not merely personal beliefs

Several discussions over the last few days* about an old familiar issue: why would it matter that (or if) waldorf teachers are anthroposophists, isn’t it their personal prerogative to believe in what they want to believe in, and to adhere to whatever spiritual teachings they prefer, and should we even be asking questions about this? Who would ask, for example, a christian teacher to declare his or her beliefs? Who would even consider these beliefs at all?

Well, first of all, it’s not so much a matter of asking an individual teacher to declare his or her beliefs. As far as someone’s belief system will be an influence on the teaching or the relationship with the children, that’s another matter; there might be particular questions that would be relevant to ask. But other than this, it’s a matter of personal belief, and remains a matter of personal belief. Likewise, if an anthroposophist teaches in a regular school according to mainstream pedagogical ideas, there’s hardly any point in raising any questions about this teacher’s personal spiritual outlook. It’s simply not relevant, or at least not relevant enough to warrant an interest in it, lest there be very particular reasons (for example, this outlook significantly affecting what actually goes on in the classroom in an individual case).

With waldorf schools, things are, in fact, a bit different. In waldorf schools, the matter is more complicated than this, the ‘problem’ (if you see it like that) is built into the pedagogy. Anthroposophy is not solely a matter of individual choices of the teachers; it is not just a matter of personal spirituality. Anthroposophy is the foundation and the source of the pedagogy itself, and this is not a matter of small dignity — it basically makes waldorf education what it is. Anthroposophy is what sets it apart from other pedagogical approaches. The outer differences are superficial — and you need anthroposophy to explain them, too. In short, anthroposophy matters. And it should.

A further complicating factor — at least in discussions and when it comes to correct information — is that waldorf proponents and anthroposophists tend to perceive anthroposophical knowledge as though it were almost some kind of ‘neutral’ (in want of a better word) knowledge. Steiner’s developmental model is simply conceived of as ‘psychology’. When waldorf teachers study the pedagogical foundations of waldorf, for example in Study of Man, one gets the impression that this knowledge passes as ‘pedagogy’ rather than being identified as ‘anthroposophy’; anthroposophy seems to be so self-evident that it isn’t questioned as such, its truth is, more or less at least, taken for granted, without its name even being used. When talking with ‘outsiders’ this causes much confusion — what is to the anthroposophist neutral knowledge, pedagogy in this case, is from an outsider’s viewpoint pure anthroposophy. This, obviously, is a rather ‘extreme’ example, most instances were this phenomenon acts as a confounding factor are probably more subtle. What are anthroposophical ideas have simply become — in anthroposophical eyes — knowledge about the world and man. They are thus misidentified; they’re not recognized as anthroposophical, but perceived of as part of the ‘natural’ way to view things. Perhaps there is too little discussion — clear and explicit discussion — about these things in waldorf teacher training courses. Steiner is read too uncritically and too little effort is made to put him into a perspective and to read and to compare him with other pedagogical thinkers (who were usually actually pondering pedagogy rather than using pedagogy as another outlet for their conception of the spiritual fate of the universe and of man) — and most importantly to discuss how the foundational worldview behind waldorf distinguishes it from other paths.

In any case, whether anthroposophy happens to be an individual teacher’s personal spiritual worldview or not, it must be possible to discuss how and when and why anthroposophy has a role to play in waldorf education — because the role it is playing is undeniable and huge. Without anthroposophy, there would be no waldorf in the first place. So while you can’t require from the individual teacher that he or she makes a confession of belief — although I do think questions about it are absolutely valid as far as these beliefs influence the teacher’s pedagogical practice and attitudes — there should certainly be a requirement made on these schools and other organisations to be honest about and to discuss the belief system which underlies the pedagogy, the method, and which influences — sometimes dictates — how the school is run. This is no longer a matter of a teacher’s individual belief. In contrast to other schools which are openly confessional but use mainstream pedagogical methods (and hire conventionally trained teachers), the waldorf school has anthroposophy deeply ingrained in its way of working, its way of educating, its beliefs about the child and its traditions and the teachers are trained to apply anthroposophy in practice. And this is so, even if they don’t identify it as ‘anthroposophy’ and even when they believe it’s enough that ‘anthroposophy is not taught to the children’. (The latter is largely beside the point.)

The complication that arises with waldorf education is that a teacher’s personal worldview — when the teacher is an anthroposophist or positively inclined towards anthroposophy (which I would say is at least to be expected, for why else choose this job?) — overlaps with the spiritual ideas that guide the school and inform the pedagogical method itself. Anthroposophy is not merely a personal spirituality or even conviction, it is also, at the same time, a part of the professional path; if it weren’t, we wouldn’t be having this discussion at all. And no matter how much (or little) weight an individual teacher accords various anthroposophical tenets, the fact is that the waldorf school itself is run based upon anthroposophy, its pedagogical methods are anthroposophical, the way child development is perceived has been derived from anthroposophy and all waldorf trained teachers have studied anthroposophy as a (very significant) part of their training, which is very different from ordinary teacher training.

This is all we need to know in order to understand that anthroposophy as the basis of waldorf education can’t be ignored. It’s all we need to know in order to understand that anthroposophy can’t be regarded as a personal matter only, because in the waldorf school it plainly isn’t. For the individual teacher, it might be a personal matter, too, in addition to being a professional one. But that recognition — that anthroposophy can also be the teacher’s spiritual belief system and thus part of his or her personal sphere too — should not deter inquiry into waldorf education as such and should not invalidate questions about how this — personal and (often, within the waldorf community) shared — spiritual or religious worldview influences the schools and their methods and traditions.

This is not to say that any teacher can work or any school can operate without values and ideas and whatnot. (In many cases it is probably sound to examine these ideas consciously.) It is just to say that in waldorf schools, there’s a specific set of ideas in place and they belong to one particular worldview which has pervasive influence on the pedagogy. These ideas are extremely strong and important, and should not be ignored because it is more comfortable for the schools to ignore them. Most importantly, these ideas, even if identified as, for example, ideas about ‘child development’ are ideas directly derived from anthroposophy — and they’re not somehow psychological or pedagogical ideas in general, they don’t (I’m sorry to say) stand on equal footing with mainstream psychological or pedagogical theories. Their validity is restricted to the context from which they derive — anthroposophy. Not that they aren’t interesting, they certainly are, at least for those of us who entertain ourselves with peculiar hobbies, but you have a lot of work to do in order to prove that these ideas have something to offer to the world outside of their anthroposophical context.


* The discussions inspiring this post were this one (in English, read Joe Evans in the comments, January 21; he represents the new Steiner free school hoping to open in Bristol and although he now speaks of anthroposophy, he seems thoroughly embarrassed by it — anthroposophy is not just esoteric it seems, it’s embarrassing…) and a discussion on facebook (in Swedish).

Addendum: After I wrote this post, some new things occurred, and maybe I’d like to say something more about it, but for now this suffices. And this: can anyone understand why parents would not want to know or need to know about the worldview the pedagogy they choose contains, why they would not want to know what the worldview means for the method, what it means for the conception of child development used in the school, what it means for the daily life of the child at school and the teacher’s approach to the child? Why would a parent not want knowledge about this? Why would a parent feel burdened by this? Why would it be better not to be told enough and told thing correctly so that one, at least, can investigate it further, if one wants, before deciding? Why would it be an excuse to not offer information lest parents feel unnecessarily burdened by it? Why would it be an excuse to say — we don’t want to push this on parents? (Who would feel pushed by getting correct information?) Can there be any good reason for avoiding the topic of anthroposophy than merely the schools’ and teachers’ convenience and the potential and short-term financial gains? What I don’t get is why it isn’t much better to attract those parents who actually do want waldorf, after making an informed decision, rather than attracting lots of parents who really don’t want it, once they know that the teacher see their children as reincarnating souls? Isn’t it better — in the long run — to repel that second group, those who don’t really enjoy these ideas? And to concentrate on those who are more likely to be happy with their choice, even when knowing what it entails? (Diana sums it up so well here.) Or is it too much to do with karma– I know that Diana is fond of this angle, and I am too — and not wanting to ‘interfere’ with the child’s karma by scaring the less spiritually or anthroposophically inclined parents away?

39 thoughts on “not merely personal beliefs

  1. (Pardon my swedish.) Man har rätt att bygga ett pedagogiskt system på en alternativ världsåskådning om den följer den allmänna skolplanen. Att därför kritisera pedagogiken för att den utgår från denna världsåskådning – och att lärarna hyser den – saknar poäng. Den pedagogiska metoden har ett berättigande så länge den är laglig och har föräldrarnas och myndigheternas förtroende. Naturligtvis är det i sin ordning att problematisera och debattera detta skolsystem. Och detta har sannerligen gjorts då det gäller waldorfpedagogiken. Men då mycket i denna diskussion aldrig lämnat ifrågasättandet av skolformens själva utgångspunkt och existensberättigande har debatten fått en ofruktbar karaktär av rättshaveri där samma argumentation ältas om och om igen.

    Det finns dock viktiga spörsmål att diskutera, som att skolorna inte är tydliga med värdegrunden och säkert mycket annat. Men att kritisera waldorfskolan för att ha en antroposofisk värdegrund, och att lärarna är antroposofer, går det att komma längre där?

  2. Man har ‘rätt’, det må så vara. Men vad man inte har rätt till är att dra folk vid näsan. Ingen (vad jag vet) förnekar antroposofer rätten att vara antroposofer heller — utan förespråkar rätten för andra att välja bort antroposofin.

    Att tala om föräldrarnas ‘förtroende’ är meningslöst, så länge föräldrarna inte gör ett medvetet och informerat val. När föräldrar får höra att antroposofin inte är viktig — ja, då har skolorna verkligen förbrukat förtroendet, även om vi antar att de annars hade förtjänat det. De föräldrar jag varit i kontakt med och som förlorat förtroendet för waldorfskolan har ju gjort det av rätt goda anledningar — i själva verket, inser de ju, var förtroendet de kände inte vatten värt. (Och det finns förstås fler anledningar till förtroendetapp.)

    Tyvärr tycker jag att du har fel när det gäller problematiserandet — det har verkligen inte skett i den utsträckning det hade behövts, vare sig från rörelsens sida eller utanför den. Och jag tycker att kunskapen tyvärr är undermålig, och det lite överallt, faktiskt.

    Jag skulle nog också vilja poängtera att jag i mitt inlägg inte kritiserar waldorfpedagogiken för att den är antroposofisk. Jag försöker diskutera det faktum att den är det, och det utifrån flera diskussioner nyligen där man återigen minimerar antroposofins betydelse och försöker reducera den till något med litet inflytande eller en ren privatsak.

    Det borde liksom inte vara svårt som hjärnkirurgi detta med ärlighet och vanlig hederlighet. Eller, för att omformulera det, om lärarna arbetar med att hjälpa barnen att inkarnera (för att ta det som ett exempel på något som ingår i synsättet), och föräldrar inte har detta klart för sig, då får man inte bli förvånad när folk blir jävligt sura. Och nej — man kan inte tvinga på människor information. Men man kan erbjuda dem som önskar information korrekt information.

  3. Det är alltså inte waldorfpedagogikens grund i antroposofin du ifrågasätter, utan att föräldrar blir lurade att tro att så inte är fallet. OK, hur många blir lurade? Waldorfskolor har existerat i snart hundra år, och massmedia har aldrig rapporterat om problemet i Sverige. Den enda rimliga slutsatsen man kan dra av detta är att problemet är marginellt. Att waldorfföräldrar blivit `dragna vid näsan´ har jag bara hört från de som är kritiska till skolformen som sådan. Har du någon uppfattning hur många som blivit dragna vid näsan i vårt land? I England? I USA? Det är viktigt att veta i en diskussion om problemet. Problem finns i alla skolor och waldorfskolor är knappast undantagna. Och jag betvivlar inte att dra-vid-näsan-problemet verkligen existerar. Frågan är bara i vilken omfattning. För ingen massflykt från waldorfskolorna har rapporterats vad jag vet. Det borde ju vara resultatet om lurendrejeriet var omfattande, kan man tycka. Alltså: vilken omfattning har lurendrejeriet?

  4. ‘Det är alltså inte waldorfpedagogikens grund i antroposofin du ifrågasätter’

    Jag ifrågasätter inte att den har den grunden, nej. Sedan kan jag väl ifrågasätta att det är särskilt klokt att ha en pedagogik på den grunden, men det är ju faktiskt en helt annan fråga.

    Varenda waldorfförälder som inte är införstådd med grundläggande antroposofiska idéer (i synnerhet de som är relevanta för pedagogiken) skulle jag betrakta som dragen vid näsan. Ibland är det av egen förskyllan, men helt klart bidrar ju skolorna genom att de förminskar antroposofins betydelse.

    Vad rapportfrekvensen i massmedia har med saken att göra vet jag inte. Dock vet jag att det inte går att uppbåda f d föräldrar/elever eller kritiker som vill ställa upp i media. Inte för att de inte existerar, tyvärr, utan av andra anledningar.

    ‘Problem finns i alla skolor och waldorfskolor är knappast undantagna.’

    I waldorfskolor gäller det antropsofin, jag tänker inte uttala mig om vad som är fallet i andra skolor. Jag vet att samma kritik kan riktas mot scientologernas skolor.

    ‘Att waldorfföräldrar blivit `dragna vid näsan´ har jag bara hört från de som är kritiska till skolformen som sådan.’

    Och vad var de från början? I allmänhet var de entusiastiska waldorfföräldrar, som la mycket tid och pengar på en skola de senare insåg inte var vad de trodde. Det är väl inte konstigt om de blir kritiska? Jag vet inte riktigt om det är något konstigt att de som tycker att de blivit lurade delvis är samma personer som har annan kritik mot skolan. Så vitt jag kan förstå saken lämnar de flesta missnöjda waldorfskolan av andra anledningar — de tycker skolan är dålig, att deras barn mår dåligt, och så drar de. De bryr sig aldrig om att kolla upp det här med antroposofin över huvud taget.

    För övrigt anser jag att hela diskussionen är idiotisk — varför i helskotta kan inte skolorna bara informera folk ärligt och korrekt om vad som gäller? Varför vill man inte göra det? Det är ju den enkla lösningen.

  5. Hur det skulle kunna finnas något slags statistik över det du frågar om förstår jag egentligen inte helt, Johannes. Än mindre att jag skulle ha några siffror på det. Jag har bara kommit i kontakt med individer; jag har aldrig sett några siffror, och jag tror inte att det existerar.

    Men nog vore det intressant att se resultaten från ett forskningsprojekt där de som lämnat waldorfskolan i förtid får frågor om anledningarna till detta beslut. Fast jag uppfattar det som att waldorfskolor är mer inriktade på att fylla skolorna med nya familjer än att ta reda på varför det gick sämre med dem som inte är kvar.

  6. Vad massmedia har med saken att göra? Om en sak är stor – i det här fallet om många föräldrar känner sig lurade – så syns det i massmedia. Det är ju det vanliga kriteriet på angelägenhetsgrad. Och det hänger knappast på om de förfördelade föräldrarna inte har lust att uttala sig. Är problemet stort, d v s gäller många av waldorfskolorna skulle massmedia komma sättandes, jag lovar. Teliaavslöjandet kom trots att ingen ville säga något.

    Att du inte besvarar mina frågor kan jag bara tolka som att du inte har någon uppfattning om hur omfattande dra-vid-näsan-problemet är. Av vilket slutsatsen att detta problem troligtvis inte är större än de problem som finns i alla skolor – ligger nära till hands.

    Missförstå mig rätt – jag har ingen anledning att förneka att problemet finns – jag känner mina pappenheimare, och jag tror på din analys – men jag hade väntat en storleksordning på problemet som mer motsvarade den kraft och energi du under åratal lagt ned på denna sak. För mig är det viktigt att detta nu klargjorts. Du och en handfull av dina vänner har lagt ned avsevärd kraft på ett i storleksordning förhållandevis marginellt problem i waldorfskolor.

  7. Johannes – can I ask you, if possible, to give a brief summary of your response to this post? Google translate makes Swedish nonsense. I understand if you don’t want to (and I’ve no talent for languages, unlike most Swedes) but it would help if you could.


  8. Sorry I’m not really here. I’ll reply later, and might even write a separate blog post about some reasons why people might not seek media attention. If I can summon the energy.

  9. Hi there Melanie! I´ll try. I agree on Alicia demanding that waldorf schools should be more open with anthroposophy. But how big is the issue I ask myself. Waldorf schools have existed for almost a century, and the media have never reported on the problem in Sweden. The only reasonable conclusion one can draw from this is that the problem is marginal. I mean with all the effort Alicia has put into this thing – are we talking about a few parent a year that are feeling deceived in this country? Or ten? What are the numbers? You have to have a perspective. Problems exist in every school system. But Alicia give you the impressio n it is a huge problem for the waldorf movement. And if so – why has no mass exodus from Waldorf schools been reported?

    Alicia has no answers to this, which I think is a bit astonishing. The effort she puts into this give me the impression that this is a huge problem for the waldorf movement. But is it in reality only a question for a handful waldorf critics?

  10. thank you, Johannes.

    Two of my children were in English Steiner schools when young, the first was an initiative we helped to start, the second an established and much bigger school. We are not anthroposophists, and we really had little idea how much and in what way anthroposophy informs the pedagogy of these schools, or how that might impact on our boys. Actually I was interested in esoteric movements, far more familiar with little yellow books and Orage, Ouspensky & so on than any other parent involved in the Steiner initiative we joined. But it was an interest in history, a literary interest, just like Alicia. Even to me, Steiner was obscure – there were no writers I trusted who even mentioned him. Only books by his followers. That should have been a warning sign.

    I don’t have any personal grievances with anyone I met at these two schools, I’m not angry and I take responsibility for my decisions. The teachers certainly varied in their allegiances as far as I’m concerned – I was very fond of my older son’s class teacher in the first school, and that hasn’t changed. But it was all very, very odd. And there is no doubt had I understood the pedagogy, had it been explained to me clearly, I would never have become involved. I think that they did deceive us, that everywhere they deceive parents, and that there’s no excuses for not being honest from the beginning.

    Steiner schools are a niche interest – those inside maybe don’t realise how others view them. I have a lot of experience now of other schools – private, state, democratic.. I’ve little time for Steiner education. It simply isn’t very good, but its supporters have a very high opinion of its successes – a disconnect between fantasy and reality. Some of the pedagogy is frankly dangerous.

    Why isn’t it in the media? That’s beginning – in Britain if not in Sweden. Why don’t parents complain? A few do – look how they’re treated. Many have complained to me who’ve never written about their experiences. Others roll their eyes and move on. Some are traumatised. People don’t want to talk about their children in public. They maybe don’t understand what happened – or they don’t want to know more. They turn away from knowing more.

    After all, it’s only one cult among lots of other cults. It’s embarrassing to realise you fell for it. Or you have allegiances to people or experiences you can’t quite relinquish.

    Plus – why do people still use homeopathy? Why do they read their horoscopes? We don’t live in a rational age. There’s still a market for woo.

  11. Melanie, you have your experiences, I can´t argue with that. Or that you feel bitter about your waldorf school. But the key question is: how representative is your experienses relative to the other waldorf schools in your country? You say “Steiner education, it simply isn’t very good”, which give the impression that you´re not that interested to discuss my questions but to establish your own opinion that you don´t like Steiner schools at large. You are even embarassed “you fell
    for it”. Plus you don´t like homeopathy. I guess there´s nothing more to say then. I thought there was.

  12. ‘Or that you feel bitter about your waldorf school.’ But I don’t feel bitter.

    In that one statement, Johannes, you’ve demonstrated why dissatisfied customers don’t complain about your schools. Blame the messenger. It’s absolutely the behaviour of a cult.

  13. First, redistribute blame. (Not difficult, esp not w people who already feel guilt and even shame. Tactic works better w parents and students than w academics or journalists, who might be treated slightly differently in the first stage. But make sure they realize they’re the ones doing wrong, of course.) Second, if people don’t stop, threaten them, spread nasty stuff about them, and so forth.

    People who have children or a dignity to preserve or anything else they like to protect (sanity, money, et c) do better shutting up.

    (Sorry, I’ll read comments properly soon. And I will write about this. I suppose there are people who don’t understand why we don’t see this stuff more in the media. Personally, as I’ve said many times, I say no. I understand why people don’t want to.)

  14. And by the way — I definitely do have answers, even if I obviously can’t have numbers. How could I? I can only make some conclusions from the things I do know.

    And I like to stress this once more, Johannes, whatever Sune might be saying about me: I may have a done a lot, but after one media appearance years ago I definitely say no to more, never more. Neither do I write to public authorites, or to anyone else who doesn’t contact me. (I don’t think keeping a blog is a lot, I still feel I should have used my knowledge and sought to have greater impact.)

    By the way, it’s not correct there aren’t exoduses. They do happen, but usually the reason is more down to earth: bad teachers, bullying, et c. Most people who leave don’t bother finding out why it didn’t work (inadequate teacher training, e g).

    As for homeopathy — people who don’t believe in it generally think it’s nonsense after finding out how it’s supposed to work. This is no surprise, but perhaps not quite relevant here — except for saying there’s clearly a market for these things.

  15. Allt handlar om hur allmängiltig problemet är för waldorfrörelsen i stort. Detta är avgörande för trovärdigheten. Går allmängiltigheten inte att styrka talar vi om några lokala missförhållanden som saknar allmänt intresse. För alla skolor har ju problem, inte bara waldorf.

  16. ” But the key question is: how representative is your experienses relative to the other waldorf schools in your country? ”


    I don’t know if you have done so (many Anthropsophists divert their eyes), but please, please have a look at my blog – where I’ve listed almost every Waldorf school in the USA and several from other countries. Every one, almost without exception, has the very same complaints lodged against it… poor administration, lack of communication, hidden agenda, bullying/abuse of children (and their parents). Hundreds of complaints (and these are only the people who have taken the time to write). These aren’t isolated problems when they are running through ALL Waldorf schools… they are the very THEMES that characterize people’s experiences with Waldorf.

  17. OK Pete, finally some substantional facts. Sorry you have that situation in the States. Do you intend to make statistics out of those experiences? I think that´s necessary to make the authories listen to you. And certainly it would be of interest here in Sweden as well. Because that´s not a common knowledge here. In Sweden we don´t have that kind of general problems. And Alicia (and Melanie) don´t want to be more specific. All I get is personal opinions.

  18. Johannes — att waldorfskolor inte är öppna med vad antroposofin innebär är ett generellt problem, inte ett lokalt. Jag ser inte att någon waldorfskola i Sverige informerar om detta på ett adekvat sätt, i vart fall inte vad jag kan bedöma. Jag begriper helt enkelt inte invändningen. Det är waldorfskolornas skyldighet att vara öppna, inte f d föräldrars skyldighet att gå ut i media och klaga.

    Jag ska i ett separat inlägg redogöra för hur det kommer sig att vi ser så väldigt lite av det. Men jag vill poängtera att jag inte anser det vara relevant för frågan om waldorfskolornas ärlighet om antroposofin. Antalet klagomål i media är ett sidospår, menar jag.

    Du skrev också i en tidigare kommentar att vi inte ser massflykt från waldorfskolor. Det händer till och från — men du kanske inte hör om det. Jag tror inte att man pratar så mycket om det. Enligt Pete händer det i USA, jag vet att det hänt i Norge, jag har själv fått rapporterat om flera sådana fall i Sverige. Normalt sett handlar det om att extra dåliga förhållanden i någon klass eller skola och lärare och skolor som varit oförmögna att ta itu med det. Det handlar i de fallen om sådana saker, men det finns ibland några föräldrar som kollar upp det här med skolans bakgrund och börjar fundera.

    Vad gäller Sverige har jag aldrig fört någon statistik över artiklar i media eller vad gäller människor som jag annars kommit i kontakt med; jag har inte på något vis arkiverat dessa saker (Pete har varit rätt flitig med det ett tag, och då får man ju en bild av vad klagomålen rent generellt gäller, och det är bra). Jag har inte ens någon dator med sparat (och kanske sedan länge från internet försvunnet) waldorfmaterial på längre; jag har en befriande tom dator.

    När jag någon gång råkar gå tillbaka och tittar på olika diskussioner som finns kvar på internet eller här på min egen blogg påminns jag om människor som tidigare postat enstaka kommentarer — här och i andra diskussioner — men som sedan har försvunnit; de är bara borta, de deltar inte, förhoppningsvis gör de något bättre, hjälper sina barn, t ex. Det har funnits bloggar och diskussioner som i dag är borta från internet, men som jag kan påminna mig (och jag har rätt uselt minne, har jag märkt). Vissa har bara existerat kort. Jag vågar inte uppskatta hur många människor — i Sverige — som jag sammanlagt kommit i kontakt med, privat eller genom diskussioner eller fått vetskap om genom artiklar i media (för det har också förekommit, dock inte i de stora jättarna). Om jag säger hundra — föräldrar eller f d elever — är jag nog inte helt fel ute (kanske är det t o m en underskattning), men jag vet inte. Ännu svårare vore det att gissa sig till siffror ang vad människor har haft att invända mot i waldorf. Något som gör läget svårare att bedöma är att väldigt få människor använder sina riktiga identititer.

    Men det material Pete samlat är väl om än ett gott underlag svårt att bygga någon statistik på. Det är kommentarer ur diskussioner, skolrecensioner på internet och liknande, och folk använder i allmänhet pseudonymer. Jag kan svårligen tänka mig att det skulle visa sig att situationen skiljer sig nämnvärt mellan USA och Sverige — bortsett från att Pete aktivt samlat in detta material, och jag inte har samlat något alls. Den största skillnaden är nog att i USA betalar folk extremt mycket i avgifter i waldorfskolorna, och är kanske aningen mer besvikna, och benägna att klaga, när det går åt skogen. Här är det kommunerna som står för notan, inte föräldrarna. Om detta nu alls spelar in, men kanske gör det det.

    Och nu bör man veta att jag aldrig har uppmuntrat människor att kontakta mig privat eller i förtroende. Så den typen av kontakter har jag fått relativt få av. Ett antal, men inget stort antal, och då såväl föräldrar, som elever, som lärare. För det första är jag inte det minsta föräldratillvänd — jag är inte den typen som får igenkänning eller som folk förväntar sig medkänsla från (vilket är rätt, för jag kan inte hjälpa dem ändå). För det andra, förstår jag det som att människor, när de kommer ur en sådan situation, har fullt upp med att ta rätt på sina liv — de har inte tid att kolla upp antroposofin, de måste hjälpa sina barn att komma över mobbingupplevelser eller hjälpa dem att komma ikapp akademiskt. De har fullt upp. Man kanske gör någon googling, konstaterar att man inte är helt ensam om problemet — men sedan vill man bara bort, börja om. Dessutom har jag mest (tror jag) bloggat på engelska, och diskuterat på engelska, inte på svenska.

    Men för några år sedan fanns en annan bloggare som aktivt efterlyste människor med erfarenheter från waldorfskolor och som hävdade att det kom in, om jag minns det rätt, hundratals, från alla waldorfskolor i Sverige. Jag har inte någon koll på detta över huvud taget nu. Vet absolut ingenting om detta, och har inte brytt mig.

    Men ja — det du får är personliga åsikter och i viss mån personliga erfarenheter. Jag har glömt merparten av alla besvikna och arga föräldrar jag stött på ute på internet i olika sammanhang. Och då handlar det ju ändå bara om dem som faktiskt någon gång säger eller skriver något om det de varit med om. Jag har flera gånger varit med om att människor jag känner — människor som inte har ett skvatt med waldorf eller antroposofin att göra och inte har det blekaste intresse av ämnet — kommer till mig och berättar att de mött eller känner andra som har haft mycket dåliga upplevelser i waldorf, eller som känner föräldrar som i besvikelse tagit sina barn ur waldorf, och liknande. Ingen av dessa människor dyker någonsin upp i media. (Och de möjliga orsakerna — i alla fall några delförklaringar — tänker jag alltså försöka formulera i ett separat inlägg.)

    Men åsikter och ditten och datten — detta är värt så mycket som det är, varken mer eller mindre. Jag har svårt att uppbåda något större intresse för frågan om hur många som klagar och hur mycket som syns i media. Det handlar inte om att förneka eller förminska dem som tar sig tid att klaga, men jag känner ändå att mina invändningar, vad gäller antroposofin i waldorf och hur detta ämne hanteras, är av en principiell natur. Om detta gör min argumentation i frågan icke trovärdig — då får det kanske vara så. Det finns gränser för såväl mitt intresse för detta med waldorf som den tid jag har att lägga ned på det! (Jo, faktiskt.) Jag vet för övrigt inte hur många gånger jag hört att något jag skriver eller argumenterar inte är trovärdigt. Det ingår väl, så att säga. Jag kan inte alltid råda över mina arguments ‘trovärdighet’ i andras ögon — särskilt inte med tanke hur det ser ut inom detta område (waldorf/antroposofi) med ständiga missförstånd, misstänkliggöranden, kommunikationsfnurrar och jag vet inte allt. Framför allt den andra sidans mycket vanligt förekommande oförmåga att se något berättigande i någon kritik över huvud taget.

    (edit: några ovanligt konstiga skrivfel. Och vad gäller sista stycket, sista meningen: jag talar alltså om situationen generellt, och trovärdighetsinvändningar. Jag tänker inte särskilt, eller ens alls, på denna situation. Edit igen: jag menade inte att skriva att människor döljer sina identiteter för att försvåra, utan att det försvårar att de gör det… Om någon blev konfunderad över den underligheten. Blev visst mycket knäppt…)

  19. Mass exoduses from Waldorf schools are frequent, for the reasons Alicia has described: parents are not given a full picture regarding the role of anthroposophy in the school. Parents are told that anthroposophy is a “personal belief” of some of the teachers, and the truth – that it is far more than a personal belief, rather the basis of the pedagogy and the whole reason the school exists – and when they find out, they are angry. It will be nice if eventually the mass media report more extensively on the problem, but in reality, reasons for families leaving a school rarely make the evening news.

  20. And, for some utterly inexplicable reason, the rest of the world is far less interested in anthroposophy than waldorf critics and anthroposophists are. It might seem Very Important to us, but I would hazard a guess that to most people and most of the media this is not worth the attention and not worth the work it would involve. It’s too obscure and the number of people involved not exactly huge…

  21. For some reason, more obscure than anthroposophy, but perhaps it was karma, because I wasn’t looking for anything like this, I stumbled upon an article. I felt I must post it, because it’s so appropriate here as an example (and if we were actively looking we would retrieve many similar accounts — mostly in web forums, on blogs, but sometimes in the news too):

    ‘RAY Pereira could not believe what he was hearing. His son’s teacher had just said his child had to repeat prep because the boy’s soul had not fully incarnated.

    “She said his soul was hovering above the earth,” Mr Pereira said. “And she then produced a couple of my son’s drawings as evidence that his depiction of the world was from a perspective looking down on the earth from above. “I just looked at my wife and we both thought, ‘We are out of here’.”‘

    The problem is not that there is little news coverage — the problem is that things like these are allowed to happen at all. Any waldorf parent should be prepared to hear such a message from the teacher. But they aren’t. And then this happens:

    ‘Mr Pereira said he believed parents at Footscray City Primary School were deliberately misled about the role that Steiner’s beliefs played in the classroom. “It is implicit in everything they do,” he said.’

    I don’t think a policy of not telling people what they need to know — because, hey, so few are complaining (in the press, or where ever) — is beneficial for anyone, neither the school, nor the parents. And the representative of the school says teachers are introduced to anthroposophy during their training (introduced!?), that the kids aren’t taught it (oh well, that again, that wasn’t even the point of the complaint!) and that the criticism is just a part of a ‘a “smear and fear” campaign being waged by a small group of people’. Same thing all over again — and it never seems to occur that apart from the *visible* ‘small’ group there might be many who never dare or have the energy or perseverance or whatever is needed to raise hell. And what he says is no excuse — even if it were true — for not telling the parents, it is no excuse for dismissing the fact that the parent was told, as some kind of freak surprise, about beliefs he had no idea formed a part of the waldorf method and understanding of children. These ‘mistakes’ should be pretty easy to prevent — for the benefit of everyone.

  22. Alicia – du har framfört kritik mot waldorfrörelsen under flera år utifrån dina egna erfarenheter. Det räcker en bra bit. Du har orienterat dig i andras erfarenheter i ämnet. Det räcker en god bit till. Av detta har du dragit principiella slutsatser, som jag i vissa delar finner trovärdiga. Men en bit saknas för att ditt case ska vara “solid as a rock”. För det är långtifrån självklart att dina erfarenheter gäller waldorfrörelsen i stort. Här saknar du belägg. Av din redogörelse förstår jag att du inte orkar göra mer än du gjort och det är ju din sak. Men skulle du börja samla in fakta skulle detta bli oavvisligt och din trovärdighet skulle växa utöver bloggosfärens relativa anonymitet.

    För bevisbördan ligger ju hos den som anklagar. Och jag är nog lite förvånad att kritikerna av waldorf inte hyser större intresse för att belägga sin kritik. Då skulle den bli konkret på ett helt annat sätt än det tyckande och spekulerande det ofta handlar om. Kanske till och med framstå som vetenskaplig. I alla händelser bli mer seriöst. Jag tror alla skulle tjäna på detta – inte minst waldorfrörelsen, som skulle tvingas åtgärda ett och annat. Här skulle du och dina vänner verkligen kunna göra skillnad.

    Som jag ser det är det 3 frågetecken som behöver rätas ut.

    1. Om det är så illa som kritikerna påstår – varför är medierna knäpptysta?

    2. Om det är så illa som kritikerna påstår – varför tar inte föräldrar sin barn ur skolan i en omfattning som är alarmerande?

    3. Var finns belägg för kritiken?

  23. Men kära Johannes. Jag har aldrig NÅGONSIN lovat NÅGON annan människa att göra detta till min livsuppgift. Och jag tänker inte göra det. Jag HOPPAS att ingen någonsin läser min blogg utifrån den utgångspunkten. Jag har mina erfarenheter, jag har mina åsikter, jag har hört vad andra har att säga — jag har läst en hel förbannad massa om waldorfpedagogik och antroposofi, jag har läst vad antroposofer och waldorfförespråkare säger i åratal nu.

    Men detta ÄR inte mitt liv. Jag KAN inte ägna 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året åt detta — det är inte ett arbete. Detta ger mig inte ett öre i inkomst. Jag får vara glad om det skänker mig nöje.

    Det du begär är vansinnigt. Med de krav du uppställer finns det INGA kritiker, inga föräldrar, inga f d elever som någonsin kan gå ut och kritisera waldorfskolan eller antroposofin offentligt — för ingen av oss kan någonsin ha tillräckligt med underlag. När inte ens det duger som vi — jag, Diana, Melanie, m fl, som lagt ner enormt mycket tid — har att komma, ja, hur ska någon annan ha mer tid, mer energi, mer intresse? Hur tror du en arg och besviken förälder som går ut i media skulle bemötas av er? Han eller hon skulle vara ignorant, okunnig, trångsynt, sakna fakta — o s v. För så vitt han inte ägnat mer tid åt detta än någon av oss här — personen i fråga måste ha läst hela Steiners verk och allting om waldorfpedagogik, ha koll på all kritik och samlat och arkiverat vittnesmål (helst under flera år?), o s v. Det finns ingen människa på hela jorden som kommer att åstadkomma detta på ett sätt som tillfredställer kraven från antroposofiskt håll.

    Du är, om jag får lov att säga det, ute och famlar runt. Du söker efter en anledning, vad som helst, att bortse från vad du helst inte vill se eller veta. Det är kanske aningen förolämpande av mig att säga detta — men så förefaller det mig just nu.

    Jag har varken ekonomiska resurser eller vilja eller tid att ‘samla in fakta’ om det du begär — vad som behövs är i så fall ett forskningsprojekt där man går ut och frågar familjer som lämnat waldorf varför de gjort det (jag har inte heller kompetensen inom området). Att samla in fakta — som du skriver — kan omöjligen endast vara att samla in mestadels anonyma klagomål som postats på internet.

    Angående ‘bloggosfären’ och dess anonymitet — tja, det är inte min sak hantera andras anonymitet. Ingen av oss som diskuterat i denna tråd är anonyma. Trots att vi alla har utsatts för att få våra namn nedsvärtade av fanatiska antroposofer. Diana heter Diana Winters. Melanie heter Melanie Byng. Pete heter Pete Karaiskos. Och min blogg är min enda verksamhet på detta område. Som du redan vet ställer jag inte upp i media. Jag är inte beroende av att människor tar min blogg för något viktigare än den är; jag är inte beroende av att den tas emot som vetenskaplig frälsning. Men det verkar gå finfint så. Jag har många läsare för att skriva om ett så obskyrt ämne som detta, jag har många intressanta diskussioner som berikar mig. Det är nog så. Vill andra ha en annan inriktning på waldorfkritiken eller lägga fram andra argument eller samla andra fakta — ja, då får de göra det. Om du söker runt lite — kollar på andra websidor som ägnar sig åt waldorf- och antroposofikritik kommer du att hitta andra perspektiv än mina. Du kommer alldeles säkert att hitta åtskilliga vittnesmål som bekräftar att människor inte vill upptäcka detta med antroposofin i efterhand. (Jag tror att Dan Dugan har ett stort arkiv. Kanske han kan ge dig någon vidare information, om han har tid.)

    Jag anser att mina argument för det jag skriver om i bloggposten, som föranlett denna diskussion, är goda nog. Jag anser fortfarande att det är egalt hur mycket som står i massmedia om detta ämne. Mina argument handlar om principer och om ärlighet och etik och om vad människor har rätt att få veta.

    Och — kritiken kvarstår. Det är waldorfskolans skyldighet att informera om antroposofin och sådant som är relevant för människors val, och det är waldorfskolans skyldighet att göra detta ärligt. Det är på den sidan bördan ligger. Inte på den här. Vi kan påpeka problemen, men sedan får waldorfskolan eller allmänheten ta dem på allvar — eller inte.

    Man kan nästan få intrycket av att du förespråkar en modell där waldorfskolans upplysningsskyldighet endast sträcker sig så långt att skolformen lyckas undkomma argsinta mediareportage.

    Och så länge detta inte tar plats i media — då kan vi, som ägnat alldeles för många år åt detta, sitta här med våra principargument, som faktiskt inte — tro det eller ej — är tagna ur luften!

    Det är ju också ett sätt att hantera saken. Fast inte ett sätt som gör att ens sympati för waldorfrörelsen ökar.

    Och som avslutning på denna alltför långa kommentar får jag väl påpeka att om läsare efter detta meningsutbyte finner min mindre trovärdig (än Johannes, än waldorfskolorna — dessa mästare i trovärdighet, vetenskaplighet och bevisning –, än de fann mig tidigare — vad som helst) så står det dem alldeles fritt att dra den slutsatsen! Jag framförde mina argument utifrån de förutsättningar jag hade och med tanke på de frågor jag ville diskutera och med det fokus jag valt — jag har, trots allt, begränsade möjligheter att styra mottagandet av det jag har att säga.

  24. Johannes: – ‘Where is the evidence for criticism?’

    If you shut your eyes, put your fingers in your ears and condemn your detractors, there is no evidence that there’s anything to criticise.

    Alicia’s forensic intelligence is a problem so you seek to belittle her. This is what abusers do to the abused, by the way – is that your intention? I suspect you’d like to present yourself as intelligent, ethical, principled. if so, you should consider how you will go about salvaging your reputation.

  25. Tillägg (innan någon tänker att jag ljuger*) — min blogg är det enda betydelsefulla jag gör i detta. Men jag finns ju på twitter, jag skriver då och då kommentarer på andra bloggar eller forum, om det roar mig, jag har gjort ett fåtal andra saker. Men bloggen är grejen. Och den är på intet vis någon professionell verksamhet eller har vetenskapliga anspråk.

    Melanie — if only steiner schools actually provided any evidence or decent arguments for most of the claims they make. Maybe one day. Not, that that objection is relevant, either, on this topic. But I’ll make it anyway.

    But this appears to be more about defending the right not to be open unless there’s a certain amount of media outrage. I do not understand how that could be ethical for a school. It’s a PR situation that is sort of… unbecoming.

    *för att dölja min konspiration för uppnående av världsherravälde.

  26. John wrote: “OK, Pete, finally some substantional facts. Sorry you have That situation in the States.”

    Yes, obviously, outside of the US, Waldorf/Steiner schools thrive without incident, right? I mentioned this on Andy’s blog, but I’ll mention it here too… Many of the problematic teachers in the US have been relocated to Europe… mostly to the UK but still, it’s an international problem, not isolated to the US. That isn’t to diminish the problems here, but there is absolutely nothing different about Waldorf in the USA – it’s exactly the same as Waldorf everywhere.

    So, these problems, articulated by parents, are all stemming from one very simple observation. Waldorf/Steiner people are WILLING TO LIE to people in order to advance their mission. They LIE in the name of Waldorf, in the name of the children’s spirits, in the name of Steiner… they excuse themselves for lying to people thinking there is some greater good involved here. They are LYING to themselves, of course, but their lies are supported by their fellow Waldorf teachers… so they don’t seem quite so dishonest.

    With regard to the media, we are starting to see a different slant from the media, have you noticed? It’s what I’ve been calling “CRITICAL MASS” – which means, when criticism reaches a certain level, it will be impossible to ignore, it will be the story, not the sideline. More and more stories questioning Waldorf’s anti-technology, anti-vaccination, bullying and abuse are surfacing. Criticism of Waldorf isn’t going away – it’s only likely to get LOUDER. And the reason for this is simple… Waldorf isn’t doing ANYTHING about it.

  27. (Minor note: Wrong name. Johannes, not John. But now english speaking readers will know what that guy in the Bible is called in swedish — he’s Johannes, too, and not John. Today’s lesson is over, and I will resume to… well, take care of other things.)

    I’m not sure, exactly, where to draw the line between ‘lying’ and simply not being upfront about things. There are lots of shades of grey there. But there’s certainly room for improvement.

    Sometimes there is outright lying. But most of the time, when the schools don’t communicate openly and honestly, I think it’s because they don’t understand — or care about understanding — that this matters. Or they think it’s so self-evident that what they hold as true is true and would be accepted by people if they knew about it. They simply don’t understand how someone could object, and when someone does, this is so incomprehensible that they need to figure out some explanation (other than the actual one — people are ignorant, hatful, vengful, ‘not right for the school’ (well, pity that wasn’t discovered earlier, as it might have, given correct information)).

    The internet makes this a new situation. Now it’s possible to find others, and recognize you’re not alone. Before I did an internet search, many years ago, I had no idea that anyone else had complaints about waldorf. At the school, the collective conviction was something like this: nobody leaves waldorf (unless they have to because, e g, the family has to move to a location without waldorf or some other such reason, i e, nobody leaves waldorf because they’re discontent). Looking back, I notice not so few people did leave.

  28. Also, let’s not forget – Alicia’s comments above remind me – the people who are mainly hurt by Waldorf are CHILDREN. Children, as a general rule, do not complain in the media about their treatment in school, or their experiences in school. Children usually have no context for understanding what is happening to them – they don’t know whether they’re going to an ordinary school or a very unusual school, and they don’t know whether children in other schools are experiencing anything similar or different. Rather than go to the press about their problems in school, they just grow up, and move on with their lives.

    I didn’t go to a Waldorf school, but I certainly didn’t like everything that happened to me in school. Yet I’ve never once written anything (other than perhaps random trivia) about my own experiences in school, good or bad. I certainly had criticisms of the schools I went to, but you won’t find them anywhere on the internet, and I certainly never spoke to reporters about them. Does that mean there are no problems in any of the schools I attended?

    Children, in general, are without a voice.

  29. “Minor note: Wrong name. Johannes, not John. ”

    Yes, my apologies, Johannes. Google translates Johannes to John, so I just assumed it would translate back too.

  30. Just a note:

    ‘Plus you don´t like homeopathy. I guess there´s nothing more to say then. I thought there was.’

    Johannes – I don’t not ‘like homeopathy’. Homeopathy is utter bollocks. Only a real idiot (like our present Heir to the Gnome) could still believe that homeopathy is anything other than utter bollocks. It is a sad state of affairs that any sentient being in the first quarter of the 21st century does not immediately see the impossibility of such a silly idea being anything other than utter bollocks.

    Just thought I’d like to make that clear.

  31. Well, on the whole, this discussion feels like a total success.

    I don’t ‘like’ homeopathy because there are more worthwhile things to put money on. I object to promises being made about its effects, because it has no effects. At least not on the material level, which, in these matters, count a lot more. No studies have been made on effects in subsequent lifetimes.

    I’d like to return to Diana’s comment. It’s true, children don’t have a say. Neither about the school, about what happens to them, nor about whether the parents go to the press or not. I was in a big enough mess as it was back then. Any outrage would have aggravated the situation. I’m glad the idea never occurred to anyone. You don’t do that to your children frivolously, unless you happen to be an attention seeking swashbuckler. You don’t send them to schools you don’t understand either, but I’m glad I wasn’t subjected to anything that worsened it afterwards.

Comments are closed.