yeshayahu ben-aharons sverigebesök (och förintelsens ockulta betydelse)

På Waldorf Agora berättar Lena Christina Olofsdotter i en kommentar att kollegiet på Rudolf Steinerskolan i Göteborg studerat Yeshayahu Ben-Aharon under ett år. Nu i vår är han inbjuden till Sverige. Olofsdotter skriver i kommentaren att man befinner sig i en brytningstid och att det kan ‘vara klokt att ta reda på var mänsklighetens utveckling befinner sig idag och vart vi är på väg, sett ur ett andevetenskapligt perspektiv.’ Det är här Ben-Aharon kommer in i bilden, så som speciellt insiktsfull i dessa frågor. Han kommer att föreläsa på ett waldorflärarmöte i Göteborg i mitten av mars (arrangör är lärargruppen vid Rudolf Steinerhögskolan i Göteborg). Innan dess kommer han i slutet av februari och början av mars att föreläsa i Växjö, Stockholm och Järna (arrangör: Antroposofiska Sällskapet). Waldorflärarmötets inbjudan presenterar Ben-Aharon så här:

Yeshayahu Ben-Aharon vill, i sina föredrag och workshops, visa på en ny väg för att finna krafterna till en framtida antroposofi och waldorfutbildning. Detta är en del av det han kallar 2000-talets Andliga Händelse som är en möjlighet för att ett nytt Kristusmedvetande kan växa fram i människor. Denna andliga händelse kommer att nå sin kulmen ungefär i mitten av århundradet men den är iakttagbar redan idag. Vi kan hämta livskrafter och inspiration in i vårt arbete som waldorfpedagoger genom att förbinda oss med denna andliga källa.

I inbjudan till Antroposofiska Sällskapets arrangemang kan man läsa följande:

I den eteriska världen som ligger närmast intill vår egen värld visar sig nu en ny kraftfull impuls. Dess källa är en förnyad intensifiering av den kreativa kraft som inspirerar mänsklighetens andliga utveckling.
Genom denna impuls börjar nu nya och i allra högsta grad skapande krafter att strömma in i vår värld.
I varje århundrade och varje årtionde ges mänskligheten en ny chans och nya möjligheter att komma till en djupare förståelse och insikt i hur vi kan förhålla oss till dessa krafter och hur vi kan använda dem.
Detta århundradets andliga impuls ger oss möjlighet att vakna upp inför denna aktivitet, gripa tag i den och använda den på bästa sätt.

Bägge inbjudningarna hänvisar till boken The Spiritual Event of the 20th Century; den behandlar förintelsens ockulta betydelse. Jag har inte läst den, men jag är sedan tidigare ytligt bekant med den, och inte direkt i något positivt sammanhang. Så här skriver Peter Staudenmaier:

Aside from works like Bondarev’s and Prokofieff’s and Boardman’s and such, another favorite source among Steiner’s admirers is Jesaiah Ben-Aharon’s book The Spiritual Event of the Twentieth Century: The Occult Significance of the 12 Years 1933-45 in the Light of Spiritual Science, which unlike Bondarev’s book is available from the Anthroposophic Press today. Ben-Aharon’s book rehearses standard anthroposophist views on the spiritual importance of the holocaust in the progress of cosmic evolution, calling the holocaust “the Great Sacrifice” (38) and an integral part of “the greatest spiritual Event in human evolution since the Mystery of Golgotha.” (28) He spins the same myths about the blood-based hereditary mission of the Jews and the evil sub-human race that will appear in the future. The book also recapitulates the usual anti-intellectualism and rejection of standard historical argument. “The intellect,” according to Ben-Aharon, “proves itself completely valueless and misleading in understanding the deeper levels of historical change and transformation.” What are needed instead are “intuition” and “spiritual-scientific research methods” (24).

In light of this starting point, Ben-Aharon’s conclusion comes as little surprise: “We will have grounds to assume, after studying the occult significance of the Event of the 12 years, that this most tragic and destructive period of time conceals inwardly the greatest Mystery of our age as a whole, being spiritually the fountainhead of healing, courage and hope for the future of mankind’s evolution.” (25) He portrays the holocaust as “the second Mystery of Golgotha” (43), in which “the Being of Anthroposophy” had to “take upon itself the karma of humanity” (40) so that Christ would be able to re-appear in the etheric realm. The victims of the holocaust were a sacrificial moment in this process of redemption so that spiritual evolution could continue: “They raised their divided all-human self as an offering on that altar whose fire alone can withstand the storms of wildest evil.” (41)

Läs mer. Boken är fortfarande i tryck, om någon vill bekanta sig ytterligare med vad kollegiet vid Rudolf Steinerskolan ägnar intresse och studier åt.

Nu är det värt att påpeka att somliga antroposofer inte alls förstår varför andra människor kan känna avsmak inför spekulationer i hemska, onda och upprivande skeendens esoteriska mening. Det är i antroposofin inte alls något konstigt att sådana händelser har en bakomliggande betydelse — ingenting sker helt förgäves, bara så där, och även det motbjudande kan tolkas och förklaras i termer av dess vikt för enskilda människors eller hela mänsklighetens utveckling. Liksom sjukdomar och katastrofer fylls krig och död med mening. Det är helt enkelt bara fakta att det är så, och man bör inte skygga inför obehagliga fakta (det kan vi ju kanske alla hålla med om). Men för en del andra, som inte delar de antroposofiska föreställningarna bakom sådana förklaringar, förefaller det nästan outsägligt smaklöst att bilda sig teorier om systematiskt mördande som en meningsfull offerhändelse i mänsklighetens utvecklings tjänst. Att något så fruktansvärt är del av ett slags kosmisk plan är liksom svårare att ta in än att människor helt enkelt har en inneboende kapacitet för grymhet och ondska. Och när det dessutom finns mängder av mer jordnära förklaringar om vilka processer och mekanismer som bidrog till det som skedde.

Jag vet inte hur historieundervisningen i waldorfskolor ser ut när man kommer fram till nazitiden. Men jag hoppas att den inte över huvud taget präglas av det perspektiv som Ben-Aharon står för eller att man förmedlar till barnen att förintelsen ägde rum för att gagna mänskligheten. Fast jag vet helt enkelt inte. Däremot undrar jag lite över hur studier i Ben-Aharons idéer kan vara meningsfulla att bedriva för ett lärarkollegium. Existerar det några invändningar eller någon kritik mot Ben-Aharons arbete från antroposofiskt håll? Det brukar ibland sägas att konkreta spekulationer kring karma bör undvikas (trots att Steiner själv verkligen inte undvek detta) — gäller denna invändning för Ben-Aharons bidrag? För även om det antroposofiskt sett är så att skeenden har mening, finns det ju alltid ett ansenligt mått av spekulation med i bilden om man talar om vad denna mening är. Det säger sig själv att inte ens Ben-Aharon kan veta.

18 thoughts on “yeshayahu ben-aharons sverigebesök (och förintelsens ockulta betydelse)

  1. Jo jag tror det finns antroposofer som är skeptiska till Ben-Aharon. Jag till exempel. Fast boken gjorde starkt intryck då jag läste den för längesen. Nog kan jag tänka mig att den är resultat av en imagination. Men jag hörde ett föredrag av honom där hans framtoning gav mig lite märkliga vibbar. Lite arrogant. Jag vet inte.

    Sen frågan om en död kan vara meningsfull. Ja alla dödar är meningsfulla för den som dör. Det är livets största ögonblick säger Steiner. Döden är ju samtidigt en födelse in i en annan dimension. Att det som föregår döden, som fasorna i koncentrationslägren, kan vara förskräckliga vet vi alla. Alla dödsprocesser är smärtsamma. Men från och med dödsögonblicket gäller en helt annan agenda. Det är i alla fall jag helt övertygad om. De miljontals nära döden-upplevelserna räcker för mig som en bekräftelse. Men visst, som antroposof ser man på lidandet inte bara som något av ondo. Själva jordetillvaron är ju i viss mening ett lidande. Därmed inte sagt att ett liv fördenskull är meningslöst.

  2. Intressant, Jag gissade nästan att det måste finnas antroposofer som förhåller sig skeptiskt till Ben-Aharon, även om man kanske inte läser så mycket om det.

    Vad du skriver om meningsfullhet är ju inte så ‘konstigt’, på sätt och vis. Inte det Steiner säger heller, för den delen, och det är ytterst fascinerande. Och döden kan väl inte vara något annat än livets största ögonblick, oavsett vad man föreställer sig händer därefter, och även om man föreställer sig döden som det absoluta slutet är den ju av fullständigt enastående och radikal betydelse. Jag kan inte tänka mig något annat som har så stor betydelse för själva livet innan döden heller. (Nära-döden-uppelevelserna säger mig emellertid inte ett skvatt. De är ju de facto före-döden-upplevelser! Rent hypotetiskt, men jag tror jag skulle ha lättare att köpa Steiners hypoteser utan krims-krams, det vill säga, utan ‘bevis’.) I en viss mening har alltså döden en mening som är större än allt annat. Det är oundvikligt.

    Så jag kanske får formulera om: vad som tar emot i Ben-Aharons förklaringar är idén att en specifik, smärtsam händelse — ett brott, utfört av andra människor, därtill — som drabbar en individ eller en grupp är till andlig gagn för någon annan (grupp, mänskligheten, världsutvecklingen), Låt oss säga att det faktiskt kan vara på det viset (vilket ju helt klart är fallet i antroposofins synsätt) — spekulationen om de mer konrketa orsakssambanden blir på något vis ändå väldigt obehaglig. Och med nödvändighet högst spekulativa. Med en bismak av att vedervärdigheterna på något vis var ‘rättfärdigade’, för att… De ‘måste’ ske. Nödvändigt offerhandling. Vilket, i en viss mening, inte borde chockera — människor är ju bevisligen kapabla att begå den ena grymheten efter den andra, på så sätt att man inte kan undgå tanken att för att detta inte ska ‘måsta’ ske, krävs en komplett medvetandeförändring. Men jag antar att det är en skillnad mellan att ha den vetskapen och att säga att ‘just denna grymhet måste ske därför att andra skulle gagnas på detta sätt’.

  3. Javisst, kniviga frågor. Men intressanta. För den enes död får odiskutabla konsekvenser för den andre. För en slumpteoretiker är detta naturligtvis banalt. För en antroposof är det inte lika enkelt, speciellt då tidsdimensionen “bakom kulisserna” är en illusion. Steiner menar ju att Judas svek var en del av den stora planen som möjliggjorde Kristus gärning. Hans svek var planerat. Och att Judas rykte som den som förrådde skulle vara hans stora offer för att denna plan skulle gå i uppfyllelse. Detta går ju inte att fatta med ett linjärt tänkande. Men samtidigt måste ju orsak/verkan råda. Och där framstår ju Förintelsen som något som inte föregicks av en plan. Att det även i den andliga världen var ett förskräckande och överraskande skeende. Om detta handlar Ben-Aharons bok.

  4. It may be true that Judas’s betrayal of Christ was planned, I have no way of knowing, but when we come the deaths of millions it is not simple either. There were Jews who escaped death through very many strange and unusual circumstances and others who died in the ovens after almost escaping. What I am saying is that there is the individual destiny to take into account and it is just here that it is wrong and repulsive to speculate. It is as if one was studying someone else’s suffering coldly under a microscope.
    As regards Ben-Aharon I am always suspicious of people who have some revelation and then make a living from preaching it all over the world. “Does the man have a day job?’ I ask myself. If Rudolf Steiner’s revelation hadn’t had such concrete results in practical life I would have been suspicious of him too!

  5. Note to any and all commenters who want to comment or who has commented already but whose comments don’t appear: please try rise the level to something above sick and puke. Thanks.

  6. ‘Att det även i den andliga världen var ett förskräckande och överraskande skeende.’

    I så fall slår det mig att den andliga världen har för dålig koll på mänsklighetens inneboende kapacitet för ondska. Ok, skala och teknik, men annars är ju ingenting fundamentalt nytt.

    ‘As regards Ben-Aharon I am always suspicious of people who have some revelation and then make a living from preaching it all over the world.’

    I would also be suspicious, unless the person in question is truly brilliant.

  7. And, yes, I do think it’s wrong to force any child to participate in sports lessons. These lessons are good for nothing if you hate them. They don’t teach you anything whatsoever. For children who like sports they’re perhaps a way for them to satisfy their sadistic desires, and thus they need children who hate sports. And for the teachers — who are crazy sports fanatics — to find employment where they can impose what should remain a stupid hobby on other innocent people.

    To the child who can’t do sports, these lessons are of no use. Nothing of any value is ever taught. And, no, it’s not about better health. You don’t get better health by standing in a corner and feeling awful about yourself and life in general. You don’t get better health by learning to hate sports.

    Everything about sports is plain nasty. And then, as an extra insult and torment, they add the obligatory shower afterwards (one up for eurythmy where this doesn’t happen). You’re actually supposed — forced! — to *shower* after having stood around doing nothing for an hour. It’s so ridiculous it defies description.

    Sports is nothing but cruelty imposed on children for no reason at all. I don’t think there should be any doubt — such a horror ought to be voluntary, if not completely abolished from school and only practiced by kids voluntarily in their spare time.

    You need literacy and numeracy and history and all these things, but there’s no need whatsoever for sports.

    When it’s really bad and teachers won’t accept that some don’t particiate, kids pretend to be sick the entire day and miss all the other lessons too. A complete waste. And all the time that is consumed while figuring out how to evade sports this week too. And the next. And the next. It takes lots of effort. You can’t have a cold or a headache or a wound on your ear or torn finger nail *every* week. I suppose it challenges your inventiveness.

    I feel that eurythmy was a waste of time and very unpleasant and the teachers — obsessed with their own spiritual elevation — often incapable of dealing with children or other people at all. But the resentment I feel about sports is in some ways much greater.

    Once my sports teacher took me aside and tried to tell me it’s fun to play with a ball. Don’t I think it’s fun, after all? NO!!! It’s stupid, boring and an insult to my brain. I can do arts, crafts, even eurythmy — but sports is just plain stupid. People running around, screaming, kicking or throwing some round object!? And being forced to be cheerful about it, because sports is such a JOY! No. At least eurythmy has the good taste of being utterly depressive in its general mood, which suits the subject well.

    (I was very good at basketball. I could do only one thing but I was excellent at that: I could hit the ‘basket’ from far away. I don’t know why. I didn’t train. I just realised one day that I could do this — I could do nothing else in the game. But that I could do. Not enough to make the game fun though. Although I got picked first frequently because of this one ability. Quite strange, isn’t it? But sports really isn’t fun — it’s a complete and utter pain.)

  8. You really said it for me here, Alicia. Thank You! I found sports/games intolerable.
    When I became a head teacher one of my objectives was to make the whole exercise/games thing more fun for those children who really hated the traditional ‘games’/physical exercise
    lesson

  9. There was a wonderful assistant principal at my school and he helped me in so many ways, among them presumably preventing me from going mental because of the sports. He helped others too, but often discreetly because the sports fanatics are… fanatics. And they are easily angered to the core of their souls. If you don’t like it, or simply suck at it, well, they can’t really grasp that. Which is unfortunate. Lots of kids who actually don’t hate sports, like me, are completely put off the idea too. Because of fanaticism and mad sports teachers.

  10. Absolutely. There some people do have a real fanaticism about it. We also have idiot politicians who think that somehow sport and games will solve the problems of antisocial behaviours. Being forced to do it actually gave me very antisocial thoughts and feelings at the time.

  11. (I wrote on the mobile phone and of course… it’s supposed to say ‘Lots of kids who actually don’t hate sports, *UNlike* me, are completely put off the idea too.’)

    It’s beyond me why politicians think that, but they do, obviously. Maybe there’s a similarity to sports in politics itself — the whole collective effort thing coupled with people cheering each other on for usually nonsensical reasons… It’s a kind of atmosphere they like to be part of.

    If I had been forced to participate more than I had to I would have quit school. That’s how two hours a week — or 2 * 40 minutes — can risk wrecking an entire education. And there is never any reason for it. I mean, for maths you can say — it’s very difficult to get by without the basics. But with sports, no.

Comments are closed.