waldorfdockan växer upp?

I går läste jag det här. Jag vet inte om jag kan skriva förnuftigt om det, för jag har fått en bild i mitt huvud som jag inte kan radera hur gärna jag än skulle vilja. Jag har många gånger skämtat om waldorfdockan. Jag har varit elak och hånfull och ironisk och — ja, det mesta. Men något så här utstuderat förfärande hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat komma på. Någon lärare — anonymiserad i blogginlägget — hade skrivit:

Vi hade även besök av en barnmorska som visade hur man trär på en kondom på ett waldorfdock-ben. (Hett tips!).

Jag försöker släppa min indignation — den har lite grand överraskat mig i sin styrka –, men den där känslan av att det här är så fel, den vill inte försvinna. Jag känner mig allmänt motsträvig, som om jag reagerar mot självaste tiden, ty sådant här ska väl inte vara något problem för en liberal människa att acceptera som skoj och kul i dag.

Å ena sidan finns här en risk att jag är överkänslig, när jag reagerar så negativt. För att inte tala om att jag givetvis är fullständigt omodern, som inte ser det roliga i att ha ‘skoj’ med kondomer på ‘waldorfvis’. Samtidigt anser jag ju faktiskt att människor får leva sina privatliv som de vill, och naturligtvis får de göra vad de vill med sina leksaker, även om de vill göra saker jag aldrig skulle vilja göra. Så, så där värst omodern är jag inte. Å andra sidan: i skolan är det här inte helt ok. Jag gissar att intentionen är att vara kul, häftig och lagom vågad och att göra något som eleverna kan skratta generat åt, känna igen (dockan) och därefter ändå minnas något av; man vill väl ge något slags minnesvärd lektion, helt enkelt, och utnyttjar sådant barnens tidigare erfarenheter för att skoja till det. Ingen i klassrummet vill förstås låtsas om att det spelar någon roll vilket föremål som används, ben som ben, liksom. Och det kanske inte spelar någon roll, egentligen. Men jag tycker att det gör det, även bortom den omedelbara indignationen — det fortsätter att spela roll även efter att jag tänkt efter.

Över huvud taget äcklar det mig att skolan håller lektioner i sådana här praktiska angelägenheter på det området. Men det kanske är sådan världen ser ut i dag; att det är så här det ska vara. När jag själv var tonåring ville jag gå på antikvariat och leta efter gamla böcker; jag lärde mig allt om vad som förssiggår bland människor genom litteraturen. Jag ville läsa vackra böcker, inte se någon förbannad RFSU-tant trä kondomer på allehanda, anatomiskt någorlunda passande, föremål. Men jag var fruktansvärt omodern och ohipp, och föreställde mig att jag levde i Hjalmar Söderbergs Stockholm. Ni fattar, jag hörde inte riktigt hemma i den här världen. Det hände till och med att människor blev oroliga, bland annat av den anledningen: jag var för dåligt på att anpassa mig till hur andra ungdomar levde, jag ville varken försöka attrahera de där egentligen rätt fåniga och tråkiga dumskallarna som spelade världsvana eller tävla med dem som redan kunde jämföra och diskutera onämnbara organ och inte behövde några dockben att öva färdigheter på. De var de där spelen och lekarna som tog upp mångas tid — den ständiga jakten på de mest brutala vuxenattributen. Eller i alla fall allt det där som folk föreställde sig att vuxenhet var. Jag tänker att det finns många barn som inte alls vill springa med i den där hetsen utan som hellre tar sig fram på sitt sätt eller söker förståelse genom litteratur och konst och filosofi och musik — och då menar jag ett sökande efter att förstå allt som har med livet att göra, på riktigt, inte efter banala detaljer, inte efter mer eller mindre mekaniska handlingar eller triviala praktiska instruktioner. Det är nämligen inte sådant som är intressant för en individs utveckling. Men vad vet jag. Jag vet kanske ingenting. Jag vet inget om dagens trettonåringar. Kanske är de så vana vid att ha lektioner i sexualkunskap och ‘livskunskap’, och allt vad det heter, att de inte reagerar negativt ens på sådan här praktisk rådgivning och än mindre på det banala relationsältandet som ständigt kräver plats.

Så jag skriver det här som en individ som var äcklad snarare än intresserad. Det kanske spelar roll för min tolkning, jag vet inte. Jag ville inte befinna mig i något slemmigt sammanhang där någon, som tyckte sig veta så mycket men egentligen inte visste något alls bättre än någon annan (utom möjligen hur man trär på kondomer på okonventionella föremål?), utgjöt sig över ‘relationer’ och ‘kärlek’ och ‘sexualitet’. Jag ville inte få dessa ämnen — som ju inte alls är skolämnen utan frågor som ändå var och en måste söka svaren på själv — pådyvlade mig i den brutala form som organiserad skolundervisning innebär. Som tur var, var detta ett ganska begränsat problem på den tiden. I dag verkar alla fixerade vid nyttan i ämnen som ‘livskunskap’. Det är en självklarhet att barn ska lära sig om sex i skolan, och då menar jag inte bara fakta om mänsklig fysiologi — vilket självklart är fullständigt befogat som en del av den riktiga undervisningen — utan ner på den praktiska nivån. De ska — vare sig de finner obehag vid det eller ej (vem vågar säga ifrån?) — betrakta kondompåträdande. De måste finna sig i att helt och hållet privata angelägenheter ska läras ut, som vore de matematik eller historia, under lektionstid.

Jag ska återkomma till det nedan.

Men varför känns det så särskilt problematiskt när man använder waldorfdockan på det här sättet? Därför att waldorfdockan är speciell, på gott och ont, och det är den även om man inte håller den för världens bästa leksak eller någonting sådant (många barn föredrar helt enkelt andra leksaker, till och med de plastpryttlar deras föräldrar önskar att de inte föredrog). Jag säger inte detta för att (i det här sammanhanget) peka ut antroposofer som religiösa nötter — jag är inte pastor Svärd när det kommer till dockor — men waldorfdockan är i någon mening ‘magisk’. Jag menar inte att leda läsarens tankar till voodoo och svartkonst (eller andra skumma företeelser man kan komma att tänka på, om man vill), utan vill snarare poängtera att det också — i en tid av massproducerat junk — finns något vackert i en leksak som tar tid och engagemang och som tillverkas för hand i riktiga material. Den som önskar kan lätt konsultera antroposofisk och waldorfpedagogisk litteratur, och jag tror ingen efter läsningen ska sväva i föreställningen om att detta är som vilken billig miljonupplageplastdocka som helst. För så är det inte. Även om man kan köpa färdiga waldorfdockor, som också är handgjorda, är traditionen att en dockmakare tillverkar dockan i barnets likhet. Dockan kommer således att utseendemässigt påminna om barnet som ska ha den. Den som tillverkar dockan ska vara uppmärksam på sin sinnesstämning; det är inget hipp som happ över det hela, ingen tanklöshet, ingen själlöshet (tanken är till och med att dockan, så att säga, besjälas).

Och när barnet som vuxit upp med waldorfdockor kommer upp i högstadiet (årskurs sju nämndes) ska hon (eller han) alltså se kondomer trädas på en sådan docka. Och givetvis ta det med en klackspark och i grupptryckets hets tycka att det bara är kul, för allt som har med sex och vuxengrejer är ju, hö hö, jättekul. Förväntningen ligger i luften, barn ska känna så. Och tydligen också i waldorfskolorna i dag. De som alltid utmålar sig som skyddade platser där barn sägs få vara barn och utvecklas i en lugnare takt — var finns nu respekten för barnen och för den fostran och miljö man annars påstås ge dem? (Jag påstår inte att man ger det man hoppas och lovar; waldorfbarn hetsar efter precis samma saker som andra barn, lever lika lite i en rosa kokong som andra barn, oavsett vad de vuxna tror.) Jag kan inte se det som något ‘hett tips’, snarare som ett otillständigt tips om ett förhoppningsvis ovanligt förfarande.

Det känns så fruktansvärt olämpligt. Kanske för att redan aktiviteten i sig förefaller mig olämplig, även bortsett från dockan. Att kombinera den med en barnleksak, och därtill en värdeladdad leksak, är liksom ett steg längre in i olämpligheten. Ett år tidigare — i sjättte klass — har barnen själva, fortfarande betraktade mer som barn än som vuxna, sytt sina egna dockor i syslöjden. Ännu några år tidigare har de lekt med dockorna, som alla vuxna betraktat som mycket speciella dockor. Och sedan gör man så här.

Varför, undrar jag, vandrar waldorfskolan annars så motsträvigt in i samtiden — och när man plötsligt vill visa hur ‘modern’ och ‘skoj’ man är, ja, varför gör man det på ett så motbjudande vis, varför inlåter man sig på sådana här övertramp? Varför måste man vara ‘modern’ på ett dåligt, till och med osmakligt, sätt? Jag kanske inte borde ställt frågan om waldorfdockan växer upp — för uppväxande handlar det inte om, utan jag borde snarare frågat om man inte banaliserar precis allt och behandlar meningsfulla ting som vore de till sin natur oväsentliga och unga som vore de idioter. Otvivelaktigt är trams just bara trams. Man kan för all del tramsa om saker, men är den här kombinationen god, funkar den? Funkar en leksak, en docka, vars mening sannerligen inte är trams, kombinderad med en företeelse, som man visserligen kan tramsa bort med banala lektioner i sexualpraktik, men på bekostnad av att människan blir till en löjlig och löjeväckande varelse? Det är nästan en bedrift att i en och samma handling vara respektlös mot så skilda fenomen. (Vad tycker ni? Är det ok? Är det jag som överreagerar?)

Och för att återgå till att tala om ämnet mer allmänt — bortom det omdömeslösa utnyttjandet av waldorfdockan — har jag alltmer känslan att dessa lektioner i ‘livskunskap’ och ‘sexualkunskap’ (och liknande icke-ämnen som verkar vara inne i dagens skola) överskrider det privatas gräns. Och till det att dessa skolämnen inte på något vis hjälper barns utveckling eller mognad. Det finns väl föga berikande eller utvecklande i sådana praktiska övningar, som den beskrivna, eller i att älta relationsfrågor. Jag vet, alla skolor måste ha dessa moment, för sådan är säkert skolplanen. Och det finns sannolikt sådant som skolan bör lära ut. Fakta. Biologi. Men sedan blir det trixigare. Jag vet inte om jag tycker att det är skolans eller allmänna institutioners sak att upplysa barn och människor om alla möjliga saker som hör privatlivet till — sådant som är upp till var och en att finna vägen till själv.

Man talar om värdegrunder och värderingar och om vikten av att vara på ett visst sätt och om hur bra mänskliga relationer ser ut och om vad som är dåligt i det mellanmänskliga — tramsig och banal visdom — och sedan går barnen ändå ut från lektionerna och beter sig som idioter och i många fall rent ondskefullt mot varandra och mot andra, vilket kanske inte är särskilt förvånande i en värld som förväntar sig att barn ska intressera sig för kondomer, för att nu också blanda in den biten, men jag känner att någonstans hänger dessa saker ihop. Eller, för den delen, i en värld där vuxna bara klarar att sitta och prata, gärna om självklarheter, men där väldigt få klarar av att sätta ned foten och säga nej när barn beter sig illa mot varandra. Jag kan inte med livskunskapstramset. Jag tror inte att det leder någon vart, och att det i likhet med de flesta värdegrunder och antimobbingpolicies, inte är värda pappret kursplanen är skriven på.

Bara de anspråk som ställs i och med att man kallar ett skolämne för ‘livskunskap’ är ohyggliga, de är skrämmande. Som om detta handlade om saker skolan har något med att göra, som om det är skolans sak att lära människor att hantera livet. För problemet är ju att det ligger i sådana här ämnens natur att de måste inkräkta på barnets integritet på ett sätt som vanliga, neutrala skolämnen inte gör. De tenderar att sluta, tror jag, i (otillbörlig) påverkan snarare än i en utveckling mot att tänka självständigt och fritt. Det är något slags ironi i att ‘ämnen’ som är tänkta att lära barn att de har rätt att värna om sin integritet — i alla fall ibland? — samtidigt inkräktar på den. För det enskilda barnet har inte rätt att säga nej till dessa inslag.

Jag föreställer mig — i min obeskrivliga naivitet, förmodligen kryddad med ett visst mått av idealism — att med gedigna kunskaper i alla viktiga (och riktiga) skolämnen och rejäla doser av filosofi, konst, litteratur, och så vidare, som bonus — bonus som verkligen berikar och utvecklar — är barn betydligt bättre rustade att själva söka sig fram till frågor och svar på de saker som intresserar dem, som de vill och behöver veta. Då har man vettiga utgångspunkter. Som en följd kanske de, ensamma, med varandra eller tillsammans med lärare, har tid och möjlighet att fundera på eller tala om lite mer betydelsefulla saker. Inte ständigt dessa andefattiga trivialiteter, som upptar så mycket tid.

Men nu är det väl en gång för alla så att barn måste lära sig alltför praktiska detaljer kring preventivmedel, och konfronteras med diverse därmed sammanhängande spörsmål, och att de måste ha Livskunskap på schemat och jag gissar att Skolverket i sin oändliga visdom har kursplaner för dessa ämnen och att man kan läsa Livskunskap A och Livskunskap B och Sexualkunskap (A och B?). Och jag inser att alla de där socialt smidiga, vuxenimiterande smilfinksungarna — de som ler mot de vuxna samtidigt som de plågar dem som är avviker från ordningen — får högsta betyg i alla sådana ämnen för sådan är världen beskaffad.

*

Och apropå dockor och det opassande.