om det andligas lagar, och om språket

Eva Lazar, waldorfförskolelärare, har skrivit en artikel hos Waldorf Agora. Den är intressant läsning både i sig och i ljuset av Lazars uttalanden i TV4 förra året i samband med den kampanj för statsfinansiering av Waldorflärarhögskolan som hon var medinitiativtagare till. Hon sa då:

Det viktigaste för mig är miljön där vi vistas i. De här milda färgerna, leksakerna som är utav naturmaterial som stimulerar barnet till fantasi och kreativiteten, vilket är grundläggande senare till det abstrakta tänkandet.

(TV4 Nyheterna 15 juli 2012.)

Hon sa då ingenting alls om värdet av andevetenskapen, ingenting alls om idéerna bakom pedagogiken. I artikeln tycker jag att det framstår ganska klart att vistelsemiljön inte alls är det viktigaste (även om också den naturligtvis har ett samband med de andevetenskapliga betraktelser om Lazar skriver om). Men det är självklart enklare att tala om sådana yttre ting i TV, för en oinsatt publik, som ändå inte skulle ha vett att uppskatta den andevetenskapliga bakgrunden. Det gäller över huvud taget att presentera waldorfpedagogiken på ett sätt som inte väcker för mycket frågor:

Hur mycket jag än vrider och vänder på meningarna i [Steiners] uttalanden verkar det som att jag kommer i kollisionskurs med dagens pedagogiska föreskrifter, med den ”vetenskapliga grunden”. Steiner kallar sin föreställningsvärld för ande-vetenskaplig, men den benämningen är föga värd i dagens utbildningssystem. Vi får nog sätta igång och börja tolka själva och försöka ge det en vetenskaplig prägel. Jag kan hålla med om att språkdräkten och den andevetenskapliga bakgrunden sticker i ögonen på fackfolk och att vi pedagoger behöver hitta ett språk som motsvarar inspektörernas krav, men det kan aldrig ersätta våra intentioner gentemot waldorfpedagogikens substantiella värde. På senare tid har jag märkt att allt fler waldorfförskollärare inte vågar använda sig av vissa formuleringar. Börjar vi bli osäkra på oss själva? Om vi blir det har vi kastat ut barnet med badvattnet! Om vi inte tror på våra mest eftersträvansvärda waldorfpedagogiska ideal blir det ett hot mot waldorfpedagogiken i dess helhet.

Det handlar alltså inte om att göra någonting annorlunda — eller att omvärdera gamla föreställningar — utan om att använda andra ord och uttryck, som bättre går hem. Det handlar om att ersätta antroposofiska uttryck med en begreppsapparat som låter vetenskapligt vederhäftig, utan att för den skull ta till sig ett mer vetenskapligt förhållningssätt. Det handlar inte om att ersätta antroposofiska idéer med vetenskapliga metoder eller fakta. Det är så jag förstår detta. Som ett sätt att polera ytan. Samtidigt har hon faktiskt helt rätt i den sista meningen. Det är bara det att det enda rimliga är att tala om waldorfpedagogiken i de termer där den hör hemma, inte att försöka skyla över vad det handlar om genom att på ytan anamma ett annat system eller andra ord; det är inte rätt tala ett språk för att tillfredsställa ‘inspektörernas krav’ medan man fortsätter vara trogen ‘waldorfpedagogikens substantiella värde’. Det där med att byta språkbruk efter publik innebär — i det här fallet — att man inte talar ‘antroposofiska’, utan klistrar på de antroposofiska föreställningarna ett annat vokabulär, som kan passera som mer ‘vetenskapligt’ (dock utan någon vetenskaplig substans), och det med intentionen det inte ska framgå alltför tydligt att waldorfpedagogikens grund är livsåskådning och tro, inte vetenskap.

Hjärnforskningens oftast rätt teoretiska resultat kan ju uppenbarligen tolkas och användas för att underbygga precis vilka föreställningar och metoder som helst, i all synnerhet om man väljer och vrakar. I Eva Lazars text är det plötsligt spegelneuronerna som bekräftar något Steiner skådat andevetenskapligt. (‘Den senaste tidens forskning kring spegelneuronerna är bara ett exempel på att modern vetenskap kan understödja Steiners pedagogiska hänvisningar.’) Det finns åtskilliga liknande exempel. Det är en tolkningsscirkus — först måste man tolka de vetenskapliga rönen, och helst inbilla sig att de säger något som har praktiska konsekvenser för det man själv tror på, och därefter måste man tolka och omtolka Steiners uttalanden så att de passar in. Det man inte verkar benägen att prova är att helt enkelt acceptera att Steiner inte sysslade med något som behöver bekräftas av vetenskapen — han talar om världar och plan som inte är fysiska. Min poäng är att det helt enkelt är onödigt och till och med ofruktbart att pressa in en andlig åskådning i ett materialistiskt-naturvetenskapligt paradigm (ursäkta ordet) och att försöka tolka dess mening i förhållande till svårtolkade vetenskapliga rön av ofta osäkert värde i synnerhet vad beträffar konkreta konsekvenser och tillämpningar. I all synnerhet är detta onödigt eftersom det kräver allehanda tankemässig och verbal akrobatik. Den enda anledningen jag kan se att ändra språkbruk och att (på ytan) anpassa sig till trendigt neurovetenskapligt snicksnack är en ovilja att vara klar och tydlig med waldorfpedagogikens grund. För det som det handlar om är ju att anamma de (på ytan) vederhäftiga orden, inte om att på riktigt anlägga ett vetenskapligt förhållningssätt. Gjorde man det, skulle man nämligen också behöva ta hänsyn till alla vetenskapliga rön som talar emot de steinerska idéerna. (Och det skulle nog bli lite jobbigt, gissar jag.) Det är lätt att få intrycket att neurovetenskapen är den vetenskap som bäst är ägnad att servera små lättsvalda godbitar i alla former och smaker till glädje för dem som redan har något de tror på och behöver skaffa sig lite temporär, vetenskaplig trovärdighet.

Paradoxalt nog varnar Eva Lazar själv för att ‘den materiella föreställningsvärlden’ fjärmar pedagogen från att se — eller att andeskåda! — ‘barnets riktiga behov’, vilka ju antroposofin redan ger anvisningar om. Den där klumpen upp i huvudet är mig veterligen materiell, och det är den hjärnforskarna forskar på. Inte på översinnliga fenomen. Hon skriver till och med att läraren är en ‘representant’ för översinnliga — övernaturliga — krafter.  Det är rättvisande att beskriva föreställningen om waldorflärarrollen precis så — men fullständigt överflödigt att inbilla sig att den som arbetar med och för de översinnliga världarna har något reellt behov av naturvetenskapernas bekräftelse. Annat än som dekoration.

Som vanligt räcker det långt att läsa igenom Steiners egna uttalanden, citerade av Eva Lazar i hennes inlägg:

De krafter som du hämtar fram ur barnet omkring dess sjunde år, som du använder för att lära barnet teckna och skriva, de sänds egentligen till dig från den andliga världen.

…Och om ni har känslan av att stå i förbindelse med krafter från tiden före födelsen, då skapas en djup vördnad. Då kommer ni att se, att genom denna känsla kan ni göra mer än genom allt intellektuellt grubbel om vad man bör göra. De känslor läraren har, är de allra viktigaste uppfostringsmedlen. Vördnad har en oerhörd bildningsverkan på barn.”

”Tiden upphör att ha en betydelse, när det gäller att ge det översinnliga liv. Anden har helt enkelt andra lagar.”

Låter ovanstående som något som kan eller ens bör föränkras vetenskapligt eller kläs om i ett annat språkbruk än det språk Steiner själv gav det? Man kan naturligtvis tala om det Steiner säger på olika sätt, man kan prata om vissa av dessa saker i ett mer vardagligt språkbruk, men är det rätt att göra det, när intentionen är att (pseudo-)vetenskapligt dölja det andevetenskapliga, det vill säga antroposofiska?

När Steiner talar om krafter från den andliga världen är det inte materiella krafter — de är översinnliga och går inte att observera, mäta eller studera vetenskapligt (i materialistiskt-vetenskaplig mening!). När han talar om att stå i ‘förbindelse med krafter från innan födelsen’ avser han waldorflärarens medvetande om att individen — enligt den antroposofiska föreställningen — haft en existens innan detta liv, innan innevarande inkarnation; det handlar inte blott om krafter från tiden före födelse utan från de högre världar där människans ande ‘vistas’ i väntan på nästa jordeliv pch det handlar om krafter som verkar från tidigare liv. Det finns inget rimligt sätt att klä dessa föreställningar i en naturvetenskaplig språkdräkt för att ge dem en vetenskaplig trovärdighet de saknar. ‘Anden har helt enkelt andra lagar.’

*

Vad beträffar en av kommentarerna, Amelie Wallmarks, återkommer den begreppsproblematik som jag berört flera gånger tidigare — sammanblandningen av ‘Geisteswissenschaft’ och ‘Geheimwissenschaft’. Det går inte att låtsas att antroposofi bara (eller för all del alls) är något slags akademisk humaniora. Jag hänvisar till tidigare inlägg. Det finns också en hygglig wiki-artikel på engelska om begreppet ‘Geisteswissenschaft’.

Tillägg: Jag har tänkt över detta med Geisteswissenschaft och kommit fram till att ämnet trots allt tarvar en bättre förklaring, en som börjar lite mer från grunden. För det första (och detta framstod för mig som så självklart), Steiner använder förstås själv uttrycket Geisteswissenschaft som ett annat ord för Anthroposophie. Precis på samma sätt som andevetenskap i svenska används som en synonym för ‘antroposofi’. Detta betyder att Geisteswissenschaft kan översättas som andevetenskap, givetvis. Men det är inte identiskt med humaniora. Andevetenskapen/antroposofin har aldrig varit akademisk humaniora, och även om Geisteswissenschaft är ett bredare begrepp än humaniora, är det ju inte så brett att allt kan räknas, t ex teosofisk kosmologi! (Man bör också inrymma möjligheten att under Steiners levnad användes begreppet bredare än i dag.) För det andra har Steiner naturligtvis även befattat mig med Geisteswissenschaft i ordets gängse betydelse — även i akademiskt — och Steiners intressen har stort inflytande på hans andevetenskap. För det tredje har vi alltså begreppet Geheimwissenschaft, ockult vetenskap eller, rakt upp och ned, ockultism. Vetenskapen om det fördolda (som det så vackert heter i en till svenska översatt boktitel). Detta är en mer korrekt benämning på stora delar av Steiners verk. Jag skulle inte vilja påstå att det existerar någon knivskarp gräns mellan de två begreppen, eller att Steiners gärning är okomplicerad på den här punkten (med tanke på det tidigare sagda, tvärtom). Men talar man om Steiners verk överlag blir det emellertid klart missvisande att låtsas att Steiners användning av begreppet Geistewissenschaft motsvarar den i dag gängse uppfattningen av begreppet, och än mindre är det rätt att översätta till det svenska begreppet humaniora. Den korrekta översättningen är, om man inte helt enkelt vill använda ordet antroposofi, andevetenskap. Använder man humaniora ger man en akademisk kredibilitet åt antroposofin som helt enkelt inte är motiverad. Med tanke på det ockulta. Och, nej, ockult är inte ett skällsord. Det är ett alldeles utmärkt ord för att beskriva det Steiner ägnar sig åt.

2 thoughts on “om det andligas lagar, och om språket

  1. Jag antar att hon vill koppla spegelneuronerna till efterhärmning: “Den senaste tidens forskning kring spegelneuronerna är bara ett exempel på att modern vetenskap kan understödja Steiners pedagogiska hänvisningar. Efterhärmningen och dess betydelse är en central och väldigt konkret pedagogisk forskningsmöjlighet.”

    Ironiskt nog finns det mest bara spekulationer kring spegelneuronernas funktion, så det går inte att säkert koppla dem till några högre kognitiva funktioner. Och även om det gjorde det skulle det inte stödja Steiners blandning av vaga felaktigheter. Fraktalt fel med andra ord.

  2. Aha — ja, det är förmodligen så hon tänkt.

    Även om det funnes mer än spekulationer om spegelneuroners funktion, skulle *fortsättningen* ändå bli spekulationer, d v s slutsatser och konsekvenser. Säg att det var visat att just spegelneuroner spelade roll för efterhärmning. Vi vet redan att människor härmar efter varandra, och barn delvis lär sig genom att härma, det är ju en banal iakttagelse (tror jag). Så vad skulle ändras, rent praktiskt? Spegelneuronernas blotta existens — eller koppling till efterhärming — skulle inte säga ett skvatt om praktiska följder eller om hur skolan bäst borde utformas. Det finns fortfarande en massa obesvarade: hur, när, varför. Det säger absolut inget mer än den vetskap vi alltså redan har — att efterhärming är ett sätt att lära sig. Och för att ta Lazars påstående om central betydelse — om spegelneuroner har koppling till efterhärmning vet vi av detta fortfarande inte om det bara är spegelneuronerna, vi vet inte om efterhärmingen har central betydelse (av detta allena), o s v. Och om det inte är spegelneuroner så är det väl någon annan bit av hjärnan som är involverad och rent praktiskt spelar det väl ingen roll.

    Alltså, nej, vad jag försöker säga är att den här hallelujah-känslan som uppstår för att en region i hjärnan möjligen kan kopplas till en vis färdighet/beteende… jag begriper den inte. Oavsett om det ligger något bakom det rön som åberopas eller inte kännar jag ofta att folk liksom misstar sig — de tror att om kopplingen finns så *måste* det vara något meningsfullt. D v s meningsfullt utanför neurovetenskapen självt. Ibland är det kanske det, men ofta så verkar folk tro att man fått meningsfullt svar på något när man på sin höjd fått en minimal pusselbit utifrån vilken det inte går att dra några enkla slutsatser om det ens alls går att dra några slutsatser.

    Och vad sådana rön säger i förhållande till Steiners insikter — ja, då är vi ju liksom ute och flummar runt.

    Jag kanske är radikal men jag känner att med en esoterisk guru köper man antingen det han lär — allt eller delar — och gör så förhoppningsvis efter eget huvud, eller så köper man det inte. Neurovetenskapliga forskningsrön har liksom inte någon given plats i ekvationen… om de har någon plats alls, vilket jag starkt betvivlar.

Comments are closed.