka verksamhetens relation till antroposofin, vi kan inte komma stickande med en broschyr som kommer från högre ort till t ex kommunen eller Skolinspektionen som är våra tillsynsmyndigheter. Vi måste kunna uttrycka varför vi gör som vi gör. Föräldrar, i alla fall i förskolan, frågar sällan om antroposofin utan de är intresserade av barnomsorg och att deras barn har det bra.

Jag kan i och för sig inte se hur en beskrivning, ens i broschyrform, utesluter att lärare och rektorer också själva kan uttrycka ‘verksamhetens relation till antroposofin’. Jag hoppas och tror att föräldrar och andra skulle fråga mer om antroposofin om det från början gjordes tydligt vilken tyngd den har. Om man, som jag så ofta stött på, inte nämner antroposofin eller underdriver dess betydelse eller till och med talar om att den inte är så viktig, ja, då är det väl inte så konstigt om människor tror att det är något de inte behöver veta något om! Jag menar att den bör framhållas — inte gömmas — så att människor kan få det rätta intrycket: här finns det frågor att ställa, här finns det saker att ta reda på! I alla fall om de bryr sig om var de har sina barn på dagarna. Sedan får det ju vara vars och ens sak. (Och folk kommer att välja fel ändå, för att veta om att antroposofin är där, är då rakt ingen garanti!)

Jag tror tyvärr att problemet med bristande information från skolornas sida bara har blivit blivit större i takt med att waldorfrörelsen försökt att expandera samtidigt som antroposofin tappat i anseende eller i alla fall blivit föremål för ökande misstänksamhet. Antroposofin har blivit en pinsamhet som står i vägen för storhetsvansinnets förverkligande. Jag har blivit förvånad över hur bristfälligt waldorfskolorna framställer antroposofin, om de alls gör det. Det är överraskande dåligt.

Och, nej, jag tror inte att föräldrarna vet om deras barn har det bra, om de inte förstår något av den stora influensen på deras barns (för)skoletillvaro. Jag tror inte att de kan avgöra om det är bra eller jämföra och se om det de får passar med deras egna förhoppningar och värderingar. Om de inte vill veta, är det en sak. Men man bör inte utgå från att de inte vill det och att de tycker att det är bekvämare att slippa. Det är bara sorgligt.

(Och att tillägga, för förebyggande av missförstånd, även om jag sagt det förut: det här med bristande information om antroposofin är inte ett klagomål jag framför av några direkt personliga grunder. Det är helt enkelt något jag iakttagit de senaste åren och som jag diskuterat mycket med andra, som har upplevt det mer direkt. Det som kanske kunde ha påverkat för min del hade varit korrekt information om hur akademiskt undermålig utbildningen skulle vara. Men det kan vi ju ta en annan gång. En allmän reflektion är dock: föräldrar blir misstänksamma eller missnöjda över något konkret, till exempel dålig akademisk utveckling, mobbing, bisarra beteenden och utsagor av lärare, konstigheter som inträffar och som inte får rimliga förklaringar, dåligt ledarskap, avsaknad av ordning och organisation, ja, det finns mängder av orsaker. De kollar upp saker och ting, och — hoppsan — den där antroposofin dyker upp och visar sig vara rätt så skum och samtidigt att är en jäkligt stor grej och då undrar de, med rätta, varför sades det så lite om den?)

Formuleringsföreträdet som Johannes efterlyser (#21) ett tillbakatagande av tror jag rörelsen kan se sig i månen efter, för att vara helt ärlig. Eller, för att uttrycka det annorlunda: jag tror inte att det i dag är så lätt, som de tidigare har varit, att ta sig formuleringsföreträde och att behålla det. Och en lättfattlig broschyr kommer inte att vara något att hålla sig i när det ‘osar hett’. Däremot kan den så klart ha andra förtjänster.

I en annan kommentar (#22):

Jag har på flera ställen varit ensam med förankring i antroposofin och det har inte alltid varit lätt att ta upp varför vi gör som vi gör eller ens nämna ordet antroposofi. Att istället ta upp människosynen med hjälp av att göra barnkonferenser och inte så mycket tala om antroposofi har varit lättare fast egentligen är det ju antroposofi!

Behöver jag ens säga det? Detta är inte alls bra. Inte alls. Det ökar varken bildningsnivån eller nivån av intellektuell hederlighet. Det går ju inte att föra en vettig diskussion om någonting över huvud taget om man underlåter att benämna saker, idéer, företeelser vid deras rätta namn. Man kan inte låtsas som att, till exempel, den antroposofiska synen på barnet är identisk med något slags allmänt kunskapsgods, och tala om den som om den vore det. Hur ska man då kunna jämföra, reflektera, utvärdera? Det är inte att undra på om graden av förvirring blir hög. Det är inte att undra på att inte ens människor som är verksamma inom waldorf förstår att de tillämpar antroposofiska idéer, inte till exempel ‘vanliga’ utvecklingspsykologiska teorier. Det är väl inte att undra på att de försäkrar en om att antroposofin inte är så viktig — när den antroposofi de tillämpar sällan har kallats antroposofi!

Harriet Alborg (#24):

Vi vet ju att [Rudolf Steiner] var av den åsikten att man inte skulle tro på allt han sade för att han sade det, utan bara lämna en dörr öppen. Om utifall man en dag skulle märka att han hade haft rätt.

Eller… (otänkbara tanke)… fel? Det är egentligen den viktigaste frågan att ställa. Om en tes håller för försök att motbevisa den, är den kanske trovärdig.

19 thoughts on “kommentar (‘värdegrund’ och antroposofi)

  1. Alicia,

    Nu bör du sätta dig ned, om du inte redan sitter. Jag skall be dig om en sak som du kanske inte blir särdeles glad över.

    Jag har på sistone läst genom det mesta som finns här i kiosken som av dig och andra skrivits kring Waldorfskolor, lärare, förhållande till föräldrar et c. Jag har sällan eller aldrig stött på en fruktansvärdare men samtidigt så intellektuellt hederlig och objektiv (med ett par reservationer) kritiker som du.

    Med den iakttagelsen i bakhuvudet ber jag dig nu, sätt dig ner vid tillfälle och samla allt detta i en tematiskt uppbyggd bok, att utges som debattskrift. Alla skulle tjäna något på detta. Waldorfrörelsens företrädare skulle tvingas att tänka till på annat sätt än de invanda, kritiker och motståndare skulle få en svåruppnåelig förebild för hur sådan debatt bör föras.
    Framför allt vill en sådan bok slutgiltigt (för denna gång) sätta på sin spets frågan om huruvida skolrörelsen är kapabel att i skrift och tanke försvara sin existens. Detta sista har jag alltmer börjat betvivla, senast efter de sista Nordwallska utspelen. Här gäller för dem inga argument längre. Då har de ju egentligen gett upp.
    Jag hoppas personligen på något världsundergångsliknande debakel, varav en ny, bättre skolrörelse, hederligare och rakare skall resa sig, fri från bidragsfriande och vulgariserande barlast, liksom jag försökt att beskriva den, här i kiosken och andra ställen.
    Vore detta något att tänka på? Emedan jag ju svårligen kunde skriva den själv, i grund och botten positiv till Steiners kulturimpulser som jag ju är. Men liksom Thomas Aquinas inte vore fem öre värd utan Averrhoës, kan skolorna inte växa utan det bästa motstånd. Ingen kan nog ge detta motstånd bättre än du.

  2. Jag trodde du skulle be mig att vara mer kortfattad och inte tjata så mycket om samma saker hela tiden ;-)

    Jag tänker nästan varje dag att nu ska jag inte skriva ett ord mer om den där sabla !%”¤&%¤&!”%¤# waldorfskolan.

    Om vi ska ta de Nordwallska utspelen som en indikator på grad av uppgivenhet så har läget länge varit prekärt… Det är ju internet som förändrat mycket. Och, gissar jag, tagit fler än Nordwall på sängen. Plötsligt kan folk säga vad de tycker. Och det ändra bilden, den rosiga bilden förblir inte oemotsagd.

    Vad andra kritiker beträffar — jag är verkligen inte den som ska vara någon ‘förebild’. Herre jösses. Nä, jag tror att likriktning vore ett stort gissel. Och många jag känner är både klipskare och kunnigare än jag. I vilket fall som helst är alla sorter här för att stanna. Sorter, inte individer alltså.

    Jag har ett förslag till waldorfskolan — självrannsakan på allvar. Att bli sitt eget motstånd. Att aldrig utgå från att man redan är i besittning av den heliga gral, och att det bara är omvärlden som vägrar förstå.

    Då behöver de inga kritiker, och verkligen inte mig ;-)

  3. Javisst kan man tycka att mitt förslag om broschyr är i futtigaste laget. Men förslaget ska ses i ljuset av att ingenting har gjorts åt urvattningsproblemen i waldorfskolorna. Det är numera uppenbarligen vanligt att många lärare i kollegierna inte är antroposofer. De som är antisar har andra problem att formulera sig angående antroposofins förbindelse med waldorf. En broschyr formulerad i ämnet skulle vara den enda åtgärden att hjälpa i denna problematik. Ett första steg på vägen – litet men viktigt i ett läge där INGENTING görs. Men detta var skrivet innan Örjans mycket mer långtgående text, vilket ställer saken i ett annat ljus.

    Sen är din misstro mot copywriterns yrke för mig gåtfullt. Till det kan jag säga att antroposofer i gemen kan inte skriva. De kan producera högtravande litanior i en verklighetsfrämmande fraseologi. Tro mig, jag har en del erfarenheter från min tid som redaktör. De kan inte dra fram essensen av ett budskap utan förlorar sig i mångordiga detaljer. De kan inte sätta sitt budskap i relation till en normal begreppsvärld. Naturligtvis menar jag inte alla antroposofer, men väldigt många kan inte producera texter med ett budskap som är begripligt för normala människor.

    Det kan copywritern. Jag vet, vulgäruppfattningen är att de skriver “glättigt”, “ytligt” och “lättsmält” bara för att mycket reklam är sådan. Men sanningen är ju att de är språkliga mästare som kan skriva texter för i stort sett vilka syften uppdragsgivaren än har. Ska texten ge ett förtroendeingivande och seriöst intryck så åstadkommer de det. Bättre än andra. Varför skulle de annars vara så anlitade? Att du inte gillade texten i kändisuppropet får stå för dig, men den var det bästa jag sett i den vägen.

    Sen är det ju inte så att de hittar på nåt som sedan pådyvlas uppdragsgivaren som du verkar insinuera. Fackkunniga lägger fram det de vill ska nå ut, copywritern ser till att budskapet blir läsbart och intressant. Och i uppdraget ligger väl oftast att det inte ska synas att texten är skriven av proffs. Så enkelt är det ju. Är det mindre “ärligt” för att texten är formulerad av proffs? Det förstår jag inte. Det viktiga är väl för sjutton att texten fungerar optimalt.

    Sen frågar du “är antroposofin en värdegrund”? Nej. Däremot kommer värdegrunden ur antroposofin.

  4. Alltså, jag tycker att idén med en dylik broschyr är alldeles lysande, och sannerligen inte ‘futtig’. Förutsatt att innehållet är bra och korrekt förstås, men idén som sådan kan man väl knappast invända mot. (Jag vet i alla fall inte hur.)

    ‘Att du inte gillade texten i kändisuppropet får stå för dig, men den var det bästa jag sett i den vägen.’

    Den förklarade väldigt lite om waldorfskolan. Och kändisarna var helt överflödiga, men det har ju inte med texten som sådan att göra.

    Jag har ingen misstro mot copywriterns yrke. Jag har misstro mot att — eller jag ska säga *om* –man försöker sälja något som något annat än det det är. Särskilt när det handlar om utbildning, särskilt när ett annat syfte med texten kommer att vara att sälja en helskotta massa skolplatser man annars har svårt att fylla. Att man säger det man tror människor kommer att köpa, snarare än att säga det som vore viktigast att säga eller mest sant. Men det gör waldorf tyvärr alldeles utmärkt även utan copywriters. Och säkert ännu bättre med.

    Jag har absolut inget problem med att man anlitar skrivkunniga proffs för att få fason på det man vill och det man bör säga.

    Jag menar att problemet uppstår när man anlitar proffs för att producera ett budskap som säljer, och det verkliga problemet uppstår när detta budskap är förhärligande, förvridet eller annars inte motsvarar verkligheten. Hur det faktiskt blir beror naturligtvis på hur uppdraget ser ut och de krav som waldorffederationen skulle ställa. Jag håller verkligen inte copywritern ansvarig — jag håller beställaren ansvarig. Det var inte reklambyråns fel att den där kändistexten faktiskt innehöll väldigt lite av substans. Det var ju en sådan text man ville ha, så vitt jag begriper saken. Underskriven av folk som knappast kan anklagas för att veta för mycket.

    Det handlar väl om skillnaden mellan att begripligt presentera vad som faktiskt är och att presentera saker och ting som man önskar att människor ska se dem.

    Att det finns de som arbetar i waldorfskolorna utan att ha mycket hum om bakgrunden — om det är så, jag har svårt att få klart för mig omfattningen av detta* — är tyvärr ett mycket djupare problem. Det är egentligen separat från frågan om en broschyr. (*Det vill säga: jag har svårt att avgöra om waldorflärare är okunniga om eller t o m struntar i antroposofin — något som faktiskt många gånger påpekats för mig — eller om detta är en lämplig/lönsam attityd att ha.) Det finns ju andra liknande problem också. Man kan anlita hur många PR-byråer som helst, men en skola som verkligen höll toppkvalitet — eller inte försökte expandera mer än förmågan räcker till för — skulle förmodligen inte ha riktigt samma behov. Om vi nu pratar om PR-biten. Att förklara vad man pysslar med är förstås alltid rätt och riktigt. Varför jag naturligtivis inte skulle opponera mig mot broschyrförslaget eller andra förslag för att informera.

  5. Nämen det är ju egentligen intressant det här…

    ‘Det är numera uppenbarligen vanligt att många lärare i kollegierna inte är antroposofer.’

    Om de inte är (eller ibland: inte vill kalla sig) antroposofer är en sak, men det som förvånar mig är att (om) det finns de som inte ens är särskilt intresserade av kunskap och att förstå — att sakna engagemang i det hela. Det är ett så konstigt val att arbeta i waldorfskola i så fall. Är det personer som inte har några andra lämpligare val?

    Det tyder ju på att det är svårt att få fram lärare till skolorna, kanske ännu svårare än att fylla dem med familjer som verkligen vill ha waldorf för vad det är.

    Det som också förvånar mig är att i stället för att försöka höja nivån på de skolor som redan finns, vill man öppna fler! (Begriper inte hur det där waldorfgymnasiet ska kunna drivas, faktiskt.)

    Man kan ju leka med tanken att alla resurser och de bästa lärarna satsades på en skola. (Om vi talar om Stockholm.) Att kvalitet var ledordet i stället för kvantitet. Att man försökte skapa en lärarkår som hade både akademisk utbildning och antroposofisk/waldorfpedagogisk bakgrund.

    Jag har inte förstått den här expansionsivern. Jag tror att den har urholkat såväl uppriktigheten som kvaliteten (varav kanske ingetdera var så särskilt slående ens innan).

    Om man tar detta i beaktande i ljuset av att den antroposofin också har vissa problem? Av att allt färre (för så är det väl faktiskt?) intresserar sig för den?

  6. Så då har vi reducerat vårt mellanhavande till att du tycker kändisartikeln “saknade substans”, whatever that means. Men det kan du ju göra. För mig handlar det bara om huruvida den utförde det uppdrag man avsåg. Och det är jag övertygad om. Man sammanfattade problemet och förordade dess lösning på ett välskrivet sätt (det var i alla fall mitt intryck då – jag har dessvärre inte klippet kvar). Man hade skrapat ihop en rad kändisar associerade till skolan, vilket gav en ordentlig massmedial tyngd. Man gjorde med andra ord vad man kunde i ett redan hopplöst läge. Möjligtvis kunde man diskutera vitsen att över huvudtaget göra ansträngningen. Oddsen var för dåliga.

  7. Det var länge sedan jag läste den också, men den finns fortfarande online: http://www.dn.se/debatt/utbildningen-for-waldorflarare-maste-godkannas-igen

    Som jag ser det uppvisar hela jippot en total oförståelse inför grundproblemet — d v s hur waldorflärarutbildningen faktiskt hamnade i den där situationen. Man låtsas bara som att det inte existerar. Det kanske för pr-byrån är att utföra uppdraget — det kan jag köpa — men ur beställarens synvinkel och gentemot dem som artikeln riktar sig mot och som man vill påverka är det falskt.

    Om poängen var att ge intrycket av att utbildningen av waldorflärare och framför allt kvaliteten på utbildningen är någon annans ansvar — tja, då lyckades man väl. I stället för att säga ett skvatt om lärarutblidningens kvalitet — det var ju faktiskt kärnarn — bluddrar man på om valfrihet.

    (Och uppdraget kan ju sannerligen inte ha varit att tala om att waldorflärarutbildning också är en utbildning i antroposofin. För det säger man ju inte. Ok — jag vet, debattartiklar har syftet att framställa den sida av saken som tjänare beställarens syften bäst. Men för mig är det, om det nu kan förklara saken, sorgligt att se *vad* det är som tjänar just denna beställares syften bäst. Det förklarar nog också varför man på WLHs hemsida inte kan läsa något om antroposofi. Inte heller något som skulle få blivande lärarstudenter att bättre förstå om utbildningen passar för dem. Och inte ett ord om att det är en lärarutbildning som faktiskt inte räknas utanför waldorf. Det kan man naturligtvis ta reda på ändå. Men likväl.)

  8. OK, den var svagare än jag mindes den (tack för titten). Och naturligtvis skulle den aldrig behövts eftersom den skulle ha föregåtts av en tidigare mer strategiskt inriktad omdömesbildning. Nu kommer jag ihåg att med mitt konstaterande att artikeln var välskriven fanns en förvåning att man satsade på något som redan var dömt att misslyckas. Du har helt rätt!

  9. Det är lite magert och verkar inte helt genomtänkt, även om man lyckades ragga upp kändisar. Kruxet med kändisar är kanske att läsaren kan få intrycket att de är där för att dölja problem med argumentationen. (De är ju där för sina namn. Inte för sin kunskap.)

    Möjligen lyckades artikeln entusiasmera det egna lägret. Och sedan drogs den där föräldrakampanjen i gång i år — som för mig känns som en fortsättning på kändisartikeln — vilket slutade i ingenting (eller, jo, något som med tanke på reglerna var tämligen självklart: csn-berättigandet… som man skulle fått utan några kampanjer och långt tidigare om wlh inte gått omkring och såsat — ursäkta, men det är exakt vad som hänt).

    Strategiskt sett är alltihop rena pannkakan. Om man nu inte ville iscensätta allt detta för att få en verklig chans att ta sig själv i kragen ;-)

  10. Hej Alicia. Synd att debatten flyttas från Argora till ett mindre publikt forum. Men jag är ändå tacksam för den noggrannhet du ägnar inläggen. Ditt inlägg här och dina kommentarer på mitt Agorainlägg gör att jag vill förtydliga mina tankar och ståndpunkter ytterligare. Jag menar att det fodras en total och genom gripande dekonstruktion av det fenomen som går under beteckningen “Antroposofisk värdegrund/livsåskådning”. Jag tror att det aldrig har funnits en sådan annat en som illusion, vision eller önskedröm. Det antroposofiska text och tanke innehållet är alldeles för disparat och osammanhängande för att kunna utgöra en enhetlig grund för något dylikt. I vår postmoderna tid där text är endast text och endast refererar till annan text, faller även möjligheten att skapa tillrättaläggande pamfletter som förklarar eller begripliggör waldorflärares eventuella diffusa bevekelsegrunder för sina handlingar.

    Jag menar att det är själva synen på “antroposofin” (väsen eller inte!) som homogen värdegrundskonstant som är problemet. Om sällskapet, själva agenten för värdegrundskonstanten, försvann, skulle fundamentala problem med de antroposofiska textmassorna lättare hanteras. Waldorfskolor och waldorflärare skulle självständigt behöva göra det mödosamma arbetet med att visa vilka texter/ idéer man använder och relatera dessa till andra text och idesammanhang. Full transparens och självmedvetandet om vad som används och i vilket syfte. Det samma skulle gälla för medicin, odling etc. En revolution av användbara, angelägna, meningsfulla och tidsenlig spirituella idéer skulle kunna sammanstråla i skolorna och i andra verksamheter. Jag tror att det är enda sättet att åstadkomma förnyelse

  11. Hej Leif! Jag återkommer till din kommentar lite senare i dag. Det var inte min mening att flytta debatten, utan att inte störa den. Jag vet att det bara skulle reta upp somliga om jag kommenterade där — och jag har ju dessutom mina läsare här och inte där borta!

    Men jag återkommer (vad gäller de intressantare bitarna).

  12. Hej igen Leif!

    Nu har jag läst noggrannare. Jag kan egentligen inte misstycka till din ‘vision’, om det är ett lämpligt ord att använda som sammanfattning. Det råder nog ingen tvekan om att en antroposofi utvecklad och tillämpad på det viset är såväl mer intressant som möjligen även mer relevant. (Det senare beror väl på de inblandade snillenas förmåga.)

    Men om jag förstår saken rätt handlar det ju inte om något övergivande av (för att ta ett exempel) den antroposofiska människobilden. Utan snarare om någonting annat. Ett friare och individuellare förhållningssätt till den?

    Kan man ens tänka sig waldorfskolor som inte alls har något av den (antroposofiska människobilden) i grunden?

    Jag håller helt klart med om att ’tillrättaläggande pamfletter’ är olämpliga (av flera skäl). Man kan dock fråga sig om det ändå inte finns och kommer att finnas (även om den vision som du har skulle bli verklighet) något slags gemensam grund som härrör ur antroposofin och som går att beskriva?

    (Jag är dock, som väl framgick av mitt inlägg, jag minns knappt längre, tveksam till om detta något går att beskriva som en antroposofisk värdegrund.)

    Jag har svårt att föreställa mig hur vår postmoderna tid, förutsatt den nu är så värst postmodern, skulle sätta käppar i hjulet för en beskrivning av en gemensam grund, i de fall det finns en sådan. Och så länge Steiners verk ändå är ett slags utgångspunkt, har man ju något gemensamt.

    Det som också slår mig — samtidigt som jag tycker att visionen är mycket mer angenäm än en dogmatisk och centralstyrd antroposofi såsom livsåskådning betraktad — är de enorma praktiska svårigheterna med detta.

    Det kräver ju — hos alla som ‘deltar’ i dekonstruktionen och i alla fall i förlängningen hos alla skolor och individuella lärare — en mycket stor kunskap såväl om antroposofin som andra idésammanhang. I nuläget förefaller det mig tämligen orealistiskt.

    Hur många människor finns det egentligen som har möjlighet och förmåga och vilja att ta ansatsen och föra ut den i verkligheten? Med eller utan Sällskapet? (Jag kan nog i och för sig tro att Sällskapet är dåligt för waldorf — och dessutom tror jag att waldorf är dåligt för sällskapet.) Jag menar, är det Sällskapet som är hindret, eller helt enkelt mänsklig oförmåga? Bristande… tja, allt möjligt.

    (Jag ställer frågor, för jag har inga svar på detta, annat än att jag ser stora svårigheter. Frågeställandet är inte i avsikt att flytta debatten eller egga på den!)

  13. Hej Alicia
    Jag tycker det är synd att du inte skriver i Agoras kommentarsfält. Även om du har dina läsare här läser waldorfrörelsen (ännu i begränsad omfattning, det medges, men snabbt ökande :) snarare på Agora och du kan ju länka dit. Du har viktiga synpunkter som behöver komma fram i diskussionen. Du kan ju även skriva en artikel om du vill! Vi har högt i tak men vill ha välskrivet och inte allt för långt material. Även andra läsare av denna blogg är välkomna att skicka in bidrag.

  14. Hej Örjan!
    Somliga av dem tjuvläser i alla fall här, även om de inte skulle vilja erkänna det ;-) Jag får tänka på saken. Jag hade lite grand intrycket att de kommentarer jag har inte riktigt passar in, beroende på hur man tolkar kommentarsriktlinjerna (som jag nu inte hittar i det format jag senast läste dem). Även om det kanske låter konstigt, har jag inte intentionen att pracka mig på eller, om jag förmådde, att predika rationalitetens evangelium för ovilliga åhörare.

    Det tar mycket längre tid att skriva kort än att skriva långt, då man ska föra resonemang om saker och ting. Det är den lustiga, men egentligen ganska enkla, sanningen!

  15. Så här skrev vi i första artikeln. Jag skall se till så att texten blir lättare att hitta! Hittills har vi släppt igenom alla kommentarer.

    Regler för kommentarsfältet

    Vi ber alla att respektera att detta är en ett seriöst diskussionsforum. Alla konstruktiva, välmenande kommentarer som bidrar till ett fortsatt samtal är välkomna! Det är dock obligatoriskt att lämna namn (som kommer att publiceras) och e-postadress (som inte publiceras). Vi välkomnar också att du kort berättar vem du är (t.ex förälder i skola X).

    Bidrag som endast syftar till att sprida negativa uppfattningar av waldorfpedagogiken kommer inte att publiceras, inte heller angrepp på olika personer eller frågor av personlig natur.

    Bidra gärna redan idag med dina idéer och synpunkter hur vi kan utveckla Waldorf Agora på bästa sätt, använd kommenratsfältet nedan eller mejla redaktören!

  16. Ja, de styckena hade jag i åtanke! Jag letade här: http://waldorfagora.hemsida.eu/om-waldorf-agora/, för jag fick för mig att det kanske var där jag sett den. Men det var en ren gissning.

    Jag har så ofta fått höra att det jag skriver är sådant att det skulle falla in under: ‘endast syftar till att sprida negativa uppfattningar av waldorfpedagogiken’. Eller, ja, betydligt värre än så. Jag håller i och för sig inte alls med om det — så outsägligt trist och långtråkigt det hade varit om det hade varit sant –, men jag inser att det spelar mindre roll.

  17. Jag är den första att medge att jag verkligen inte alltid är konstruktiv, och jag skulle inte ens säga att det vore önskvärt! Men även det som inte har som mål att vara konstruktivt kan ju ha konstruktiva konsekvenser. Egentligen är det inte förutsägbart.

    För övrigt tycker jag att det är helt rätt att upprätthålla en viss ordning i kommentarsfälten. Det skulle glädja mig oerhört att kunna säga att jag sett massor av waldorfdiskussioner som gått väl till. Det har jag inte. Ännu mer skulle jag önska att jag kunde säga att skulden varit ensidig. Men det kan jag tyvärr inte heller. Det är alldeles för mycket tröttsamma dumheter från alla håll.

Comments are closed.