Jag har svårt att förstå det här med att det förväntas av oss som befunnit oss på andra sidan av er pedagogiska modell att vi ska förhålla oss konstruktiva till den. Det känns lite som att få en sopbils innehåll tömt över sig tillsammans med förväntningen att man ska reagera med konstruktiva idéer och positiva tankar i stället för att ilsket försöka borsta av sig soporna. Jag vet inte om den liknelsen går hem? Jag förmodar inte.
Jag vet inte varför jag skulle vara konstruktiv om waldorfskolan; jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört eller läst en enda god eller ens rimlig anledning. Däremot förekommer titt som tätt en kritik mot kritiken: den är inte konstruktiv. Som om det var kritikernas — de före detta elevernas och waldorfföräldrarnas sak — att vara konstruktiva. Som om inte denna uppgift sedan länge för dem är helt passé, och i stället är en sak helt i händerna på dem som fortfarande är involverade. Och jag vill dessutom påpeka det uppenbara: en treåring är oförmögen att inta ett konstruktivt förhållningssätt till en destruktiv miljö, alldeles oavsett om det innebär att treåringen annars inte är att ta på allvar. Det är inte denna treårings sak — än mindre moraliska skyldighet — att inta ett sådant perspektiv drygt trettio år senare heller. Ibland kan det till och med vara lämpligare att låta bli. Särskilt om förväntningen på konstruktivitet innebär att man måste förneka sig själv eller att förneka den där treåringen som en gång existerade.
Jag ger katten i vad som är att ta på allvar. Men andra har kanske andra förhoppningar, och jag tänker inte hindra dem från att försöka, nej, det glädjer mig att se. Men de kommer inte heller att tas på allvar av dem som räknas för att de tycker att de räknas (kanske tas de på allvar av andra, och det är gott nog så). Det ingår i spelet. Den som står utanför spelplanen kan inte tas på allvar, oavsett vad han eller hon kan om spelet. Ja, ursäkta, det är en usel bild att måla upp, och jag vet inte vad jag talar om för jag begriper inte sport. Men det är bara om man låtsas att jag kanske står lite på spelplanen — vid sargen, liksom, och vacklar — som det blir möjligt att intala sig att jag kanske ändå ibland säger något vettigt. Värt att ta med en nypa allvar — och en lastbil med salt.
Med det sagt, jag är alldeles för ofarlig, för att inte säga oförarglig, och det beror på att jag inte orkar bry mig om att vara något annat. Det har väl också en annan effekt, antar jag, nämligen att det nu är tämligen okej för en del folk som gillar waldorf att säga, eller till och med tycka, att det jag gör väl ändå är lite konstruktivt, men de där andra, som kritiserar, de är inte konstruktiva. Alla vet väl att jag inte har kraften, eller intresset, att drämma till rejält, även om jag väl nu för tiden egentligen har mer kunskaper bakom mig, i min bristande slagfärdighet, än någonsin förut.
Den varböldsilska jag kände mot waldorf under åren efteråt förbyttes i en renande ilska redan innan jag började skriva om det, redan innan jag på allvar tog itu med de amatörmässiga, bristfälliga, patetiska, stötande och störande undersökningar jag gjort i ämnet. Jag var inte längre tillräckligt arg, och det lilla jag hade kvar av ilskan dröp alldeles för snart av, och att inte vara arg är döden för engagemanget, för den brinnande känslan och ivern. Det där sortens engagemang som vill åstadkomma något, som vill få människor att tänka annorlunda, att tänka om. Och å ena sidan: skulle jag inte ha känt så tidigare, borde den där ilskan inte ha fått finnas, hade jag inte rätt till den? Jag föreställer mig att jag inte hade det, inte borde ha haft det, inte borde ha tillåtit mig själv det, och att allting i den vägen bara kan åstadkomma en sak, att visa att ilskan skymmer sanningen, vad den nu än är. (Jag vet att det inte är sant.) Man har inte rätt att vara arg, för ilska är inte saklighet. Den mentala pest denna förväntning utgör — att inte förvänta sig mänsklighet av människor eller ens av sig själv. Och å den andra sidan: borde jag egentligen inte vilja något annat och något mer nu, borde jag inte göra något, söka åstadkomma något, och borde jag inte plågas av att jag totalt sviker det som spelade någon roll? Det är som hade jag en gnagande känsla av skam över att jag faktiskt någonstans i mig i dag inte längre bryr mig. Att det finns en svart punkt i mig som är likgiltig. Jag skiter inte i mig, men i alla andra. Jag struntar fullständigt i om det går åt fanders för andra människors barn i de där skolorna. Och om ni hör mig säga något annat, är det en skenbild, skapad därför att det är en sådan skenbild man måste framtvinga; bilden av det socialt acceptabla, bilden av omsorgen om andra som drivkraft, och gud vet vad. Bilden som förklarar varför jag gjort vad jag gjort på ett begripligt sätt utifrån de bevekelsegrunder som är rätta och riktiga här och nu; bilden av människan som, om än i upphöjd självgodhet, engagerar sig för att hjälpa andra. Den människa är bara en varböldsriden lus som gör något sådant här — och gör sig av med sin produktiva ilska — för sin egen skull och inte för att konstruktivt medverka till något, som är till gagn för andra människor eller för någon god sak eller dålig sak eller vad sjutton som helst. Det man inte får förslösa sin ilska på, utan att känna skam, är den rena egoismen, den egna överlevnadsdriften. Eller åtminstone — åtminstone — borde jag uppleva en pockande skyldighet att göra så att människor begriper vart de inte ska skicka ungarna, eller något sådant. Men jag bryr mig inte om deras ungar. Oavsett vilken sidas röst jag hör i huvudet är den uppfordrande; den kräver saker av mig jag aldrig velat ge.
Det är väl kanske något slags dödsryckningar att hoppas att andra tar upp granskningarna av waldorfskolan, att andra kritiserar, att andra gör det jag fortfarande på något plan tycker måste göras, och det mesta av det är sådant de som står på waldorfsidan knappast kan uppfatta som konstruktivt eller värt att ta på allvar. Och ändå anser i alla fall jag att också denna kritik behövs. Vi behöver inte ens kalla det för kritik, förresten. Ibland har det även sitt värde att informera och att varna. Jag har inte varit särskilt intresserad av sådan aktivitet själv, men det är så klart att det är värdefullt, för jag hyser inga förhoppningar om att waldorfskolorna kommer att uppnå varken en realistisk uppfattning om sina egna förmågor eller någon högre grad av ärlighet — de ser helt enkelt inte behovet.
Men för min egen del inser jag en sak: att inte läsa eller skriva något om waldorfpedagogiken eller om waldorfrörelsens påhitt och krumbukter på några dagar känns som rena avgiftningskuren. Det är lustigt nog det mest konstruktiva jag kan tänka mig just nu: avståendet. Och ett allt längre avstånd.
gammal sommarbild, utan särskild anledning
the ethereal kiosk 