inget nytt

Jag har läst första delen i Tore Rems Bjørneboe-biografi. Det är en alldeles utmärkt bok, för övrigt; den har mycket intressant att komma med vad gäller antroposofin och den antroposofiska rörelsens historia. Men något som slog mig — inte för att det är nytt utan mer som en påminnelse — det är just det att waldorfkritiken verkligen inte är något nytt fenomen. Den är precis lika gammalt som waldorfskolan själv. Och ändå reagerar waldorffans (inte alltför sällan) som om kritiken trillat ned från ingenstans såsådär i går. Skulden läggs på någon som använt internet för att uttrycka sig, en ‘hatgrupp’ i Kalifornien, en historieforskare, den enskilda galningen som inte fattat poängen men är närmast fullständigt unik och ensam och utan föregångare… ja, det finns många alternativ. Men skulden går att härleda till dessa irrelevanta ofogsmakare och innan de dök upp var allt frid och fröjd. Den för tillfället utpekade är satan själv. Som förstör allt. Förutom dessa enstaka individer skulle ju ingen klaga. Och förutom dem, som skriver och använder twitter och diskuterar eller på annat sätt syns, finns förstås inte fler missnöjda, arga, besvikna… ja, tänk själv.

Men då och då påminns man ju om att allting inte precis var frid och fröjd bara för att internet inte fanns eller någon specifik skurkaktig typ inte hunnit göra sitt inträde på scenen (så att säga). Nej, folk gjorde samma eller liknande invändningar i mitten av 50-talet som i dag. Rem skriver om hur Bjørneboes bok Jonas mottogs. I Jonas framställdes Steinerskolan som det fantastiska alternativet till en fruktansvärd offentlig skola. Barnen räddades tillbaka till livet i Steinerskolan. Jag har inte läst  just den romanen. Men jag borde kanske. Jag är lite av Bjørneboe-fantast, men jag vet inte om jag ens vill läsa Jonas. (Jag föredrar kanske en Bjørneboe jag uppskattar för att han är genialisk även när han är besvärlig. Den som jag uppskattar, bland annat, för att han dragit nytta av antroposofin på ett sätt som är… unikt.)

Hur som helst. Resultatet då Bjørneboe rosade Steinerskolan i sin roman var att människor som hade erfarenhet av Steinerskolan talade om att den rosiga bilden inte var hela sanningen. Och då var waldorfrörelsen på den tiden ganska liten; det måste ha handlat om betydligt färre elever och familjer som var involverade än i dag. En av recensenterna, Jan Bull, hade ‘selv opplevd Steinerskolen, med motsatt resultat av det Bjørneboe synes å påberope seg. Han måtte reddes av den offentlige skolen.’ Det talades om lärare som vittnade om hur de från Steinerskolorna fått ta emot elever som hade stora kunskapsbrister och elever som kom till dem med ‘andre traumer’. Om man ser sig runt lite på internet, på forum eller bloggar eller andra sidor, finner man snart liknande berättelser. I dag. Man behöver inte ens gå utanför Norden. Inte ens utanför Sverige.

Jag vet inte. Detta säger naturligtvis inte mycket, framför allt ingenting som borde vara nytt. Men det är väl alltid en idé att påminna om att kritik mot waldorfskolorna inte är något som damp ned från himlen i går eller importerades från fjärran. Den har funnits hela tiden, överallt där waldorfskolor funnits. Liksom dispyter kring vetenskap och antroposofi och mellan antroposofer och icke-antroposofer (för att nämna några andra konflikter som glimtar fram i Rems bok).

Och det nedslående är väl att om waldorfskolorna fortsätter existera — vilket man väl måste förutsätta att de gör — kommer klagomålen att se ungefär likadana ut om femtio år som de gör i dag.

En rolig anekdot är i alla fall att den dyslektiske eleven som i romanen blev räddad av waldorfskolan orsakade en anströmning av föräldrar vars barn var dyslektiska, och som hoppades på underverk från denna fantastiska pedagogiska institution. Tyvärr ville man inte ta emot elever med de problemen, utan hänvisades till den offentliga skolan ‘for specialundervisning og får eventuelt komme tilbake senere.’ Ironin!